Nyårsönskan

God Jul alla besökare. Snön lyser – med sin frånvaro och ska man köpa julskinka finns det bara femkilos hormonballonger kvar hos ICA. Då kan vi alla gå in i julens frid, i vetskap om att det finns folkpartister som vill roa oss. Stockholm har ett kulturborgarråd, Madeleine Sjöstedt, som verkligen försöker "käcka till sig" i år. Lite självironi lika välprydande som en orangefärgad punkperuk på Nobelfesten eller varför inte en nykterist på Sverigedemokraternas årsmöte. Var så god. Detta är folkpartistisk humor:

Jag minns plötsligt hur en annan politiker Anna Kindberg Batra försökte "skoja till det" 1998 genom den fyndiga onelinern: "Stockholmare är smartare är lantisar". Då fnissades det i hela landet... länge.

Plötsligt känner jag mig gammal. Jag minns hur Tage Erlander satt hos Lennart Hyland och berättade en anekdot från Värmland. Då och där var den rolig. Såhär 40 år senare har humorn falnat.

Vad jag önskar mig till 2013? Förutom ett matfilter till Facebook, så att man slipper se bilder på vad folk äter till lunch? Då hoppas jag att de som ägnar sig åt politik slutar upp med att försöka vara roliga. Detta är dömt att misslyckas.

På 80-talet var min stor passion något som kallades textäventyr. Jag skrev flera stycket till min dåvarande dator, en ZX Spectrum. När den gick ur tiden dalade mitt intresse.
För ett tag sedan hittade jag ett nytt system - Quest 5 - och intresset föddes på nytt. Följden blev ett lite, enkelt äventyr som de flesta kan lösa inom en timme. The Escape, heter spelet - prova det gärna.

De Neurotiska tecknen

kring Saussures tankar om psykoterapi och språkfilosofi. 

Bästa läsare. När jag i ett anfall av energi började städa upp bland gamla papper och anteckningar så dök en uppsats fram. Jag skrev den för ett tiotal år sedan när jag utbildade mig till undersköterska. Jag läste och upptäckte att; Den nog inte var så dum. Men även att texten behövde tvättas en smula. Så med en lätt redigering kommer här en uppsats som bidrog till ett MVG i ämnet rehabilitering. 

-------

I rehabilitering uppstår ofta många frågetecken. Den svåraste frågan, speciellt för en lekman, är naturligtvis vad terapeuten utför och uppnår med sin terapi. I denna uppsats används ett pussel som liknelse. Hos patienten ligger bitarna fel och visar endast upp ett kaos. Terapeutens uppgift blir då att plocka isär pusslet och sätta det samman, med alla bitar på rätt plats.

Frågan som uppstår är då: hur hamnade bitarna på fel plats från första början? En intressant teori utgår från den schweiziske språkforskaren Ferdinand de Saussure och hans teorier kring "tecknets" betydelse.
Enligt Saussure består det talade språket enbart av "tecken" och dessa kan delas upp i:

• Signifiant (S) vilket betyder "Det som betecknar".
• signifié (s) vilket betyder "Det som betecknas".

Ett litet exempel: Tar man ett begrepp som "Boll" så utgörs "Det som betecknar" (S) av ordbilden "Boll".  Varje enskild boll är däremot "Det som betecknas" (s). Men signifié är även betydelsen av "boll". T.ex. "Något kul att sparka på" eller "Ett vanligt sportredskap".  För varje S finns det alltså mängder med s, eftersom vi kan tolka ordet boll på mängder av olika vis.

Saussure menar att mellan dessa båda sidor råder det ett ömsesidigt och samtidigt godtyckligt förhållande – ett förhållande som bygger på konventioner och sociala regler. Säger någon ordet "boll" så vet vi att det betyder "den där runda saken som är så kul att sparka på. Man menar inte den där fyrkantiga man kan sitta på (=stol).

För den schizofrene har S helt andra betydelser. Hen skapar sina egna s. En boll är inte något man sparkar på. Det kan t.ex. vara ett hemligt budskap från rymdvarelser som vill kidnappa mänskligheten.

Men varför då kalla budskapet för "Boll"? Det kan ju lika gärna heta "Grökskrutte", eller vad som helst. Men detta är just den schizofrenes problematik. Han använder orden för ett mycket privat bruk. För den psykotiske och den friske är signifié mycket olika.

Hos  Sigmund Freud hittar man teorin om Primärspråk, vilket senare återkommer hos den franske psykoanalytikern Jacques-Marie Émile Lacan.  Enligt Freud så äger även vårt omedvetna ett särskilt språk som skulle vara mer analogt än vårt medvetna tal. I vårt medvetna tenderar vi att mer tänka binärt, i termer av antingen/eller.
Lacan, å andra vill strukturera hela vår undermedvetna som ett språk och därmed göra schizofreni till en språkfråga.

Många av de störningar vi bär med oss grundas ju i tidig ålder då barnet saknar spärren mellan medvetet och omedvetet. Händelser tolkas därmed såväl analogt (=omedvetet) som binärt (=medvetet) av barnet. Dessa händelser  uttrycks senare  i vuxen ålder, som båda sidor av medvetet/omedvetet eller Signifiant/signifié. Tecknet och störningen blir då liktydiga.

I överförd bemärkelse blir då våra störningar Signifiant och dess bakomliggande händelser signifié.
Den vulgära synen på psykoanalys är ju: "Pappa slog mig som liten, därför mår jag dåligt som vuxen".
Men signifié är inte enbart att bli slagen. Det är t.ex.

• Pappa slår barnet
• Pappa undviker barnet
• Pappa vägrar se sitt barn

Allt detta utgör signifié. Känslan av att må dåligt däremot utgör Signifiant.
Det blir då terapeutens uppgift att tolka varje beteckning och på så sätt plocka upp varje pusselbit (=signifié) och utifrån dessa skapa en bättre och mindre kaotisk bild för patienten.

En annan fråga är om normaliseringen slutar när patienten lämnar sin terapeut? Naturligtvis inte. Processen fortsätter. Det blir som hos Tomas Tranströmer som i dikten Romanska Bågar beskriver ett horisontellt egenarbete.

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Om skolavslutningar och annat religiöst

Jag har slutat att be om ursäkt, eller ens försöka förklara min kristna tro.  Att förklara nådebegreppet för en ateist är som att snacka sex med en nunna.
Men att vara kristen innebär inte per automatik att man vill frälsa världen. Vill någon avstå från nåden så; a la bonheure. Inte gör det mig nåt. Det är deras förlust inte min.
Att var kristen innebär heller inte, att man vill ha ett samhälle styrt av religiösa principer. Konventikelplakatet   är bara ett exempel dessa historiska dumheter som bromsat upp samhällsutvecklingen. Ett sekulärt Sverige är ett bra Sverige. Även om man nu råkar vara kristen.

Men sekularisering kan aldrig vara någon halvmesyr. Antingen har man ett sekulärt samhälle eller så har man något annat. Sekularisering medför t.ex. att skolan ska stå fri från alla religiösa påtryckningar och vara helt neutral.

Därmed bör inte ens skolavslutningarna vara på något sätt religiösa. Jag tycker därför att hela debatten om skolavslutningar är obegriplig. Varför gå till kyrkan om man inte tror på Gud? Det borde ju vara som att gå på bordell om man är bög?

Man skyller på traditionen, som om detta skulle vara något försvar? Saker och ting blir bättre därför att de tillhör traditionen. Hustrumisshandel och hembränning är två bra exempel dåliga traditioner vi gjort oss av med.
Förmodligen är traditionens försvarare samma sort människor som gärna vill ha kyrkbröllop men som samtidigt kan be prästen att ”inte prata så mycket om Gud”. Eller för den delen; Sverigedemokraten Linus Bylund som försvarar traditionen med de vackra orden:”Även jag som är 100% Ateist... Kristendomen är en omistlig del av Sverige.... Visa lite tacksamhet istället era fanskap.” ( Fullt citat hittas här )
I hans värld har nämligen inte Kristendom ett dugg med Gud att göra. Där är t.o.m. Religionen sekulär. Få ihop det, den som kan. Bara i en fascistisk ideologi kan man tala om ”Sekulär Kristendom”.

Vad ska man nu göra med dessa stackars skolavslutningar? Mitt ödmjuka förslag är att varje skola håller en egen avslutning. Sedan kan lämpliga kyrkor i omgivningen ha separata gudstjänster så vem som vill, gå på dessa.
Det är ju inte för skolbarnens skull vi kräver skolavslutning i kyrkan. Det är ju för att vi vuxna tycker det är så vackert.

Islamofobi eller antisemitism.

Jag har inte tidigare kommenterat debaclet kring Sverigedemokraterna, dess agerande och deras filmer. Livet är inte bara Internet  Man har ju ett arbete att sköta också. Men här kommer min sammanfattning, mina åsikter och mina spekulationer kring vad som eventuellt hände.

Låt oss därför börja med bakgrunden. Eller rättare sagt en publikation och en artikel.
Till att börja med så presenterade Bengt Westerberg sin utredning Främlingsfienden inom oss (SOU 2012:74)
Ovanpå detta presenterade journalisten Henrik Arnstad en debattartikel i DN, kallad ”Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti”.

Det intressanta är den kritik som riktades mot Westerbergs utredning och Arnstads artikel. Naturligtvis kritiserades dessa av representanter för SD men luften gick ur kritiken när det visade sig att ingen i partiet läst, vare sig utredningen eller artikeln.
För min del är detta en indikation på den främsta orsaken till att SD inte får delta i den politiska debatten. Man ställer sig frivilligt  utanför. På så sätt kan man odla myten om det egna martyrskapet.

Nåväl. Med detta i bakgrunden är det dags att granska den berömda filmen och dess följder. Jag utgår från att de flesta sett Expressens klipp. Vad alla frågar sig, men ingen besvarar är naturligtvis: Hur fick Expressen tag på filmen? Och där lär man väl inte få något svar inom den närmaste tiden. Men det finns indicier och indikationer. Det finns dock inga bevis.
Traditionellt brukar ju fascistiska partier av SD:s typ vara antisemiter. I fallet SD finns det dock ett aber – och det är den utpekade Kent Ekerot. Med en polsk-judisk mamma så skulle det vara minst sagt besvärligt för sonen att sitta i ledningen för ett antisemitiskt parti. Därför blev i stället muslimerna SD:s onda protagonister.
Detta uppskattas inte av partiets ungdomsförbund.  De vill, i stället,  hålla på traditionerna och utpeka Det Judiska Folket som den lede fienden.
Kulmen nås under ungdomsförbundets årsmöte, tidigare i år, där Åkessons förslag blir nedröstat till förmån den mer antisemitiske Gustav Kasselstrand. Inte ens den mest maktgalne ledare kan ställa grundläggande regler ur spel.

Det är nu det är dags att spekulera och peka på indicier. Det kan ha gått till så här:

Kasselstrand får sin stora idé. Låt oss göra oss av med Ekerot och låt Expressen hjälpa oss med detta. Verktyget är naturligtvis den film Ekerot spelade in för två år sedan och som han visade på förra festen vi hade.

Hela bakgrunden visar Maria Robsahm i sin artikel i Feministiskt Perspektiv: Okunnig rapportering om SD

Nu kan drevet dras igång. Expressen jagar upplaga och SDU jagar makt. Det är då som Kasselstrand   gör sitt stora misstag. Han går ut och kritiserar Åkesson offentligt. Förmodligen i tron att Åkesson var så svag att han kunde elimineras.
Åkesson å andra sidan äger en unik förmåga inom SD – han är nämligen kompetent.  Därför är det enkelt att även sparka ut Kasselstrand.  Ekerot läggs på is för att kunna återkomma när allt lugnat ned sig och Åkesson kan i lugn och ro fortsätta sin vidriga gärning att sprida hatpropaganda över Sverige. Den akuta maktkampen är över.

Det vore en välgärning om denna händelse kunde visa upp SD:s sanna ansikte för de 10% av svenska folket som tror att SD:s totalitära ideologi skulle vara till fördel för oss.

Vad kostar en människa?

Jag såg inte partiledardebatten härom kvällen. Men så mycket har jag förstått att SD lyckades med konststycket att baxa in de övriga på sin egna planhalva och där se till att öka sin popularitet.

Det tragiska med SD är ju att så många tycks tro på deras teorier om att den så kallade massinvandringen och de enorma kostnader denna tycks medföra.

Förmodligen är det så att all invandring är massinvandring i deras värld.

Allvarligare är det nog när ett riksdagsparti inte ens har förstått nationalekonomins enklaste principer.

Tror man att arbetslöshet och invandring är ett nollsummespel så får detta till följd att man först skapar arbetstillfällen, sedan kanske om utrymme ges, kan tänka sig en viss invandring. Bara utlänningarna är skötsamma och viss assimileras (uppslukas) av det svenska samhället. Att ökat invånarantal också ger ökad mängd arbetstillfällen är något som inte gått upp för partiet.

Som om inte detta vore illa nog så finns det ytterligare ett felaktigt mantra som upprepas inom SD. Man har bitit sig fast i begreppet kostnader. Frågan kan synas enkel: ”Vad kostar invandringen?”. Att sedan, som SD, enbart se till vilka utgifter som kan behäftas invandringen är totalt systemfel. Ett kort exempel:

Anna köper ett äpple för 2 kronor. Hon säljer sedan äpplet till Lisa för 3 kronor. Med andra ord har Anna gjort en vinst på 1 krona. Skulle man enbart se till Annas kostnader så skulle hon naturligtvis gjort en förlust på 2 kronor.

Kostnader och inkomster är viktiga men än viktigare är resultatet. Och, som visas på denna sida, de offentliga inkomsterna för utrikes födda personer är högre än utgifterna. Varje invandrare utgör därmed en vinst för Sverige. Kanske inte under de första fyra fem åren men i det långa loppet har vi helt enkelt inte råd att stänga våra gränser.

Frågan vi borde ställa är: ”Har Sverige råd med Sverigedemokraterna?”

Bokanmälan: Lyckliga i alla sina dagar

Vad är en bra debattbok? Antingen är det någon som vänder på våra invanda föreställningar och ifrågasätter våra nuvarande värderingar, eller också är det en bok som bekräftar det man alltid misstänkt och och boken den som förser läsaren med goda argument. Nina Björks bok: "Lyckliga i alla sina dagar" är av den senare sorten, även om många liberala debattörer förmodligen skulle uppleva den som alltför ifrågasättande.

"Om pengar och människor värde" är undertiteln och det är en god sammanfattning. Boken behandlar, dissekerar och ifrågasätter det nuvarande ekonomiska systemet, där en god medborgares värde ligger i hur hen på bästa vis kan bidra till den ekonomiska tillväxten. Med andra ord; hur vi som har arbete, bör jobba mer, för att kunna konsumera mer. Och för att stärka vår vilja konsumera står en kader av reklamproducenter till buds, som inte bara profiterar på våra drömmar om ett rikare liv utan också gör sitt bästa att forma dessa drömmar efter marknadens behov. Följden blir ett samhälle där kärleken är konkurrensutsatt och där människan lever i en ständig skräck att bli förpassad till ett fattigproletariat.

Tankarna är inte nya men vad Nina Björk lyckas med är att samla dem till en logisk enhet och även ge läsaren argument för dess riktighet.

Jag upplever att boken har ett underliggande stråk av en kritik, riktad mot en alltmer utbredd liberalism. Men vad som gör Nina Björk så speciell är att kritiken inte enbart kommer från vänster. Hon vågar även låna uttryck och resonemang från de sunda delarna av högern, nämligen de som vågar se den kapitalistiska ekonomin som något vulgärt och människofientligt.

Boken har kritiserats men sällsamt nog aldrig av någon som verkligen läst den. Kritiken verkar mest handla om Nina Björks person och det faktum att hon äger en platt-tv. Förutom att bristen på relevans från de som inte kan skilja på sak och person så känns det som om detta är den liberala debattens signum. Gillar man inte budskapet så skjuter man gärna på budbäraren.

Vill man kritisera Nina Björk för något skulle det möjligen vara att den kunde lägga tydligare fokus på dem som slås ut i konkurrensen  Man skulle kunna peka på hur detta ökar risken för populism och enkla lösningar på svåra problem.

Man skulle också kunna peka på att "Lyckliga i alla sina dagar" är en bok som enbart problematiserar. Nina Björk kritiserar ett inhumant och hycklande system men hon visar inga lösningar. Kanske detta är en uppgift för oss läsare.  

Genusdebatt och Zombiefilm

Hösten låter mörkret falla på och inbjuder till intellektuella övningar, samt lättsamma saker.
Det första var debatten kring det nyskapande ordet ”hen”.

Det andra var en genomgång av filmserien ”Resident Evil” - en samling med zombiefilmer.
Båda två var givande; fast på olika vis. Låt oss börja med det lilla ordet ”hen”, om vilket det mests nog är sagt. Dissekerar man debatten så finner man först:
En grupp med lättkränkta (förmodligen vita) män som fick för sig att orden ”hon” och ”han” skulle på något egendomligt sätt förbjudas från högre ort. Åsikten är absurd och behöver väl inte ens bemötas, hoppas jag.
Sedan en grupp med språknördar, vilken bl. a. jag tillhörde som alltid såg möjligheter att utveckla språket (på samma sätt som ordet ”först” introducerades för några år sedan). I lägen då frasen ”hon eller han” skulle vara bökig så passar ”hen” bra att använda.
Och siste men inte minst de som ville ha ett eget pronomen utan att behöva tillhöra nån grupp vars kön måste vara definierat. Själv tillhör jag inte gruppen men känner djup respekt.

Det finns ett bipolärt paradigm i vårt samhälle. Människan betraktas ofta som; antingen eller. Antingen smal eller tjock, rik eller fattig, svart eller vit. Det är så vi kan skilja varandra åt. Det är ingen slump att polisen skickar ut efterlysningar med formuleringen ”En man med romskt utseende”. Vi skapar gärna och ofta ett förhållande av ”Vi och dom”. Ofta då i formen av ”vi svenskar” och ”Dom där zigenarna”. Detta är ett förhållningssätt som sträcker sig bak till Marx och Hegel och faktiskt ända bort till Herakleitos. Dialektik, kallas det.

Sätt detta i motsats till det dekonstruktiva tänkandet hos Derrida. Visserligen talar han om tecken i text men frågan är om man inte kan applicera det på syn av människor också. Då skulle varje människa utmärkas, inte av sin grupptillhörighet utan hur hon skiljer sig från människor i sin omgivning. Där skulle könstillhörighet spela mindre roll.

Men det finns något utmanande i detta att förneka att man tillhör ett visst kön, att vilja ställa sig utanför och se människan i stället för könet. Är man inte tryggt förankrad i sin egna identitet ser man lätt ett sådant förnekande som en provokation och reagerar med ”Vit mans vrede”, för att nu knycka en formulering från debatten om TinTin.

På samma sätt är det med en annan av våra grundläggande rädslor – döden. Antingen lever vi eller också är vi döda och i livet betraktar många döden  med en intensiv ångest. Att då upphäva dialektiken mellan liv och död och i stället lyfta fram vandöda zombies måste ju appellera till vår yttersta rädsla inför döden och skrämma oss mer än fullt levande massmördare. En sådan vet vi ju att hen lever.

Paul Temple - chauvinismens förkämpe.

Ack forna tiders radioprogram. Jag låter förmodligen som en knarrig gammal gubbe. Det var inte bättre förr. Snarare sämre. Men en sak är säker. Jag njöt mer av radioprogrammen. Speciellt den radioteater som enbart hade till syfte ett roa. Tidigare har jag skrivit om Dickie Dick Dickens. Nu är det dags för ytterligare en hjälte från förr - privatdetektiven och deckarförfattaren Paul Temple, samt hans hunsade hustru Steve.
Rent objektivt är det naturligtvis fruktansvärt uselt. Klyschorna står som spön i backen och varje serie är en upprepning av de tidigare.
Så här i efterhand slås man även av den manschauvinism som präglar hela serien. Den klassiska deckaren dramaturgi kräver nämligen att hjälten har en biperson som är något mer korkad än huvudpersonen. Poirot har sin Kapten Hastings och Sherlock har Doktor Watson. På så sätt kan huvudpersonen framstå som smartare än hen är. Paul Temple har sin hustru och hennes roll är enbart att framstå som ett fån, i jämförelse med den kunnige och klokare Paul Temple.
Egentligen börjar det bra. Steve är en duktig journalist som kommer ett antal brottslingar på spåren och gör sitt stora scoop. I samband med detta förälskar hon sig också i sin träbock till man. I nästa avsnitt är de gifta men då är det stora mysteriet; Vem är den mystiska anonyma författaren som petar ned Paul Temple från deckartronen. Lite fnissande erkänner Steve att nog var det hon, men det var bara en engångsföreteelse. I fortsättningen ska hon inte göra sig till eller skriva något i fortsättningen över huvud taget.
Steves roll blir därefter att utveckla sin riktigt stora talang - att packa resväskor när paret ska ut och resa. Det är hon som ser till att Paul Temple inte glömmer sin skjorta med fast krage..
Hennes andra talang är att lägga fram teorier vilka hon har utvecklat med hjälp av sin intuition. Paul Temple å andra sidan använder sin intelligens och får därför alltid rätt på slutet.

Förutom en kvinnosyn som är så unken att den stinker innehåller serien mängder av anda egendomligheter. Skurken är alltid okänd fram till sista avsnittets upplösning. Han bär alltid ett mystiskt alias och någonstans i serien lyckas han spränga Paul Temples bil i luften.

Trots detta kan jag inte låta bli att lyssna. Eftersom serien endast sändes på engelska är det är sofistikerad värld av Dry Martinis och danspalats som öppnar sig. Alla, inklusive skurkarna, vet att föra sig i en värld där brotten egentligen bara utgör en orsak att blanda ytterligare en Pink Gin.

Paul Temple är en dinosaurie men en vacker skräcködla men stiliga fjädrar.

Svenska Flaggans dag

Det verkar som om Herman Lindkvist bekymrar sig om mina magproblem.  Sluta kräkas på vå nationaldag, skriver han i en kolumn i Aftonbladet. Som lök på laxen låter han sig interjuvas i en fascistsajt där han kan klaga över vår oförmåga att fira nationaldagen på ett trevligt vis.
Medan HL satt och gnällde över nationaldagen så var jag i Slottskogen, här i Göteborg. Där upplevde jag följande trevligheter:
a) Hälsade ett antal nya medborgare välkomna till Sverige.
b) Lyssnade på en av våra finaste symfoniorkestrar
c) Hade picknick.
Och när flaggan hissades så reste sig alla från picknickfiltarna och sjöng nationalsången. Det var riktigt pampigt. Så medan konservativa och nationalister satt och tjurade så firade svenska folket nationaldagen med en en gigantisk picknick - dit alla var inbjudna.
Men på ett sätt är det ganska symptomatiskt för extremhögern. Man skapar ett problem som inte finns md hjälp av påståenden utan belägg och sedan ryter man med salvelsefull röst: "Ska det verkligen vara så här?"
Men en tradition håller på att växa fram; en tradition med mat, vin och sång. Med sol, gräsmattor och lövgrönska. Frågan är bara hur lång tid som måste gå innan nationaldagens företrädare faktiskt inser att de som vanligt, redan missat tåget.

Om Korrelation

Vad är då korrelation? Ja, kortfattat kan man säga att det är en fråga om matematiskt samband mellan olika observationer. Säg till exempel att vi plockar fram statistik över:

a) Antal bilar i Sverige från år 1900 till år 1950
b) Antal trafikolyckor i Sverige under samma period.

Förmodligen skulle vi upptäcka att dessa siffror följs åt. Det finns ett samband och detta går att räkna ut rent matematiskt. Det resultat man då får kallas Korrelationskoefficient. Detta är en siffra som kan ha värden mellan -1 och +1.
Ju närmre noll desto mindre samband. En positiv siffra ger ett positivt samband. En negativ siffra ger ett negativt samband. Förmodligen skulle siffran bli väldigt nära +1 i ovanstående exempel.

Låt oss nu leka med ytterligare ett påhittat exempel. Vi behåller (a) från ovan men nu ska vi jämföra med något helt annat:

a) Antal bilar i Sverige från år 1900 till år 1950
b) Produktionen av spannmål i Pakistan under samma period

Skulle korrelationen här bli positiv så skulle det ju finnas ett samband som säger att dessa följs åt. Skulle det bli noll så skulle det betyda att det inte fanns något samband. Skulle det bli en negativ siffra så skulle detta innebära att ju fler bilar ju sämre skördar eller ju sämre skördar desto fler bilar.

Korrelationen kan ju inte tala om vad som är orsak och verkan. Den intressanta frågan är då - finns det något verkligt samband? Skulle man t.ex. kunna säga att om vi minskade antalet bilar i Sverige så skulle skördarna bli bättre i Pakistan? Förmodligen inte. Hög korrelation kan bero på tre saker:

1) En slump
2) En tredje faktor som påverkar båda observationerna
3) Ett verkligt samband

Nummer 1 kan vi inte göra något åt ... Här krävs ytterligare en undersökning.

Nummer 2 är mycket viktig. Här hamnar t.ex. argument från populisthögern som vill peka på ett samband mellan invandring och kriminalitet. Detta samband baserar man helt på statistiskt material. Utan att se till ytterligare faktorer som utanförskap, fattigdom och internationell kriminalitet. För att nu ta några exempel.

Nummer 3 ska jag återkomma till i nästa inlägg. En hög korrelation kan vara en indikation på ett samband. Men sambandet måste då ses som en kausaliter (en fråga om orsak och verkan).Och det är en fråga för filosofin.

(Att bli fortsättad...)

Om korrelation och kausalitet

Jag har börjat lyssna till Skeptikerpodden. På ett sätt är det en ganska enkelspårig podd men den ger ändå en del stringenta perspektiv. Skeptisism verkar vara en form av tänkande som ska begränsa människan till ett strikt vetenskapligt tänkande - alltså en form av positivism.
Jag är väl av den åsikten att vetenskapen kan väl förklara hur något går till. Religionens uppgift är att förklara varför något sker. Men det känns inte som om Skeptikerpodden delar denna syn.
Utifrån ett empiriskt och evidensbaserat synsätt försöker de rensa upp i en snårskog av alternativ- och komplemetärmedicin och för det mesta tycker jag detta är lovvärt. Även om det finns en tendens att slänga ut barnet med badvattnet.

Nåväl... mitt i alltihopa hör jag en mening som sätter igång mitt tänkande: "Korrelation och Kausalitet är inte samma sak". Detta är något som fyllt min stackars hjärna i många år. Hur ska man enkelt formulera det faktum att bara därför att man funnit ett matematiskt samband så är det inte samma sak att det finns någon orsak och verkan knutet till detta. Tänker man länge på detta så finner man att mycket av det vi betraktar som sanningar och många av de argument som framförs är helt baserade på korrelation. Inte på kausalitet. Tror faktiskt att jag ska ägna lite tid åt att reda upp detta i några kommande blogginlägg. Ni som ev. läser det jag skriver kan ju använda mina inlägg i stället för sömntabletter. Lite naturmedicin sådär.

Han hette David Bertram Ogilvy Freeman-Mitford och var 2:a baron av Redesdale. Han föddes 13 mars 1878 och dog 17 mars 1958. Han vigdes 1904 med Sydney Bowles och tillsammans fick de sju barn:

Nancy (1904-1973) Mest känd som författare men även för sin skarpa tunga och olyckliga kärleksliv.

Pamela (1907-1994) Ägnade sig annars främst åt hönsuppfödning och var den mest sansade av de sex systrarna.

Thomas (1909-1945) Sägs ha stridit i Burma därför att han inte kunde slåss mot tyskar. Av samvetsskäl.

Diana (1910-2003) Gifte om sig med fascistledaren Sir Owald Mosley och ansågs vara en säkerhetsrisk under andra världskriget.

Unity (1914-1948) Mest känd för citatet: ”Jag var aldrig så lycklig som när jag fick sitta vid Adolf Hitlers fötter.” Övertygad nazist som dog i sviterna efter ett misslyckat självmordsförsök.

Jessica (1917-1996) Orsaken till detta bloginlägg. Övertygad kommunist men även framgångsrik författare. Älskade att på äldre dagar sjunga ”Maxwells Silver Hammer”

Deborah (1920-). Lever i skrivande stund. Hertiginna av Devonshire och stor beundrare av Elvis. Annars reativt ”vanlig”.

Om dessa systrar har det skrivits mängder av böcker och kanske kommer jag att ägna utrymme i bloggen till fler uppgifter och anekdoter. Men nu är det enbart som representant för sunk som vi ska lyssna till Jessica Mitford. En liten pärla.  

Kurt på Tappen

Hans namn var Kurt Johansson och han var bensinstationsföreståndare på Ellös. Därför kallades han för "Kurt på Tappen".

Kurts Tapp på Ellös.

Han kunde ha försvunnit in i den stora glömskan om det inte vore för en sak. Kurt skrev musik. Små egendomliga sånger med namn som "Älska på Hawaii", "Jul på Hawaii", "Sköna Hawaii" eller bara "Hawaii, Hawaii".
Skulle någon eventuellt påpeka att det lät lite "annorlunda" så sa han bara stolt: "Jo .. det beror på att jag vänder på durerna"... vad han nu menade med det. Han använde även sin rutiga kökstapet för att kolla så att takten blev rätt. (???)





"Över klippiga bergen" är en av mina personliga favoriter men det finns mängder med annat  material på YouTube för den som är hågad.

Jag vet inte säker när Kurt gick bort men en gissning är runt 1990. Fram tills dess dök han upp på det mest oväntade ställen. Bl.a. var han inbokad som hemlig gästartist på dåvarande Harley's i Göteborg. Men Kurt dök inte upp. Det visade sig att vakten hade vägrat släppa in en medelålders farbror i cowboykläder från Buttricks (inklusive knallpulverpistoler) så Kurt hade blivit sur och åkt hem igen.
- Vakten hade ätit knårk hela dan, lär hans kommentar varit.

Det är lätt att skratta år Kurt på Tappen. Men han är ett typiskt exempel på människor vars kreativitet är så stor att talangen inte få rum. Dessa bör man hedra. De gör det som vi alla skulle kunna göra om inte omdömet hindrar oss... och han är inte ensam.

Mavin James och hans egendomliga musik

I bland behövs pauser. Fördelen med en blogg är att man kan luta sig tillbaka, låta den vila och ägna sig åt annat i väntan på att skrivlusten ska återvända. Detta ”annat” jag ägnat senaste tiden åt är bland annat riktigt dålig musik. En del kallar den ”sunkadelica”, andra använder beteckningen ”Incredably Strange Music”. Vad som förenar den är artister som gärna vill men absolut inte kan.

Jag tänkte passa på tillfället att använda bloggen till att presentera några av dessa mycket säregna personligheter för er.

Nummer ett blir en mycket anonym man vid namn Mavin James. I mitten på 80-talet producerade denne ”sångare och organist” tre stycken singlar på eget skivbolag och den vi ska lyssna till bär det klingade namnet ”See you in Iceland”.

Vad jag vet om denne Mavin är följande:

Mavin föddes i Kings Cross och bodde i Bloomsbury, London fram till 10 års ålder, då han flyttade med sin familj till Greenford, Middlesex. Där bodde han fram till 22 års ålder för att sedan flytta till Rochester i Kent för att bli en "man av Kent".

I Greenford började han spela piano på fester och snart fann Mavin att han hade inte bara roligt, han fick också betalt. Hans entusiasm visste inga gränser och snart blev han känd som den mest uthållige av alla orgelspelare.

Mavin gifte sig och flyttade till Rochester och där var lyckan fullständig. En dag börjar han sjunga för sig själv i arbetet. Två timmar senare var den första sången skriven och låtskrivaren Mavin Jones var född.

Tre singlar hann Mavin att producera innan han försvann in i glömskan. Med tiden blev de återupptäckta och Mavin Jones är nu en kändis för alla som älskar egendomlig musik.