Rent kortfattat skulle man kunna kalla det för en sekulär (=icke-religiös) motsvarighet till den gyllene regeln; alltså den som i kristendomen säger: "Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det gören I ock dem.". Eller islams "Ingen är rättrogen förrän han älskar sin broder som sig själv.".
Vad Kant skriver är: "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag". Och vad som följer på detta är att människan ska alltid vara målet för all verksamhet, hon får aldrig vara ett medel.Om jag förstått saken rätt så ör detta gälla ens förhållande till såväl sig själv som till andra människor. Det är bl.a. därför jag kan irritera mig på dessa s.k. "livscoacher", vars livsfilosofi verkar gå ut på att livet är en lång räcka med mål, som ska uppfyllas. Det verkar som om dessa amatörpsykologer, inte kan konsten att njuta av livet i sig.
Man kan ju då fråga sig vad som skulle hända med dem som misslyckas med mål. Misslyckas de även då med sina liv?
De som känner mig vet att jag har börjat träna min kropp. Från början gjodes det av nödvändighet. Mina ben och fötter visa alla tecken på att vantrivas med resten av mig. Därför tog jag konsekvenserna och masade mig iväg till lämpligt gym.
Även om det gått bra, kroppen mår bättre och kilon går förlorade, så gjorde jag häromdagen en sällsam upptäckt. Kroppens förbättring var plötsligt sekundär. Det blev en trevlig bieffekt men inte huvudsaken.
Själva träningen blev ett självändamål. Träningen upphörde att bli ett medel utan var nu själva målet. Rent omedvetet hade det kategoriska imperativet applicerats, inte bara på mig själv som människa, utan också på min träning.
En timme i gymmet blev som en timme med god och givande kultur. Det fyllde i första han själen. I andra hand förbättrade det kroppen.
Det var en trevlig och sympatisk insikt men ack så överraskande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar