Man känner inte igen sig

Det var kväll. Regnet strilade sakta ned. Han tog på sig rocken och gick ned till den gamla fabriken. Länge stod han i mörkret och såg mot det stora tegelbyggnaden. Kommunen hade länge talat om att bygga om till någon slags konsthall men ännu hade inget hänt. Ja, förutom att ungdjävlarna hade krossat varenda ruta med sina stenar.

40 år hade han tillbringat i den stora fula kolossen. 40 år vid svarven. Han var 55 när portarna stängdes. Och det var nu 10 år sedan. Sedan dess hade han inte haft något arbete. Han var inte som de andra. Som fackpampar och förmän. Till dessa hade det funnits jobb. Men inte till en vanlig svarvare. Jobben hade gått till andra. Till pampar och de som senare flyttat in. Men inte till honom.
Det hade varit skönt när han fyllt 64 och han sluppit oroa sig för arbetslösheten. Det var lättare att vara pensionär.

Visst hade ha gått på kurs. Arbetsförmedlingen hade satt honom framför en dator och sagt åt honom att lära sig hantera den. Men en dator är inte som en svarv. Hans fingrar var klumpiga och han hjärna trög. Han ville inte ha någon dator. Han ville ha en svarv. Han ville känna stålet i sina fingrar. Men numer hade även datorerna börjat styra svarvarna. Inte ens det fick han göra själv. Han kände inte igen sig.

Likadant var det på stan. Konsumbutiken var borta. Konsumbutiken där gubbarna satt och pratade. Ofta hade han gått ned dit bara för att få höra lite om hur det var förr. När fabriken och bruket var medelpunkten och bandylaget var ortens stolthet. Gubbarna berättade gärna och han kunde bara sitta och lyssna. Men nu var gubbarna döda, bruket stängt och ingen spelade längre bandy. Han kände inte igen sig.

Och så var det invandrarna. De som flyttat hit. Greker och Jugoslaver gick väl an. De hade stått sida vid sida bredvid honom vid svarvarna och snart hade de förstått varandra och blivit vänner. De hade ju haft samma arbete. Men han mindes hur arg han mor hade blivit när hans lillasyster hade börjat träffa en av de yngre. Hon hade ju inte förstått. Det var ju knappt att hon velat gå på bröllopet.
Annat är det nu. Nu kommer de inte från Grekland. De kommer från länder han knappt hört talas om. De talar språk han inte känner igen och bär konstiga kläder. Och så är de mohammedaner också, tänkte han. Man känner inte igen sig.

Tänk om det fanns en knapp. En knapp som den han hade på svarven. Den knappen som fick svaren att rotera baklänges. En sådan knapp vill jag ha på mig själv. Så att jag kan bli ung igen. Få stå vid min svarv. Få ha ett arbete. Få känna mig värdefull. Igen.