God och rund och gla' ska människan (inte) va'

Konsten är inte längre att vara personlig. Konsten är att vara privat. Och ännu mer privat... Att läsa om våndorna i kropp och själ hos sina medmänniskor verkar vara den nya nationalsporten. I alla fall bland den bloggläsande allmänheten.

Så även jag föll till föga. Välkommen in i en process som är mer privat än personligt. Förhoppningen är att dessa erfarenheter kan utgöra en utgångspunkt till långt vidare resonemang. Och även en mylla för personliga reflektioner. Nu kör vi!

Allt började juni månad. Vänster knä bestämde sig helt plötsligt att inte vilja vara med. Värken var stor och jag fick svårt att gå. Samtidigt svullnade höger fot upp till något man väl kunde använt i en handbollsmatch med mindre anspråk. Det var bara att promenera till läkaren som klämde och tryckte. Han vickade och välte. Samt skrev en remiss - till en röntgenfotograf. Som fotograferade och sedan konstaterades - artros. Förslitet knä. Detta ledde fram till en av de mer absurda samtal jag någonsin haft med en läkare:

– Ja, sa han. Hmm... Jo.. Jag ser här i pappren att du har fått förslitningar i knät. Men det går att ordna...
– Så bra, sa jag. Hur då?
– Ja... Hmm... kanske du skulle ta en liten tankeställare på dina levnadsvanor... Hmma... ja
– Jaha... du menar att jag är fet?
– Nja............ Jo.. Hmmm ... jag skulle väl inte uttrycka det så...
– Tjock? Överviktig? Jag ska banta?
– Nej, naej... absolut inte.. Men kanske det skulle vara till fördel om du kunde förlora något kilo sådär.

Det var inte en katt som gick runt en skål med het gröt. Det var en hel flock med katter som svassade runt en hel grötfabrik.

Men för att göra en lång historia lite kortare och mer uthärdlig för eventuella läsare. Jag fick kontakt med en utmärkt sjukgymnast som bara genom sitt vänliga väsen fick mig att klättra in i de mest sinistra kontraptioner samt utföra de mest upphöjda gärningar i form av benböjade och balansövningar.

Det var också att säga bye bye till goda läskedrycker och mumsigt naturgodis. Ett nytt liv skulle bengynnas. Och har begynt.

Det var då jag fick min mest katastrofala idé. Som god inspiration tänkte jag för först gången i mitt liv se på en dokusåpa: "Biggest Loser" i TV4. Det var en upplevelse långt värre än några avmagringsknep eller bantningskurer. Men.. för att stjäla retorik från själva programmet. Mer om det i nästa avsnitt.