När man ingenting vet är det lätt att tro att man kan allt. Ju mindre kunskap desto större övertygelse. Vad som kan skrämma mig i politiken är de tillfällen då ideologi ersätter eget tankearbete. Mina sju år i politiskt arbete har bara gjort mig alltmer ödmjuk inför frågor jag inte behärskar.
I själva verket är det bara ett fält där jag känner någon form av insikt och kunskap och det är inför kulturpolitiken – tyvärr ett eftersatt område inom alla partier.
På något sätt är det symptomatiskt att ett av våra riksdagspartier (=KD) tycker att den främsta kulturpolitiska frågan är sänkt moms på dansbandsmusik.
Vilken är då skiljelinjen mellan röd-grön och borgerlig kulturpolitik? Svaret är enkelt; Skall vi ha en kulturpolitik som är instrumentell (där kulturen tjänar något annat och viktigare syfte) eller ska vi ha en politik där kulturen har ett egenvärde och där dess existens inte behöver motiveras.
Från socialistiskt håll vill man göra detta till en icke-fråga. Kulturen existens ska motiveras genom att de ska tjäna högre och ädlare syften; som turistmagnet, som social motivering för yngre eller för att stärka stadens varumärke.
För egen del har jag mycket svårt för ett sådant resonemang. Ska kulturens existens motiveras med dess nytta så kan kulturen får stryka på foten den dag man anser den vara onyttig.
Fast frågan är om inte den borgerliga synen är ännu värre. Där hamnar så väl konst som kultur på en ouppnåelig piedestal där den kan beundras men inte beröras av de vanliga medborgarna. Konsten förpassas till stadens finrum när går i kamp mod kulturyttringar i stadens ytterområden.
Den goda konsten hamnar då i centrum där den kan dyrkas av en utvald elit. De som bor i ytterområdena får i bästa fall klara sig med ett stadsdelsbibliotek.
Att hitta balansen mellan dess två ytterligheter. Att kunna avgöra när konsten kan göra instrumentell nytta och när en elitistisk kultur kan verka inspirerande. För mig är det detta som är den tredje, den gröna vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar