I Molomland och Slottskogsfamn

Även jag har varit en förvirrad ungdom som vinglat fram, helt vilsegången, mellan musikstilar och uttryck. I mitt minne, från tonåren, lever kvar en jazzgrupp som hette "Nilssons Saxofoner". Året var ungefär 1979 och pianisten Staffan Nilsson hade samlat några vänner som alla spelade saxofon och gruppen besökte klubbarna i Göteborg. Jag såg dem många gånger. Kanske alltför många. Jag har ett svagt minne av att någon av musikerna såg på mig och sa förvånat: "Är du nu här nu igen?"

Parallellt med detta så satt jag hemma i pojkrummet och bandade radioprogram. Detta var på den tiden då P3:s melodiradio var vigt åt sådana storheter som Sven Olof Walldoffs orkester  eller Dutch Swing College Band. De udda och speciella ögonblick då det spelades bra musik i P3, gällde det att stå beredd med rullbandspelaren och spela in.
Det kunde t.ex. var Kvällstoppen (de mest sålda skivorna) eller Tio i Topp (framröstade av publik). Det kunde också vara programmet "Kanske på Svensktoppen" där man spelade nyutgiven musik - av vilka de flesta aldrig tog sig in på någon topplista.

Jag minns det väldigt tydligt. En ,för mig, nästan okänd artist vid namn Alf Hambe framförde en ännu mer okänd låt vid namn Visa i Molom. Den kom inte in på Svensktoppen men den hamnade på mitt rullband så mitt bland alla poplåtar hördes en stillsam halländsk röst som sjöng "Nu hoppar haren kråka på ängens vita gräs".

Det tog mig fem, eller var det kanske tio genomlyssningar. Sedan var jag fast. Det var bara att raskt bege sig till biblioteket och låna noterna. Sedan övade jag. Jag övade. Dessutom övade jag – tills dess jag kunde spela den, så gott som, utantill.
Av en slump som såg ut som en tanke skulle då Alf Hambe spela på Kustens Hus. Det var också då jag upptäckte att det fanns ett helt hus tillägnat visan som uttrycksmedel. Det var då jag förstod att visan skulle bli mitt "öde".

Därför kändes det som en säck knöts ihop och två pusselbitar möttes när jag såg Alf Hambe i duo med Staffan Nilsson en måndag strax innan midsommar 2010 i Slottskogen, vid Gräfsnäsgården – dock utan saxofoner. Det var Alfs mest välkända visor och det var en jazzpianist på dragspel. Och det var mycket, mycket bra. Så bra som bara lång livs erfarenhet kan skapa. Av poesi och av musik.