En man, vars namn troligen inte är Stig Dahlström, skickade mellan åren 1968 - 1986 in hundratals anmälningar till dåvarande radionämnden. Genomgåendde för dessa anmälningar var att Ingmar Bergman i maskopi med "imperialistkommunismen" använde Sveriges Radio för att hjärntvätta svenska folket.
En annan fascinerande händelse inträffade 1971 när Harry Schein anmälde den första filmen om Åsa-Nisse till samma nämnd. Detta orsakade en folkstorm bland barn och äldre, vilka trodde att de aldrig någonsin mer skulle få höra John Elfstöm utropa: "Fridens Liljor på Sarons Topp".
Även Åsa-Nisses skapare, den gamle SS-kämpen Stig Cederholm, rykte ut till Nisses försvar.
Om detta och många, många fler anmälningar till radionämnden har Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe skrivit boken "Nu har det banne mig gått för långt".Det är en vindlande, meandrande resa genom en tidsperiod när SVT stod för det enda utbudet i TV och därför engagerade en hel nation. Per Oskarsson och Skäggen orsakade folkstorm och Jacob Dahlins "Skål ta mig fan" ansågs stötande (svordomar och alkoholpropaganda).
Det var också en tid då jag själv växte upp men då jag själv också valde bort TV:n ur mitt liv så mycket av det anmälda har jag faktiskt inte ens sett.
Man kan naturligtvis dra på munnen över dessa självutnämnda moralväktare som anser att C M Bellmans visor ej bör framföras i TV eller radio. Det vilar ett löjets skimmer över dessa välmenande prussiluskor av alla kön. Men när man läst boken från pärm till pärm så drabbas jag av en sort ömhet till alla dessa män och kvinnor som sitter framför tv-apparaten och blir indignerade.
Det är ju bara ett annat samhälle de längtar efter. Ett där dunka-dunka musik och sexualupplysning slipper fylla dem med ångest.
Att läsa denna bok blir att välja mellan skratt eller ömhet. Vilketdera man väljer så är den läsvärd, rolig och bildande. Johan Wanloos, alltför få, teckningar bidrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar