Ett privat inlägg

Kära vänner (och kanske ni som inte känner mig men läser detta ändå). Något hände i mitt liv för ett tag sedan. Något jag vill dela med er. Men eftersom jag inte vet hur jag ska tala om det så skriver jag ett inlägg i bloggen, i stället. Så får du läsa, i stället.

Jag har ett minne från 12 – 13-års ålder. Jag är uppvuxen i Västra Frölunda och hade väl i princip utforskat alla platser i grannskapet. Det var dags att sträcka ut. Dags för nya jaktmarker. Det var en lördag. Det var strax efter Påsk. Jag tog spårvagnen till Grönsakstorget och gick mot Saluhallen.
På marken låg en fjäder. Jag plockade upp den, satte den i dragkedjan, lyfte ansiktet mot solen och log. Då hör jag en röst skrika: ”Ge dig av härifrån! Sådana som du vill vi inte ha här.” Framför mig stod en kvinna, högröd i ansiktet och skrek åt mig att jag skulle dra år helvete. Jag förstod ingenting. Något i mitt sätt att vara hade provocerat denna kvinna till vansinnets gräns.
Sedan hände det om och om igen. Jag märkte att det var något som skapade motvilja och ren hat hos vissa människor. Men också tvärt om. Jag fick vänner – även om det tog längre tid än för övriga jag kände.
Jag märkte att jag var någon form av socialt klipulver. Det fanns de som blev förbannade, de som blev irriterade och framför allt de som visade tydliga tecken på genans, när jag dök upp. Men detta var som ett spel där andra var välbekant med reglerna medan jag kände att jag fortfarande satt och letade i manualen.

Det hände också att jag såg mig i spegeln och frågade vad jag gjort av mitt liv. Vad jag såg var ett pärlband av oavslutade projekt. Saker jag börjat på men aldrig avslutat. ”Något” hade dykt upp och som fått mig att gå vidare till andra, lika oavslutade, projekt.
Men för mig var detta lika ”normalt” som att jag inte hade förmågan att föra mig socialt.

Men så för en månad hände det sig. Av olika orsaker, för långa och krångliga att gå in på, befann jag mig hos en psykolog. Vi hade väl talat en timme när hon såg på mig och sa: ”Jag kan inte ge dig formell diagnos, men det du berättar för mig tyder på att du kanske har haft såväl Asperger som ADD sedan barndomen.”
– Men så osocial är jag väl inte, försökte jag fråga?
– Nej men nu är du 61 år gammal och på den tiden har du lärt dig kompensera, blev svaret.

Så nu sitter man där. Det känns som om någon har pekat på mig och sagt: ”Men herre gud människa. Du har ju träben. Visste du inte om det?”
– Jaha, är det därför jag är så dålig på att springa 100 meter.

Men har du läst så har långt, så vet du om det, i alla fall. Ville liksom bara att du skulle veta.
Trösten är väl; att det är inte mitt fel, att jag är en lat tråkmåns.

Nu måste jag bara fundera på, vad jag ska göra åt det.

Paul Temple på BBC

Allt sedan tidiga tonåren har jag varit fascinerad av radioprogrammen om Paul Temple. Jag minns hur jag satt klistrad vid radion när avsnittens sändes. Ofta i P2 som en del av undervisning i engelska. Och förmodligen var det den detta som gjorde mig gripen. Man behöver inte vara någon överdängare i det engelska språket för att förstå vad som sägs. Bara man behärskar ord som Perturbed och uttryck som "By Timothy".
Detta är en förteckning över de avsnitt som sänts som radioteater över BBC fr.o.m. starten 1938 och fram till i dag. I flera fall finns det inga inspelningar sparade och i andra fall har man gjort nyinspelningar. Listan är sorterad i kronologisk ordning, alltså i den ordning som programmen sänds i BBC.
Listan innehåller även referenser till de talböcker som gjorts efter Durbriges romaner.

1) Send for Paul Temple

1938
Den första serien från 1938. Allt utom avsnitt 1 har gått förlorat.
Den finns dock inläst som talbok under samma namn

2) Send for Paul Temple

1938
En förkortad version av serien, 60 min. men tyvärr raderad.

3) Paul Temple and The Front Page Men

1938
Förlorad
Finns som talbok

4) News of Paul Temple

1939
Förlorad
Finns endast som talbok

5) Send for Paul Temple.

1941
Möjligen en repris av 2, eller en nyinspelning. Finns ej bevarad.

6) Paul Temple Intervenes

1942
Första sparade radioserien. Dålig ljudkvalitet men ganska charmig med Carl Bernard och Bernadette Hodgson i huvudrollerna.

7) News of Paul Temple

1944
Förkortad version av 4. 60 minuter lång. Förlorad.

8) Send for Paul Temple Again

1945
Förlorad men finns i nyinspelning under namnet Paul Temple and The Alex Affair. Finns även som omarbetad talbok under namnet Paul Temple and the Tyler Mystery.

9) A Case for Paul Temple

1946
Förlorad men finns i nyinspelning från 2011

10) Paul Temple and the Gregory Affair

1946
Förlorad men nyinspelad 2013. Såväl inspelningar som manus troddes vara förlorade men efter det att en kopia av originalmanus hittats i Oslo, kunde nyinspelning ske.

11) Paul Temple and Steve

1947
Förlorad men nyinspelad 2010

12) Mr. And Mrs. Paul Temple

1947
60 min lång förkortad version av 11. Förlorad.

13) Paul Temple and The Sullivan Mystery

1947
Lär finns bevarad men jag har inte hört den. Finns lätt omarbetad som talbok under namnet Paul Temple East of Algiers och även i nyinspelning från 2006.

14) Paul Temple and The Curson Case

1948
Förlorad men finns som talbok

15) Paul Temple and the Madison Mystery

1849
Förlorad men finns som nyinspelning från 2008

16) Paul Temple and The Vandyke Affair

1950
Förlorad men finns som nyinspelning från 1959

17) Paul Temple and The Jonathan Mystery

1951
Förlorad men finns som nyinspelning från 1963

18) Paul Temple and Steve Again

1953
Förlorad men kan kanske vara en förkortad version av 11. 60 min lång.

19) Paul Temple and The Gilbert Case

1954
Första serien med den klassiska besättningen Peter Coke och Marjorie Westbury.
Finns bevarad och rekommenderas.

20) Paul Temple and The Madison Mystery

1955

Nyinspelning av 15 men tyvärr förlorad. Finns i ytterligare en nyinspelning från 2008

21) Paul Temple and The Lawrence Affair

1956
Bevarad i alla 8 avsnitt

22) Paul Temple and The Spencer affair

1957
Helt bevarad

23) Paul Temple and The Vandyke Afair

1959
Helt bevarad. Nyinspelning av 16.

24) Paul Temple and The Conrad Case

1959
Helt bevarad

25) Paul Temple and The Gilbert Case

1959
Antingen en repris av 19 eller nyinspelning. Finns bevarad.

26) Paul Temple and The Margo Mystery

1961
Bevarad

27) Paul Temple and The Jonathan Mystery

1963
Bevarad

28) Paul Temple and The Geneva Mystery

1965
Bevarad

29) Paul Temple and The Alex Affair

1968
Nyinspelning av Send For Paul Temple Again och alltså även talboken.

30) Paul Temple and The Sullivan Mystery

2013
Nyinspelning av 13. Finns bevarad
Den första av BBC:s nyinspelningar med Crawford Logan och Gerda Stevenson i huvudrollerna.

31) Paul Temple and The Madison Mystery

2008
Nyinspelning

32)  Paul Temple and Steve

2010
Nyinspelning

33) A Case for Paul Temple

2011
Nyinspelning

34) Paul Temple and The Gregory Affair

2013
Nyinspelning

Detta är listan över de engelska inspelningar jag känner till.
För övrigt så finns det följande talböcker av vilka några baseras på radioserierna:

• News of Paul Temple
• Paul Temple and the Curzon Case
• Paul Temple and the Front Page Men
• Paul Temple and the Harkdale Robbery
• Paul Temple and the Kelby Affair
• Paul Temple and the Tyler Mystery
• Paul Temple East of Algiers
• Send for Paul Temple

Längre fram hoppas jag kunna göra en närmre studie över innehållet i de olika serierna/böckerna.
Källor är Wikipedia samt Frank M. Passages excellenta lista över de äldre programmen. Där finns ytterligare detaljer samt namnen på varje avsnitt.

Offer & Anekdoter

I bland händer och hampar det sig så att det dyker upp mönster i händelseförlopp som inte verkar hänga samman ... men hänger ihop gör de ändå. Tillvaron blir lite som i programmet Spanarna. Men till skillnad från radions spanare så har min hjärna en smula fördröjning. När jag väl fattat vad debatten går ut på - då brukar den vara över.

Ingång ett var en bok som kom ut för någon månad sedan. Det var DN:s Hanne Kjöller som släppte "En halv sanning är också en lögn". Nu ska jag erkänna att jag har inte läst boken och har därför inga åsikter om den. Men den födde ett begrepp hos mig: Offerjournalistik!

Ni vet den där sortens tabloidgrepp där man skriver om Nisse 78 som inte får hjälp av hemtjänsten med att sätta på sina broddar eller Peronella 3 år som måste gå över en trafikerad gata för att komma till dagis. Alltså man tar en enskild, beklaglig, händelse och gör den till mall för en hel verksamhet. Plötsligt är alla sveriges pensionärer utan broddar och alla våra treåringar överkörda av fartblinda bilister. De är alla offer.

Mitt andra perspektiv kalla anekdotisk bevisning. Det föddes när jag av olika orsaker hamnade i en arbetsgrupp med för mig okända människor. Jag hade inte valt den själv. Två av medlemmarna var mycket besvikna på livet. Bitterheten stod som ett doftande moln kring deras personer. Och de kunde heller inte bära bitterheten inom sig. Den skulle ut ... till alla pris. Och den skulle berättas. I långa elegier meandrade sig berättelserna fram. Det var enfaldiga chefer, inkompetenta läkare, elaka spårvagnsförare och korkade tjänstemän i en lång räcka av berättelser och anekdoter, vars sensmoral alltid landade i att samhälle är en plats där inget fungerar och dess enda syfte var att förstöra deras liv.
Beviset för alltings jävlighet låg i deras anekdoter. För strukturella problem fanns det ingen plats.
Och bevisen för samhällets förfall ... var rent anekdotiska.

Självklart är inte samhället uppbyggt efter systemets offer eller klagandes anekdoter. Men någonstans så finns det krafter som vill anpassa  reglerna efter undantagen och strukturerna efter våra få misslyckanden.
Själv tänker jag hålla ögonen mycket öppna i fortsättningen.

Hemester dag 2

Under senare år har det ständigt upprepats ett mantra som håller på att driva mig till vanvettets brant: Man måste vara målinriktad. Man måste ha en målsättning och ett mål att sträva efter och först när man uppfyllt detta mål kan den verkliga lyckan infinna sig. 
Dumheter och nonsens, skulle jag vilja säga.
Då missar man ju allt roligt som dyker upp på vägen. Bara därför at det inte är en del av målet. Och för övrigt så är det ju som i dikten: 

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.



Mitt mål var att få se Karlsborgs Fästning. Jag fick se mycket annat i stället. Det börjar med en liten mystisk skylt vid vägen: ”Fornborg”. Jag kände mig ungefär som i filmen ”Vem älskar Yngve Frej” när jag svängde in på en grusväg som blev allt grusigare till slut med grässträng i mitten. Det var Vädersholms Borgruin jag kommit till. Så hade även 40 förskolebarn med tillhörande fröknar, grillkorvar och cyklar. Det blev frågor typ: ”Är du chef här?” eller ”Vad heter du?”.
Bra att lära barnen att njuta av kulturarvet tänkte jag och tog en titt på resterna av en befästning från 1400-talet. Även om man nu inte råkar dela mitt intresse för gamla ruiner så är den väl värd ett besök. Det var mycket vackert där.

Nästa skylt pekade på en kvarn. Årås Kvarn, närmre bestämt. Det var ett område med vandringsled och vandrarhem och smedjor och en obändig vilja, mot alla ekonomiska odds, att området skulle få kunna leva kvar. Som ”Pièce de résistance” fanns där en av de mest magnifika herrgårdar jag sett. Jag har ingen aning om dess skick eller hur den såg ut inuti. De bara fyllde mig med en längtan: ”Så här skulle jag vilja bo.”
Helst då med tillräckligt med pengar för att rusta upp den och hålla den i stånd. Tänker ofta på han som vann 100.000.000 kronor på Lotto. Hade det varit jag hade Årås Herrgård blivit min.
I solsken verkar den fantastisk men eftertankens bleka krankhet får mig att försöka tänka mig den vintertid när man måste skotta sig ut till vägen för att kunna fara till ICA och köpa kåldolmar. 

Efter denna utflykt i bedagad högrestånd nådde jag så mitt slutmål: Tidahom. Om denna stad visste jag nämligen ingenting. Det var därför jag åkte dit. Nu vet jag mera.
Nu vet jag mer. Jag vet t. ex.  att Tidaholm är en bruksort och att dess framgångar är baserade på tändstickor. Jag vet också att de som arbetade där var inte bara de mest underbetalda  utan också att  arbetet  ledde fram till att deras ansikten förstördes och deformerades av svavlet. Förmodligen en av de vidrigaste kapitlen i svensk arbetarhistoria. Men museet var tillgängligt och intressant och tar man sig sedan en glass på Turbinholmen så har man även avnjutit Tidaholm. 
En bra andra dag på hemestern.

Hemester dag 1

Det blev ingen längre semester nu i Maj. På grund av dålig planering och utgånget pass bestämde jag mig för att fira ”hemester” i stället. Med andra ord så tog jag tre dagar inom bilavstånd från Göteborg. Det är inte ofta man tar en titt på sevärdheterna i sin egen närhet. Detta är rapporten från dag 1. 20130527 (En vanlig Måndag) 

Det var i dag som jag skulle ta en titt på Norra Halland och vad vore lämpligare än att starta med Gåsevadsholms Slott. Det ligger som en enda stor krokan på en holme mitt i Rolfsån. Med sin chockrosa färg och alla utsmyckningar ser det mest ut som något ur ”My Little Pony”.

Det innehas av ett fideikommissaktiebolag som ägs av friherre Niclas Silfverschiöld. Det får med andra ord inte säljas och man kan verkligen fråga sig vad man ska ha detta slott till egentligen? Men nu är det friherren som får stå för underhållet. Med slopad fideikommiss hade det förmodligen blivit staten som fått öppna plånboken 

Slott nummer två är en borg vid namn Hunehals som ligger längst in i Kungsbackafjorden. Den byggdes av Greve Jacob Nielsen under 1280-talet. Greve Jacob flydde till Halland efter att ha blivit anklagad för mordet på den danske kungen Erik Klipping. Till att börja med byggde han Hunehals men senare drog han sig söderut för att anlägga Varberg Fästning.

Plats nummer tre denna dag var ett besök på Äskhults By – ett obligatoriskt utflyktsmål under min skoltid och därför något jag undvikit sedan dessa.
Äskult är en välbevarad by med rötter innan storskiftets dagar med den sammanhållning som fanns då, innan landsbygden splittrades. Skillnaden i levnadsstandard var enorm om man jämför med tidigare slott och fästen. Men trots allt. Mysigt är det.

Därmed var dag ett över. Mer än tre sevärdheter ska man inte ge sig hän. Då blir det inte roligt

Om kattsadister och manifestationer

Så var det dags att göra sig till ovän med djurvännerna. Jag är förmodligen en ond människa.
För dem som inte vet så arbetar jag i en stadsdel i Göteborg som heter Högsbo.
Det är tyvärr också en stadsdel där en eller flera personer har fått för sig att plåga livet ur söta katter och sedan placera kadavren där de kan hittas av någon eller några som med all rätt blir både upprörda och ledsna.
Rubriken till trots så tror jag däremot inte inte förövaren är sadist och därför finner nöje i att plåga katter. Hade fähunden varit road av sådant skulle hen förmodligen gömt undan kadavret för att undgå upptäckt  Nu känns det som personen vill att man ska se och upptäcka vad som hänt de stackars katterna.

Enligt min min amatörpsykologiska uppfattning kan detta bero på två olika orsaker:
1) Hen vet ur illa det är att plåga katter men kan inte styra över sina handlingar. Hen vill bli upptäckt och allt är ett rop på hjälp.
2) Hen njuter mest av att se hur människor i Högsbo blir ledsna, rädda och upprörda. Det blir ett sätt att plåga de människor som blir förbannade över djurplågeriet. Katterna blir ett verktyg att utsätta djurälskare för plåga.

Oavsett motiv så kan man enas om att det är en mycket störd person som agerar. Någon som vill att handlingarna men inte personen bakom ska bli sedd.
Så när kvällstidningarna blåser upp stora rubriker så får personen sin vilja igenom och när människor samlas för manifestation så kan den skyldige stå på avstånd och njuta av att han fått människor i Högsbo exakt så arga och upprörda som han ville.
Om vi däremot förbigick kattplågaren och hans handlingar med den tystnad den förtjänar så skulle man kunna sätta stopp för han avsikter. Och kanske tom göra honom så desperat att han begår ett misstag och kan gripas av polisen.
Det tycker jag skulle vara bättre.

Kollektiv och Individ

Det händer att jag frågar mig vem som läser vad jag skriver. Sedan kan jag undra vem som förstår mina mer kryptiska tankegångar. Det är lättare att få besökare till de sidor som handlar om nostalgiska radioprogram, än till de som behandlar filosofisk-politiska ämnen.

Här kommer det sistnämnda. Kanske mest för ett hålla fast vid en tanke och en slutsats jag dragit av aktuell kulturdebatt.
Låt oss börja med två belägg (som man skulle sagt i Spanarna):

När Nina Björk skrev sin bok ”Lyckliga i alla sina dagar” hade jag hoppats på en intensifierad debatt kring ett konsumtionssamhälle som löper amok.
I stället verkade vissa intervjuare koncentrera sig på Nina Björks privata konsumtion. ”Hade hon, som i alla fall har målad fondtapet hemma, verkligen rätt att kritisera våra drömmar.” och ”Du ska inte komma här och tala om för mig vad jag ska drömma om”.
Hennes påstående kring kollektivets ansvar falsifierades därför att det inte hade individen som utgångspunkt. Den var inte liberal!

13/3 skriver Jonas Hassen Khemiri en av de viktigaste texter (och en av de mest välformulerade) som gjorts om den svenska rasismen: Bästa Beatrice Ask
 Vi ”vanliga” svenskar tog ett steg tillbaka i nyttig självrannsakan och insåg de strukturella problem  som finns i det svenska samhället.
Det är då liberalismen slår till.

I ett inlägg som verkligen slår rekord i överslätning skriver Jasenko Selimovic en artikel med den kladdiga rubriken ”Jonas, min vän”. Där Khemeris kritik riktar sig mot Sverige som samhälle så kilar Selimovic in sig på individen, och inte vilken individ som helst – i detta fall han själv. Och han känner sig minsann inte som ett offer för rasistiska strukturer. Att vara offer är destruktivt och ska undvikas.
Därför är det lättast att förneka rasismen (eller homofobin eller islamofobin eller antisemitismen) eller någon annan av alla de diskriminerande strukturer som förgiftar samhället.
Khemeris syn på det kollektiva Sverige är giltig men kan inte falsifieras. Lägger man däremot liberalismens individfilter över texten så blir det diskrepans. Men det är inte texten det är fel på det är filtret.

Socialismens kollektiva tvång gick under med med murens fall. Vilken mur måste falla innan liberalismens toksyn på individens frihet ska försvinna?

Är du Svensk lille vän?

Var vänlig och svara på dessa påståenden.
Svara i form av en siffra mellan 1 och 5, där "1" betyder "Håller inte alls med" och "5" betyder "Så är det och så ska det vara".

1. Jag vill att skolavslutningar alltid ska firas i kyrkan.
2. Jag tycker att man skall ha adventsljusstake i fönstret.
3. Jag vet hur man står i kö och köar alltid i butiken.
4. Jag sätter mig alltid på ett tomt säte i bussen.
5. Jag har med mig matlåda till jobbet.
6. Jag lägger mina julklappar under granen.
7. Jag tittar alltid på Kalle Anka på Julafton.
8. Jag dricker snaps och äter sill på Midsommar.
9. Jag tutar aldrig i trafiken.
10. Jag läser Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Elsa Beskow och Esaisas Tegnér.
11. Jag åker Vasaloppet eller tittar åtminstone på det i tv.
12. Jag firar alltid Sveriges Nationaldag på Soliden
13. Jag dansar svensk folkdans och lyssnar till svensk folkmusik.
14. Jag har bonader på väggen och / eller trasmattor på golvet.
15. Jag håller upp dörren för de som kommer efter mig.
16. Jag tränger mig aldrig på.

Resultat

Mindre än 16: Du är inte bara väldigt osvensk. Du är också usel på matte
16 - 32: Du är svenskfientlig och inte assimilerad. Anmäl dig genast till en kurs i Äkta Svenskhet så att du kan bli assimilerad och få lära dig att bli En Äkta Svensk och stolt över ditt land.
32 - 48: Du är väl inte nykterist? Köp dig en trasmatta och lär dig dansa slängpolska så kanske du kan du få bli upphöjd till Äkta Svensk. Det finaste man kan vara!
48 - 64: Nu börjar du närma dig Sverige. Jobba på det. Lite mer assimilering krävs för att du ska kunna få känna dig som en Äkta Svensk.
64 - 80: Gratulerar. Du har förstått nationalismens inre kärna. Du vet vad som menas med En Äkta Svensk och är en förebild för alla som inte ännu sett ljuset.
Större än 80: Hmm. Du kanske inte är så bra på matematik men detta är ingen nackdel för En Äkta Svensk.

Den återfunne Paddy Roberts

Det var på mellanstadiet alltså i mitten på 60-talet, tror jag, fast minnet kan svikta. En av min mer avancerade klasskamrater påpekade att det fanns grammofonskivor som inte fick spelas i radio. De var märkta med en dödskalle. Visserligen hade jag hört rykten om att Cornelis Vreeswijks sånger skulle vara märkta på detta vis men jag visste inte att det fanns fler.
– Jodå, visste kamraten att veta. Och den värsta heter "Dunder och Snus".
Den näst värsta var med Tage Danielsson och hette "Kärlek har ändrat karaktär". Och den kunde jag få låna om jag var försiktig med den. Och försiktig var jag. Speciellt med att spela den när föräldrarna var hemma. Den innehöll ju ordet "Petting".
Nu måste nämnas att detta var långt innan Johnny Bode sprängde alla gränser med "Bordellmammans Visor". Tage Danielssons visa var mer subtil; men dock skabrös.

Jag tittade på skivomslaget och fann att det var en översättning av någon som hette Paddy Roberts. Originalet hette "Love isn't what it used to be". Jag hade ingen aning om vem Paddy Roberts kunde vara, så en LP med honom hamnade högst upp på julklappslistan, det året.

Tyvärr fanns det ingen skivaffär i Göteborg, där man hört talas om sagde Roberts. För det mesta sålde man popmusik och Paddy Roberts var minsann ingen popsångare. Att en av hans sånger, Softly Softly, hade legat på listorna 1955 hjälpte inte mycket.

Som så mycket annan musik placerades Paddy Roberts långt bak i medvetandet och jag fick acceptera att jag nog aldrig skulle få reda på vem han var. Då visste jag inte att 30 år senare skulle det dyka upp något som hette Internet: Världens största informationskanal.

Första gången jag såg han ansikte var på ett LP-omslag; "Music for Gay dogs", som av okunniga bloggare röstades fram som ett av de värsta någonsin. En MP3-fil med The Ballad of Bethnal Green hittades på obskyra ställen men sedan var det stop.

Häromdagen gjorde jag en ny sökning och fann flera ställen där han omnämns. Och framför allt: Alla hans skivor finns på Spotify. Jag fann då att han gick bort redan 1975, vid 65 års ålder och att han bara gjort ett fåtal skivor. Av skivbolaget blev han marknadsförd som en sorts brittisk Tom Lehrer vilken var lite egendomligt. Tom Lehrer skrev pastischer  Paddy Roberts skrev egentligen bara parodier på folkmusik och visor. I alla fall på slutet.
Han har en distinkt röst, inte helt olik Noël Coward och hans texter är alltid lätt skabrösa. Aldrig oanständiga men han verkar vara en mästare på att antyda. Ta t.ex. den lilla visan "Love in a Mist" som handlar om två vargungar som vandrar ut på en klöveräng:

When I was a little wolf cub and you were a brownie,
We did everything a wolf cub and brownie should do.
I wanted to be a boy scout so I could salute you
With three fingers vertical instead of just two.

Nu är vi långt bort från Johnny Bodes rättframhet. Och frågan är om inte det subtila är roligare än det övertydliga.
I bland blir det lite unket som i "The Lavender Cowboy", han som föredrar Channel No 5. Och i bland blir det frossande i 60-talets "Sjuka Humor" där den lustiga poängen var att någon dog.
Men alltid med samma lätta elegans och samma njutbara brittiska uttal. Trots att han var född i Sydafrika.
Det tog mig 50 år att hitta Paddy Roberts men det var det värt.

Tankar kring den nyfascistiska kulten

Katarina Mazetti är en bra författare. Jag antar att, har man inte läste boken "Grabben i graven bredvid”, så har man nog sett filmen. Hon är också kolumnist och allmänskribent. Bl.a. i ICA-Kuriren där hon för ett tag sedan skrev en mycket skarp kolumn kring Sverigedemokraternas inskränkta kultursyn.
Detta orsakade en storm av protester, såpass osmakliga att kommentatorsfältet var tvunget att stängas. Enligt uppgifter i GP så har man även sökt upp Katarina Mazetti i hennes bostad samt bankat på hennes fönster och dörrar.

Att på detta sätt gå till fysiskt angrepp hade, bara för några år sedan, varit fullständigt otänkbart. Men i och med den nyfascistiska rörelsens tillväxt så har vi nått ett paradigmskifte där  stenkastning, järnrör och trakasserier blir en del av den politiska agendan. Måste det ske ett mord eller en misshandel innan man drar i bromsen?

Bredvid detta blir naturligtvis SD:s agerande rent löjligt.  Utan någon kunskap kring pressetiska regler har riksdagsmannen Thoralf Alfsson begärt att få gå i svaromål. Vad han helt missat är att Katarina Mazetti är en kolumnist. Hon har fått i uppdrag att framföra egna åsikter i ICA-Kuriren. Oavsett vilka åsikter ev. läsare har.

Under min tid som aktiv politiker blev även jag angripen i GP:s kolumner – något jag inte kunde göra något åt. - Det var bara att visa sin politiska mognad genom att bita ihop och gå vidare. Men mognad är väl inte SD:s främsta dygd.

Därför blir det bara extra patetiskt när en riksdagsman försöker påverka en tidnings innehåll genom att uppmuntra till bojkott av ICA.

Men den nyfascistiska rörelsens agerande (eller rättare sagt dess hejdukars) i detta och många andra fall sätter fingret på en besvärlig punkt. Frågan jag skulle vilja ställa är om vi har med en vanlig ”normal” folkrörelse att göra eller har man gått över den fina linje som skiljer en organisation från en kult.
Att man baserar sin ideologi på direkta lögner och konspirationsteorier, är väl sedan länge bevisat.

Det finns ingen substans i teorierna kring en ev. islamisering av Europa.
Det finns inget förbud mot att hissa svenska flaggan eller sjunga ”Du gamla du fria”.
Det finns inte ens någon massinvandring i Sverige.

Allt detta är paranoida vanföreställningar baserade på en rasistisk syn av människor från muslimska länder. Och även av Islam som religion.

Utifrån dessa vanföreställningar skapas en masspsykos som har kultens alla kännetecken. En kult där ”ändamålen helgar medlen” och där det därför blir försvarbart att fysiskt angripa misshagliga personers hem eller kräva inskränkningar av pressfriheten.

Nyårsönskan

God Jul alla besökare. Snön lyser – med sin frånvaro och ska man köpa julskinka finns det bara femkilos hormonballonger kvar hos ICA. Då kan vi alla gå in i julens frid, i vetskap om att det finns folkpartister som vill roa oss. Stockholm har ett kulturborgarråd, Madeleine Sjöstedt, som verkligen försöker "käcka till sig" i år. Lite självironi lika välprydande som en orangefärgad punkperuk på Nobelfesten eller varför inte en nykterist på Sverigedemokraternas årsmöte. Var så god. Detta är folkpartistisk humor:

Jag minns plötsligt hur en annan politiker Anna Kindberg Batra försökte "skoja till det" 1998 genom den fyndiga onelinern: "Stockholmare är smartare är lantisar". Då fnissades det i hela landet... länge.

Plötsligt känner jag mig gammal. Jag minns hur Tage Erlander satt hos Lennart Hyland och berättade en anekdot från Värmland. Då och där var den rolig. Såhär 40 år senare har humorn falnat.

Vad jag önskar mig till 2013? Förutom ett matfilter till Facebook, så att man slipper se bilder på vad folk äter till lunch? Då hoppas jag att de som ägnar sig åt politik slutar upp med att försöka vara roliga. Detta är dömt att misslyckas.

På 80-talet var min stor passion något som kallades textäventyr. Jag skrev flera stycket till min dåvarande dator, en ZX Spectrum. När den gick ur tiden dalade mitt intresse.
För ett tag sedan hittade jag ett nytt system - Quest 5 - och intresset föddes på nytt. Följden blev ett lite, enkelt äventyr som de flesta kan lösa inom en timme. The Escape, heter spelet - prova det gärna.

De Neurotiska tecknen

kring Saussures tankar om psykoterapi och språkfilosofi. 

Bästa läsare. När jag i ett anfall av energi började städa upp bland gamla papper och anteckningar så dök en uppsats fram. Jag skrev den för ett tiotal år sedan när jag utbildade mig till undersköterska. Jag läste och upptäckte att; Den nog inte var så dum. Men även att texten behövde tvättas en smula. Så med en lätt redigering kommer här en uppsats som bidrog till ett MVG i ämnet rehabilitering. 

-------

I rehabilitering uppstår ofta många frågetecken. Den svåraste frågan, speciellt för en lekman, är naturligtvis vad terapeuten utför och uppnår med sin terapi. I denna uppsats används ett pussel som liknelse. Hos patienten ligger bitarna fel och visar endast upp ett kaos. Terapeutens uppgift blir då att plocka isär pusslet och sätta det samman, med alla bitar på rätt plats.

Frågan som uppstår är då: hur hamnade bitarna på fel plats från första början? En intressant teori utgår från den schweiziske språkforskaren Ferdinand de Saussure och hans teorier kring "tecknets" betydelse.
Enligt Saussure består det talade språket enbart av "tecken" och dessa kan delas upp i:

• Signifiant (S) vilket betyder "Det som betecknar".
• signifié (s) vilket betyder "Det som betecknas".

Ett litet exempel: Tar man ett begrepp som "Boll" så utgörs "Det som betecknar" (S) av ordbilden "Boll".  Varje enskild boll är däremot "Det som betecknas" (s). Men signifié är även betydelsen av "boll". T.ex. "Något kul att sparka på" eller "Ett vanligt sportredskap".  För varje S finns det alltså mängder med s, eftersom vi kan tolka ordet boll på mängder av olika vis.

Saussure menar att mellan dessa båda sidor råder det ett ömsesidigt och samtidigt godtyckligt förhållande – ett förhållande som bygger på konventioner och sociala regler. Säger någon ordet "boll" så vet vi att det betyder "den där runda saken som är så kul att sparka på. Man menar inte den där fyrkantiga man kan sitta på (=stol).

För den schizofrene har S helt andra betydelser. Hen skapar sina egna s. En boll är inte något man sparkar på. Det kan t.ex. vara ett hemligt budskap från rymdvarelser som vill kidnappa mänskligheten.

Men varför då kalla budskapet för "Boll"? Det kan ju lika gärna heta "Grökskrutte", eller vad som helst. Men detta är just den schizofrenes problematik. Han använder orden för ett mycket privat bruk. För den psykotiske och den friske är signifié mycket olika.

Hos  Sigmund Freud hittar man teorin om Primärspråk, vilket senare återkommer hos den franske psykoanalytikern Jacques-Marie Émile Lacan.  Enligt Freud så äger även vårt omedvetna ett särskilt språk som skulle vara mer analogt än vårt medvetna tal. I vårt medvetna tenderar vi att mer tänka binärt, i termer av antingen/eller.
Lacan, å andra vill strukturera hela vår undermedvetna som ett språk och därmed göra schizofreni till en språkfråga.

Många av de störningar vi bär med oss grundas ju i tidig ålder då barnet saknar spärren mellan medvetet och omedvetet. Händelser tolkas därmed såväl analogt (=omedvetet) som binärt (=medvetet) av barnet. Dessa händelser  uttrycks senare  i vuxen ålder, som båda sidor av medvetet/omedvetet eller Signifiant/signifié. Tecknet och störningen blir då liktydiga.

I överförd bemärkelse blir då våra störningar Signifiant och dess bakomliggande händelser signifié.
Den vulgära synen på psykoanalys är ju: "Pappa slog mig som liten, därför mår jag dåligt som vuxen".
Men signifié är inte enbart att bli slagen. Det är t.ex.

• Pappa slår barnet
• Pappa undviker barnet
• Pappa vägrar se sitt barn

Allt detta utgör signifié. Känslan av att må dåligt däremot utgör Signifiant.
Det blir då terapeutens uppgift att tolka varje beteckning och på så sätt plocka upp varje pusselbit (=signifié) och utifrån dessa skapa en bättre och mindre kaotisk bild för patienten.

En annan fråga är om normaliseringen slutar när patienten lämnar sin terapeut? Naturligtvis inte. Processen fortsätter. Det blir som hos Tomas Tranströmer som i dikten Romanska Bågar beskriver ett horisontellt egenarbete.

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Om skolavslutningar och annat religiöst

Jag har slutat att be om ursäkt, eller ens försöka förklara min kristna tro.  Att förklara nådebegreppet för en ateist är som att snacka sex med en nunna.
Men att vara kristen innebär inte per automatik att man vill frälsa världen. Vill någon avstå från nåden så; a la bonheure. Inte gör det mig nåt. Det är deras förlust inte min.
Att var kristen innebär heller inte, att man vill ha ett samhälle styrt av religiösa principer. Konventikelplakatet   är bara ett exempel dessa historiska dumheter som bromsat upp samhällsutvecklingen. Ett sekulärt Sverige är ett bra Sverige. Även om man nu råkar vara kristen.

Men sekularisering kan aldrig vara någon halvmesyr. Antingen har man ett sekulärt samhälle eller så har man något annat. Sekularisering medför t.ex. att skolan ska stå fri från alla religiösa påtryckningar och vara helt neutral.

Därmed bör inte ens skolavslutningarna vara på något sätt religiösa. Jag tycker därför att hela debatten om skolavslutningar är obegriplig. Varför gå till kyrkan om man inte tror på Gud? Det borde ju vara som att gå på bordell om man är bög?

Man skyller på traditionen, som om detta skulle vara något försvar? Saker och ting blir bättre därför att de tillhör traditionen. Hustrumisshandel och hembränning är två bra exempel dåliga traditioner vi gjort oss av med.
Förmodligen är traditionens försvarare samma sort människor som gärna vill ha kyrkbröllop men som samtidigt kan be prästen att ”inte prata så mycket om Gud”. Eller för den delen; Sverigedemokraten Linus Bylund som försvarar traditionen med de vackra orden:”Även jag som är 100% Ateist... Kristendomen är en omistlig del av Sverige.... Visa lite tacksamhet istället era fanskap.” ( Fullt citat hittas här )
I hans värld har nämligen inte Kristendom ett dugg med Gud att göra. Där är t.o.m. Religionen sekulär. Få ihop det, den som kan. Bara i en fascistisk ideologi kan man tala om ”Sekulär Kristendom”.

Vad ska man nu göra med dessa stackars skolavslutningar? Mitt ödmjuka förslag är att varje skola håller en egen avslutning. Sedan kan lämpliga kyrkor i omgivningen ha separata gudstjänster så vem som vill, gå på dessa.
Det är ju inte för skolbarnens skull vi kräver skolavslutning i kyrkan. Det är ju för att vi vuxna tycker det är så vackert.

Islamofobi eller antisemitism.

Jag har inte tidigare kommenterat debaclet kring Sverigedemokraterna, dess agerande och deras filmer. Livet är inte bara Internet  Man har ju ett arbete att sköta också. Men här kommer min sammanfattning, mina åsikter och mina spekulationer kring vad som eventuellt hände.

Låt oss därför börja med bakgrunden. Eller rättare sagt en publikation och en artikel.
Till att börja med så presenterade Bengt Westerberg sin utredning Främlingsfienden inom oss (SOU 2012:74)
Ovanpå detta presenterade journalisten Henrik Arnstad en debattartikel i DN, kallad ”Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti”.

Det intressanta är den kritik som riktades mot Westerbergs utredning och Arnstads artikel. Naturligtvis kritiserades dessa av representanter för SD men luften gick ur kritiken när det visade sig att ingen i partiet läst, vare sig utredningen eller artikeln.
För min del är detta en indikation på den främsta orsaken till att SD inte får delta i den politiska debatten. Man ställer sig frivilligt  utanför. På så sätt kan man odla myten om det egna martyrskapet.

Nåväl. Med detta i bakgrunden är det dags att granska den berömda filmen och dess följder. Jag utgår från att de flesta sett Expressens klipp. Vad alla frågar sig, men ingen besvarar är naturligtvis: Hur fick Expressen tag på filmen? Och där lär man väl inte få något svar inom den närmaste tiden. Men det finns indicier och indikationer. Det finns dock inga bevis.
Traditionellt brukar ju fascistiska partier av SD:s typ vara antisemiter. I fallet SD finns det dock ett aber – och det är den utpekade Kent Ekerot. Med en polsk-judisk mamma så skulle det vara minst sagt besvärligt för sonen att sitta i ledningen för ett antisemitiskt parti. Därför blev i stället muslimerna SD:s onda protagonister.
Detta uppskattas inte av partiets ungdomsförbund.  De vill, i stället,  hålla på traditionerna och utpeka Det Judiska Folket som den lede fienden.
Kulmen nås under ungdomsförbundets årsmöte, tidigare i år, där Åkessons förslag blir nedröstat till förmån den mer antisemitiske Gustav Kasselstrand. Inte ens den mest maktgalne ledare kan ställa grundläggande regler ur spel.

Det är nu det är dags att spekulera och peka på indicier. Det kan ha gått till så här:

Kasselstrand får sin stora idé. Låt oss göra oss av med Ekerot och låt Expressen hjälpa oss med detta. Verktyget är naturligtvis den film Ekerot spelade in för två år sedan och som han visade på förra festen vi hade.

Hela bakgrunden visar Maria Robsahm i sin artikel i Feministiskt Perspektiv: Okunnig rapportering om SD

Nu kan drevet dras igång. Expressen jagar upplaga och SDU jagar makt. Det är då som Kasselstrand   gör sitt stora misstag. Han går ut och kritiserar Åkesson offentligt. Förmodligen i tron att Åkesson var så svag att han kunde elimineras.
Åkesson å andra sidan äger en unik förmåga inom SD – han är nämligen kompetent.  Därför är det enkelt att även sparka ut Kasselstrand.  Ekerot läggs på is för att kunna återkomma när allt lugnat ned sig och Åkesson kan i lugn och ro fortsätta sin vidriga gärning att sprida hatpropaganda över Sverige. Den akuta maktkampen är över.

Det vore en välgärning om denna händelse kunde visa upp SD:s sanna ansikte för de 10% av svenska folket som tror att SD:s totalitära ideologi skulle vara till fördel för oss.

Vad kostar en människa?

Jag såg inte partiledardebatten härom kvällen. Men så mycket har jag förstått att SD lyckades med konststycket att baxa in de övriga på sin egna planhalva och där se till att öka sin popularitet.

Det tragiska med SD är ju att så många tycks tro på deras teorier om att den så kallade massinvandringen och de enorma kostnader denna tycks medföra.

Förmodligen är det så att all invandring är massinvandring i deras värld.

Allvarligare är det nog när ett riksdagsparti inte ens har förstått nationalekonomins enklaste principer.

Tror man att arbetslöshet och invandring är ett nollsummespel så får detta till följd att man först skapar arbetstillfällen, sedan kanske om utrymme ges, kan tänka sig en viss invandring. Bara utlänningarna är skötsamma och viss assimileras (uppslukas) av det svenska samhället. Att ökat invånarantal också ger ökad mängd arbetstillfällen är något som inte gått upp för partiet.

Som om inte detta vore illa nog så finns det ytterligare ett felaktigt mantra som upprepas inom SD. Man har bitit sig fast i begreppet kostnader. Frågan kan synas enkel: ”Vad kostar invandringen?”. Att sedan, som SD, enbart se till vilka utgifter som kan behäftas invandringen är totalt systemfel. Ett kort exempel:

Anna köper ett äpple för 2 kronor. Hon säljer sedan äpplet till Lisa för 3 kronor. Med andra ord har Anna gjort en vinst på 1 krona. Skulle man enbart se till Annas kostnader så skulle hon naturligtvis gjort en förlust på 2 kronor.

Kostnader och inkomster är viktiga men än viktigare är resultatet. Och, som visas på denna sida, de offentliga inkomsterna för utrikes födda personer är högre än utgifterna. Varje invandrare utgör därmed en vinst för Sverige. Kanske inte under de första fyra fem åren men i det långa loppet har vi helt enkelt inte råd att stänga våra gränser.

Frågan vi borde ställa är: ”Har Sverige råd med Sverigedemokraterna?”

Bokanmälan: Lyckliga i alla sina dagar

Vad är en bra debattbok? Antingen är det någon som vänder på våra invanda föreställningar och ifrågasätter våra nuvarande värderingar, eller också är det en bok som bekräftar det man alltid misstänkt och och boken den som förser läsaren med goda argument. Nina Björks bok: "Lyckliga i alla sina dagar" är av den senare sorten, även om många liberala debattörer förmodligen skulle uppleva den som alltför ifrågasättande.

"Om pengar och människor värde" är undertiteln och det är en god sammanfattning. Boken behandlar, dissekerar och ifrågasätter det nuvarande ekonomiska systemet, där en god medborgares värde ligger i hur hen på bästa vis kan bidra till den ekonomiska tillväxten. Med andra ord; hur vi som har arbete, bör jobba mer, för att kunna konsumera mer. Och för att stärka vår vilja konsumera står en kader av reklamproducenter till buds, som inte bara profiterar på våra drömmar om ett rikare liv utan också gör sitt bästa att forma dessa drömmar efter marknadens behov. Följden blir ett samhälle där kärleken är konkurrensutsatt och där människan lever i en ständig skräck att bli förpassad till ett fattigproletariat.

Tankarna är inte nya men vad Nina Björk lyckas med är att samla dem till en logisk enhet och även ge läsaren argument för dess riktighet.

Jag upplever att boken har ett underliggande stråk av en kritik, riktad mot en alltmer utbredd liberalism. Men vad som gör Nina Björk så speciell är att kritiken inte enbart kommer från vänster. Hon vågar även låna uttryck och resonemang från de sunda delarna av högern, nämligen de som vågar se den kapitalistiska ekonomin som något vulgärt och människofientligt.

Boken har kritiserats men sällsamt nog aldrig av någon som verkligen läst den. Kritiken verkar mest handla om Nina Björks person och det faktum att hon äger en platt-tv. Förutom att bristen på relevans från de som inte kan skilja på sak och person så känns det som om detta är den liberala debattens signum. Gillar man inte budskapet så skjuter man gärna på budbäraren.

Vill man kritisera Nina Björk för något skulle det möjligen vara att den kunde lägga tydligare fokus på dem som slås ut i konkurrensen  Man skulle kunna peka på hur detta ökar risken för populism och enkla lösningar på svåra problem.

Man skulle också kunna peka på att "Lyckliga i alla sina dagar" är en bok som enbart problematiserar. Nina Björk kritiserar ett inhumant och hycklande system men hon visar inga lösningar. Kanske detta är en uppgift för oss läsare.  

Genusdebatt och Zombiefilm

Hösten låter mörkret falla på och inbjuder till intellektuella övningar, samt lättsamma saker.
Det första var debatten kring det nyskapande ordet ”hen”.

Det andra var en genomgång av filmserien ”Resident Evil” - en samling med zombiefilmer.
Båda två var givande; fast på olika vis. Låt oss börja med det lilla ordet ”hen”, om vilket det mests nog är sagt. Dissekerar man debatten så finner man först:
En grupp med lättkränkta (förmodligen vita) män som fick för sig att orden ”hon” och ”han” skulle på något egendomligt sätt förbjudas från högre ort. Åsikten är absurd och behöver väl inte ens bemötas, hoppas jag.
Sedan en grupp med språknördar, vilken bl. a. jag tillhörde som alltid såg möjligheter att utveckla språket (på samma sätt som ordet ”först” introducerades för några år sedan). I lägen då frasen ”hon eller han” skulle vara bökig så passar ”hen” bra att använda.
Och siste men inte minst de som ville ha ett eget pronomen utan att behöva tillhöra nån grupp vars kön måste vara definierat. Själv tillhör jag inte gruppen men känner djup respekt.

Det finns ett bipolärt paradigm i vårt samhälle. Människan betraktas ofta som; antingen eller. Antingen smal eller tjock, rik eller fattig, svart eller vit. Det är så vi kan skilja varandra åt. Det är ingen slump att polisen skickar ut efterlysningar med formuleringen ”En man med romskt utseende”. Vi skapar gärna och ofta ett förhållande av ”Vi och dom”. Ofta då i formen av ”vi svenskar” och ”Dom där zigenarna”. Detta är ett förhållningssätt som sträcker sig bak till Marx och Hegel och faktiskt ända bort till Herakleitos. Dialektik, kallas det.

Sätt detta i motsats till det dekonstruktiva tänkandet hos Derrida. Visserligen talar han om tecken i text men frågan är om man inte kan applicera det på syn av människor också. Då skulle varje människa utmärkas, inte av sin grupptillhörighet utan hur hon skiljer sig från människor i sin omgivning. Där skulle könstillhörighet spela mindre roll.

Men det finns något utmanande i detta att förneka att man tillhör ett visst kön, att vilja ställa sig utanför och se människan i stället för könet. Är man inte tryggt förankrad i sin egna identitet ser man lätt ett sådant förnekande som en provokation och reagerar med ”Vit mans vrede”, för att nu knycka en formulering från debatten om TinTin.

På samma sätt är det med en annan av våra grundläggande rädslor – döden. Antingen lever vi eller också är vi döda och i livet betraktar många döden  med en intensiv ångest. Att då upphäva dialektiken mellan liv och död och i stället lyfta fram vandöda zombies måste ju appellera till vår yttersta rädsla inför döden och skrämma oss mer än fullt levande massmördare. En sådan vet vi ju att hen lever.

Paul Temple - chauvinismens förkämpe.

Ack forna tiders radioprogram. Jag låter förmodligen som en knarrig gammal gubbe. Det var inte bättre förr. Snarare sämre. Men en sak är säker. Jag njöt mer av radioprogrammen. Speciellt den radioteater som enbart hade till syfte ett roa. Tidigare har jag skrivit om Dickie Dick Dickens. Nu är det dags för ytterligare en hjälte från förr - privatdetektiven och deckarförfattaren Paul Temple, samt hans hunsade hustru Steve.
Rent objektivt är det naturligtvis fruktansvärt uselt. Klyschorna står som spön i backen och varje serie är en upprepning av de tidigare.
Så här i efterhand slås man även av den manschauvinism som präglar hela serien. Den klassiska deckaren dramaturgi kräver nämligen att hjälten har en biperson som är något mer korkad än huvudpersonen. Poirot har sin Kapten Hastings och Sherlock har Doktor Watson. På så sätt kan huvudpersonen framstå som smartare än hen är. Paul Temple har sin hustru och hennes roll är enbart att framstå som ett fån, i jämförelse med den kunnige och klokare Paul Temple.
Egentligen börjar det bra. Steve är en duktig journalist som kommer ett antal brottslingar på spåren och gör sitt stora scoop. I samband med detta förälskar hon sig också i sin träbock till man. I nästa avsnitt är de gifta men då är det stora mysteriet; Vem är den mystiska anonyma författaren som petar ned Paul Temple från deckartronen. Lite fnissande erkänner Steve att nog var det hon, men det var bara en engångsföreteelse. I fortsättningen ska hon inte göra sig till eller skriva något i fortsättningen över huvud taget.
Steves roll blir därefter att utveckla sin riktigt stora talang - att packa resväskor när paret ska ut och resa. Det är hon som ser till att Paul Temple inte glömmer sin skjorta med fast krage..
Hennes andra talang är att lägga fram teorier vilka hon har utvecklat med hjälp av sin intuition. Paul Temple å andra sidan använder sin intelligens och får därför alltid rätt på slutet.

Förutom en kvinnosyn som är så unken att den stinker innehåller serien mängder av anda egendomligheter. Skurken är alltid okänd fram till sista avsnittets upplösning. Han bär alltid ett mystiskt alias och någonstans i serien lyckas han spränga Paul Temples bil i luften.

Trots detta kan jag inte låta bli att lyssna. Eftersom serien endast sändes på engelska är det är sofistikerad värld av Dry Martinis och danspalats som öppnar sig. Alla, inklusive skurkarna, vet att föra sig i en värld där brotten egentligen bara utgör en orsak att blanda ytterligare en Pink Gin.

Paul Temple är en dinosaurie men en vacker skräcködla men stiliga fjädrar.

Svenska Flaggans dag

Det verkar som om Herman Lindkvist bekymrar sig om mina magproblem.  Sluta kräkas på vå nationaldag, skriver han i en kolumn i Aftonbladet. Som lök på laxen låter han sig interjuvas i en fascistsajt där han kan klaga över vår oförmåga att fira nationaldagen på ett trevligt vis.
Medan HL satt och gnällde över nationaldagen så var jag i Slottskogen, här i Göteborg. Där upplevde jag följande trevligheter:
a) Hälsade ett antal nya medborgare välkomna till Sverige.
b) Lyssnade på en av våra finaste symfoniorkestrar
c) Hade picknick.
Och när flaggan hissades så reste sig alla från picknickfiltarna och sjöng nationalsången. Det var riktigt pampigt. Så medan konservativa och nationalister satt och tjurade så firade svenska folket nationaldagen med en en gigantisk picknick - dit alla var inbjudna.
Men på ett sätt är det ganska symptomatiskt för extremhögern. Man skapar ett problem som inte finns md hjälp av påståenden utan belägg och sedan ryter man med salvelsefull röst: "Ska det verkligen vara så här?"
Men en tradition håller på att växa fram; en tradition med mat, vin och sång. Med sol, gräsmattor och lövgrönska. Frågan är bara hur lång tid som måste gå innan nationaldagens företrädare faktiskt inser att de som vanligt, redan missat tåget.