Om instrumentell kulturpolitik

När man ingenting vet är det lätt att tro att man kan allt. Ju mindre kunskap desto större övertygelse. Vad som kan skrämma mig i politiken är de tillfällen då ideologi ersätter eget tankearbete. Mina sju år i politiskt arbete har bara gjort mig alltmer ödmjuk inför frågor jag inte behärskar.
I själva verket är det bara ett fält där jag känner någon form av insikt och kunskap och det är inför kulturpolitiken – tyvärr ett eftersatt område inom alla partier.
På något sätt är det symptomatiskt att ett av våra riksdagspartier (=KD) tycker att den främsta kulturpolitiska frågan är sänkt moms på dansbandsmusik.

Vilken är då skiljelinjen mellan röd-grön och borgerlig kulturpolitik? Svaret är enkelt; Skall vi ha en kulturpolitik som är instrumentell (där kulturen tjänar något annat och viktigare syfte) eller ska vi ha en politik där kulturen har ett egenvärde och där dess existens inte behöver motiveras.
Från socialistiskt håll vill man göra detta till en icke-fråga. Kulturen existens ska motiveras genom att de ska tjäna högre och ädlare syften; som turistmagnet, som social motivering för yngre eller för att stärka stadens varumärke.

För egen del har jag mycket svårt för ett sådant resonemang. Ska kulturens existens motiveras med dess nytta så kan kulturen får stryka på foten den dag man anser den vara onyttig.

Fast frågan är om inte den borgerliga synen är ännu värre. Där hamnar så väl konst som kultur på en ouppnåelig piedestal där den kan beundras men inte beröras av de vanliga medborgarna. Konsten förpassas till stadens finrum när går i kamp mod kulturyttringar i stadens ytterområden.

Den goda konsten hamnar då i centrum där den kan dyrkas av en utvald elit. De som bor i ytterområdena får i bästa fall klara sig med ett stadsdelsbibliotek.

Att hitta balansen mellan dess två ytterligheter. Att kunna avgöra när konsten kan göra instrumentell nytta och när en elitistisk kultur kan verka inspirerande. För mig är det detta som är den tredje, den gröna vägen.

Nationalnostalgi

Jag är gammal nog att återkalla min tonårstid. Jag är gammal nog att minnas det som var väsentligt. Allt strunt har tack och lov sköljts bort.

Jag brukar med värme i rösten berätta om de originalföreställningar jag sett med Nationalteatern. "Akta dig för Lumor" på Hagahuset eller " Speedy Gonzales" på Landala fritidsgård. I båda fallen var jag på tok för gammal men smög mig in, satt längst bak ... och njöt.
Ett minne från den tiden var Göteborg som en MYCKET repressiv stad. För alla politiska partier (utom VPK) var Nationalteatern en nagel i ögat. Du utmanade och kritiserade allt som gått fel i miljonprogrammets betongpolitik. De visade upp en ungdomskultur som helst skulle förtigas.

Men de gav också en röst åt en generation kände sig försedda med munkavle. De sa allt det som en förbannad sjuttonåring inte kunde uttrycka och kunde han hittat rätt ord var det ändå ingen som hade lyssnat.

Allt detta strömmade över mig när jag läste ett porträtt av Hans Mosesson (=Speedy Gonzales) i dagens (100725) GP:

Men jag minns när vi gjorde föreställningen Speedy Gonzales 2 och där satt en kille som låg illa till i Biskopsgården – många av de unga var dödsdömda av drogmissbruk. Jag mötte honom häromåret på en bilverkstad. Han ropade "Halllåå Speedy, känner du igen mig? Du ska veta att du räddade mitt liv."

Den som ifrågasätter kulturens plats i samhället och undrar vilket syfte kulturen ska tjäna bör läsa detta om och om igen. Det var småsmulor som delades ut till Nationalteatern men de lyckades förändra en hel stad. Till det bättre.

Hålla handen

Senaste numret av tidningen Vi innehåller en längre interjuv med Gösta Ekman. Bl.a. berättas om hur far hans, Hans, friade till mamman hans, Agneta Wrangel, som dessutom var grevinna. Hasse Ekman lär ha sagt ungefär  såhär: "Det har alltid varit min dröm att komma in i adelskalendern. Has det vallgrav?"
Sånt tycker jag är roligt och det påminner mig om en händelse som inträffade för många år sedan.

Jag skulle arbeta några dagar i Stockholm och tog tåget upp för att bo på Hotell Wellington. Efter att ha använt mig av tunnelbanan klev jag av vid Östermalmstorg och lufsade trapporna upp till själva torget. Jag såg mig väl inte så noga för utan anade bara att det stod två personer där. Utan att titta på någon av dem steg jag fram.

– Jag söker Hotell Wellington, sa jag.
– Och du kommer att hitta det sa mannen framför mig salvelsefullt och tog min hand i båda sina.

Han höll fast mig i ett stadigt grepp och jag blev mycket förbryllad.

– Han är försöksutskriven, var min första tanke. Han kommer aldrig att släppa handen. Han kommer att predika för mig och innan han släppt taget har han frälst mig och gjort mig till medlem i någon konstig sekt som offrar marsvin under fullmånen.

I vilket fall som helst tyckte jag väl att jag skulle se vem som stod där och höll min hand. Jag lyfte blicken och såg rakt in i ett ansikte som tillhörde Gösta Ekman. Fram tills dess hade jag av ren utmattning bara tittat ned i golvet.

Han log vänligt, släppte handen och personen bredvid pekade ut vägen till hotellet.

– Tack för den, tänkte jag. Tack Gösta Ekman, för att du gav mig en sällsam historia att berätta.

Från bokmässan i Od

Regnet smattrar mot duken. Tvärs över den våta gräsmatten springer en parkeringsvakt. Jag dricker något som nästan, men inte riktigt, smakar som te. Dessutom löser jag en sudoko.
Det är en lördag i mitten av juli och jag befinner mig i den lilla byn Od, någonstans mellan Ulricehamn och Vårgårda. Det är lördag och omkring mig pågår, för andra året, "Bokmässan i Od".
Även förra året regnade det.
Det vita partytältet, de fuktiga funktionärerna och den allmänna stämningen av stort jippo i liten by får mig att känna mig som om jag var med i ett svenskt avsnitt av Morden I Midsummer. Det enda jag saknar är att se byprästen komma cyklande med en Panamahatt på huvudet.

Det kan låta som om jag gycklar men det är tvärt om. Bokmässa anordnas av en verklig eldsjäl, Gärd Ljungquist-Persson som dessutom driver ett bokcafé i den lilla byn; året om. En sådan person är unik. En sådan person har inre bara entreprenörens glöd utan också en längtan att sprida kultur, även på platser där andra skulle rygga tillbaka. Heder åt Bokmässan i Od och jag ser redan fram mot nästa år.

Bokanmälan: Han som aldrig fick bli kung

Syndabockar är bra att ha. Då slipper man ta ansvar för det som verkligen händer. Man kan lägga skulden på någon i periferin. Gärna någon som är död och som därför inte kan försvara sig.
Så var det t.ex. med arvprinsen Gustaf Adolf, den nuvarande kungen far. Han gifte sig med en dam från Tyskland - så suspekt. Han besökte olympiaden i Berlin 1936 - mycket egendomligt. Och han träffade visst Hitler vid något tillfäle - saken är klar. En sådan människa måste ju vara nazist (obs ironi).

Vad man glömmer är att han, efter en middag med Herman Göring, slutade umgås i vissa tyska kretsar.

Så även om han inte på något sätt stödde nazisterna så var det ingen sympatisk person som stod i tur att ärva kronan efter sin far kronprinsen (blivande) Gustaf VI Adolf. Han beskrevs som allvarlig och tillbakadragen, lite blyg och sträv. Hans bana var yrkesmilitärens och hans meriter var inom idrotten.

Enda tillfället då han verkar ha trivts med livet var som familjefar när han fick umgås med alla sina barn. Tyvärr vara detta inte så länge. Vid en flygolycka 1947 avled den person som kanske kunde ha blivit kung år 1973 när gamle kungen dog.

Om detta och lite därtill har Per Svensson skrivit i boken "Han som aldrig blev kung", vilket är en biografi över arvprinsen. Eller ett försök till biografi får man väl säga. Prinsen var väldigt ovillig att låta sig intervjuas och han skrev väldigt få brev. Det finns med andra ord väldigt lite material att använda.

Per Svensson har därför varit nödgad att redogöra för mängder av händelser i marginalen, som t.ex. en omfattande redogörelse för judeutrotningarna i Coburg - den blivande drottningens hembygd.

Men bereder man sig på ett stycke 1900-tals historia med arvprinsen som en röd tråd så är boken inte alls dum. Den är faktafylld och intressant.

Dessutom är den inte omöjlig att finna i något antikvariat.

I Molomland och Slottskogsfamn

Även jag har varit en förvirrad ungdom som vinglat fram, helt vilsegången, mellan musikstilar och uttryck. I mitt minne, från tonåren, lever kvar en jazzgrupp som hette "Nilssons Saxofoner". Året var ungefär 1979 och pianisten Staffan Nilsson hade samlat några vänner som alla spelade saxofon och gruppen besökte klubbarna i Göteborg. Jag såg dem många gånger. Kanske alltför många. Jag har ett svagt minne av att någon av musikerna såg på mig och sa förvånat: "Är du nu här nu igen?"

Parallellt med detta så satt jag hemma i pojkrummet och bandade radioprogram. Detta var på den tiden då P3:s melodiradio var vigt åt sådana storheter som Sven Olof Walldoffs orkester  eller Dutch Swing College Band. De udda och speciella ögonblick då det spelades bra musik i P3, gällde det att stå beredd med rullbandspelaren och spela in.
Det kunde t.ex. var Kvällstoppen (de mest sålda skivorna) eller Tio i Topp (framröstade av publik). Det kunde också vara programmet "Kanske på Svensktoppen" där man spelade nyutgiven musik - av vilka de flesta aldrig tog sig in på någon topplista.

Jag minns det väldigt tydligt. En ,för mig, nästan okänd artist vid namn Alf Hambe framförde en ännu mer okänd låt vid namn Visa i Molom. Den kom inte in på Svensktoppen men den hamnade på mitt rullband så mitt bland alla poplåtar hördes en stillsam halländsk röst som sjöng "Nu hoppar haren kråka på ängens vita gräs".

Det tog mig fem, eller var det kanske tio genomlyssningar. Sedan var jag fast. Det var bara att raskt bege sig till biblioteket och låna noterna. Sedan övade jag. Jag övade. Dessutom övade jag – tills dess jag kunde spela den, så gott som, utantill.
Av en slump som såg ut som en tanke skulle då Alf Hambe spela på Kustens Hus. Det var också då jag upptäckte att det fanns ett helt hus tillägnat visan som uttrycksmedel. Det var då jag förstod att visan skulle bli mitt "öde".

Därför kändes det som en säck knöts ihop och två pusselbitar möttes när jag såg Alf Hambe i duo med Staffan Nilsson en måndag strax innan midsommar 2010 i Slottskogen, vid Gräfsnäsgården – dock utan saxofoner. Det var Alfs mest välkända visor och det var en jazzpianist på dragspel. Och det var mycket, mycket bra. Så bra som bara lång livs erfarenhet kan skapa. Av poesi och av musik.

Bokanmälan: Mitt namn är Moore - Roger Moore

Om man bläddrar tabloider och skvallerpress får man ofta en känsla av att kändisars liv är större, roligare och betydligt mer spännande än livet för oss vanliga dödliga. Pengarna är fler, maten är mer välsmakande, vinet är bättre och kvinnorna vackrare.
Åtminstone om man får tro skvallret.

Läser man Roger Moores självbiografi kommer allt detta på skam. Ska man tro boken, och det vill man ju gärna göra, verkar han ha levt ett osedvanligt trist och träigt liv. Visserligen har han rest världen kring. Han har spelat Helgon, Snobb och Bond. Han har varit gift fyra gånger och när andra går i pension så startade han en ny karriär som UNICEF-ambassadör.
Men det värsta av allt är att han verkar ha haft så makalöst tråkigt. Småspratt som att lägga ormar i vänners skor väger inte upp det faktum att boken tuggar på i rask takt med putz och practical jokes som minst sagt är mossiga.

Antingen är det den knastertorra stilen eller också är det att man, som läsare, fullständigt drunknar i en myllrande människoskara som väller fram. Kända kändisar och mindre kända kändisar fyller sida upp och sida ned och till slut vet man inte om man läser en självbiografi eller en telefonkatalog.
Individerna i denna myllrande människomassa blir aldrig personligheter; de blir bara namn i en folkmassa.
Inte ens en av de närmaste vännerna, David Niven blir till kött och blod. Det är bara hustrun Hjördis som kommer till liv när Mr. Mooore beskriver henne med en icke dold avsky. Vem som helst kan beskriva helvetet men att beskriva ett paradis kräver en skicklig författare.

Så rätt du tänkt fast det blev fel

Kulturen glöder i Göteborg. Från plats till plats slår det upp små gnistor här och var. Är det inte Konsthallen så är det Världskulturmuseet.
Man har verkligen drabbats av förbannelsen att leva i intressanta tider.

Nu senast är det Världskulturmuseet som valt att visa utställningen Jerusalem endast i form av en Power Pointpresentation, vilket naturligtvis fått fotografen Elisabeth Ohlsson Wallin att gå i taket.
Resten av kulturvärlden har också valt att gå i samma tak. Åtminstone den mer liberala.
På sin blogg skriver det folkpartistiska kommunalrådet Helene Odenjung om ett förslag som kommer att läggas fram inför kulturnämnden, av hennes kollega Axel Darvik.

Förslaget går ut på att flytta utställningen till Konsthallen eller Stadsbiblioteket. Och det är också i den sista delen som förslaget kollapsar.

Jag håller med om att Jerusalem bör visas i Göteborg och vill inte staten (som äger Världskulturmuseet) göra det, så är det ett bra förslag att låta Göteborgs kommun göra det.

Men ... Och detta är ett av de viktigaste "men" jag vet. En politiker ska INTE gå in och detaljstyra på den nivå Folkpartiet önskar. Om en politiker börjar bestämma vad som ska visas i specifika lokaler så har man snart en situation som i Lunds Konsthall där en partivän till Odenljung och Darvik, vid namn Holger Radner kräver att få styra innehållet därför att "Vanligt folk inte förstår utbudet".

Kanske något annat parti i Alliansen kan förklara för Folkpartiet vad man bör åtgärda och var man ska hålla fingrarna borta.

Ateister är inga Muslimer

Jag har sagt det förrut och jag säger det igen.
Länge leve Podradion. Utan denna briljanta uppfinning hade jag missat senaste avsnittet av "Människor och Tro", som denna gång handlade om det aktuella ämnet skolavslutningar.
Man skickade helt enkelt ut en enkät till c:a 4000 skolor, av vilka c:a 1300 svarade.
Resultatet överraskade. C:a hälften firade i en kyrka. Hälften sjöng "Den blomstertid nu kommer" och hela 90% svarade att man firar på samma sätt som man gjort de senaste 10 åren. (Resterande 10% var nybyggda skolor)

Det mest intressanta är de protester som kommer till skolorna, från grupper som inte vill fira skolavslutningen i kyrkan. Det är INTE icke-kristna som protesterar. En muslimsk man sa t.o.m.; "Det är väl inga problem. Vi tror ju på samma gud."

Protesterna kommer från "helt vanliga" svenskar. Protesterna kommer från aktiva, svenska ateister vilka anser det förnedrande att tvingas gå in i en kyrka. (Förmodligen är de rädda att bli smittade av något Jesus-virus)

Detta hindrar däremot inte diverse Sverigedemokrater eller deras anhängare att invadera de grupper på Facebook som vill behålla den kyrkliga traditionen och använda detta till sin egen fördel. Vulgärpropagandan ligger tjock här och var i dessa grupper. Detta är bara ett av många exempel.

Regeringen tycker att vi ska anpassa oss efter invandrarna som kommer hit. Vi ska alltså fira skolavslutningen i en moské, och pojkar och flickor ska vara skilda åt. Det verkar som att våra traditioner inte är så mycket i regeringens tankar....

I detta fall är det inte ens så att SverigeDemokraterna har fel. Det är så att SverigeDemokraterna ljuger.

Ingen myndighet och inga politiker hindrar någonsin någon skola från att fira skolavslutning i kyrkan. Ingen hindrar någon från att sjunga psalmer. Inget hindrar att en kristen präst leder avslutningen
De som har en annan religion än den kristna verkar gilla traditionen.

De enda som protesterar är den vanlige hederlige svensken. Den ateistiske svensken som delar sin frånvaro av tro med dem som skriver: "Jag är inte religiös men varför får vi inte fira skolavslutning i kyrkan?"

Bokanmälan: Nu har det banne mig gått för långt.

Den besatte människans psyke upphör aldrig att fascinera.
En man, vars namn troligen inte är Stig Dahlström, skickade mellan åren 1968 - 1986 in hundratals anmälningar till dåvarande radionämnden. Genomgåendde för dessa anmälningar var att Ingmar Bergman i maskopi med "imperialistkommunismen" använde Sveriges Radio för att hjärntvätta svenska folket.

En annan fascinerande händelse inträffade 1971 när Harry Schein anmälde den första filmen om Åsa-Nisse till samma nämnd. Detta orsakade en folkstorm bland barn och äldre, vilka trodde att de aldrig någonsin mer skulle få höra John Elfstöm utropa: "Fridens Liljor på Sarons Topp".
Även Åsa-Nisses skapare, den gamle SS-kämpen Stig Cederholm, rykte ut till Nisses försvar.

Om detta och många, många fler anmälningar till radionämnden har Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe skrivit boken "Nu har det banne mig gått för långt".

Det är en vindlande, meandrande resa genom en tidsperiod när SVT stod för det enda utbudet i TV och därför engagerade en hel nation. Per Oskarsson och Skäggen orsakade folkstorm och Jacob Dahlins "Skål ta mig fan" ansågs stötande (svordomar och alkoholpropaganda).

Det var också en tid då jag själv växte upp men då jag själv också valde bort TV:n ur mitt liv så mycket av det anmälda har jag faktiskt inte ens sett.

Man kan naturligtvis dra på munnen över dessa självutnämnda moralväktare som anser att C M Bellmans visor ej bör framföras i TV eller radio. Det vilar ett löjets skimmer över dessa välmenande prussiluskor av alla kön. Men när man läst boken från pärm till pärm så drabbas jag av en sort ömhet till alla dessa män och kvinnor som sitter framför tv-apparaten och blir indignerade.

Det är ju bara ett annat samhälle de längtar efter. Ett där dunka-dunka musik och sexualupplysning slipper fylla dem med ångest.

Att läsa denna bok blir att välja mellan skratt eller ömhet. Vilketdera man väljer så är den läsvärd, rolig och bildande. Johan Wanloos, alltför få, teckningar bidrar.

Veckan som Gud glömde

Det började ganska lugnt med ett nämndmöte som inte innehöll några större överraskningar. I en paus pratade vi löst om Konsthallen och dess framtid. Det fanns ett halvfärdigt förslag som gick ut på att låta Konsthallen flytta ut ur sina lokaler i väntan på att de nya skulle stå klara på Hisingen om 4-5 år. Mot detta protesterade vänsterpartiets Per Hållén. Själv satt jag mest och funderade på vilka möjligheter det skulle kunna ge om Konsthallen kunde befrias från sin alltför trånga och omoderna lokal.

Kanske kunde man skicka ut Konsthallen på turné i förorterna. Så att när den nya hallen öppnade så fanns det en stor och fungerande fan-grupp som redan från start utgjorde hallens stamgäster.

Eller skulle man undersöka vad det skulle kosta att hyra Palladiumhuset och lägga en tillfällig Konsthall där - mitt bland alla shoppande människor.

Nåväl, drömmar kostar vare sig pengar eller ansträngning. Drömmar är alltid billigare än verkligheten.

På tisdagen bröt det verkliga helvetet ut. Det började med att jag blev kontaktad av en massa människor som undrade varför jag ville stänga Konsthallen. Varför vi (=Sossarna och MP) hade fattat beslut om detta och varför vi skickat ut ett pressmeddelande om detta?

Jag fattade inte nåt. Något beslut hade verkligen inte fattats och något pressmeddelande hade jag inte skickat ut. Men folk var arga. Mycket arga. Det var som att leva i en korsning av Kafkas Processen och ett urspårat äktenskapligt gräl.

- Men vad har du nu gjort?
- Va? Vad har jag gjort?
- Ja, det vet du väl bäst själv. Nu när du ställt till det.

Till slut klarnade det. GP hade skrivit en artikel med den famösa inledningen:

Vid årsskiftet stängs Göteborgs konsthall. I fyra år ska sedan Göteborg stå utan en kommunal institution för samtidskonst. En besparingsåtgärd som presenteras av kulturnämnden som en satsning.

Om detta visste jag ingenting. Och något beslut i frågan hade inte fattats.

Däremot hade vår kulturchef besökt personalen på Konsthallen för att, som han skriver på sin egna blog:

Eftersom den här typen av information har en tendens att spridas med blixtens hastighet är min bedömning att den som först bör informeras om att jag ens jobbar med denna fråga är den berörda personalen.

Man ville informera om problemen men något gick snett. En hönsgård byggdes av en ynka liten fjäder. Ett samtal med berörd personal blev ett rykte om ett beslut om nedläggning.

Att vi i samma veva skickar (S) och (MP) ut ett pressmeddelande där vi berättade om den nya Konsthallen på Hisingen. Detta gjorde att många läste fel och trodde att det handlade om att lägga ned Konsthallen.

Naturligtvis fick jag ganska raskt frågan om jag ville lägga ned Konsthallen och hur skulle jag besvara en sådan fråga?

Jag kunde svara "nej" och sedan framstå som en lögnare när jag kämpade för att Konsthallen skulle flytta - till en ny och bättre tillvaro

Jag kunde svarat "ja" och framstå som en kulturmarodör. Trots att jag bara ville en bättre framtid för Konsthallen - på annan plats.

Till slut gick jag med i Facebook-gruppen "Rädda Konsthallen" för få till stånd en dialog. Jag fick framfört mina synpunkter och möttes en stor mängd avsky avsky men också en längtan efter en sund dialog. Det verkade däremot som att alla var övertygade om att en mesallians av rött och grönt slagit sina påsar ihop och att allt jag sa bara var ett försök att skapa dimridåer för att kunna slå igen Konsthallen alla minst anade det.

Så medan beslutsfattarna är överens om att Konsthallen ska leva kvar i någon form så ägnar sig 7000 medlemmar i en Facebookgrupp att protestera mot ett beslut som aldrig tagits och att rädda en Konsthall som inte ska stängas.

Men upprepar man en felaktighet tillräckligt många gånger så blir det en sanning eller åtminstone en faktoid.

Tankar kring en konsthall

Egentligen kanske man skulle börja dessa tankar med att berätta varför jag en gång gav mig in i politiken. Det hör förmodligen inte till vanligheten att man inleder en politisk karriär vi 50 års ålder.
Jag hade läst ett par artiklar i GP och var mäkta upprörd över hur man misskötte frågan om vuxenutbildning i Göteborg. Därför ställde jag frågan som alla gnällspikar bör ställa sig själva; "Skulle jag kunnat klara av det bättre". Mitt svar blev "Javisst" och några år senare var jag ordinarie i - Kulturnämnden.
Där har jag snart suttit i sju år vilket är en lagom lång tid för att få grepp om hur maskineriet fungerar. Och vad som inte fungerar. I fallet med Kulturnämnden är detta påfallande ofta när GP ska referera vad som har hänt. Nu senast i fallet med Konsthallens stängning. Fakta är följande:

Göteborg har en Konsthall som är fullständigt olämplig för sitt ändamål. Det är en kompakt tegelkoloss i Götaplatsens högra hörne, utan ett enda fönster eller någonting som knyter samman hallen med yttervärden.. Dit leder ett antal besvärliga trappor eller en skranglig hiss inne i Konstmuseet.
Det finns ingen möjlighet till café-servering och ingen butik.
Sist men inte minst så är de administrativa delarna under all kritik. "Fängelsehålor" är det vänligaste jag hört någon säga.
Därför behöver Göteborg en ny konsthall och den troligaste placeringen är förmodligen Backaplan vilken kommer att bli ett nytt bostadsområde med mängder av nya lägenheter och ännu fler hyresgäster. Grovt planerat räkanar man att en konsthall skulle kunna stå klar 2015.

Som lök på denna lax så har Konstmuseet stora problem. Man behöver rusta upp sina samlingar. Kallraset man råkade ut för i vintras är bara en av många problem.

Att låta Konsthallen ta en liten paus medan man bygger nytt, skulle kunna lösa de mest akuta ekonomiska problemen men... Och detta är ett viktigt men; Göteborg skulle då stå utan en av de viktigaste arenorna för nutida konst. Och detta är inte bra. Frågan är hur vi ska få kontinuitet. Frågan är hur vi ska kunna behålla kompetensen i form av strålande personal och väldigt duktig chef. Frågan är hur vi ska kunna få Konsthallen att leva vidare i väntan på nya lokaler.
Konsthallen får inte och ska inte stänga. Frågan är bara vart den ska flytta.

Några tankar om burka

Egentligen är det väl inget stort problem. Jag har bara sett en enda person i burka och det var många år sedan. Det är inte vanligt. Men principerna bakom ett burkaförbud är obehagliga. Men låt oss ta det från början.
Vissa muslimska kvinnor går klädda i burka (Ett heltäckande klädesplagg som även täcker ansiktet) eller i Niqab (Liknar burka men utan tyggaller framför ögonen). Detta uppskattas INTE i Belgien, Frankrike eller norra Italien. Där kan kvinnor i burka dömas till böter.
Den främsta orsaken sägs vara att burkan är en symbol för kvinnoförtryck.

Så långt är jag med och låt oss för enkelhetens skull utgå från att detta är sant. Låt oss utgå från att det finns ett fåtal muslimska män som tvingar sin hustru och sina döttrar att bära burka. Dessa kvinnor lever under ett förtryck. Och därför kan de bötfällas. Detta är fel. En lag som straffar offret är alltid orättvis.

Dessutom! Ingen ska inbilla mig att en Parisisk gendarm kommer rusande för att bötfälla hustrun till någon Saudisk prins där hon vandrar nedför Avenue des Champs-Élysées för att shoppa loss. Förmodligen kommer lagen enbart att appliceras på fattiga muslimska kvinnor från Paris förorter. Lagen är klassegregerande.

För det tredje. Skulle jag besöka någon av dessa länder iklädd en burka (modell cirkustält) så kan jag inte bötfällas för detta. Endast kvinnor kan fällas i domstol.Lagen är därför också könssegregerande.

Låt oss hoppas att burkaförbudet blir en parentes.

Bokanmälan - Människor som gått till överdrift

Jag måste erkänna att jag är en smula avundsjuk på Kalle Lind. Hans arbete verkar mest bestå i att läsa obskyra (själv)biografier och sedan skriva underhållande böcker om desamma. Det är ett yrke jag själv gärna skulle vilja ha.

Han första samling med betraktelser över känt folks dumheter hette "Människor det varit synd om". Hans nya bok heter därför "Människor som gått till överdrift". Liksom i första boken är det en form av glorifierat skvaller på testosteron. Kåserande och mycket roligt.

Ett helt fantastisk kapitel handlar om den tafatte, snälle, kaffedrickande och hysteriskt populäre "Snoddas" - en flottande bandyspelare som fick sitt stora genombrott året innan jag själv föddes. Man kan ju undra vilken arkeologisk dragningskraft denna sångare har på den mycket yngre Lind. Han har till och med lyckats luska fram att orsaken till att Snoddas inte sjöng oden "Haderian Hadera" vid genombrottet, i radio. Orsaken var att Hyland tyckte dessa ord var alltför snuskiga. Var hittar han dessa sällsamma uppgifter?

Ett annat säreget kapitel handlar om hur Lou Reeds föräldrar skulle bota hans homo-böjelser med hjälp av el-chocker. En orgie i 50-talets framgångstroende.

Som miljöpartist var den nästan med masochistisk glädje jag kastade mig över kapitlen om Birger Sclaug och hans famösa kvinnoskildringar. Kalle Lind är såväl elak som rolig och då blir det lätt att frossa, med en smula självironi som krydda.

Kalle Lind skriver bättre och bättre. Den stora skillnaden mellan denna bok och den förra ligger i språket och tilltalet. Kalle Lind har blivit än mer pratig och språksam. Han fladdrar ofta iväg i små utläggningar som bara har mycket avlägset med själva ämnet att göra. Men eftersom han skriver lätt och bra så styrker dessa små utflykter enbart boken. Detta är underhållningslitteratur och Kalle Lind är kåsör.
Att man sedan får ny information på vägen är enbart bonus.

Om bröllop och föremål

Under ett par år hade jag glädjen att vara vigselförrättare. Detta betydde att jag reste runt i Göteborg på mina lediga dagar och vigde brudpar. Antingen vid privata bröllop eller på löpande band, i Rådhuset.
Jag har därför sett många vigslar. Från överdåd till budget. En sak upptäckte jag ganska raskt. Ju mer överdåd desto större var chansen att brudens far ledde bruden fram till brudgummen, som stod och väntade framför mig. Förmodligen ville man att bröllopet skulle se ut som i en film från Hollywood. Men är det bröllop, är det också brudparets privilegium att få som de vill. Själv avstod att ha några åsikter i frågan eftersom jag inte tyckte att detta var min uppgift.

Men hade man frågat mig så hade jag vänligt förklarat symboliken i sådan handling; Bruden är ett objekt, ett föremål, en pryl som man skänker bort mellan män. Brudens far ger bort sin dotter till den blivande maken. Är det denna relation man vill ha i äktenskapet så bör man naturligtvis låta brudens far leda fram sin dotter. Vill man se bruden som en autonom person bör man låta bli.

Det är dessa tankar som dyker upp i huvudet, när jag, mitt i all monarkistisk propaganda, nås av att kronprinsessan vill, att pappa kungen ska leda fram henne i kyrkan.
Vore jag monarkist (vilket jag inte är) skulle jag bli förfasad över hur en kronprinsessa har så lite respekt både för sig själv och för sitt ämbete.
Vore jag republikan (vilket jag heller inte är) så skulle jag jubla. över hur hon reducerar ned sig själv och det kungliga ämbetet till ett objekt som kan skänkas bort.
En kronprinsessa är något man kan ge bort till den som frågar efter henne.

Bortsett från det rojalistiska perspektivet är det ändå sorgligt hur ett patriarkalt tänkande håller oss i ett så starkt grepp att när vi inför nya traditioner så befäster dessa bara ytterligare en könsmaktsordning.

I min värld är detta barnmisshandel

Men först några ord om bakgrunden.
Jag älskar kataloger med prylar; oavsett om det står Clas Olson, Kjell eller Hobex på framsidan. T.o.m. Teknikmagasinet kan duga även om deras prylar ibland är lite väl esoteriska. Och det var i Teknikmagasinets katalog jag hittade den ultimata prylen för föräldrar med ultimat kontrollbehov: "InfanTek ChildChip" - ett minimalt chip vilket ska monteraas in under huden på det stackars barnet. Chippet är försett med en GPS-krets och programvara som kan kopplas till såväl Google Maps som Facebook.
En kronisk fotboja för barn med andra ord. Med hjälp av chippet ska man även kunna läsa av blöjstatus och humör.
När barnet senare blir tonåring kan chippet användas för att aktivera utegångsförbud.

Jag vet inte om ett sådant chip rent juridiskt kan räknas som barnmisshandel. Men att byta ut mänsklig kontakt med sitt spädbarn eller tillit till sin tonåring mot ett datachip är för mig en kraftig indikation på att man inte bör skaffa barn över huvud taget. Förmodligen vore det bättre för all parter om man köpte en traktor i stället.

En senare googling gör att jag tvivlar på att detta är sant. Men har du kommit så här långt i min blog och tycker att det hela är en god idé.... Jo. Du bör köpa traktorn i stället.

Gäst i verkligheten...

När jag skriver detta pågår HBT-festivalen för fullt här i Göteborg. Även Miljöpartiet var med på ett hör, med ett tält strax bredvid Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.

Alliansen lyste också för en gång skull - dock endast med sin frånvaro.

Men själv var jag där; ett par timmar på torsdag eftermiddag och en stund på fredagen.
Min inställning till HBT(Q)-världen har alltid varit tveksamt avvaktande. Som gammal inbiten hetero har jag för länge sedan fattat att jag passar väl lika bra in i HBT-världen som - tja.. säg en muslim på grisfest, på Mallorca. Däremot vimlar det av trevligt folk i HBT-världen och jag tänker aldrig sluta att försvara allas rättigheter till massor med kärlek.
Redan på 70-talet hamnade jag i säregna diskussioner med "verklighetens folk" som tyckte att: "Dom där homofilerna kan väl sluta upp med det." Det kunde dom inte - vilket verkligen förvånade den tidens homofober.
Men nu var det 2010 och all som besökte Götaplatsen var vänliga, trevliga och positiva. Det var så att man undrade om festivalen behövdes.
Det gjorde den. Det räckte att man tog del av den ideologiska undervegetation som frodas på GP:s websida, i form av kommentarer från "ärliga skattebetalare" och "fullt normal svensk", för att förstå att den här festivalen kommer att behövas i många år.
Låt människor få tycka om vem de vill och låt alla få visa sin kärlek offentligt. Ska det vara så svårt - eller?

Viljevals

Detta är ett experiment. Hur skriver jag en visa som uttrycker vad jag känner inför Alliansens kulturpolitik. Och hur gör jag detta utan att det blir plakattext av alltihopa?
Andra får avgöra om jag lyckats.

Viljevals

De ljuger om frihet och lycka min vän
och dom sa
att det va'
Något konstigt med hela konkarongen
De har en tro på en teori
att dikten kan köpas fri
Men pengarna har en filosofi
som saknar empati
Äger du inga ska du sakna ord
och begränsa ditt livs fantasi

När människan lyssnar till diktarens ord
då hon ler
när hon ser
allt som de nånsin fått för sig
Talar om allt vad hon någonsin gjort
De talar om sånt som är stort
Männ'skan befrias från sin slutna form
i en virvelstorm
när man ger henne ord på vad det hon vill
och som tystnaden omöjliggjort

Låt tankarna löpa som flyende djur
från de som
sedan kom
som stjäl det de inte kan kan begripa.
Låser med nyckel av skinande guld
Men utan skam eller skuld
Då tystnar dikten och blir så stum
i ett vällåst rum
//:Så kämpa för viljan och för friheten
ingen självklarhet nånsin min vän://

Är vi masochister eller bara enfaldiga?

Det finns många sätt att provocera en människa. Man kan t.ex. utmana moral, tradition eller allmänt rättsmedvetande. Man kan utmana med klädsel, beteende eller bara genom att alltför grovt skilja sig från mängden, den allmänna konformiteten och uppfattningen om vad som är rätt eller fel.
Men frågan är om det finns någon åsikt som är mer provocerande än den att vi lever i ett samhälle där medborgarna har det ganska bra. De flesta har tak över huvudet och väldigt få behöver svälta.
Den motsatta åsikten skulle då vara att Sverige är en förtryckarstat där medborgarna far illa, förödmjukas av korrumperade politiker, förföljs av illasinnade tjänstemän. och att allt var mycket bättre förr; T.ex. på 70-talet. Detta är den sanning som med viss begränsad framgång framförs av SverigeDemokraterna och enligt dessa är den standardsänkning vi sett de senaste 40 åren är helt beroende av den ökade invandringen.

Själv har jag länge misstänkt att talet om en sänkt levnadstandrad bara är snömos. Det är något man tar till i förhoppningen om att ingen kan kontrollera saken. Man rider på fördomen att det alltid varit bättre förr. Det vore därför vara väldigt trevligt om man kunde hitta ett sätt att jämföra levnadsvilkoren i dag, med dem som rådde för 40 år sedan.

Det verktyget finns nu. Det är ett pedagogiskt program som är framtaget av Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet, samt hans son och svärdotter. Verktyget heter Gapminder och är framför allt till för att studera levnadsutveckling i världes rika- och fattiga länder. Men det är också ett kraftfullt instrument om man vill se utvecklingen genom tiden.

Då kan man t.ex använda verktyget för att se hur Sverige har förändrats från 1972 till 2007. Under denna tid har vi t.ex.

• Fördubblat den genomsnittliga inkomsten (när man har justerat för inflation)
• Sänkt barnadödligheten till 1/4.
• Samt ökad förväntad livslängd med 5 år.

Det är inte vad jag skulle kalla för en sänkt levnadsstandard. Vill man vara elak kan man peka på att levnadsstandarden i Sverige har stigit i takt med invandringen.

Är detta så provocerande att ta till sig; Att vi har det ovanligt bra i Sverige och att vi har det betydligt bättre nu än för 40 år sedan?

Och att Sverigedemokraterna som vanligt har fel.

Skämsfilm

Det finns begrepp man inte snappat innan det är för sent. Först idag upptäckte jag att det finns något som heter "skämsfilm" - alltså den sortens film där man skäms att man tycker om den. Filmerna ska vara underhållande men de behöver inte vara dåliga.
För mig har alltid Bond varit typisk skämsfilm men även böckerna får väl räknas in under begreppet "skäms".
Sedan har vi hela högen med Die Hard, Dödligt Vapen och liknande actionrullar i nuttifnutton delar men frågan är väl om inte Polisskolan räknas dit också.

Det yttersta skämsfilmen är dock en sällsam sak jag sprang på av en ren slump för några år sedan. Den heter "Plan 10 from Outer Space". Nej, det är inte Ed Woods gamla kultrulle, "Plan 9 From Outer Space". Denna är egentligen ingen skämsfilm. Den är bara dålig.

Plan 10 är gjord av en man vid namn Trent Harris som är bosatt i Salt Lake City. Jag vet inte mycket mer om honom än att verkar förnöja sig själv och sin omgivning med att producera sällsamma filmer som han sedan lägger ut till försäljning på http://www.echocave.net/films.html . På denna sida kan man läsa:

Lucinda Hall discovers a century old book penned by a mad Mormon prophet. She deciphers this odd artifact and is sucked into a world where spacemen, polygamists, and angels run amuck. Is she nuts or has she uncovered a diabolical plot to change the world led by Nehor (Karen Black), a peeved alien from the planet Kolob?

Hur han har råkat få med Karen Black i denna soppa övergår mitt förstånd. Salt Lake City är ju centrum för väldens mormoner och har man vuxit upp i denna stad så kan man väl inte undgå att påverkas i skapandet.

Det är ingen bra film. Jag skäms över att tycka om den. Men den är underhållande - En skämsfilm.