Att göra vågen för Google

Så har man fått en fungerande inbjudan till Googles nya system; Wave. Det var nästan lika svårt som att få en inbjudan till Spotify.
Jag har lyckats köra systemet i en vecka och detta är ett första intryck. Jag kan ha missförstått hälften och missat resten men .. so what. Detta är en blogg. Där får man vara en smula slarvig.

Wave är alltså en ny typ av program med vilken en grupp av människor kan skapa gemensamma dokument. Detta kan ske i realtid som i en chat eller, i mån av tid och möjlighet, ungefär som när man skickar e-post.
Resultatet blir en lång rad av inlägg som bildar en kedja och det är detta Google kallar för en våg.

Beståndsdelarna i Wave ser du på bilden här bredvid. De består av en navigationsruta där man kan sortera sina vågor i olika mappar. Under denna kommer en lista över vilka personer man kan kontakta i systemet (ens vågade vänner?)
Till höger om detta ser du de vågor som ligger i aktuell mapp och allra längst till höger ser man den våg som är öppen för tillfället.
I den aktuella vågen kan man klicka - varsomhelst och skriva nya inlägg. Man har helt frångått det sekventiella skrivandet så som i chat, mejl eller gästböcker. Vill jag svara på eller lägga till något som skrevs för en månad sedan så går det bra.
Ett inlägg kan också redigeras i efterhand; av den som skrev eller av någon annan som är medlem av vågen.

I grund och botten är det inte svårare än så. Och vill man inte redigera andras inlägg eller gå tillbaka och svara i vågen, så slipper man.

Vad ska man nu har för användning av systemet. Min första tanke går naturligtvis till de tillfällen då flera personer ska skapa ett gemensamt dokument. Man skulle t.ex. kunna tänka sig en blogg uppbyggd som en wave där man inte bara kan läsa utan också kommentera och ställa frågor mitt inne i texten.

Själv skulle jag gärna se en gästbok i form av en våg knuten till min blogg. Då skulle originalmeddelandet ligga orört medan all debatt skedde i vågformat.

Den dag man lyckas skapa en hybrid av Wave och Wiki kan man få kunskapsbanker långt mer dynamiska än t.ex. Wikipedia.

Förmodligen skulle också dagstidningarnas läsarkommentarer vinna på att man använde Wave.

Finns det då inga nackdelar?
Jag ser bara en och det handlar om kopplingen till sociala medier. Wave är inte Facebook och kommer aldrig att kunna bli så. Det är sociala medier som drar användare och Wave behöver många användare för att bli bra.
Förhoppningsvis skriver någon att tillägg som gör det möjligt att även umgås via Wave.

Om flitens dubbelmoral

Är den flitige god? Är den late ond? Är den som går upp i svinottan, springer tre mil före frukost, arbetar heltid samt tränar ett knattelag på kvällen, per automatik en god människa?
Är den som sover så länge som möjligt, arbetar pliktskyldigast, går hem, tittar på tv samt somnar tidigt, lika automatiskt en ond varelse.

Naturligtvis är det inte så. Åtminstone inte ur den lates perspektiv. För den late är hela världen god och människan får tillbringa sin tid som hon vill.
För den flitige är den egna personen ett moraliskt föredöme inför hela världen och vore alla lika flitiga som han skulle denna jord vara en bättre plats att leva på.

Men i hemlighet. När ingen ser. Då smyger sig den late ned i soffan. På julafton klockan 15:00 tittar han med avundsjukt på Tjuren Ferdinand som sitter under korkeken och latar sig.

Och i hemlighet tänker då den flitige: "Den som ändå vore som han"

Spam del 2

Nu börjar det bli intressant. Jag skickade följande brev i dag.
Det ska bli spännande att se om de skickar mer personliga brev. Jag skulle kunna tänka mig att låsas vara en gammal ungmö som flirtar med spammarna.

Hi Uncle Booker

Dad said that Uncle Booker does not exist and that he just want to cheat off my money that I inherited from Aunt Tilda but he said about Santa Claus, too.
But Santa Claus came to me last year and he had many nice gifts, but he smelled like Mom does when she's drunk out of that strange bottle her behind the refrigerator.

And now I'll get even more money to Uncle Booker. I think Uncle is nice and he may feel free to send me how much money he wants.

Rafael Fulimunnen 8 years
Treriksröset.


From: uknl.claimsdpt02@administrativos.com
To: sirattle@hotmail.com
Subject: CONTACT PAYING BANK FOR TRANSFER OF PROMOTIONAL WINNING
Date: Fri, 23 Oct 2009 08:10:06 +0000

The National Lottery,
35 Tottenham Court
Road London.
WD1 12T.
United Kingdom

Dear Winner,

CONTACT PAYING BANK FOR TRANSFER OF PROMOTIONAL WINNING

We acknowledge the receipt of your email containing your claim information. On behalf of the entire staff and management of the UK National Lottery Board we wish to congratulate you for being one of our lucky winners in the email draw held here in the United Kingdom

Since you are a Non resident, your transfer is going to be an online transfer from our payment center in the United Kingdom to your own designated bank account or by any other means suggested by the bank. Your winnings are being lodged in a suspense account at the bank and all information’s regarding the account would be provided to you as soon as contact is established and the verification process is finalized.

While establishing contact with the bank you are to fill in this application form and send along with a valid means of identification to the Bank for verification purpose:

To:
National Alliance Trust PLC
Mr. Rowland Ray Booker (Foreign Tranfer Manager)
EMAIL: accountsdept@natplc-uk.com
TEL: +447024016857
FAX: +44 704 571 8989


RE: TRANSFER OF THE SUM OF £850,000.00(Eight hundred and fifty Thousand Pounds Sterling only)TO .....................THE WINNER OF UK National Lottery
SIR,
I am ( STATE YOUR NAME HERE), who was sent to contact your paying centre. I want to inform you that I am the true beneficiary of the money, I have been making arrangements on how I can receive my fund of £850,000.00(Eight hundred and fifty Thousand Pounds Sterling only) that was deposited in your care and also to notify you that I want your finance house to start immediate transfer of my money.

In this regard, I decided to apply to you as the Director of the Fund Release Department of your firm to start processing the transfer of funds to me. This is my contact address as stated below.

FULL NAME-----------------

CONTACT ADDRESS------

OCCUPATION-----------------

POSITION-------------------

AGE-------------------------

TELEPHONE------- -----------

FAX--------------------------

I hope to hear from you soonest.

Regards.
PPI SERVICE GUARANTEE


Fast and Efficient Processing


Prompt Confirmation of Entry


Winning Results Checked Automatically


Free Email Service


Entry is 100% Confidential



I will advise you contact the payment center and they will instruct you on what to do. Thanks for your understanding and endeavor to keep us updated for further instructions.

Best Regards,
Mr. Dennis White.
Tel:++44 703 595 6312
EMAIL: uknl.claimsdpt02@administrativos.com

Copyright uknationlottery 2009. All rights reserved.

Lite roligt med Spam

I dag har jag roat mig. Till min brevlåda kom följande...

Dear e-MAIL Winner,
Your email address won £850,000.00 GBP in this month NATIONAL LOTTERY E-mail online drew.
To file for your claim, contact our agent Mr. Dennis White with
the details below(Full Names, Contact Address, Country, Age, Sex, Occupation &
Telephone numbers) to this Email: uknl.claimsdpt02@administrativos.com
Phone Number: Tel: +44 703 595 6312
Please do reply to this mail Email: uknl.claimsdpt02@administrativos.com
Yours Sincerely,
Anderson Hillary
(Web-Email Information Manager)

Kul. Jag skrev följande på svenska

Bästa fru Andersson

Tack för ert rara brev. Tyvärr talar jag inte engelska. Det är min söta granne som översatt ert brev åt mig. Och som hjälpt mig att svara.
Är ni alldeles säker på detta?

Jag tillhör nämligen organisationen Balders brödutdelare och vi tror inte på att inlemma oss med ett ogudaktigt samhälle.

Vi försöker helt och hållet avskärma oss från den nuvarande samhällsordningen och därför avstår vi av rent religiösa orsaker från såväl bostadsadress som telefon.

Vill ni skänka pengar till vår organisation så är mitt förslag att ni lägger dem i ett kuvert och skickar dem till.

Balders brödutdelare
PR Statens Kassaservice

Bäggrödsbrölet 666

236 85 Fläskefors

Med utsökta hälsningar

Jeremias Tamigdärbak

Sedan körde jag det genom Googles översättare

Mrs. Andersson

Thank you for your sweet letter. Unfortunately I do not speak English. It is my sweet neighbor who translated your letter to me. And that helped me to answer.
Are you quite sure of this?

I belong to the organization namely Baldur bread dispensers and we do not believe in incorporating us with an ungodly society.

We try to completely cut ourselves off from the existing social order and so we abstained from the purely religious reasons from both the residential address of the phone.

Would you donate money to our organization, it is my suggestion that you put them in an envelope and send them to.

Baldur's bread dispensers
PR National Kassaservice

Bäggrödsbrölet 666

236 85 Pork Fors

With exquisite greetings

Jeremiah Tamigdärbak

Får jag svar till Mr. Tamigdärbak så lovar jag att återkomma med detta hit till min blog.

Jimmy Anka

Så har politikens egen Anna Anka fått spaltutrymme.
Aftonbladet har låtit Jimmy Åkesson göra ett uttalande om hans och partiets syn på Islam.
Man kan naturligtvis ha åsikter om det mesta men då bör man kunna backa upp dem med faktaunderlag.
Det räcker inte att göra påståenden som att

"att Sverige skulle ha flest våldtäkter i Europa och att muslimska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna"

Det räcker inte att bara påstå att

"Islam har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap."

eller

"att frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker skulle erbjuda ritualslaktat kött"

Man behöver inte ha någon djupare insikt i religionskunskap för att veta att alla dessa påståenden är dikt och förbannad lögn.
Men det är inte sanningen man strävar efter inom SD. Liksom Anna Anka så framför man en massa stolliga åsikter utan faktaunderlag vars enda försvar är att "Så här tycker svenska folket egentligen men svenskarna är så förtryckta att de inte vågar framföra sina åsikter."
Allt bygger på känslor. Inget bygger på kunskap.

Så låt mig därför få spela på SD:s planhalva ett ögonblick. Låt oss helt gå på den känsla som artikeln gav mig. Jag kände ju såväl igen alltihopa. Jag hade upplevt resultatet av Åkessons ideologi. Inte i verkligheten förstås. Men på film. En favoritfilm.

Det var Bröderna Wachowski som lät Matrix-trilogin följas av en minst lika bra film vid namn "V för Vendetta" - en dystropi (svart framtidsskildring) där homosexuella misshandlas och enbart innehav av Koranen kan leda till avrättning.
Jag vet inte om det är denna framtid man eftersträvar inom SD men rent känslomässigt är det dit mina associationer går.
Ett samhälle med en stålhand av hat och intolerans, inlindad i en luddig vanteav Bullerby-modell.

Alla vet allt

Det började på min hustrus 50-årskalas. Jag skulle skriva en födelsedagsvisa och framföra den i all anspråkslöshet.
Dagen därpå låg jag på YouTube. En gäst hade filmat mig med mobilen utan att jag visste om det.
Visserligen försvann klippet efter en tid men ändå. Det fick mig att fundera vidare på min tes om att det inte är Storebror som är farlig – utan Lillasyster. Det är grannen som kan ta reda på allt om dig.
Marshall McLuhan myntade uttrycket Den Globala Byn och även i den digitala världen finns det gummor som sitter och glanar bakom gardiner för att få reda på vad grannen gör.
Det var så visan Alla Vet Allt föddes.
Den spelades in ganska hastigt och ännu mer lustigt av vännen Mats och sedan hände ingenting.
Sedan hände ingenting... och ingenting.

Sedan en dag dimper det ned ett brev. En ung, söt och energisk spanjorska vid namn Ana vill absolut göra en musikvideo av det hela.

Så under en solig fredag i oktober spelar vi in tre timmar video vilket sedan klipps ned av Ana till två minuter video. Jag blev mycket nöjd. Hoppas ni blir det också.

Om skilda världar

Jag har länge funderat på om jag ska berätta den här historien. Bl. a. därför att det pekar ut människor som var inblandade. Människor som borde få en chans att förklara och försvara sig.
Historien pekar också på svårigheterna att samarbeta när referensramarna är mycket olika.

Det hela utspelas i början av 90-talet när jag arbetade som redaktör på en datortidning. En av mina uppgifter var att få lite snits på spelrecensionerna. Det var då jag fick min strålade idé. Någonstans i någon tidning läste jag att Peter Englund gärna spelade strategispel på sin dator. Tänk om vi kunde få honom som recensent.

Nu ska man tänka på två saker. På den tiden var det mycket ovanligt att offentliga personer erkände offentligt att de gillade att spela dataspel. Dessutom var Englund ännu inte medlem av Svenska Akademin.

Därför vågade jag rota fram hans teklefonnummer och ringa upp. Jag tror vi talade i en hel timme. Han tyckte det var en strålande idé och vill gärna recensera spel för oss.

Därför var det med ett glatt leende jag gick in till vår chefredaktör och meddelade att jag lyckats värva Peter Englund till tidningen.
Svaret jag fick var syrligt.
– Jag kan inte hålla på och anställa alla dina konstiga kompisar.
– Oj, tänkte jag. Han tror att Peter Englund är en av mina närmsta vänner. En sådan komplimang.

Sedan insåg jag problemet. Min chefredaktör hade aldrig hört talas om Peter Englund. Han hade aldrig hört namnet förut och nu trodde han att jag skulle mygla in en kompis i redaktionen.

– Men detta är en av Sveriges främsta historiker, försökte jag lite lamt.
– Struntar jag i, blev svaret. Han ska i alla fall inte arbeta för oss. Gå tillbaka till ditt bord nu och jobba.

Fegt nog så vågade jag aldrig ringa tillbaka till Englund och tala om att det inte blev något recensentjobb. Därför att min chef trodde att han var en av mina nördiga vänner från Göteborg.

Påven och det postsekulära samhället.

Jag vet inte hur många gånger jag hört självsäkra, självmedvetna och självupptagna människor uttala sig: ”Allt ont i denna värld beror på religion”

Försöker man då still harkla sig och säga att vare sig Stalin, Mao, Hitler eller Pol Pot var särdeles religiösa så får man oftast svaret: ”Jodå – men de gjorde sig själva till gudar.”

– Ok då, försöker man. Om du nu inte tror på Gud. Vad tror du då på?

– Mig själv så klart, brukar svaret då komma.

Lite mer utvecklat hittar man samma resonemang, eller brist på resonemang i boken ”Habermas, Påven och tron.” av Ulf Jonsson. Här skriver han bl. a.

”Men den moderna autonomitanken verkar istället hylla idealet om den helt oberoende individen. Denna tillspetsade form av modern individualism tolkar Ratzinger i teologiska termer som ett uttryck för för den egocentriska människans syndiga försök att göra sig själv till Gud, varigenom människan försöker undgå att behöva svara för sina handlingar inför någon annan än bara sig själv.”

Den Ratzinger som nämns är den nuvarande konservativa påven Benedictus XVI och Jonssons bok handlar om ett samtal han hade med Jürgen Habermas 2004.

Habermas är alltså filosof och vänsterideolog samt en man som sällan uttryckt något större intresse för någon religion. Trots detta myntade han begreppet ”Det Postsekulära Samhället”, vilket utgjorde grunden för samtalet mellan höger och vänster, mellan sekularisering och religion.

Vad innebär då det postsekulära samhället. Ja, Habermas ställer tre specifika krav på de religiösa grupper som vill vara en del av detta samhälle:

1. Man accepterar att leva i kognitiv dissonans med andra religiösa grupper. (= man måste acceptera att leva i fred med andra religioner än den egna)

2. Man måste acceptera vetenskapens kunskapsmonopol i inomvärldsliga frågor.

3. Man måste acceptera det demokratiska statsskickets profana sätt att motivera sina världen

Förutom detta ställer Habermas upp det det obetingade kravet att avstå från alla våldshandlingar i samband med religionen.

Här har vi förutsättningarna. Vad blev då resultatet? Eftersom en av grundpelarna i Habermas filosofi är att kunskap endast kan skapas i kommunikationen mellan människor så fick han faktiskt rätt.

Ratzinger och Habermas var överens. Samhället behöver religionen för att förhindra att den demokratiska staten ska hamna i en moralisk kollaps

Religionen å andra sidan behöver det profana samhället för att förhindra fanatism och fundamentalism.

Modernismens idévärld om separerad idealism och realism håller alltså inte måttet. En dialog och en kommunikation måste till för att ny kunskap ska bildas och gamla modernistiska fördomar ska försvinna.

Vissa böcker drar mitt egna tänkande till ny dimensioner. ”Habermas, påven och tron” är en av dessa.

En ankas intressanthet.

Veckan började sällsamt. TV3 visade ett program som jag absolut inte ville se. Egentligen hade jag hoppats att det bara hade blivit ett nedslag en värld jag inte bryr mig om - artisters lyxliv i Hollywood. Ett nedslag som sedan skulle förpassas till TV-historiens skräphög.

Men mitt i all bråte dyker det tydligen upp en svensk kvinna. En kvinna som en gång bar det trevliga namnet Anna Åberg men som gifte sig och blev den mer osannolika Anna Anka. Kvällstidningarna dreglar av förtjusning och än mer lyckliga blir de när Newsmill publicerar en debattartikel av samma Anka. En artikel som senare visar sig vara något av en anka (fyndigt!). Newsmill hade helt enkelt ringt till Hollywood och intervjuat henne och sedan själva skrivit den artikel hon undertecknat.

Den påföljande debatten blev tyvärr lika förutsägbar som befarat. Från västerhåll krävde man offentlig stegling och från liberalt håll så tyckte man som vanligt att nja ... nej ... kanske ... men ändå.
Det vettigaste inlägget kom i GT, från USA och Terry Hekker som mycket riktigt påpekade att när kvinnor blir troféer så blir de också utbytbara. I förlägningen - när kvinnor blir objekt så kan de också bytas mot andra objekt utan några samvetskval från deras "ägare".
Mig stör det inte så mycket. Mitt liberala jag säger mig att människor får väl leva som de vill. Ägda eller inte. Vad som stör mig är när man vill göra en människa (eller ankas) ideal till en allmän levnadsregel.
Och vill man pracka på mig idealet att jag gjorde fel när jag för 23 år sedan bytte blöjor på sonen.

Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet.

...skriver Fru Anka.

USA var från första stund mitt hemland. Här finns ingen jantelag. Här tillåts kvinnor vara kvinnor och män män.

...skriver hon också. Och det är väl här som det börjar bli intressant. Ja dumheten om kvinnor och män kan vi väl hoppa över men Jantelagen...

Det finns nämligen en sorts människor som är så bortskämda av livet att, får de inte exakt som de vill, så tar de fram storsläggan och skriker: "I det här landet är det Jantelagen som styr. Du är avundsjuk på mina framgångar. Därför hindrar du mig."
Att en människas framgångar kan vara en annan människas helvete faller dem förmodligen inte in. Att man bör och skall visa hänsyn mot sin omgivning är också helt främmande för dessa framgångsfetishister.

Personligen anser jag; för det första att jantelgen inte existerar. Och för det andra; att den är en tillflykt för dem saknar kompetens att leva sitt liv.
Om man lever ett osannolikt lyxigt liv med en av samtidens mest framgångsrika musiker och samtidigt är så svag att kritik mot den egna personen tas som en förolämpning - då är man inte stark i livet. Då måste man skydda sig bakom den potemkinkuliss som kallas jantelagen. Då måste man skrika ut sin frustration - för att inte spegla sitt egna svaga jag.

Då har man bara illusionen av en jantelag att luta sig emot.

Skojare, kriminella och helt vanliga Sverigedemokrater

Ska man anklaga någon för kriminell verksamhet så bör man ha ganska ordentligt på fötterna. Därför skulle det vara mig fjärran att påstå att sajten EMedia73 skulle ägna sig åt oärliga ting.

Vad man ägnar sig åt är utbildning
Vad man erbjuder är tre olika kurser; En skrivarkurs, en serietecknarkurs och en säljarkurs.

Vad man dessutom erbjuder deltagare är, förutom rikliga stipendier, löfte om att bli utgiven.

Man behöver inte kunna skriva. Man behöver inte kunna rita. Man behöver bara kunna sälja och det lär man sig på dessa kurser.

Personligen skulle jag inte lita på en skrivarkurs där man har en så här usel språkbehandling:

Våra kursdeltagare blir utgivna författare (dikter, noveller, romaner) eller serietecknare. Säljkurserna formar framtidens entrepenörer där karriärmöjligheterna är många och står under ständig utveckling.

En god entreprenör bör väl åtminstone kunna stava till det.

När jag surfade runt på sidan på morgonen 090909 hittade jag till min förvåning logotyper från såväl Rädda Barnen som Fair Trade. Läser man slarvigt kan det verka som om man samarbetar med dessa organisationer. Läser man tydligt så upptäcker man att "partnerskapet" består i att man skänker pengar år dem. Och det var ju snällt.
På eftemiddagen var loggorna borttagna.

Jag är inte ute efter att hänga ut enskilda personer och dessutom undrar jag om PUL tillåter mig att nämna någon vid namn.
Men den som vill kan ju börja med att gå till Lopias Whois och mata in namnet på sajten: emedia73.com. Man ser då raskt namnet på personen bakom det hela. Och han bor i Kävlinge.

Sedan kan man raskt surfa till Sverigedemokraternas sida i Kävlinge. Som av en slump dyker samma namn upp där.
Jag vill inte kalla Emedia73 för skojare. Men nog är det konstigt när sådana här kopplingar uppstår. Speciellt hos ett parti som gjort lag, ordning och disciplin som sin måttstock.

Anna Odell och lynchmobben

Så föll domen över Anna Odell för hennes tilltag att fejka en psykos. Det blev 50 dagsböter och eftersom hon är student utan inkomst så blev totalsumman 2.500:-.
Det är väl inte så mycket att säga om detta. Alla ska vi vara lika inför lagen och brottet var inte speciellt graverande.
Hennes önskan var ju bara återge den psykos hon själv drabbats av 1995 och hur vården begår övergrepp på dem som drabbas av sjukdom. Övergrepp inträffade 1995 och övergrepp begås fortfarande av sjukhuspersonal utan empati.
Därför är det förvånande att Anna Odell utsatts för en så vidrig hatkampanj. Tidningarnas kommetarspalter är fyllda av invektiv och förolämpningar. Skulle dessa få råda, så skulle Anna Odell spärras in på livstid.
Inte därför att hon tillhör en utsatt grupp. Inte därför att hon ställt sig på de svagas sida. Inte därför att hon kämpar för ett samhälle som är solidariskt med dem som lider av psyksiska sjukdomar.

Hennes brott är nämligen betydligt värre än så. Hon har nämligen slösat med samhällsresurser och hon har också påstått att detta skulle vara konst.

Hur är det då med slöseriet. Enligt vissa skribenter skulle den förslösade summan springa upp till den förskräckliga summan av 35 kronor.

Och hur är det sedan med påståendet att det skulle vara konst?

Tja, ingen kan väl neka till att de tre filmer som blev resultatet av hennes arbete är konst. De som har sett dem, talar också om att de har ett högt konstnärligt värde.

Men ingen, mer än de som ingår i lynchmobben, har påstått att själva händelsen på bron eller de efterföljande händelserna på sjukhuset skull vara "konst". Det var händelser som skapade konstverken. Men inga konstverk i sig. Det är de tre filmerna som utgör konstverken.

Internet är som en enda gigantisk visk-lek där fördomar, felaktigheter och förutfattade meningar kan finna en jordmån. Och därmed skapas lynchmobbar av en typ som jag trodde var utdöda för länge sedan.

Det börjar kanske snart bli tal om att diskutera det post-informativa samhället där fakta ersätts av en skränande hop som inget hellre vill än att mobba den som för tillfället är mest hatad.

I dag var det Anna Odell och i morgon är det...

Några ord till min statsminister

Goddag Ers Excellens Statsminister

Det är bara jag, Clas från Göteborg.

Jo, se det är så att jag just läste i tidningen att jag ska få 250:- i månaden av Ers Excellens bara därför att jag arbetar, sliter och släpar så duktigt.
Så jag ville bara skriva till Ers Excellens Statsministern och tacka så mycket. Tack för 250:- per månad.
Man hoppas visst på regeringshåll att jag ska slösa denna summa på fotpuder och ryamattor, så att alla fotpudersproducenter och ryamattsfabrikanter kan tjäna tillräckligt mycket pengar för att kunna anställa fler arbetare till sina puderfabriker och mattväverier.
Men nu är det så Herr Statsminster att jag äger allt fotpuder jag behöver. Mina golv är täckta av ryamattor så nu behöver jag inte handla mer.

Jag hoppas inte att Statsministern nu nu tar illa upp och anser det vara ett utslag av civil olydnad om jag sätter in mina pengar på banken i stället.

Men jag vill ändå berätta att jag möter ofta Samhällets Olycksbarn i form av folkpensionärer, funktionshindrade och långtidsarbetslösa. Det är människor för vilka en burk fotpuder eller en ryamatta på golvet skulle vara till stor glädje.

Visserligen arbetar de inte men skulle man inte kunna tänka på deras välfärd ändå. Och med tanke på hur illa ställt de har det, rent ekonomiskt så är jag säker på att de skulle rusa iväg till fotpudersbutiken och ryamattshökaren om de bara fick 250:- extra per månad.

Man kunde så att säga slå två flugor i en smäll. De fattiga blir lite mindre fattiga och man får fart på ruljangsen och den svenska produktionen igen.

Jo, jag vet att man skulle kunna tolka mitt förslag som en smula vänstervridet men ändå, Herr Statsminister. Vore det inte värt ett försök?

MVH
/Clas

Rosengård - Afghanistan

Jag har alltid kännt mig lite kluven inför Reclaim-rörelsen. Inte därför att den vill återta makt. Sådant är både begripligt och positivt.

Mer negativt är att de försöker företräda grupper, som faktiskt vill representera sig själva.
Att agera på det viset är ett slags kolonialt tänkande som tack och lov försvunnit i alla övriga sammanhang.
Förutom då häromdagen när en grupp unga vita välutbildade män skulle hjälpa de "stackars" Rosengårdarna att återta sin stadsdel. Utan att fråga om de som bor i Rosengård verkligen ville blir befriade.
Det ville de inte.
Det hela slutade på det enda sätt som sådana aktioner bör sluta; Reclaimarna fick reda på att de inte var önskvärda. Och sedan fick de åka hem igen.


På något sätt får händelsen mig att tänka på Afghanistan. Även dit åker en grupp vita, välutbildade män för att befria en grupp människor man tycker synd om. Och även i Afghanistan får man reda på att man inte är välkomna, men tyvärr så bryr man sig inte mycket om detta.
Trots att man blir uppmanad att åka hem så envisas man att stanna kvar. Kanske borde de svenska trupperna tänka på att gäster är som fiskar. På tredje dagen luktar de ganska illa.

Och på båda platserna låter man sig styras av ett ganska unket kolonialt tänkande.

Om rykten, diplomati och organhandel

Ingen kan väl ha undgått rabaldret som startade 17/8 när journalisten m.m. Donald Boström, i Aftonbladet, presenterade indicier som kunde peka på Israel bedrev illegal handel med avrättade palestiniers organ.
Naturligtvis blev Israels regering ytterst förbannade och skickar en skarp officiell protest. Dessa krav går naturligtvis helt stick i stäv med svensk yttrandefrihet - förmodar jag.
Som lök på laxen skickar Sveriges ambassadör i Tel Aviv, på eget bevåg, en ursäkt till Israels regering. En ursäkt som UD ( och Carl Bildt ) tar avstånd ifrån.
Sista ordet är ännu inte sagt.

Personligen ställer jag mig en massa frågor när jag läser om händelsen. Frågor som utgår från tanken att alla inblandade anser sig handlat principiellt rätt.

Låt oss leka med tanken att Donald Boström, i stället för denna historia, i stället hade träffat palestinier som hävdat att Sions Vises Protokoll hade varit sanna. Eller, för den del, att Israel försökt att pestsmitta palestiniernas brunnar (ett rykte som var väldigt vanligt under Pestens tid i Europa). Skulle han publicerat detta i kontexten "någon berättade för mig..."?

Att jag nämner dessa två exempel beror på att få folkslag har varit utsatt för sådan ryktesspridning som judarna. Därför bör man, om sanningen ska fram, ta alla rykten om Judar och Israel med en stor nypa salt. Jag skulle gissa att c:a 99% är påhitt som sträcker sig så långt bak som till medeltiden.

Donald Boström kommer undan därför att faktiskt inte påstår att Israel ägnar sig åt organhandel. Han bara citerar andra som påstår det. Så kan man slinka förbi yttrandefrihetslagen.

Att sedan vår ambassadör i Israel ger uttryck för sina egna åsikter i fallet, är väldigt underligt. Jag trodde att ambassadörer skulle ge uttryck för sin regerings åsikter. Att de bara var en sort avancerade budbärare och tjänstemän, som ska genomför en regerings politik.

Att sedan Israels utrikesminister lägger sig i hur vi i Sverige tolkar vår yttrandefrihetslag är ännu mer förvånande.

Sista ordet är inte sagt ännu. Slagord som "antisemit", "isamofob" och "sionist" kommer att användas i debatten, förhindra ett sansat samtal och i förlägningen göra freden i Mellanöstern än mer avlägsen.

Habermas, påven och Monty Python

En av de böcker som står på min lista över vad jag "måste" läsa är Habermas, påven och tron av författaren, jesuitpatern och religionsfilosofen Ulf Jonsson.
Dess bakgrund är ett möte mellan den nuvarande påven och filosofen Habermas år 2004. Man skulle ju lätt kunna tro att mötet med en radikal filosof på vänsterkanten och en konservativ påve skulle kunna leda till konflikt. Men så var inte fallet.
I stället blev man eniga om att det sekulära samhället och religionen är beroende av varandra för att inte någon av dem ska spåra ur. Med ett nygammalt begrepp kallar man detta för det post-sekulära samhället.

Men som alla ideologier i släktskap med poststrukturalismen så finns det även ett individuellt perspektiv på nyandligheten. Jag vet t.ex. inte hur många gånger jag hört människor komma med följande påstående:
"Jag tror inte på en skäggig gubbe upp i himlen men jag tror på någon slags personlig gud, liksom"

Man kan ju undra om det finns någon över huvud taget som tycker en skäggig gubbe i himlen kan vara bra att tillbe men det är inte poängen.

Poängen är att dessa privata gudsupfattningar nu är så många att de kan sägas bilda en ny religion. Jag tycker Habermas begrepp om Post-sekularism kan passa väldigt bra.

Och den enda riktiga slutsats som kan dras är väl att Monty Python förutsade hela vårt nuvarande samhälle i Life of Brian.

Brian: Ni är alla individer
Flocken: Vi är alla individer
En ensam person: Inte jag
Flocken: Tyst med dig

David Bowie vs. Alf Cranner

Vännen G. är en märklig person. Han blev farbror redan vid 5 års ålder och sedan har han inte förändrats. I alla fall om man fick tro hans mor som var ju med på den tiden.
Numer har han gått i välförtjänt pension men innan dess fanns det ingen som närmade sig sitt arbete med sådan gränslös avsky. Postverket var en plats som fick Dantes inferno att framstå som en harmlös nöjespark. Åtminstone i G;s ögon.

Fritiden ägnar G. åt Visan i alla dess former och det var så vi blev vänner. Han sjunger nämligen. Ofta och gärna och med en frenesi som en lundensisk överliggare - trots att han aldrig varit närheten av ett universitet.

Just denna dag, om vilken jag ska berätta, vandrade G. Södra vägen fram och mötte där några norska ungdomar som frågade efter närmaste vägen till Scandinavium. Och det var ju enkelt att visa.

Av nyfikenhet frågade han sedan varifrån de kom och tonåringarna svarade; Kragerö.

– Men, säger G. Där har jag ju en vän. Han heter Alf Cranner och är en av de bästa vissångare som finns.
– Det är vår teckningslärare svarar ungdomarna.
– Så fantastiskt, säger G. och svävar ut i en lång utläggning om Alf Cranners fördelar.

När han väl återhämtat sig frågar han vad de ska göra på Scandinavium.

– Vi ska se David Bowie, får han till svar.

Namnet säger inte G. så mycket men när han får till svar att det är en engelsk rocksångare blir han upprörd.

– Ni menar att ni åkt ända från Kragerö till Göteborg för att se någon engelsk popartist när ni har Alf Cranner hemma hos er. Har ni då inte någon musiksmak?

Därmed lämnar han, mycket upprörd, några norska Bowie-fans på Södra vägen som förmodligen undrar om alla göteborgare är skvatt galna.

En rövare som fungerade

Detta hände för några år sedan, då E, som jag känner flyktigt var 17 år gammal och ville gå på krogen.
De är ett helt gäng som vandrar genom Göteborg då E. får syn på något som ligger på marken. Och har man sett? Det är någon som har tappat sin legitimation och dessutom är denna någon strax över tjugo. Det finns bara ett litet aber ... men inget man inte kan övervinna. Dags att pröva lyckan på närmsta krog.
De ska just gå in då dörrvakten stoppar E och ber att få se legitimation. E visar den leg han hittade nyss. Dörrvakten stirrar förbryllad på honom:
- Men det är ju en svart person på den här legetimationen
- Ja, vad är det med det? Är du rasist eller?
- Men du är ju inte svart, protesterar vakten.
- Vad vet du om det, svarar E. Jag har faktiskt samma hudsjukdom som Michael Jackson.
Vakten gapskrattar - och släpper in E.

Och snart är det en månad sedan Michael Jackson gick bort.

Och själv blev jag insläppt på såväl Rubinetten som Chicken House vid 16 år ålder.

Internerfaktoider

Så publicerar DN en riktigt intressant artikel om faktoider om och kring internet.
Så kan man läsa att Al Gore faktiskt har sagt att: " ”under min period i kongressen tog jag initiativet till att skapa internet”, vilket i vulgärdebatten blev till att Al Gore sagt att han uppfann Internet.

Ines Uusmann sa däremot att: "Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning, men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet, men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad".
Hon har alltså aldrig sagt att "Internet är en fluga", vilket okunniga liberaler älskar att påstå.

Man redogör även för Håkan Roswalls fråga: "När träffades ni första gången irl?", vilken, som alla kommer ihåg, besvarades med all den imbecilla arrogans som bara en TPB-ägare kan uppbringa.

Hela artikeln finns på DN:s hemsida. Läs, njut och lär.

Turisten i Auschwitz

Framåt förmiddagen stannar bussen utanför ingången till museet och tillsammans med ett 40-tal andra turister leds vi in i vad som förmodligen är ett av världens mest ökända utrotningsläger. Strax efter entrén lyser bokstäverna mot oss; ”Arbeit macht frei”. Jag står i Auschwitz, i solskenet och jag fryser. En nästan alltför tjänstvillig guide visar oss runt mellan bostadsbaracker och tortyrkammare.

– Det finns bara en väg ut härifrån, lär en lägerkommendant sagt. Och det är via krematoriets skorstenar.

Jag ser de dubbla raderna med elektrifierad taggtråd och tänker på dem som inte stod ut med lidandet utan tog sitt liv genom att kasta sig på tråden.

Jag ser gaskammaren i vilken man avrättade människor på löpande band. Människor vars enda brott var att de var olika. Olika i ras, religion, uppfattning eller läggning. Olika och därmed stämplade av nazisterna som degenererade.

Men om Auschwitz var det första utrotningslägret så hade det ändå ett stort fel. Det var inte tillräckligt effektivt. Från början var det polska militärbaracker och allså var det inte anpassat för den form av industriellt dödande som utgjorde tredje rikets mål.

Därför byggde man Auschwitz II, även kallat Birkenau. En gigantisk konstruktion på sankmarken tre km därifrån. En fabrik som endast producerade en enda produkt; Människors död! Antingen direkt vid ankomsten via gaskamrarna eller som en lång utdragen plåga i fånglägret runtomkring.

Vi går runt och ser oss omkring. Det verkar obegripligt att var och en av dessa dragiga utkylda träbaracker kunde rymma uppåt tusen människor som tvingades sova, ibland ett tiotal, på träbritsar stora som en normal dubbelsäng.

Det verkar obegripligt att förneka människor så basala behov som toalettbesök, mat eller sjukvård. Men i nazisternas ögon var ju det inte människor som bodde i lägren. Det var degenererade raser som förlorat all rätt till existens.

Hur kunde det då bli så här? Svaret är enkelt. Är någon mindre värd så är också det människan presterar av mindre värde. Därför skapades begreppet ”Entartete Kunst”, eller Degenererad Konst, på svenska. Det var första steget att knäcka statens fiender. Man förnekade värdet av vad som till exempel åstadkommits av den judiska befolkningen. Man brände deras böcker, man beslagtog deras konst och man förbjöd deras musik. Det var så man skapade en förutsättning för senare utrotning.

Tysta gick vi ut ur Auschwitz. I huvudet malde bara en enda mening: ”The one that does not remember his history is bound to live through it again” – den mening som inledde vandringen genom museet.

Väl hemma letar jag upp Sverigedemokraternas budgetförslag för Göteborg för 2010. Jag söker och jag hittar:

Invandrarföreningar ska dock inte räkna med kommunalt stöd eftersom vår kulturpolitiska linje är assimilation.

Moskén är en bärare av många värderingar som inte hör hemma i det svenska samhället. Vi motsätter oss därför att fler moskéer uppförs i Göteborg.

Dekadenta och destruktiva kulturyttringar kan inte räkna med något som helst stöd från Göteborgs kommun.

När man väl krossat ett folks kultur – då kan man också krossa folket. Det gjorde man på 30-talet och det vill man göra nu. Man stämplar det som Dekadent – Entartete.

Några dagar i Krakow

Med tågresa fram och tillbaka blev det faktiskt sex dagar. Men när vi väl anlänt var det bara att njuta av en av de vackraste städer jag sett. Vissa delar sträcker sig 1000 år tillbaka i tiden och den som är det minsta intresserad av historia finner sitt lystmäte här.
Därför var det kanske lite egendomligt att vi började med att ta bussen bort från Krakow. Vi skulle besöka Wieliczka, en liten polsk by; mest berömd för sina saltgruvor.
Saltgruvor låter ju som en plats dit människor tvingas, en plats där man får arbeta i mörker och kyla och med fara för sitt eget liv. Och förmodligen var det så också. Många dog också av slit och umbäranden men många blev också rika. Förutom lön fick man också 1 kg. salt/vecka och det hände att den bonusen kunde göra en familj rik.
Alla var heller inte sysselsatta med att hacka det dyrbara saltet från väggarna. Men gav sig också tid att smycka salarna och gångarna för att hylla de helgon som gav dem beskydd. Följden blev de mest fantastiska salar med underbara skulpturer – allt uthugget direkt ur den salta klippan.

På eftermiddagen tog vi spårvagnen till Nowa Huta – ett bostadsområde som i all osannolikhet faktiskt var bättre än sitt rykte. Det är ett gigantiskt stalinistisk projekt som påbörjades för 60 år sedan. I ena änden byggde man ett stålverk. I den andra mängder med bostadshus – planerade in i minsta detalj med allt vad en äkta arbetare kan behöva. I området bor det nu 200.000 människor och vad som började som en mardröm har nu blivit en ganska trevlig stadsdel med mycket grönska och betydligt bättre än sitt rykte.

Dag två började också med bussutfärd. Denna gång till ett betydligt vidrigare ställe – Auschwitz I och Auschwitz II – Birkenau. En grov beskrivning är att Auschwitz var den plats där man avrättade polacker och sovjetiska krigsfångar. I Birkenau utrotades mest judar. Men totalt lär 1.500.000 människor dött där.
Båda platserna är vidriga bortom allt sans och förnuft. Jag önskar jag orkar skriva vad jag sett men jag önskar än mer att alla åkte dit och fick med egna ögon se vad nazismen åstakom.

Sista heldagen besökte vi Wawel vilket är en kulle som rymmer slottet med samma namn samt dess katedral, i vilket vår egen Sigismund ligger begravd. Här hette han Sigismund III och är mest känd för att flyttat huvudstaden från Krakow till Warsawa. Han kallades även Sigismund Vasa vilket gjorde tillvaron extra krånglig för släkten här hemma som inte alls ville ha några extra Vasar i Polen. I vilket fall ligger han begravd i kryptan – fast ganska anonymt.

Krakow är en underbar plats och det finns nog inget folk som talat såväl om sin lokala husmanskost och det vänligaste man kan säga om den är väl att den maten behöver allt stöd den kan få. Tack och lov finns det många riktigt bra italienska och judiska restauranger. Och dessutom är det billigt. Strax över 50-lappen för en god middag om man dricker vatten till.

Det enda som var knepigt var hur man verkar ta i överkant när det gäller att att bli så västerländsk som möjligt.
Så till exempel heter Centralplatsen i Nowa Huta inte längre Stalinplatsen. Från och med 2004 heter den Ronald Reagans plats.
Strax utanför AllaHelgons kyrka hörde vi en duktig violinist som spelade så att man smalt – om det inte vore för ett vedervärdigt förinspelat komp på en taskig synth.
Priset togs dock av Coka Cola vilka på polska skrev ungefär att ”Livet blir bättre med Coca Cola” på sina affischer och sedan placerade dessa utanför Auschwitz.

Men trots allt; Detta är anteckningar i marginalen. Krakow är en fantastisk stad. Jag kommer att återvända.