Det händer att fragment från en mängd olika håll plötsligt sätts samman och som pusselbitar så bildar de en ny helhet. Fördelar, nackdelar, teser och antiteser blir i all dess dialektik en syntes som kanske, kanske kan utgöra ett embryo till en ny idévärld. Eller, för att vara mindre pretentiös, en ny delmängd till en gammal.
Låt oss börja med att titta på tankarna och bilderna.
1721 skriver författaren Ludvig Holberg en pjäs vid namn ”Den politiske kannstöparen” - en pjäs som handlar om en kannstöpare i Köpenhamn som med bristande kunskaper och osläcklig entusiasm kastar sig in i politikens strömvirvlar. Han vet bäst och nu ska han bevisa det.
1993 kommer filmen ”Remains of the day”. En film där bland annat Chistopher Reeve spelar Jack Lewis, en amerikansk politiker, på besök på godset Darlington Hall, i England stax före andra världkriget. Lorden of Darlington bestämmer sig för att blanda sig i de historiska händelserna genom att bjuda in ett antal nazistiska företrädare.
Detta föranleder Mr. Lewis att hålla ett tal vid middagen där han varnar för ett amatörmässigt pillande i saker man inte behärskar.
Naturligtvis slutar det hela med en tragedi för Lord Darlington som blir utpekad som nazistsympatisör.
Mitt uppdrag som fritidspolitiker har lärt mig en sak. Politik är INTE att förödmjuka eller ens förolämpa sin politiske motståndare. Politik är INTE att i alla lägen genomdriva sin egan ideologi. Politik är inte ens att alltid veta bäst.
Politik är 90% ett hantverk. Det är känna till och behärska ett komplext nätverk av formella och informella regler, oavsett om man gillar dem eller inte.
Det är även att förankra tankar och ideer hos andra. Att även se till att beslut är förankrade i ett demokratisk tankesätt och, framför allt, att hur vacker en idé än är så ska den även fungera i praktiken.
Det är därför som t.ex. Piratpartiet står på samma fläck som Miljöpartiet gjorde för tjugo år sedan. I en övertro på sin egna förmåga men i total okunskap om regelverket framför man en vacker idévärld som tyvärr riskerar att krossas under medlemmarnas amatörism.
Men detta var bara ett stickspår. I dagens DN (090109) hittar jag en liten notis om att Wall-Marts julhandel var en besvikelse. Försäljningen hade nämligen bara stigit med 1,7 %. Inte med de 2,8 % som analytikerna hade räknat med.
Dessutom hittar jag en krönika av Johan Schück som pekar på det vi förmodligen vetat hela tiden. Den ekonomiska krisens orsak är att vi konsumerat för mer pengar än vad vi ägt. Den genomsnittlige amerikanska konsumenten har lånat till konsumtion. Och förr eller senare måste detta betalas tillbaka. Och nu är det både förr och senare samtidigt. Därför kollapsar ekonomin.
I mitt huvud går dessa två artiklar inte ihop. Det påminner mest om sämre damtidningar som publicerar bantingstips och kakrecept på samma uppslag.
En ensidig övertro på konstant tillväxt är vettlöst i en värd med begränsade resurser.
Var finns då lösningen – medicinen för våra ekonomiska plågor. Friedman och Keynes nämns i krönikan. Båda, för mig, två sidor av samma liberala mynt. Ny- respektive sociallibralism.
Marx och von Hayek ställs i skamvrån och inte mig emot.
Men någonstans visar krisen att kapitalismen har stora brister, bl.a. att det faktum att den äter sina egna barn. Jag längtar till något annat. Inte kapitalism. Inte socialims eller liberalism. Jag längtar efter ett grönt tänkande där den ekonomiska tillväxten får stå tillbaka, till förmån för en holistisk hållbar utveckling där fler faktorer en de ekonomiska, gör sig gällande.
Men framför allt så längtar jag efter en grön nationalekonom som kan föra vår längtan in i ett mer professionellt sammanhang.
