Visioner och jubileum

Något jag saknar från tiden som ledamot i kulturnämnden är de diskussioner jag hade med Ted Hesselbom, chefen för Röhsska Museet. Vi var oftast inte överens i sak men nästan alltid i längtan efter visioner och drömmar och vi hade båda siktet inställt på en framtid, långt bortom de polititiska mandatperioderna.

Hans optimism och driv gjorde att man sögs med och kunde tro på en framtid med blommande kultur. Jag fick en flashback när jag läste hans tankar om hur Göteborg ska fungera2021 när vi ska fira 400-årsjubileum. Det finns naturligtvis detaljer där jag ställer mig en smula förundrad – som t.ex. att bygga en konstgjord sjö mitt i Göta Älv men i huvudsak har han ju helt rätt.

Ska vi fira Göteborg, och det måste vi göra, så måste man ha gränslösa visioner. Det har Ted och jag hoppas hans optimism sprider sig bland alla som planerar vårt jubileum.

Själv minns jag hur jag var 18 år när Göteborg firade 350. Den kvällen slutade klockan 5 på morgonen för mig. Jag satt i spårvagnsspåren vid Kungsportsplatsen och drack whisky. Det ska jag nog göra om 10 år igen, men jag hoppas att staden bjuder på ännu mer än detta.

Tiden tog slut i går

Så provar vi nya sätt för publicering. Min senaste visa heter "Tiden tog slut i går" och är en kärleksvisa.


Strax steg solen upp igen
snuddar vid ditt hår
Sov så nära mig, min vän
värm mig med ditt lår
 Du vilar så lätt på min arm
 Tiden läker alla sår
 Snuddar din barm
 Tiden tog slut i går

Solens första strålar
Smeker daggvåt äng
Ljuset också målar
våran dubbelsäng
 Du vilar så lätt på min arm
 Tiden läker alla sår
 Snuddar din barm
 Tiden tog slut i går

Bortom tall och granar
Hörs det skrål och skrik
Vi det bara anar
När sommaren är rik
 Du vilar så lätt på min arm
 Tiden läker alla sår
 Snuddar din barm
 Tiden tog slut i går

Med hjälp av enklaste teknik har jag spelat in den och lagt ljudfilen på Soundcloud. Detta är ett litet experiment för att se om ljudet går att använda i min blogg.

Tiden tog slut by clas-1

Nu är det dags att gå in i en studio och göra en "riktig" inspelning :)

Det var sämre förr

Så börjar det återigen dyka upp insändare, denna gång i DN, om hur mycket bättre det var förr. Då speciellt inom äldreomsorgen. Det finns även partier som t.ex. SD som använder detta som argument. Man hävdar att Sverige var ett betydligt rikare land på ex. 70-talet och därför hade vi också bättre äldreomsorg. Det är dags att punktera den lögnen. Det var verkligen inte bättre förr. Det var betydligt sämre. Åtminstone om du var gammal och sjuk.

Långt in på 80-talet fanns det nämligen något man kallade ”långvård”, en form av förvaring som inte ens går att jämföra med den äldreomsorg man har i dag. Var du gammal och sjuk hamnade du där. Ofta fick du dela rum med upp till fem andra patienter i samma situation. Den som hamnade på långvården fråntogs alla personliga tillhörigheter. Man fick i princip behålla såpass mycket som kunde rymmas i nattduksbordets låda. Du hade inga egna kläder, inga möbler, tavlor eller liknade. Automatiskt sattes man på en blöja och den byttes vid bestämda tider 2 gånger om dagen – oavsett om den var våt eller inte. Toalettbesök kunde man glömma.

Det fanns något man kallades servicehus eller ålderdomshem men för att bo där måste du vara såpass frisk att du kunde klara dig själv. Allt detta ändrades genom den s.k. Ädelreformen som kom 1992. Vårdtagarna skulle ges ett värdigt liv

Där jag själv arbetar är det naturligtvis inte perfekt. Den perfekta äldreomsorgen finns nämligen inte. Men vi jobbar på det. Alla har en egen lägenhet (ett eller två rum + toa) med egna möbler, tavlor och kläder. Man jobbar hårt på att få bort det sista resterna av institutionstänkande. Och snart är det dags att gå vidare med att finna former så att de gamla själva kan styra verksamheten så vi kan utforma äldreomsorgen helt efter deras behov. När arbetsrutiner och gamla ovanor står i vägen för en god omsorg är det dags att ”rensa i rabatten” och skapa en verksamhet där vårdtagarna kan vara lyckliga glada och där de kan trivas.

Hur detta ska se ut vet väl egentligen ingen men man kan ju alltid börja med att fråga de boende själva, hur de vill ha sina liv.

Hihop i Havanna

Som gnällig gubbe är det förvånansvärt ofta jag blir glatt överraskad av nya intelligenta skribenter. Nu senast är det en kvinna med det vackra namnet Ametist Azordegan som skrivit en ovanligt insiktsfull krönika om censur av svenska hiphopare. Det visar sig att poliser och myndigheter på många håll i landet avrått arrangörer från att anlita vissa hiphopgrupper eftersom man tolkat deras texter som drogpropaganda.

Att skribenten reagerar inför den sortens dumhet är inte konstigt men man måste också vara medveten om att det sätter fingret på ett långt större problem – nämligen enskilda personer som ger sig själva tolkningsföreträde. Man betraktar ett konstverk, tolkar detsamma och kräver att resten av världen ska anpassas efter denna tolkning.

När hiphopare beskriver sin verklighet ser man bara den yttre beskrivningen, inte den underliggande samhällskritiken. Och istället för att göra något åt verkligheten så skjuter man på budbäraren.

Detta är absolut inget nytt. Att döma kritiker och att kräva dess tystnad är något som funnits i alla år. De som verkligen råkade ut för den bigotta kritiken var Nationalteatern under sina aktiva år. Även de beskrev förortsbetongen och blev kritiserade för sitt förskönande av drogmissbruk.

Men rötterna sträcker sig ännu längre bak i tiden. Inte ens Evert Taube har gått fri, Hans ”Flickan I Havanna” har ofta anklagats för att förhärliga prostitution – vilket i dagens läge kan förefalla fullständigt fnoskigt.

Visserligen handlar visan på ytan om sexköp men en sådan tolkning blir både snäv och felaktig. Läser man texten, eller ännu hellre sjunger den, så finner man att huvudrollen spelas av en vacker ring som flickan får som betalning. Hon är visserligen fattig, förmodligen har hon ont om mat men den vackra ringen gör hon sig inte av med – hellre är hon fattig på pengar än att sälja skönheten.

En vacker kultursyn i mina ögon. Hellre skönhet än pengar.

Vad jag försöker säga är att ”Flickan i Havanna” liksom bra hiphop är  konstverk och att god konst oftast kan tolkas på fler än ett sätt.

I dag kan vi skratta åt 50-talets inskränkthet men då ska vi veta att om 60 år kommer man förmodligen att skratta lika gott år vår tids snäva moral.

Och likadant är det med hiphopen i Växjö. En enda polismans begränsade tolkningsförmåga får inte ligga till grund för ett helt samhälle. Detta leder till ett slutet samhälle där kulturens uttryck begränsas.

Eid al-fitr – att avsluta och fira Ramadan

Det går inte att bortse från att Eid al-fitr blir allt viktigare ju fler muslimer som väljer att bo i Sverige. För den troende är helgen viktig och är man muslim vill man fira Ramadans avslutning med vänner och bekanta. Förmodligen är det detta som gjort att socialdemokraternas Carin Jämtin vill undersöka möjligheterna att förvanda Eid till en röd dag. Respekt och hänsyn är viktiga begrepp så ur den synvinkeln är hennes åsikt begriplig men...

Vad Carin Jämtin kanske glömt bort är att Sverige är en sekulär stat. När vi införde 6 juni som nationaldag så fanns det inga religiösa tankar bakom beslutet. Skulle vi införa Eid som röd dag skulle detta innebära ett avsteg från tanken på Sveriges sekulära inställning. Därför hoppas jag att detta var ett hugskott från Carin Jämtin personligen och ingen allmän åsikt i socialdemokratin.

Det finns också en annan aspekt av förslaget. Det har ungefär samma effekt som att slänga bensin på en redan brinnande brasa. Förslagen göder den paranoia som präglar svensk islamofobi och rasism. Det finns svenskar som på fullt allvar tror att islam utgör ett hot mot Sverige. De verkar lida av en sällsam blandning av hybris och paranoia och Carin Jämtins förslag kan innebära en folie à deux med denna vilsna hop.

Jag vet inte vad som drev Carin Jämtin till detta utspel men genomtänkt var det inte.

Konsten att bli gammal

Hennes namn var Joan Hickson och hon föddes 1906 i Northampton. Vid fem års ålder fick hon följa med på en form av engelsk barnteater som kallas ”pantomime”. Det var Askungen som spelades och det var där och då som hon bestämde sig för att bli skådespelare. 1927 stod hon på scen för första gången och 1934 hade hon en biroll i sin första film, ”Trouble in store”.

Det var också där hon hittade sin plats som skådespelare. Joan Hickson utvecklades till en av Englands främsta komedienner. Inte mins genom sin medverkan i ett otal filmer i serien ”Carry on...”.

1940 var det så dags för en biroll i teateruppsättningen av Agatha Christies: ”Appointment with Death”. Följden blev ett mycket vänligt brev från författarinnan där hon önskade att Joan Hickson, någon gång i framtiden, skulle få spela Miss Marple. (Vissa källor påstår att det var efter filmen ”Murder she said” som Christie hade sagt detta)

Men det skulle dröja. Faktiskt ända fram till 1984 då BBC började en nyinspelning av Christies romaner. 12 stycken skulle man hinna med fram till 1992 då Joan Hickson tyckte att vid 92 års ålder kunde man kanske få dra sig tillbaka. Hon avled vid 96 års ålder. Saknad av alla som sett och älskat hennes tolkning av Miss Marple.

Det mest fantastiska med Joan Hickson var ändå hennes inställning till själva livet. Hon blev gammal men inte passiv. Hon var rolig men inte klämkäck. I hennes tolkning finns en svärta. Man kan se Joan Hicksons personliga sorg efter maken som gick bort redan 1967. Hon bar på ett livs erfarenhet, dess glädjeämnen och motgångar. Och det var detta som syntes när hon med spröd värme porträtterade en osannolik men bedårade amatördetektiv.

Hade det funnits fler deckare om pensionerade ungmör så hade jag nog läst fler böcker i deckargenren. Äldre damer är oftast mer intressanta än magsårsbenägna, alkoholiserade och operaälskande kriminalkommisarier.

Om att förlora vikt i stället för pengar

De som känner mig personligen eller kanske bara läser denna blogg , vet säkert att mitt privatliv varit lite ovanligt sedan i höstas. Efter att mina ben påpekat det olämpliga i min övervikt blev jag tvungen att lätta några kilo. Det har varit en färd mot allt bättre fysik och jag hoppas att inom någon månad kunna fira att jag tappat 20 kg.

Tyvärr har har det också inneburit en självupptagenhet bortom anständighetens gräns. Jag har ägnat stor tid och prat åt såväl gymträning som matvanor – vilket knappast varit någon större glädje för dem som tvingas umgås med mig.

Men samtidigt har det också varit en upptäcktsresa i en helt ny värld av kostsamma träningslokaler, usla tv-program och underliga bantningspreparat. Alla i syfte att göra resan mot en bättre fysik desto lättare. (Ursäkta ordvitsen)

Senast var det radioprogrammet Kaliber som berättade om ett företag, vilka sålde lågkalorisoppor till en aningslös kundkrets. Företaget var också baserat på franchising, vilket gjorde att det även lämnat efter sig ett pärlband av individuella konkurser.

Träningslokaler och viktminskning verkar vara en tummelplats för den sortens människor som på 60-talet sålde begagnade bilar och hemdatorer på 80-talet. Hästskojare kallades de visst förr.

Själv hade jag glädjen att först hitta en strålade sjukgymnast, sedan hittade jag ett gym som visserligen inte är så flådigt men det är trivsamt och kul. Och det kostar bara 1.500:- / år. Hurra för Dalheimers.

Och matvanorna är enkla. Bort med läsk och godis. Ät hälften så stora portioner som tidigare och ta dig en morot om du är hungrig. Det gör att jag skurit ned mina matkostnader med ungefär samma summa som jag lägger på gymmet.

Jämför detta med de specialsnidade soppor man säljer för 2000 :- /månad + alla övriga kostnader. Det finns många lycksökare i branschen. Kanske är det dags för konsumenterna att börja ställa krav. Eller åtminstone undvika de mest uppenbara bondfångeriet.

Därför är jag inte vän med Spotify

En av det digitala samhällets skrönor handlade om mannen som uppfann fotostatkopieringen. Jag vet inte om den är sann. Men den är lärorik.

Det är berättelsen om en man som någon gång på 50-talet upptäckte att man med förenklad foto-teknik kunde kopiera svartvita papper i A4-format.

Naturligtvis vill han börja producera de maskiner som behövdes men överallt han gick så fick han nej. Ekonomerna hade nämligen räknat ut att maskinen var så dyr att det blev billigare att låta en sekreterare skriva två exemplar av varje sida. Mer behövdes inte.

Trots detta började man tillverkningen av fotostatkopiatorer. Företaget hette Rank Xerox och succén var enorm.

(Inom parentes kan berättas att bolaget tjänade så mycket pengar att de kunde tillsätta en egen utvecklingsgrupp som forskade fram ett system de kallade WIMP (Windows, Icons, Mouse and Pointer) och som är den designmässiga grunden för all gränssnitt i dag)

I bland undrar jag vad som skull ha hänt om uppfinnaren av fotostatkopiering hade presenterat presenterat sitt förslag inför Dragons Den. En utskällning förmodligen.

Sensmoralen av historien är att kapitalismens styrka må vara dess formbarhet men systemet har också en inbyggd konservatism som gör det omöjligt att anpassa en ingrodd marknad till nya förhållanden. Tydligast ser man detta inom underhållningsindustrin. Har man byggt upp ett distributionsnät som fungerade för 20 år sedan så vill man ogärna ändra detta – även om marknadsplatsen flyttat någon annanstans. Man går hellre under än medger att man har fel.

En gång i världen kunde man långsamt och omständligt kopiera sina vänners LP-skivor på kassettband. Redan då skrek industrin att kopieringen dödade dem. Det gjorde den inte.

Numer kopierar man digitalt. Även nu skriker skivindustrin att kopiering dödar dem. Det gör den. Stora skivbolag och butiker läggs ned och skivförsäljningen har rasat till en bråkdel. Skulden läggs på konsumenten som piratkopierar. Men detta är fel. Problemet är inte kopieringen. Problemet är att inge vill köpa. Men detta är en av kapitalismens grundregler; Sälj det kunden vill ha. Systemet kannibaliserar på sig själv och det har man alltid gjort. Gillar man marknadsekonomi så måste man gilla hela paketet. Inte bara dess fördelar.

I det läge kommer Spotify och öppnar en ny väg: Du behöver inte äga datafilerna. Du får lyssna hos oss, så mycket du vill. Bara du står ut med reklam mellan låtarna. En ny radikal väg hade öppnats. En väg som kan bli lika omvälvande som när Rank Xerox uppfann fotostatkopieringen. Och liksom konservativa krafter då stoppade utvecklingen så försöker man nu stoppa samma utveckling inom skivindustrin. Man stretar på i de upplöjda hjulspåren trots att man ser att de leder mot en avgrund.

Och Spotify följer efter. Därför är jag inte vän med Spotify

Religionen är inget subjekt

Söndagens Svenska Dagblad innehöll en mycket intressant debattartikel med rubriken: ”Det går utmärktatt kritisera religion och dess utövare ”

Utmärkt eftersom den ger en mångfasetterad kritik av religionens belackare och dessutom sätter fingret på en intressant punkt – vår subjektifiering av religionen som begrepp. Alltså – ett sätt att uttrycka sig som är en grogrund för fördomar och rasism.

Det är enkelt att säga att ”Religionen X vill förbjuda Y” eller för för att vara mer konkret ”Religionen kristendom vill förbjuda aborter” eller ”Religionen Islam vill förbjuda kvinnors lika rättigheter.”. I överförd bemärkelse blir då alla kristna abortmotståndare och alla muslimer kvinnoförtryckare. Man stigmatiserar därmed hela grupper av människor och pådyvlar dem åsikter de förmodligen inte har. Det blir en objektifiering av individer därför att de tillhör en grupp. Denna objektifiering vill jag beteckna som rasism.

Jag vill inte spekulera i hur vi hamnade i en sådan absurd situation men ska man kunna föra en någorlunda vettig debatt så bör den ju föras mellan människor som är autonoma subjekt och kring objekt som t.ex. religion. Annars fråntar vi ju varje individ dess ansvar. En religionen kan, skall och får kritiseras, likaväl som alla övriga ideologier. Försöker någon begränsa denna debatt så är det individen som ska kritiseras för handlingen. Vi måste skilja mellan människor och idéer.

Dickie Dick Dickens

Människor må träta om det var bättre förr. Personligen anser jag att det är bättre nu.

Men undantag finns det. Klockan 9:30 varje Söndagsmorgon t.ex. Det var då P1 sände veckans underhållningsteater. Det var små enkla radioserier om allt möjligt. De varade i en halvtimme och sedan var det lagom att slå över till P3 och Svensktoppen, som för en adolecent, svältfödd på pop, var det närmaste njutning man kunde komma. 

Serierna skiftade; såväl i innehåll som kvalitet. Med viss rysning minns jag en moraliserande serie som bar namnet ”Familjen Andersson”. Den var skriven av chefredaktören på Se (en s.k. herrtidning), Rune Moberg, och handlade om en helt vanlig familj med helt vanliga problem och hur dessa löstes på ett kvasiradikalt sätt. Mer om denna serie någon annan gång. Dess två fördelar var Allan Edwall som den inneboende docenten Brühl samt Lena Nyman som tonårsdotter.

Denna präktiga praktfamilj avlöstes ”I Plommonstop och Paraply”, en översättning av den engelska radioserien ”Men from the Ministry” med Gunnar Björnstrand och Sig Järrel som två inkompetenta byråkrater i engelsk statsförvaltning; Extra Ordinarie Byrån.

Men framför allt kunde man få höra om Dickie Dick Dickens – mannen med det nervösa avtryckarfingret. Serien började 1966, alltså långt för några filmer om Gudfadern men skulle trots detta kunnat fungera som en parodi på dessa filmer. Beppe Wolgers var en mumlande maffiaboss långt innan Coppola fick Marlon Brando att sluddra sig fram.

Till skillnad från många andra serier från denna tid (inte minst Familjen Andersson) så är Dicke Dick Dickens fortfarande njutbar. Orsaken är inte bara ett intelligent manus utan dessutom så vimlar det av personer i serien som är personligheter över gränsen till karikatyr. Det påminner faktiskt lite om TinTin.

Här har vi till att börja med den genomsympatiske Dickens själv, magnifikt framställd av Martin Ljung; en enkel ficktjuv som älskar varm mjölkchoklad samt att spela krypkasino med sin flickvän Effie Marconi (Lena Söderblom).

På hjältens sida hitta vi sedan Opa Crackle (Arthur Rolén) som envisas med att kalla hjälten ”Dickepojken min” sam den till överdrift vidskeplige lille Bonco.

Lasse O’ Månsson och Leif ”Smoke Rings” Andersson är berättare som låter historien slingra sig fram i fryntlig fart.

Jag saknar den här sortens radioteater. Den som bara vill underhålla och som har radions alla fördelar; man kan man ju göra något annat medan man lyssnar. Knyppla eller sortera en frimärkssamling. TV kedjar fast oss. Radion släpper bilderna fria i vårt huvud.

Mer radiounderhållning till folket.

Fördom och tabu

Läser just i GP hur Glenn Hyséns son Anton kommit ut ur garderoben och talat om för en reaktionär fotbollsvärld att han är bög. Jag tycker det var strongt gjort. Han kan bli en bra förebild för andra.
Men det verkar finnas en grupp på högerkanten som tycker att det är bäst att tiga ihjäl frågan.
– Varför ska någon gå ut och tala om detta, verkar vara den allmänna inställningen från åsiktssvansen.
Repressiv tolerans brukar sådant kallas i bland. Vilket på sitt sätt är ett framsteg om man jämför med dem som tidigare tyckte att; "Bögar ska dra åt helvete."

Den stora majoriteten verkar dock acceptera att människor är olika och att vi bör vårda kärleken där man kan finna den. Ett tabu håller på att gå i graven. Man kan också tala om et tydligt paradigmskifte. Och man kunde kanske hoppas på en ökad tolerans i samhället.

Tyvärr slår mitt mer pessimistiska jag till och vill ifrågasätta om det verkligen är så. Vi håller på att få en större acceptans av vissa olikheter. I mina tonår upplevde jag ofta en intolerans riktad mot grupper som alkoholister och mentalsjuka men även mot de som var homosexuella. Toleransen har ökat, och det är ett framsteg.

Tyvärr har toleransen mot andra grupper, t.ex. rökare och överviktiga minskat i liknade omfattning.
Jag upplever också att många kristna får klä skott för dumheter i olika samhällsfrågor. Fördomarna mot all västerländsk religion är legio. Ett gott exempel på hur detta tar sig uttryck, kunde man läsa i dagen innan GP där Kjell Häglund får ventilera sina fördomar ganska fritt kring andra människors kristna uppfattning.

Vår fördomsfullhet verkar vara som ett läckande tak. Tätar man på ena stället så går det hål någon annanstans.

Mobbing och offer

Att GöteborgsPosten var en tidning utan ryggrad och i all avsaknad av moral var bland det första jag lärde mig efter det att jag blivit läskunning. I hemmet hade vi HandelsTidningen och GP. Det var bara att välja hur man presenterade nyheterna. HT var i och för sig tråkigare men GP var mindre noga med sanningen.

Men frågan är om man begått ett värre moraliskt klavertramp än i dagens (26/2) tidning. Med indignation i rösten skriver de om en grupp på Facebook som man helt självsvåldigt betecknar "Hatgrupp". Att gruppens namn är "Vi som stör oss grovt på tjejen som sjunger på halebop reklamen". Att detta i sin tur stör oss som kräver en uns av sanning från GP verkar man inte bry sig om.
Å andra sidan verkar begreppen "störa sig på" och "hata", vara synonymer i Gp:s verklighet.

Dessutom faller man i en av de värsta moraliska fallgropar som finns - Den Självgoda Moralpanikens. Att ta avstånd från mobbing kräver inget större engagemang. Man skriver ett par tre indignerade artiklar. Och sedan är saken klar. Man klappar den mobbade flickan på huvudet Sedan kan man dra vidare till nästa artikel, nästa indignation och att man sedan lämnar ett mobboffer bakom sig spelar mindre roll. Att flickan sedan får mobbingen bekräftad genom att offentligt utpekas som offer verkar spela mindre roll för GP:s skribenter.

Men det är inte i detta GP:s verkliga övergrepp ligger. Övergreppet ligger i att man tystar flickan. Man talar till henne, man talar om henne men man talar aldrig med henne. Som ett offer för nätmobbingen tvingas hon att vara tyst. GP ser tydligt och klart till att ingen läsare får ta del av flickans egna historia.

Genom att kravlöst och enbart tycka synd om "tjejen som sjunger" så förvandlar man henne från ett namngivet subjekt till ett anonymt objekt. Ett mobbat objekt nu också ska tåla medias övergrepp.

Om humor och konjunktur

Förmodligen är jag TV4:s sämsta kund. Sedan de visade Arkiv X har jag inte sett en enda serie. Jag tillhör liksom inte målgruppen. Det var därför jag missade första säsongen av Solsidan. Den andra har jag däremot sett och nog skrattar man här och var, vilket få ses som ett framsteg.

Men ändå, det är som vännen R säger; I lågkonjunktur skratta vi åt överklassens inkompetens och i högkonjunktur kan vi skratta åt underklass och "white trash".

Det började med "Kurtan", den inkompetente hemmapappan från Biskopsgården som i slutet på 80-talets börsyra fick oss att skratta åt denna klumpige tönt. Spelad av Lasse Brandeby.

När börsen kraschade dök Percy Nilegård upp. Han fick stå som symbol för den inkompetenta överklassen och på så sätt klä skott för de pengar vi förlorade när aktierna dök. Som Percy såg vi Johan Rheborg

Sedan började konjunkturen klättra uppåt och Rolf Allan Mjunstedt dök upp som töntig (och underbetald) spårvagnsförare i Rena Rama Rolf. Spelad, som alla vet, av Lasse Brandeby.

Och nu har vi haft lågkonjunktur och Johan Rheborg är tillbaka som överklassfjant.

Kan vi gissa att Lassse Bandeby kommer tillbaka inom tio år med ytterligare någon figur från arbetarklassen? När konjunkturen vänder uppåt igen.

När ska TV överraska mig?

Fler tankar om Assimilering

Sven Stolpe hette en författare och samhällsdebattör som nuförtiden förmodligen är mest känd för att vara Alex Schulmans morfar men på sin tid var Sveriges argaste, mest katolska och konservativa kulturperson. Förutom insiktsfulla och kloka böcker om bl.a. Den Hela Birgitta och Drottning Kristina så skrev han tre små samlingar med essäer, berättelser och rena skrönor. Den fösta av dessa hette "Låt mig berätta" och i en av skrönorna berättar Sven Stolpe om hur han möter en mycket sur och gnällig man på en bro, där endast en bil kan passera. Gubben blänger surt på honom och säger:
– Det är väl för fan den som möter som ska backa.

Det är inte utan att denna bedrövliga odalbonde dyker upp i tankarna när man läser alla de magsura och mjältsjuka kommentarer som mötte mina tidigare inlägg i bloggen. Denna övertro på den egna gruppens förträfflighet gick långt över vad man kan förvänta sig av ett hyfsat beteende.

Ska man komprimera eländet i en mening så kan jag bara bara tolka inläggen så här:
"'Dom där' ska göra som vi säger om de vill flytta hit. Vi som bor ska inte behöva ta någon hänsyn till 'Dom där'"
Skillnaden mellan detta och "Det är ju för fan den som möter som ska väja", är ytterst minimal.

En annan parallell kan dras till Aksel Sandemose och hans jantelag.  Läs följande 10 "budord". Jag tycker de överensstämmer i varje punkt på de inlägg som bemött min blogg från SD:s representanter.

   1. Du skall inte tro att du är något.
   2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
   3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
   4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
   5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
   6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
   7. Du skall inte tro att du duger till något.
   8. Du skall inte skratta åt oss.
   9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
  10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Jag har aldrig trott på Jantelagen - innan SD besökte min blogg. Då fick jag byta åsikt. Sådant kan vara nyttigt.

Om Assimilering

Det är alltid lika spännande att ha en blogg. I tisdags gjorde jag en kommentar kring två artiklar i DN vilket gjorde att jag länkades från dessa och att min stillsamma blogg upptäcktes av en massa läsare.
Jag har ingen aning om hur man kopplar en räknare till sidan men det skulle varit kul att se hur kurvan gjorde en spik.

I vilket fall som helst så var ungefär hälften av kommentarerna från anhängare till SD och i princip gick dess kommentarer ut på att betona vikten av att invandrare assimilerar sig.
I min öron låter detta förskräckligt så låt mig därför förklara varför. Till att börja med så måste vi förmodligen definiera vad ordet betyder. Jag har nämligen en misstanke om att vi inte pratar om samma sak. Nationalencyklopedin skriver så här:

assimilation, assimilering, den process genom vilken en minoritet helt överger sin egen kultur så att ursprungliga kulturskillnader försvinner.

Ja. Det är ju så jag uppfattat SD politik. Flyttar man till Sverige ska man överge sin egna kultur till förmån för den Svenska. Främmande kultur passar inte här. Inte heller främmande vanor eller beteenden.

I mina öron låter detta förskräckligt. Det finns ett citat som heter: "Om två människor är precis lika så en av dem onödig". Det är ju våra olikheter som gör att samhället är så roligt att röra sig i.

Jag är såpass gammal att jag sett assimilering i praktiken. Först på 60-talet upphörde man nämligen med försöken att assimilera Sveriges samiska befolkning.

Assimileringen gick till på följande vis:

• Samiska språket förbjöds. Den som t.ex. talade samiska i skolan fick anmärkning och kvarsittning.
• Samiska högtidskläder kläder förbjöds
• Det var absolut förbjudet att jojka i några sammanhang
• Samernas shamaner - nåjderna - letades upp och deras trummor beslagtogs samt brändes.

Det gick till och med rykten om att samiska barn kidnappades för att uppfostras bland svenska för att på så sätt få kulturskillnaderna att försvinna.

Den som vill roa sig kan ju föreställa sig ett samhälle där:

• Det är förbjudet att tala arabiska
• Det är förbjudet att gå i "muslimska" kläder
• Arabisk musik få inte spelas
• Det är förbjudet att äga en kopia av Koranen

Lustigt nog finns det en film som utspelar sig i ett sådant samhälle. Den heter "V som i Vendetta" och borde vara obligatorisk för de som anser att assimilering är något positivt.

Vi och dom?

En gång i tiden lyssnade jag på dem som ansåg att rasismen kunde tigas ihjäl. Jag borde ha insett att det kan den inte. Tiger man så ges en bara möjlighet att växa vidare och gro sig stark.
Det är ju inte så att jag egentligen tror att ingrodda sverigedemokrater kan övertygas om att de har fel. Men det finns en stor grupp människor i en mer ljusbrun zon, i dess ideologiska närhet, som kan bli attraherade dess förenklade resonemang. Därför envisas jag med att sprida mina tankefrön för vinden. I förhoppningen om att de någonstans kan slå rot.

I dagens nätupplaga läser jag två artiklar som handlar om SD och dess partiledare - Han Åkesson ni vet.

Till att börja med så har han deltagit i ett samtal i Engelbrektskyrkan, i Stockholm, tillsammans med biskopen Eva Brunne och Maciej Zaremba, journalist på Dagens Nyheter.

"Åkesson sade att det SD vänder sig emot är de invandrare som inte vill vara "vi" utan isolerar sig från svenska samhället och vill fortsätta vara "dem"." - enlig DN.

Vad man tror på är att de som flyttar till Sverige ska assimileras in i det Svenska samhället. Flyttar man hit ska man därför radera hela sin bakgrund. sina minnen och erfarenheter. Man ska genomgå en total metamorfos och förvandlas till en äkta svensk. Integration finns inte i Åkessons föreställningsvärld. Ej heller det faktum att där olika människor möts så kan man också byta erfarenheter och därmed berika varandra.
"Vi" blir hos SD ett uttryck för ett staket kring den svenska kulturen. "De" blir därför de som inte vill stängas in bakom staketet.
Jag kallar sådant rasism.

Dessutom har JÅ gjort ett inlägg på DN Debatt. Kontentan, om jag förstått det rätt, är att SÄPO bör koncentrera sig på Islamsk terrorism, eftersom detta utgör det stora hotet mot Sverige.
Jag tycker också att terrorismen utgör ett stort hot men personligen är jag mer orolig för vad som händer i Moskva och bland olika separatister runt om i världen.

Eller för att uttrycka det mer tydligt. All terrorism ska bekämpas. Att koncentrera sig enbart på den fundamentalistiskt muslimska är ytterligare ett uttryck för SD:s rasistiska hållning.
Problemet är fundamentalism och terrorism. Inte islam.

Kulturministern och hakan

Så har vår kulturminister satt ut hakan beklagat sig över den svenska kulturdebatten. Den är nämligen exkluderande och ställer obekväma frågor. Därmed skrämmer den också bort ett näringsliv som skulle kunna gå in med ekonomiskt stöd.

Tydligare än så kan ju inte problemet med sponsorer och företagsstöd formuleras.
"Visst kan vi skänka pengar. Men då får ni se till att inte krångla till det så mycket och framför allt får ni inte kritisera något." - kunde man sagt om man ville tala klarspråk.

Min enda fråga är då naturligtvis om det är detta kulturliv vi vill ha. Som lägger sig platt inför plånboken. Och som blottar strupen och säljer sin integritet för några extra kronor i plånboken.

Företrädarna för det svenska näringslivet saknar, till skillnad från sina mer kontinentala kollegor, all kunskap om kulturella uttryck.
Förmodligen är det denna anpassning till kulturens minsta gemensamma nämnare som är kärnan i alliansens kulturpolitik. Sänkta skatter och en förkrympt kulturdebatt verkar vara eftersträvansvärda mål.

Gym och filosofi

Man skulle kunna fylla en hel blogg om Immanuel Kant, hans kategoriska imperativ och vilken betydelse det haft.
Rent kortfattat skulle man kunna kalla det för en sekulär (=icke-religiös) motsvarighet till den gyllene regeln; alltså den som i kristendomen säger: "Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det gören I ock dem.". Eller islams "Ingen är rättrogen förrän han älskar sin broder som sig själv.".

Vad Kant skriver är: "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag". Och vad som följer på detta är att människan ska alltid vara målet för all verksamhet, hon får aldrig vara ett medel.

Om jag förstått saken rätt så ör detta gälla ens förhållande till såväl sig själv som till andra människor. Det är bl.a. därför jag kan irritera mig på dessa s.k. "livscoacher", vars livsfilosofi verkar gå ut på att livet är en lång räcka med mål, som ska uppfyllas. Det verkar som om dessa amatörpsykologer, inte kan konsten att njuta av livet i sig.

Man kan ju då fråga sig vad som skulle hända med dem som misslyckas med mål. Misslyckas de även då med sina liv?

De som känner mig vet att jag har börjat träna min kropp. Från början gjodes det av nödvändighet. Mina ben och fötter visa alla tecken på att vantrivas med resten av mig. Därför tog jag konsekvenserna och masade mig iväg till lämpligt gym.

Även om det gått bra, kroppen mår bättre och kilon går förlorade, så gjorde jag häromdagen en sällsam upptäckt. Kroppens förbättring var plötsligt sekundär. Det blev en trevlig bieffekt men inte huvudsaken.
Själva träningen blev ett självändamål. Träningen upphörde att bli ett medel utan var nu själva målet. Rent omedvetet hade det kategoriska imperativet applicerats, inte bara på mig själv som människa, utan också på min träning.

En timme i gymmet blev som en timme med god och givande kultur. Det fyllde i första han själen. I andra hand förbättrade det kroppen.

Det var en trevlig och sympatisk insikt men ack så överraskande.

Så var det över

Det har varit åtta spännande år i politiken varav sju år i kulturnämnden. Jag har sett ett otal kulturchefer komma och gå och jag har upplevt tre olika ordföranden.
Jag har varit med och tagit beslut, de flesta, men inte alla, kring frågor som legat mig varmt om hjärtat. Jag har upplevt en högkonjunktur och en lågkonjunktur.
Jag har åtminstone vid ett tillfälle blivit fly förbannad på en enhetschef. Men än fler gånger har jag blivit lycklig över vad man lyckats åstadkomma.

Det fanns tillfällen då jag njöt av att vara en del av Göteborgs kulturliv och det fanns tillfällen då jag drog mig undan och bara velat vara för mig själv. Jag har mött människor jag tyckt mycket om och mött andra som jag undvikit.

Egentligen undrar jag mest... hur mycket kan och bör man avslöja. Ska jag berätta om den gravt berusade borgerliga ledamoten som ville att jag skulle rösta på deras förslag. Ska jag berätta om hur ett antal socialdemokrater försökt påverka mig att byta parti? Jag tror inte det... Finns ingen anledning.

Jag trivs så utmärkt med MP. Att sträva efter en decentraliserad kultur. Att kämpa för miljö och feminism passar mig utmärkt. Att veta att man har en stor grupp partimedlemmar bakom sig i det man anser och det man gör, det känns som en styrka.
Det kom aldrig några direktiv uppifrån. De medlemmar som ville påverka kunde själva ringa eller mejla så att jag kunde arbeta in deras åsikter i debatterna.

För debatter blev det. Oftast i samarbetet med (S). Mina minnen av dessa sju år är ljusa. Jag är glad att jag utfört det och det har varit fina år. Men ska jag måla ett mörkare penseldrag i tavlan så hade jag nog varit lyckligare om jag kunna stå helt fri från Socialdemokratin. Det hade gjort arbetet lättare och tydligare.

En kultursyn så trång, så trång

I slutet av november samlades aktivister och poeter utanför Dramaten i Stockholm. Det var en antirasistisk demonstration i syfte mot Sverigedemokraternas försök att annektera kulturen för sina egna syften.
I samband med detta skrev man ett upprop i Aftonbladet där man bl.a. framhöll att:

Vi förstår att partiet arbetar med att tillskansa sig makt och att detta arbete förs genom ett strategiskt kulturintresse för till exempel hembygdsföreningar, folkmusik och dikt. Ingenting tyder dock på att SD värnar om svensk poesi för dess egen skull.

Naturligtvis besvarades inlägget av SD ... eller rättare sagt av Chang Frick; deras kulturpolitiske talesman i Sverigedemokratisk Ungdom.

Förutom det vanliga förvirrade gnället över att motståndaren inte tog avstånd från Marx och Muhammed i sin demonstration så innehöll artikeln en mening värd att citeras:

I grunden ser vi kultur som ett verktyg för att skapa en sammanhållning och ett mervärde i samhället. Eftersom världen sedan länge är indelat i nationer, och även skattepengarna följer samma geografiska avgränsningar så tycker vi att det är rimligt att ha detta i åtanke när vi sponsrar kultur med offentliga medel.

Det är här man slår knut på sig själva och begår att praktfullt dubbelfel.

a) Att kulturen endast har ett värde som verktyg att genomföra en politisk ideologi. Detta är ett praktexempel på instrumentell kulturpolitik och dessutom ett förnekande att kulturen skulle ha ett egenvärde. Det var väl detta aktivisterna syftade på när de skrev att "Ingenting tyder dock på att SD värnar om svensk poesi för dess egen skull."

b) Att det skulle finnas en specifik "Svensk kultur" som står i motsättning till den "Utländska". Det verkar som om man tror att den svenska kulturen är som en avskärmad rabatt där det kan blomma utan någon påverkan utifrån.

Att den svenska kulturen är en smältdegel där strömningar och influenser från hela världen blandas, detta verkar ha undgått den trångsynta Sverigedemokratin. Förmågan att ta till sig inspiration utifrån är den verkligt svenska traditionen. Att bygga murar runt landet är enbart totalitärt och är ett tecken på att min syn på SD som ett nazistisk parti, verkar vara den riktiga.

I SD:s samhälle avlider kulturen av näringsbrist.