Dickie Dick Dickens

Människor må träta om det var bättre förr. Personligen anser jag att det är bättre nu.

Men undantag finns det. Klockan 9:30 varje Söndagsmorgon t.ex. Det var då P1 sände veckans underhållningsteater. Det var små enkla radioserier om allt möjligt. De varade i en halvtimme och sedan var det lagom att slå över till P3 och Svensktoppen, som för en adolecent, svältfödd på pop, var det närmaste njutning man kunde komma. 

Serierna skiftade; såväl i innehåll som kvalitet. Med viss rysning minns jag en moraliserande serie som bar namnet ”Familjen Andersson”. Den var skriven av chefredaktören på Se (en s.k. herrtidning), Rune Moberg, och handlade om en helt vanlig familj med helt vanliga problem och hur dessa löstes på ett kvasiradikalt sätt. Mer om denna serie någon annan gång. Dess två fördelar var Allan Edwall som den inneboende docenten Brühl samt Lena Nyman som tonårsdotter.

Denna präktiga praktfamilj avlöstes ”I Plommonstop och Paraply”, en översättning av den engelska radioserien ”Men from the Ministry” med Gunnar Björnstrand och Sig Järrel som två inkompetenta byråkrater i engelsk statsförvaltning; Extra Ordinarie Byrån.

Men framför allt kunde man få höra om Dickie Dick Dickens – mannen med det nervösa avtryckarfingret. Serien började 1966, alltså långt för några filmer om Gudfadern men skulle trots detta kunnat fungera som en parodi på dessa filmer. Beppe Wolgers var en mumlande maffiaboss långt innan Coppola fick Marlon Brando att sluddra sig fram.

Till skillnad från många andra serier från denna tid (inte minst Familjen Andersson) så är Dicke Dick Dickens fortfarande njutbar. Orsaken är inte bara ett intelligent manus utan dessutom så vimlar det av personer i serien som är personligheter över gränsen till karikatyr. Det påminner faktiskt lite om TinTin.

Här har vi till att börja med den genomsympatiske Dickens själv, magnifikt framställd av Martin Ljung; en enkel ficktjuv som älskar varm mjölkchoklad samt att spela krypkasino med sin flickvän Effie Marconi (Lena Söderblom).

På hjältens sida hitta vi sedan Opa Crackle (Arthur Rolén) som envisas med att kalla hjälten ”Dickepojken min” sam den till överdrift vidskeplige lille Bonco.

Lasse O’ Månsson och Leif ”Smoke Rings” Andersson är berättare som låter historien slingra sig fram i fryntlig fart.

Jag saknar den här sortens radioteater. Den som bara vill underhålla och som har radions alla fördelar; man kan man ju göra något annat medan man lyssnar. Knyppla eller sortera en frimärkssamling. TV kedjar fast oss. Radion släpper bilderna fria i vårt huvud.

Mer radiounderhållning till folket.

Fördom och tabu

Läser just i GP hur Glenn Hyséns son Anton kommit ut ur garderoben och talat om för en reaktionär fotbollsvärld att han är bög. Jag tycker det var strongt gjort. Han kan bli en bra förebild för andra.
Men det verkar finnas en grupp på högerkanten som tycker att det är bäst att tiga ihjäl frågan.
– Varför ska någon gå ut och tala om detta, verkar vara den allmänna inställningen från åsiktssvansen.
Repressiv tolerans brukar sådant kallas i bland. Vilket på sitt sätt är ett framsteg om man jämför med dem som tidigare tyckte att; "Bögar ska dra åt helvete."

Den stora majoriteten verkar dock acceptera att människor är olika och att vi bör vårda kärleken där man kan finna den. Ett tabu håller på att gå i graven. Man kan också tala om et tydligt paradigmskifte. Och man kunde kanske hoppas på en ökad tolerans i samhället.

Tyvärr slår mitt mer pessimistiska jag till och vill ifrågasätta om det verkligen är så. Vi håller på att få en större acceptans av vissa olikheter. I mina tonår upplevde jag ofta en intolerans riktad mot grupper som alkoholister och mentalsjuka men även mot de som var homosexuella. Toleransen har ökat, och det är ett framsteg.

Tyvärr har toleransen mot andra grupper, t.ex. rökare och överviktiga minskat i liknade omfattning.
Jag upplever också att många kristna får klä skott för dumheter i olika samhällsfrågor. Fördomarna mot all västerländsk religion är legio. Ett gott exempel på hur detta tar sig uttryck, kunde man läsa i dagen innan GP där Kjell Häglund får ventilera sina fördomar ganska fritt kring andra människors kristna uppfattning.

Vår fördomsfullhet verkar vara som ett läckande tak. Tätar man på ena stället så går det hål någon annanstans.

Mobbing och offer

Att GöteborgsPosten var en tidning utan ryggrad och i all avsaknad av moral var bland det första jag lärde mig efter det att jag blivit läskunning. I hemmet hade vi HandelsTidningen och GP. Det var bara att välja hur man presenterade nyheterna. HT var i och för sig tråkigare men GP var mindre noga med sanningen.

Men frågan är om man begått ett värre moraliskt klavertramp än i dagens (26/2) tidning. Med indignation i rösten skriver de om en grupp på Facebook som man helt självsvåldigt betecknar "Hatgrupp". Att gruppens namn är "Vi som stör oss grovt på tjejen som sjunger på halebop reklamen". Att detta i sin tur stör oss som kräver en uns av sanning från GP verkar man inte bry sig om.
Å andra sidan verkar begreppen "störa sig på" och "hata", vara synonymer i Gp:s verklighet.

Dessutom faller man i en av de värsta moraliska fallgropar som finns - Den Självgoda Moralpanikens. Att ta avstånd från mobbing kräver inget större engagemang. Man skriver ett par tre indignerade artiklar. Och sedan är saken klar. Man klappar den mobbade flickan på huvudet Sedan kan man dra vidare till nästa artikel, nästa indignation och att man sedan lämnar ett mobboffer bakom sig spelar mindre roll. Att flickan sedan får mobbingen bekräftad genom att offentligt utpekas som offer verkar spela mindre roll för GP:s skribenter.

Men det är inte i detta GP:s verkliga övergrepp ligger. Övergreppet ligger i att man tystar flickan. Man talar till henne, man talar om henne men man talar aldrig med henne. Som ett offer för nätmobbingen tvingas hon att vara tyst. GP ser tydligt och klart till att ingen läsare får ta del av flickans egna historia.

Genom att kravlöst och enbart tycka synd om "tjejen som sjunger" så förvandlar man henne från ett namngivet subjekt till ett anonymt objekt. Ett mobbat objekt nu också ska tåla medias övergrepp.

Om humor och konjunktur

Förmodligen är jag TV4:s sämsta kund. Sedan de visade Arkiv X har jag inte sett en enda serie. Jag tillhör liksom inte målgruppen. Det var därför jag missade första säsongen av Solsidan. Den andra har jag däremot sett och nog skrattar man här och var, vilket få ses som ett framsteg.

Men ändå, det är som vännen R säger; I lågkonjunktur skratta vi åt överklassens inkompetens och i högkonjunktur kan vi skratta åt underklass och "white trash".

Det började med "Kurtan", den inkompetente hemmapappan från Biskopsgården som i slutet på 80-talets börsyra fick oss att skratta åt denna klumpige tönt. Spelad av Lasse Brandeby.

När börsen kraschade dök Percy Nilegård upp. Han fick stå som symbol för den inkompetenta överklassen och på så sätt klä skott för de pengar vi förlorade när aktierna dök. Som Percy såg vi Johan Rheborg

Sedan började konjunkturen klättra uppåt och Rolf Allan Mjunstedt dök upp som töntig (och underbetald) spårvagnsförare i Rena Rama Rolf. Spelad, som alla vet, av Lasse Brandeby.

Och nu har vi haft lågkonjunktur och Johan Rheborg är tillbaka som överklassfjant.

Kan vi gissa att Lassse Bandeby kommer tillbaka inom tio år med ytterligare någon figur från arbetarklassen? När konjunkturen vänder uppåt igen.

När ska TV överraska mig?

Fler tankar om Assimilering

Sven Stolpe hette en författare och samhällsdebattör som nuförtiden förmodligen är mest känd för att vara Alex Schulmans morfar men på sin tid var Sveriges argaste, mest katolska och konservativa kulturperson. Förutom insiktsfulla och kloka böcker om bl.a. Den Hela Birgitta och Drottning Kristina så skrev han tre små samlingar med essäer, berättelser och rena skrönor. Den fösta av dessa hette "Låt mig berätta" och i en av skrönorna berättar Sven Stolpe om hur han möter en mycket sur och gnällig man på en bro, där endast en bil kan passera. Gubben blänger surt på honom och säger:
– Det är väl för fan den som möter som ska backa.

Det är inte utan att denna bedrövliga odalbonde dyker upp i tankarna när man läser alla de magsura och mjältsjuka kommentarer som mötte mina tidigare inlägg i bloggen. Denna övertro på den egna gruppens förträfflighet gick långt över vad man kan förvänta sig av ett hyfsat beteende.

Ska man komprimera eländet i en mening så kan jag bara bara tolka inläggen så här:
"'Dom där' ska göra som vi säger om de vill flytta hit. Vi som bor ska inte behöva ta någon hänsyn till 'Dom där'"
Skillnaden mellan detta och "Det är ju för fan den som möter som ska väja", är ytterst minimal.

En annan parallell kan dras till Aksel Sandemose och hans jantelag.  Läs följande 10 "budord". Jag tycker de överensstämmer i varje punkt på de inlägg som bemött min blogg från SD:s representanter.

   1. Du skall inte tro att du är något.
   2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
   3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
   4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
   5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
   6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
   7. Du skall inte tro att du duger till något.
   8. Du skall inte skratta åt oss.
   9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
  10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Jag har aldrig trott på Jantelagen - innan SD besökte min blogg. Då fick jag byta åsikt. Sådant kan vara nyttigt.

Om Assimilering

Det är alltid lika spännande att ha en blogg. I tisdags gjorde jag en kommentar kring två artiklar i DN vilket gjorde att jag länkades från dessa och att min stillsamma blogg upptäcktes av en massa läsare.
Jag har ingen aning om hur man kopplar en räknare till sidan men det skulle varit kul att se hur kurvan gjorde en spik.

I vilket fall som helst så var ungefär hälften av kommentarerna från anhängare till SD och i princip gick dess kommentarer ut på att betona vikten av att invandrare assimilerar sig.
I min öron låter detta förskräckligt så låt mig därför förklara varför. Till att börja med så måste vi förmodligen definiera vad ordet betyder. Jag har nämligen en misstanke om att vi inte pratar om samma sak. Nationalencyklopedin skriver så här:

assimilation, assimilering, den process genom vilken en minoritet helt överger sin egen kultur så att ursprungliga kulturskillnader försvinner.

Ja. Det är ju så jag uppfattat SD politik. Flyttar man till Sverige ska man överge sin egna kultur till förmån för den Svenska. Främmande kultur passar inte här. Inte heller främmande vanor eller beteenden.

I mina öron låter detta förskräckligt. Det finns ett citat som heter: "Om två människor är precis lika så en av dem onödig". Det är ju våra olikheter som gör att samhället är så roligt att röra sig i.

Jag är såpass gammal att jag sett assimilering i praktiken. Först på 60-talet upphörde man nämligen med försöken att assimilera Sveriges samiska befolkning.

Assimileringen gick till på följande vis:

• Samiska språket förbjöds. Den som t.ex. talade samiska i skolan fick anmärkning och kvarsittning.
• Samiska högtidskläder kläder förbjöds
• Det var absolut förbjudet att jojka i några sammanhang
• Samernas shamaner - nåjderna - letades upp och deras trummor beslagtogs samt brändes.

Det gick till och med rykten om att samiska barn kidnappades för att uppfostras bland svenska för att på så sätt få kulturskillnaderna att försvinna.

Den som vill roa sig kan ju föreställa sig ett samhälle där:

• Det är förbjudet att tala arabiska
• Det är förbjudet att gå i "muslimska" kläder
• Arabisk musik få inte spelas
• Det är förbjudet att äga en kopia av Koranen

Lustigt nog finns det en film som utspelar sig i ett sådant samhälle. Den heter "V som i Vendetta" och borde vara obligatorisk för de som anser att assimilering är något positivt.

Vi och dom?

En gång i tiden lyssnade jag på dem som ansåg att rasismen kunde tigas ihjäl. Jag borde ha insett att det kan den inte. Tiger man så ges en bara möjlighet att växa vidare och gro sig stark.
Det är ju inte så att jag egentligen tror att ingrodda sverigedemokrater kan övertygas om att de har fel. Men det finns en stor grupp människor i en mer ljusbrun zon, i dess ideologiska närhet, som kan bli attraherade dess förenklade resonemang. Därför envisas jag med att sprida mina tankefrön för vinden. I förhoppningen om att de någonstans kan slå rot.

I dagens nätupplaga läser jag två artiklar som handlar om SD och dess partiledare - Han Åkesson ni vet.

Till att börja med så har han deltagit i ett samtal i Engelbrektskyrkan, i Stockholm, tillsammans med biskopen Eva Brunne och Maciej Zaremba, journalist på Dagens Nyheter.

"Åkesson sade att det SD vänder sig emot är de invandrare som inte vill vara "vi" utan isolerar sig från svenska samhället och vill fortsätta vara "dem"." - enlig DN.

Vad man tror på är att de som flyttar till Sverige ska assimileras in i det Svenska samhället. Flyttar man hit ska man därför radera hela sin bakgrund. sina minnen och erfarenheter. Man ska genomgå en total metamorfos och förvandlas till en äkta svensk. Integration finns inte i Åkessons föreställningsvärld. Ej heller det faktum att där olika människor möts så kan man också byta erfarenheter och därmed berika varandra.
"Vi" blir hos SD ett uttryck för ett staket kring den svenska kulturen. "De" blir därför de som inte vill stängas in bakom staketet.
Jag kallar sådant rasism.

Dessutom har JÅ gjort ett inlägg på DN Debatt. Kontentan, om jag förstått det rätt, är att SÄPO bör koncentrera sig på Islamsk terrorism, eftersom detta utgör det stora hotet mot Sverige.
Jag tycker också att terrorismen utgör ett stort hot men personligen är jag mer orolig för vad som händer i Moskva och bland olika separatister runt om i världen.

Eller för att uttrycka det mer tydligt. All terrorism ska bekämpas. Att koncentrera sig enbart på den fundamentalistiskt muslimska är ytterligare ett uttryck för SD:s rasistiska hållning.
Problemet är fundamentalism och terrorism. Inte islam.

Kulturministern och hakan

Så har vår kulturminister satt ut hakan beklagat sig över den svenska kulturdebatten. Den är nämligen exkluderande och ställer obekväma frågor. Därmed skrämmer den också bort ett näringsliv som skulle kunna gå in med ekonomiskt stöd.

Tydligare än så kan ju inte problemet med sponsorer och företagsstöd formuleras.
"Visst kan vi skänka pengar. Men då får ni se till att inte krångla till det så mycket och framför allt får ni inte kritisera något." - kunde man sagt om man ville tala klarspråk.

Min enda fråga är då naturligtvis om det är detta kulturliv vi vill ha. Som lägger sig platt inför plånboken. Och som blottar strupen och säljer sin integritet för några extra kronor i plånboken.

Företrädarna för det svenska näringslivet saknar, till skillnad från sina mer kontinentala kollegor, all kunskap om kulturella uttryck.
Förmodligen är det denna anpassning till kulturens minsta gemensamma nämnare som är kärnan i alliansens kulturpolitik. Sänkta skatter och en förkrympt kulturdebatt verkar vara eftersträvansvärda mål.

Gym och filosofi

Man skulle kunna fylla en hel blogg om Immanuel Kant, hans kategoriska imperativ och vilken betydelse det haft.
Rent kortfattat skulle man kunna kalla det för en sekulär (=icke-religiös) motsvarighet till den gyllene regeln; alltså den som i kristendomen säger: "Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det gören I ock dem.". Eller islams "Ingen är rättrogen förrän han älskar sin broder som sig själv.".

Vad Kant skriver är: "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag". Och vad som följer på detta är att människan ska alltid vara målet för all verksamhet, hon får aldrig vara ett medel.

Om jag förstått saken rätt så ör detta gälla ens förhållande till såväl sig själv som till andra människor. Det är bl.a. därför jag kan irritera mig på dessa s.k. "livscoacher", vars livsfilosofi verkar gå ut på att livet är en lång räcka med mål, som ska uppfyllas. Det verkar som om dessa amatörpsykologer, inte kan konsten att njuta av livet i sig.

Man kan ju då fråga sig vad som skulle hända med dem som misslyckas med mål. Misslyckas de även då med sina liv?

De som känner mig vet att jag har börjat träna min kropp. Från början gjodes det av nödvändighet. Mina ben och fötter visa alla tecken på att vantrivas med resten av mig. Därför tog jag konsekvenserna och masade mig iväg till lämpligt gym.

Även om det gått bra, kroppen mår bättre och kilon går förlorade, så gjorde jag häromdagen en sällsam upptäckt. Kroppens förbättring var plötsligt sekundär. Det blev en trevlig bieffekt men inte huvudsaken.
Själva träningen blev ett självändamål. Träningen upphörde att bli ett medel utan var nu själva målet. Rent omedvetet hade det kategoriska imperativet applicerats, inte bara på mig själv som människa, utan också på min träning.

En timme i gymmet blev som en timme med god och givande kultur. Det fyllde i första han själen. I andra hand förbättrade det kroppen.

Det var en trevlig och sympatisk insikt men ack så överraskande.

Så var det över

Det har varit åtta spännande år i politiken varav sju år i kulturnämnden. Jag har sett ett otal kulturchefer komma och gå och jag har upplevt tre olika ordföranden.
Jag har varit med och tagit beslut, de flesta, men inte alla, kring frågor som legat mig varmt om hjärtat. Jag har upplevt en högkonjunktur och en lågkonjunktur.
Jag har åtminstone vid ett tillfälle blivit fly förbannad på en enhetschef. Men än fler gånger har jag blivit lycklig över vad man lyckats åstadkomma.

Det fanns tillfällen då jag njöt av att vara en del av Göteborgs kulturliv och det fanns tillfällen då jag drog mig undan och bara velat vara för mig själv. Jag har mött människor jag tyckt mycket om och mött andra som jag undvikit.

Egentligen undrar jag mest... hur mycket kan och bör man avslöja. Ska jag berätta om den gravt berusade borgerliga ledamoten som ville att jag skulle rösta på deras förslag. Ska jag berätta om hur ett antal socialdemokrater försökt påverka mig att byta parti? Jag tror inte det... Finns ingen anledning.

Jag trivs så utmärkt med MP. Att sträva efter en decentraliserad kultur. Att kämpa för miljö och feminism passar mig utmärkt. Att veta att man har en stor grupp partimedlemmar bakom sig i det man anser och det man gör, det känns som en styrka.
Det kom aldrig några direktiv uppifrån. De medlemmar som ville påverka kunde själva ringa eller mejla så att jag kunde arbeta in deras åsikter i debatterna.

För debatter blev det. Oftast i samarbetet med (S). Mina minnen av dessa sju år är ljusa. Jag är glad att jag utfört det och det har varit fina år. Men ska jag måla ett mörkare penseldrag i tavlan så hade jag nog varit lyckligare om jag kunna stå helt fri från Socialdemokratin. Det hade gjort arbetet lättare och tydligare.

En kultursyn så trång, så trång

I slutet av november samlades aktivister och poeter utanför Dramaten i Stockholm. Det var en antirasistisk demonstration i syfte mot Sverigedemokraternas försök att annektera kulturen för sina egna syften.
I samband med detta skrev man ett upprop i Aftonbladet där man bl.a. framhöll att:

Vi förstår att partiet arbetar med att tillskansa sig makt och att detta arbete förs genom ett strategiskt kulturintresse för till exempel hembygdsföreningar, folkmusik och dikt. Ingenting tyder dock på att SD värnar om svensk poesi för dess egen skull.

Naturligtvis besvarades inlägget av SD ... eller rättare sagt av Chang Frick; deras kulturpolitiske talesman i Sverigedemokratisk Ungdom.

Förutom det vanliga förvirrade gnället över att motståndaren inte tog avstånd från Marx och Muhammed i sin demonstration så innehöll artikeln en mening värd att citeras:

I grunden ser vi kultur som ett verktyg för att skapa en sammanhållning och ett mervärde i samhället. Eftersom världen sedan länge är indelat i nationer, och även skattepengarna följer samma geografiska avgränsningar så tycker vi att det är rimligt att ha detta i åtanke när vi sponsrar kultur med offentliga medel.

Det är här man slår knut på sig själva och begår att praktfullt dubbelfel.

a) Att kulturen endast har ett värde som verktyg att genomföra en politisk ideologi. Detta är ett praktexempel på instrumentell kulturpolitik och dessutom ett förnekande att kulturen skulle ha ett egenvärde. Det var väl detta aktivisterna syftade på när de skrev att "Ingenting tyder dock på att SD värnar om svensk poesi för dess egen skull."

b) Att det skulle finnas en specifik "Svensk kultur" som står i motsättning till den "Utländska". Det verkar som om man tror att den svenska kulturen är som en avskärmad rabatt där det kan blomma utan någon påverkan utifrån.

Att den svenska kulturen är en smältdegel där strömningar och influenser från hela världen blandas, detta verkar ha undgått den trångsynta Sverigedemokratin. Förmågan att ta till sig inspiration utifrån är den verkligt svenska traditionen. Att bygga murar runt landet är enbart totalitärt och är ett tecken på att min syn på SD som ett nazistisk parti, verkar vara den riktiga.

I SD:s samhälle avlider kulturen av näringsbrist.

Kungar och delikatesser.

En av de mer intressanta aspekterna av politiskt arbete är begreppet; Delikatessjäv. Det var vår tidigare ordförande Ewelina Tokarczyk som lärde begreppet.

 

Kanske man först ska definiera ordet jäv. Wikipedia skriver såhär:

Jäv är en situation där en beslutsfattare kan tänkas vara partisk, eller en juridisk invändning mot en sådan situation. Den som invändningen riktas mot är jävig. Syftet är dubbelt: dels att hindra att sådant som inte hör till saken får bestämma utgången, dels att hindra att misstanke uppstår om att beslutet inte är fattat på saklig grund.

Men delikatessjäv är lite annorlunda. Då handlar det om att man fattar beslut utifrån en mer informell ståndpunkt. 

För ett par år sedan skulle vi dela ut arbetsstipendier till några av Göteborgs bättre konstnärer. Att Livet Nord eller Nikke Ström skulle få det var ju inget problem. Men i listan över stipendiater hittade jag konstnären Stefan Ceder som var min klasskamrat under hela grundskolan och som jag träffar ibland över en öl eller ett glas vin.

När beslutet skulle tas reste jag mig upp och lämnade mötet. För mig var det typexempel på delikatessjäv.

Ett annat exempel är programledaren Karin Hübinette som fick sluta som programledare för Agenda i SVT när hennes syster Hillevi Engström blev arbetsmarknadsminister. Man bör inte ta några chanser när det gäller privat och offentligt liv.

Däremot, och detta är intressant, fick även Tove Meyer lämna sitt jobb som researcher på SR när hon deltagit i boken ”Den motvillige monarken”. Personligen anser jag inte att detta snuddar vid delikatessjäv och att man därför inte kunde motivera avskedet .

Däremot har det uppstått en likande situation inför programmet ”Året med kungafamiljen” som sänds i SVT i jul. Projektledaren för detta program heter Meta Bergqvist. Hon är dessutom nära vän med kungafamiljen och gammal barndomsvän med kungen. Hon sitter med andra ord ungefär i samma sits som jag gjorde när vi skulle dela ut stipendier.

Men i detta fall väljer man att bortse från problemet med delikatessjäv och får samtidigt en projektledare som garanterat är positivt inställd till kungafamiljen. Som om inte den rojalistiska reklamen fått sitt när Viktoria gick åstad och blev gift.

Det skulle sitta bra med lite konsekvens ibland.

Några tankar om svensk folkmusik

Jag har ett mycket kluvet förhållande till den svenska folkmusiken. Får jag höra en riktigt gammal polska kan jag bli tårögd av glädje. En sprittande schottis gör mig glad och en polka gör mig överlycklig.
Tyvärr är kärleken obesvarad. Varje gång jag tar upp gitarren för att spela så lyckas jag alltid trassla mig in i någon sällsam takt och oftast slutar det med att hela rytmiken går förlorad.
Men kärleken till de gamla polskorna går aldrig förlorad. Jag sitter som tjuren Fedinand, under korkeken, blundar och luktar mig rakt in den folkliga musikens fantastiska värld.

Men trots att jag spelar som en krycka har jag aldrig känt mig utstött. Det finns alltid någon mysig spelmansstämma där man kan hoppa in och buskspela. Och några av mina mest intensivt lyckliga ögonblick har jag varit med om när jag mött människor som varit fullständiga främlingar, vi har spelat ihop och stor musik har uppstått - helt spontant och utan några förberedelser.

Detta har präglat min syn på kultur över huvud taget. Den synen som säger att när kultur är som bäst så sammanför den människor. Den låter oss kommunicera bortanför de skrank och staket som vårt ursprung, vårt språk och våra fördomar sätter upp. Det viktiga blir den glödande stund då två eller flera människor hittar fram till varandra och hjärtan möts.

Denna syn passar tyvärr inte in i Sverigedemokraternas kultursyn. Där föredrar man att se kulturen som ett slagfält där arméer av kulturarbetare ska dra fram och kämpa om de få resurser som finns. Människor ska ställas mot varandra och felan och stråken blir sköld och svärd på en plats där endast den äkta svensk musiken ska stå som vinnare.

Där musiken för samman människor där kommer sverigedemokrater och sliter dem isär.

Cornelis - En filmanmälan

Egentligen var det enbart som en egotripp som jag pallrade mig iväg till bion för att se filmen om Cornelis. Två av personerna i filmen, Fred Åkerström och Sid Jansson, har jag ju träffat i verkligheten. Och även om porträttet av Fred kändes helt ok så var det en säregen Sid som virvlade förbi i några scener. Förutom Zorns gamla stormhatt så var det inte mycket jag kände igen.

Detta är filmen som berättar en människas liv, från de första stapplande stegen i Holland till gravstenen vid Katarina kyrka. Den är rapsodisk och fragmentarisk. Jag kan tänka mig att det finns de som kan reta sig på berättartekniken, men mig passade den utmärkt. Flera gånger antyds ett skeendes begynnelse för att sedan avslutas med ett snabbt klipp till någon löpsedel. Stor skandal. Och ett sparsamt berättande som lämnar utrymme för mycket musik.

Det är också en film där tiden spelar mindre roll. Händelser måste inte inträffa i samma följd som i "verkligheten". Visan om Ågren kan, i filmen, mycket väl spelas in efter att Cornelis lämnade Metronome - bara det för handlingen framåt. Vad jag tycker om hos filmen är att den sätter fokus på människor. Inte, som en dokumentär, försöker återge ett skeende.

Jag funderar länge på vad som berörde mig så djupt. Förmodligen är det så att jag rörde mig i samma värld (men inte på samma plats) där filmen utspelas. Varje lite scen återkallar minnen från en tid som kanske inte var mitt livs lyckligaste men som formade mig till den person jag är i dag. På gott och ont.

Gubben gnäller del 6 - Fundamentalism

Egentligen började det i nian i grundskolan. Året  var 1969 och 68-rörelsen hade spridit sig till Västra Frölunda. Maos Lilla Röda dök upp bland klasskamraterna och citerades flitigt: "Imperialismen och alla Reaktionärer är Papperstigrar". Vad det betydde visste jag inte men det lät fräckt att citera utantill.
Snart började jag drabbas av tvivel. Var maoismen så vettig? Kunde det vara nyttigt att dyrka en annan människa?
Naturligtvis blev svaret från de troende: Var man så vis och förståndig som Mao så skulle man dyrkas.

Det var mitt första möte med fundamentalismen.

Några år senare satt jag i en buss på väg till Hönö med några killar i min egen ålder. När de hörde att jag var kristen blev de glada. När de hörde att jag inte var frälst och inte heller hade någon längtan efter att uppfyllas av Guds ande blev de mer betänkliga. "Jaha. Sån där barnatro. Det är inte mycket att ha."
Mitt andra möte med fundamentalismen.

Jag skulle göra sommarpraktik på gymnasiet och hamnade i en grupp med killar som alla vad medlemmar i SSUH (Sveriges Studerande Ungdomars Helnykterhetsförbund). Jag hade samma syn på alkohol då som nu. En Whisky eller en Dry Martini är gott i bland. Däremot tyckte jag redan då illa om att bli full.
– Skulle du kunna avstå från alkohol, frågade de mig?
– Lika lite som jag kan avstå från grillad kyckling, tänkte jag och svarade därför Nej.
- Då är du alkoholist, kom svaret.
Det var mitt tredje möte med fundamentalism.

Ofta, men inte alltid, så är detta något man inte märker när man befinner sig mitt i själva idévärlden men tvekar man och undrar så finns det förmodligen ett antal vettiga frågor man kan ställa sig. T.ex:
Finns det t.ex. ett synsätt som är baserat på "vi och dom"; M.a.o. vi som är upplysta och dom där som fortfarande vandrar i mörkret?
Är man dessutom ute efter att frälsa världen? Vill man att "dom" ska bli som "vi"?
Och framför allt; Ställer man sig någonsin frågan: Har jag fel? Eller för att omformulera det: Låter man sin egna ideologi belysas av motståndarnas åsikter för att på så sätt utvecklas?

Tittar man på samtida idéer så tycker jag t.ex. att en grupp som Humanisterna faller inom gruppen "nutida fundamentalister". Det är naturligtvis inte deras ateistiska syn jag vänder mig emot, även om medlemmarnas hybris i bland kan vara tämligen motbjudande.

Vad som stör mig är att man betraktar sig själva som mer upplysta än de som har en religiös uppfattning, att de vill frälsa världen från vad man betraktar som vidskepelse samt att man aldrig någonsin har ställt sig frågan: Är vår syn rätt och riktig?

I en sak har de rätt. Det finns religiösa organisationer som är rent skadliga. Men detta beror inte på dess idévärld. Det beror på dess fanatiska övertygelse. En fanatism som vissa humanister / ateister tyvärr verkar dela.

Gubben gnäller del 5 - Anti-feminister

Såg just en kommentar på en av GP:s webbsidor: "Jag är inte feminist. Jag anser att alla människor är lika mycket värda."
Det är en säregen nöt att knäcka, den att feminismen skulle vara en ideologi som premierar vissa samhällsgrupper. I själva verket är det ju så att feminismen är det yttersta uttrycket för all människors lika värde. Jag vet faktiskt ingen annan ideologi som så tydligt markerar att alla människor har samma värde.

Ändå verkar det ligga något mycket farligt i själva ordet. Jag tänker t.ex. på förre integrationsministern Nyamko Sabuni som startade sin karriär genom att tydligt påpeka att "Feminist var hon då rakt inte - snarare tvärt om." Att vissa politiska kommentatorer avstod från att ifrågasätta hennes uttalande kan väl bara betraktas som ren lathet. Hade jag suttit i deras sits så skulle jag frågat vilka grupper i samhället hon därmed ansåg vara mer värda andra andra?

Kanske är det den frågan man bör ställa till de som har en negativ syn på feminismen: "Vilka människor i samhället ska vara mer värdefulla och vilka fördelar ska dessa grupper kunna ta del av?"

Nu är feminismen inte helt problemfri. Tack och lov. Även om man är enig om målet - ett jämställt samhälle så är man inte ense om vilken väg som ska leda dit. Detta är feminismens svaghet. Men också dess styrka. Eftersom den inte ger färdiga svar så kan den fördjupa samhället och därmed stärka demokratin.

Vore man elak kunde man ju påstå att anti-feminismen därmed strävar efter ytliga samtal och grund demokrati. Men vem vill vara så elak?

Nostalginörderi

På Fars Dag ska man få presenter - om man vill. Jag vill inte. Jag har alla slipsar och allt rakvatten jag behöver. Och röker jag jag inte längre så en ny pipa är väl inte aktuellt heller.

Tankarna går i stället till sekundärminnen, som man sa på den tiden jag undervisade i ADB, som det hette på den tiden.
Jag minns min första dator; ABC 80 hette den och bredvid själva datorn kopplade man upp en stor otymplig låda som matades med kassettband. Jo, helt vanliga kassettband - sådana man kunde spela in musik på.

Nästa dator hette ZX Spectrum och den matades också med kassettband men... På Spectrumfabriken fick man för sig att tillverka ett snabbare sekundärminne. Man kallade det Microdrive och det var fullständigt omöjligt. De små bandkassetterna bara trasslade sig och man var ändå tvungen att göra backup på vanliga kassettband.

Nästa dator var Atari ST och där använde jag disketter. Små fyrkantiga plastskivor som kunde rymma hela 1.5 Mb. Fast till en början var de bara enkelsidiga och rymde hälften så mycket.

Numer har jag småkort och USB-pinnar samt två interna hårddiskar på totalt 1.5 Gb.

Om 10 år sitter vi förmodligen med nåt som liknar USB-pinnar men som rymmer flera Tb. Och då säger vi nostalgiskt. Tänk när vår dator hade en hårddisk. Kommer ni ihåg???

Gubben gnäller del 4 - Engelska

Eller rättare sagt... Svenskar som inte kan engelska men envisa med att skriva på något annat än sitt modersmål.

Visserligen finns det undantag. Joseph Conrad t.ex. Han föddes i Ukraina och hade polska som sitt egna språk. Trots det skrev han en av den engelska litteraturens främsta böcker: Mörkrets Hjärta. Men han är ett undantag.

Gnället slog mig häromdagen när jag lyssnade på en av min favoritlåtar; Atomic Swings Stone me Into the Groove.



Vad sjunger killen egentligen?

So just stone me into the groove
You're making everything beautiful
I think it's wonderful
Stone me into the groove
I wanna go!

Ska man överätta detta till svenska så bör det väl bli ungefär

Så bara stena mig i spåret
Du gör allt vackert
Jag tycker det är underbart
Stena mig i spåret
Jag vill gå!

Rappakalja kan man kalla det om man vill vara snäll.

Ännu värre blir det om man går till en grupp som Roxette. (Vad betyder det föresten???)
I Joyride (som f.ö. betyder bilstöld) hittar man följande textrader:

I hit the road out of nowhere
Had to jump in my car
Be a rider in the love game
Following the stars
Don't need no book of wisdom
I get no money talk at all

Att förattaren inte anser sig behöva visdomens bok behöver han inte förklara. Vi andra hade nog sett att han åtminstonde varit skrivkunnig.

Det vimlar av duktiga visdiktare i dag. Problemet är bara att de inte vill vara visdiktare. De vill vara singer-songwriters och skriva på englska. Det största problemet är att de inte kan engelska. Det borde de kunna om de ska skriva. På engelska.

Det är inte alla förunnat att vara William Shakespeare:

Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer's lease hath all too short a date,

Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed,
And every fair from fair sometime declines,
By chance, or nature's changing course, untrimmed.

But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow'st,
Nor shall death brag thou wand'rest in his shade,
When in eternal lines to time thou grow'st.

So long as men can breathe or eyes can see
So long lives this, and this gives life to thee.

Gubben gnäller del 3 - Bondfångeri

Överallt finns de. De som tror att man inte har någon som helst kunskap och de som tror att plånboken är tillräckligt stor för att  köpa onödiga varor. Det gör mig inte så mycket att de försöker sälja smörjan. Vad som stör mig är att det finns människor som underskattar ens kunskaper.
Ett exempel:
Till att börja med måste jag berätta att jag har en viss passion för linoljefärg. Att testa olika typer av linolja och att blanda färgpulver till önskad nyans är väldigt roligt. Så kan jag t.ex. berätta att om man blandar vit linoljefärg med Engelsk Rött så för man t.ex. en gräsligt motbjudande rosa nyans.
Men bara linoljan är ett kapitel i sig. Det finns rå och kokt linolja och det finns varmpressad och kallpressad. Med andra ord finns det fyra olika sorters linolja. Var och en med sina egenskaper.
Linolja får man av frön från lin. Man kan pressa den kallt och använda den precis som den är. Det kallas för Rå Kallpressad Linolja och har en god förmåga att tränga djupt i i trä. men den tar en hiskelig tid att torka - 14 dagar är ingen ovanlighet.
Det fina med Rå Kallpressad Linolja är att man kan faktiskt dricka den, utan några som helst men. Den är tom nyttig.
Priset per liter ligger mellan 100 till 150 beroende på kvalitet.

Döm om min förvåning när jag en dag såg en pytteliten flaska med linolja i en hälsokostbutik. Den var kanske på 50 ml och kostade 35:-
Eftersom jag blev förvånad över priset så frågade jag om det var något speciellt med olja.
Ja, svarade man. Detta är inte Linolja. Det är Linfröolja. Det är stor skillnad.
Men är inte priset lite väl högt, undrade jag.
Linfröolja innehåller så många nyttiga ämnen, sa man då. Så det är verkligen inte dyrt.

Flaskan skulle räcka i en vecka ungefär. På ett år skulle det kosta 1800:- kronor. Gick jag i stället till färgaffären och köpte mig vanlig linolja så skulle summan räcka till ungefär 15 liter. Varan skulle bli identisk med ett litet undantag; Det står Linolja i stället för Linfröolja på flaskan.

Vad var det som hände?

Jag fick häromdagen ett gammalt fotografi. Det kan ses här bredvid och det föreställer undertecknad - vid 29 års ålder. Utan rynkor, skägg och krämpor.
Det fick mig också att minnas en säregen historia som inträffade strax innan detta kort togs.
Jag satt på en av Göteborgs mer välkända krogar och årtalet var runt 1980. Jag åt panerad ost och drack glödgat in. Och då vet varje göteborgare i min generation att resturangen namn var "Gyllene Prag".

Men länge fick jag inte sitta ensam vid mitt bord. Det kom fram en kille i min egen ålder. Hans ansikte var vagt bekant och han frågade mig om han fick slå sig ned.

– Visst, sa jag. Och tänkte att lite sällskap är alltid trevligt.
– Snart är revolutionen här kamrat, sa han. Och då ska vi med våra vapen krossa det förtryckande borgerskapet.

Bland folk jag umgicks med, där och då, var ju detta ett fullt naturligt sätt att inleda en konversation så jag nickade bara vänligt.

– Och då är det du och jag kamrat som står främst på barikaderna, fortsatte han.

Inte ens på den tiden var jag någon framstående revolutionär så jag påpekade bara vänligt att skulle, mot förmodan, den väpnade socialistiska revolutionen bryta ut så var jag nog den förste att i stället gömma mig under min säng.

Killen blev blodröd i ansiktet. Ställde sig upp och röt: "Det trodde jag aldrig om dig - klassförädare".

Därefter marcherade han bort. Från bordet och från resturangen.

Jag ryckte på axlarna och fortsatte äta.

Det gick ett par år och jag var på väg hem med spårvagnen. Gitarren var också med.
– Oh, sa en man bakom mig. Spelar du gitarr igen. Vad roligt.
– Tja, sa jag blygsamt. Kul att du minns att jag spelade förr.
– Men, fortsatte mannen bakom mig. Du sjunger väl fortfarande Johan och Johanna?

Nu började en surrealistisk konversation som utmynnade i att jag förstod att han trodde att jag var Dan Berglund. Sedan hände detta misstag med jämna mellanrum under hela 80-talet och ytterligare några år.
Alltid fanns det någon som tog fel. Tills dess jag odlade mig ett skägg. Numer tar ingen längre fel men jag undrar fortfarande om det var händelsen på Gyllene Prag som gjorde att Dan Berglund lämnade KPML(r)... förmodligen inte
.
Men hade det varit så så hade det också varit en fantastisk historia.