Gym och filosofi

Man skulle kunna fylla en hel blogg om Immanuel Kant, hans kategoriska imperativ och vilken betydelse det haft.
Rent kortfattat skulle man kunna kalla det för en sekulär (=icke-religiös) motsvarighet till den gyllene regeln; alltså den som i kristendomen säger: "Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det gören I ock dem.". Eller islams "Ingen är rättrogen förrän han älskar sin broder som sig själv.".

Vad Kant skriver är: "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag". Och vad som följer på detta är att människan ska alltid vara målet för all verksamhet, hon får aldrig vara ett medel.

Om jag förstått saken rätt så ör detta gälla ens förhållande till såväl sig själv som till andra människor. Det är bl.a. därför jag kan irritera mig på dessa s.k. "livscoacher", vars livsfilosofi verkar gå ut på att livet är en lång räcka med mål, som ska uppfyllas. Det verkar som om dessa amatörpsykologer, inte kan konsten att njuta av livet i sig.

Man kan ju då fråga sig vad som skulle hända med dem som misslyckas med mål. Misslyckas de även då med sina liv?

De som känner mig vet att jag har börjat träna min kropp. Från början gjodes det av nödvändighet. Mina ben och fötter visa alla tecken på att vantrivas med resten av mig. Därför tog jag konsekvenserna och masade mig iväg till lämpligt gym.

Även om det gått bra, kroppen mår bättre och kilon går förlorade, så gjorde jag häromdagen en sällsam upptäckt. Kroppens förbättring var plötsligt sekundär. Det blev en trevlig bieffekt men inte huvudsaken.
Själva träningen blev ett självändamål. Träningen upphörde att bli ett medel utan var nu själva målet. Rent omedvetet hade det kategoriska imperativet applicerats, inte bara på mig själv som människa, utan också på min träning.

En timme i gymmet blev som en timme med god och givande kultur. Det fyllde i första han själen. I andra hand förbättrade det kroppen.

Det var en trevlig och sympatisk insikt men ack så överraskande.

Så var det över

Det har varit åtta spännande år i politiken varav sju år i kulturnämnden. Jag har sett ett otal kulturchefer komma och gå och jag har upplevt tre olika ordföranden.
Jag har varit med och tagit beslut, de flesta, men inte alla, kring frågor som legat mig varmt om hjärtat. Jag har upplevt en högkonjunktur och en lågkonjunktur.
Jag har åtminstone vid ett tillfälle blivit fly förbannad på en enhetschef. Men än fler gånger har jag blivit lycklig över vad man lyckats åstadkomma.

Det fanns tillfällen då jag njöt av att vara en del av Göteborgs kulturliv och det fanns tillfällen då jag drog mig undan och bara velat vara för mig själv. Jag har mött människor jag tyckt mycket om och mött andra som jag undvikit.

Egentligen undrar jag mest... hur mycket kan och bör man avslöja. Ska jag berätta om den gravt berusade borgerliga ledamoten som ville att jag skulle rösta på deras förslag. Ska jag berätta om hur ett antal socialdemokrater försökt påverka mig att byta parti? Jag tror inte det... Finns ingen anledning.

Jag trivs så utmärkt med MP. Att sträva efter en decentraliserad kultur. Att kämpa för miljö och feminism passar mig utmärkt. Att veta att man har en stor grupp partimedlemmar bakom sig i det man anser och det man gör, det känns som en styrka.
Det kom aldrig några direktiv uppifrån. De medlemmar som ville påverka kunde själva ringa eller mejla så att jag kunde arbeta in deras åsikter i debatterna.

För debatter blev det. Oftast i samarbetet med (S). Mina minnen av dessa sju år är ljusa. Jag är glad att jag utfört det och det har varit fina år. Men ska jag måla ett mörkare penseldrag i tavlan så hade jag nog varit lyckligare om jag kunna stå helt fri från Socialdemokratin. Det hade gjort arbetet lättare och tydligare.

En kultursyn så trång, så trång

I slutet av november samlades aktivister och poeter utanför Dramaten i Stockholm. Det var en antirasistisk demonstration i syfte mot Sverigedemokraternas försök att annektera kulturen för sina egna syften.
I samband med detta skrev man ett upprop i Aftonbladet där man bl.a. framhöll att:

Vi förstår att partiet arbetar med att tillskansa sig makt och att detta arbete förs genom ett strategiskt kulturintresse för till exempel hembygdsföreningar, folkmusik och dikt. Ingenting tyder dock på att SD värnar om svensk poesi för dess egen skull.

Naturligtvis besvarades inlägget av SD ... eller rättare sagt av Chang Frick; deras kulturpolitiske talesman i Sverigedemokratisk Ungdom.

Förutom det vanliga förvirrade gnället över att motståndaren inte tog avstånd från Marx och Muhammed i sin demonstration så innehöll artikeln en mening värd att citeras:

I grunden ser vi kultur som ett verktyg för att skapa en sammanhållning och ett mervärde i samhället. Eftersom världen sedan länge är indelat i nationer, och även skattepengarna följer samma geografiska avgränsningar så tycker vi att det är rimligt att ha detta i åtanke när vi sponsrar kultur med offentliga medel.

Det är här man slår knut på sig själva och begår att praktfullt dubbelfel.

a) Att kulturen endast har ett värde som verktyg att genomföra en politisk ideologi. Detta är ett praktexempel på instrumentell kulturpolitik och dessutom ett förnekande att kulturen skulle ha ett egenvärde. Det var väl detta aktivisterna syftade på när de skrev att "Ingenting tyder dock på att SD värnar om svensk poesi för dess egen skull."

b) Att det skulle finnas en specifik "Svensk kultur" som står i motsättning till den "Utländska". Det verkar som om man tror att den svenska kulturen är som en avskärmad rabatt där det kan blomma utan någon påverkan utifrån.

Att den svenska kulturen är en smältdegel där strömningar och influenser från hela världen blandas, detta verkar ha undgått den trångsynta Sverigedemokratin. Förmågan att ta till sig inspiration utifrån är den verkligt svenska traditionen. Att bygga murar runt landet är enbart totalitärt och är ett tecken på att min syn på SD som ett nazistisk parti, verkar vara den riktiga.

I SD:s samhälle avlider kulturen av näringsbrist.

Kungar och delikatesser.

En av de mer intressanta aspekterna av politiskt arbete är begreppet; Delikatessjäv. Det var vår tidigare ordförande Ewelina Tokarczyk som lärde begreppet.

 

Kanske man först ska definiera ordet jäv. Wikipedia skriver såhär:

Jäv är en situation där en beslutsfattare kan tänkas vara partisk, eller en juridisk invändning mot en sådan situation. Den som invändningen riktas mot är jävig. Syftet är dubbelt: dels att hindra att sådant som inte hör till saken får bestämma utgången, dels att hindra att misstanke uppstår om att beslutet inte är fattat på saklig grund.

Men delikatessjäv är lite annorlunda. Då handlar det om att man fattar beslut utifrån en mer informell ståndpunkt. 

För ett par år sedan skulle vi dela ut arbetsstipendier till några av Göteborgs bättre konstnärer. Att Livet Nord eller Nikke Ström skulle få det var ju inget problem. Men i listan över stipendiater hittade jag konstnären Stefan Ceder som var min klasskamrat under hela grundskolan och som jag träffar ibland över en öl eller ett glas vin.

När beslutet skulle tas reste jag mig upp och lämnade mötet. För mig var det typexempel på delikatessjäv.

Ett annat exempel är programledaren Karin Hübinette som fick sluta som programledare för Agenda i SVT när hennes syster Hillevi Engström blev arbetsmarknadsminister. Man bör inte ta några chanser när det gäller privat och offentligt liv.

Däremot, och detta är intressant, fick även Tove Meyer lämna sitt jobb som researcher på SR när hon deltagit i boken ”Den motvillige monarken”. Personligen anser jag inte att detta snuddar vid delikatessjäv och att man därför inte kunde motivera avskedet .

Däremot har det uppstått en likande situation inför programmet ”Året med kungafamiljen” som sänds i SVT i jul. Projektledaren för detta program heter Meta Bergqvist. Hon är dessutom nära vän med kungafamiljen och gammal barndomsvän med kungen. Hon sitter med andra ord ungefär i samma sits som jag gjorde när vi skulle dela ut stipendier.

Men i detta fall väljer man att bortse från problemet med delikatessjäv och får samtidigt en projektledare som garanterat är positivt inställd till kungafamiljen. Som om inte den rojalistiska reklamen fått sitt när Viktoria gick åstad och blev gift.

Det skulle sitta bra med lite konsekvens ibland.

Några tankar om svensk folkmusik

Jag har ett mycket kluvet förhållande till den svenska folkmusiken. Får jag höra en riktigt gammal polska kan jag bli tårögd av glädje. En sprittande schottis gör mig glad och en polka gör mig överlycklig.
Tyvärr är kärleken obesvarad. Varje gång jag tar upp gitarren för att spela så lyckas jag alltid trassla mig in i någon sällsam takt och oftast slutar det med att hela rytmiken går förlorad.
Men kärleken till de gamla polskorna går aldrig förlorad. Jag sitter som tjuren Fedinand, under korkeken, blundar och luktar mig rakt in den folkliga musikens fantastiska värld.

Men trots att jag spelar som en krycka har jag aldrig känt mig utstött. Det finns alltid någon mysig spelmansstämma där man kan hoppa in och buskspela. Och några av mina mest intensivt lyckliga ögonblick har jag varit med om när jag mött människor som varit fullständiga främlingar, vi har spelat ihop och stor musik har uppstått - helt spontant och utan några förberedelser.

Detta har präglat min syn på kultur över huvud taget. Den synen som säger att när kultur är som bäst så sammanför den människor. Den låter oss kommunicera bortanför de skrank och staket som vårt ursprung, vårt språk och våra fördomar sätter upp. Det viktiga blir den glödande stund då två eller flera människor hittar fram till varandra och hjärtan möts.

Denna syn passar tyvärr inte in i Sverigedemokraternas kultursyn. Där föredrar man att se kulturen som ett slagfält där arméer av kulturarbetare ska dra fram och kämpa om de få resurser som finns. Människor ska ställas mot varandra och felan och stråken blir sköld och svärd på en plats där endast den äkta svensk musiken ska stå som vinnare.

Där musiken för samman människor där kommer sverigedemokrater och sliter dem isär.

Cornelis - En filmanmälan

Egentligen var det enbart som en egotripp som jag pallrade mig iväg till bion för att se filmen om Cornelis. Två av personerna i filmen, Fred Åkerström och Sid Jansson, har jag ju träffat i verkligheten. Och även om porträttet av Fred kändes helt ok så var det en säregen Sid som virvlade förbi i några scener. Förutom Zorns gamla stormhatt så var det inte mycket jag kände igen.

Detta är filmen som berättar en människas liv, från de första stapplande stegen i Holland till gravstenen vid Katarina kyrka. Den är rapsodisk och fragmentarisk. Jag kan tänka mig att det finns de som kan reta sig på berättartekniken, men mig passade den utmärkt. Flera gånger antyds ett skeendes begynnelse för att sedan avslutas med ett snabbt klipp till någon löpsedel. Stor skandal. Och ett sparsamt berättande som lämnar utrymme för mycket musik.

Det är också en film där tiden spelar mindre roll. Händelser måste inte inträffa i samma följd som i "verkligheten". Visan om Ågren kan, i filmen, mycket väl spelas in efter att Cornelis lämnade Metronome - bara det för handlingen framåt. Vad jag tycker om hos filmen är att den sätter fokus på människor. Inte, som en dokumentär, försöker återge ett skeende.

Jag funderar länge på vad som berörde mig så djupt. Förmodligen är det så att jag rörde mig i samma värld (men inte på samma plats) där filmen utspelas. Varje lite scen återkallar minnen från en tid som kanske inte var mitt livs lyckligaste men som formade mig till den person jag är i dag. På gott och ont.

Gubben gnäller del 6 - Fundamentalism

Egentligen började det i nian i grundskolan. Året  var 1969 och 68-rörelsen hade spridit sig till Västra Frölunda. Maos Lilla Röda dök upp bland klasskamraterna och citerades flitigt: "Imperialismen och alla Reaktionärer är Papperstigrar". Vad det betydde visste jag inte men det lät fräckt att citera utantill.
Snart började jag drabbas av tvivel. Var maoismen så vettig? Kunde det vara nyttigt att dyrka en annan människa?
Naturligtvis blev svaret från de troende: Var man så vis och förståndig som Mao så skulle man dyrkas.

Det var mitt första möte med fundamentalismen.

Några år senare satt jag i en buss på väg till Hönö med några killar i min egen ålder. När de hörde att jag var kristen blev de glada. När de hörde att jag inte var frälst och inte heller hade någon längtan efter att uppfyllas av Guds ande blev de mer betänkliga. "Jaha. Sån där barnatro. Det är inte mycket att ha."
Mitt andra möte med fundamentalismen.

Jag skulle göra sommarpraktik på gymnasiet och hamnade i en grupp med killar som alla vad medlemmar i SSUH (Sveriges Studerande Ungdomars Helnykterhetsförbund). Jag hade samma syn på alkohol då som nu. En Whisky eller en Dry Martini är gott i bland. Däremot tyckte jag redan då illa om att bli full.
– Skulle du kunna avstå från alkohol, frågade de mig?
– Lika lite som jag kan avstå från grillad kyckling, tänkte jag och svarade därför Nej.
- Då är du alkoholist, kom svaret.
Det var mitt tredje möte med fundamentalism.

Ofta, men inte alltid, så är detta något man inte märker när man befinner sig mitt i själva idévärlden men tvekar man och undrar så finns det förmodligen ett antal vettiga frågor man kan ställa sig. T.ex:
Finns det t.ex. ett synsätt som är baserat på "vi och dom"; M.a.o. vi som är upplysta och dom där som fortfarande vandrar i mörkret?
Är man dessutom ute efter att frälsa världen? Vill man att "dom" ska bli som "vi"?
Och framför allt; Ställer man sig någonsin frågan: Har jag fel? Eller för att omformulera det: Låter man sin egna ideologi belysas av motståndarnas åsikter för att på så sätt utvecklas?

Tittar man på samtida idéer så tycker jag t.ex. att en grupp som Humanisterna faller inom gruppen "nutida fundamentalister". Det är naturligtvis inte deras ateistiska syn jag vänder mig emot, även om medlemmarnas hybris i bland kan vara tämligen motbjudande.

Vad som stör mig är att man betraktar sig själva som mer upplysta än de som har en religiös uppfattning, att de vill frälsa världen från vad man betraktar som vidskepelse samt att man aldrig någonsin har ställt sig frågan: Är vår syn rätt och riktig?

I en sak har de rätt. Det finns religiösa organisationer som är rent skadliga. Men detta beror inte på dess idévärld. Det beror på dess fanatiska övertygelse. En fanatism som vissa humanister / ateister tyvärr verkar dela.

Gubben gnäller del 5 - Anti-feminister

Såg just en kommentar på en av GP:s webbsidor: "Jag är inte feminist. Jag anser att alla människor är lika mycket värda."
Det är en säregen nöt att knäcka, den att feminismen skulle vara en ideologi som premierar vissa samhällsgrupper. I själva verket är det ju så att feminismen är det yttersta uttrycket för all människors lika värde. Jag vet faktiskt ingen annan ideologi som så tydligt markerar att alla människor har samma värde.

Ändå verkar det ligga något mycket farligt i själva ordet. Jag tänker t.ex. på förre integrationsministern Nyamko Sabuni som startade sin karriär genom att tydligt påpeka att "Feminist var hon då rakt inte - snarare tvärt om." Att vissa politiska kommentatorer avstod från att ifrågasätta hennes uttalande kan väl bara betraktas som ren lathet. Hade jag suttit i deras sits så skulle jag frågat vilka grupper i samhället hon därmed ansåg vara mer värda andra andra?

Kanske är det den frågan man bör ställa till de som har en negativ syn på feminismen: "Vilka människor i samhället ska vara mer värdefulla och vilka fördelar ska dessa grupper kunna ta del av?"

Nu är feminismen inte helt problemfri. Tack och lov. Även om man är enig om målet - ett jämställt samhälle så är man inte ense om vilken väg som ska leda dit. Detta är feminismens svaghet. Men också dess styrka. Eftersom den inte ger färdiga svar så kan den fördjupa samhället och därmed stärka demokratin.

Vore man elak kunde man ju påstå att anti-feminismen därmed strävar efter ytliga samtal och grund demokrati. Men vem vill vara så elak?

Nostalginörderi

På Fars Dag ska man få presenter - om man vill. Jag vill inte. Jag har alla slipsar och allt rakvatten jag behöver. Och röker jag jag inte längre så en ny pipa är väl inte aktuellt heller.

Tankarna går i stället till sekundärminnen, som man sa på den tiden jag undervisade i ADB, som det hette på den tiden.
Jag minns min första dator; ABC 80 hette den och bredvid själva datorn kopplade man upp en stor otymplig låda som matades med kassettband. Jo, helt vanliga kassettband - sådana man kunde spela in musik på.

Nästa dator hette ZX Spectrum och den matades också med kassettband men... På Spectrumfabriken fick man för sig att tillverka ett snabbare sekundärminne. Man kallade det Microdrive och det var fullständigt omöjligt. De små bandkassetterna bara trasslade sig och man var ändå tvungen att göra backup på vanliga kassettband.

Nästa dator var Atari ST och där använde jag disketter. Små fyrkantiga plastskivor som kunde rymma hela 1.5 Mb. Fast till en början var de bara enkelsidiga och rymde hälften så mycket.

Numer har jag småkort och USB-pinnar samt två interna hårddiskar på totalt 1.5 Gb.

Om 10 år sitter vi förmodligen med nåt som liknar USB-pinnar men som rymmer flera Tb. Och då säger vi nostalgiskt. Tänk när vår dator hade en hårddisk. Kommer ni ihåg???

Gubben gnäller del 4 - Engelska

Eller rättare sagt... Svenskar som inte kan engelska men envisa med att skriva på något annat än sitt modersmål.

Visserligen finns det undantag. Joseph Conrad t.ex. Han föddes i Ukraina och hade polska som sitt egna språk. Trots det skrev han en av den engelska litteraturens främsta böcker: Mörkrets Hjärta. Men han är ett undantag.

Gnället slog mig häromdagen när jag lyssnade på en av min favoritlåtar; Atomic Swings Stone me Into the Groove.



Vad sjunger killen egentligen?

So just stone me into the groove
You're making everything beautiful
I think it's wonderful
Stone me into the groove
I wanna go!

Ska man överätta detta till svenska så bör det väl bli ungefär

Så bara stena mig i spåret
Du gör allt vackert
Jag tycker det är underbart
Stena mig i spåret
Jag vill gå!

Rappakalja kan man kalla det om man vill vara snäll.

Ännu värre blir det om man går till en grupp som Roxette. (Vad betyder det föresten???)
I Joyride (som f.ö. betyder bilstöld) hittar man följande textrader:

I hit the road out of nowhere
Had to jump in my car
Be a rider in the love game
Following the stars
Don't need no book of wisdom
I get no money talk at all

Att förattaren inte anser sig behöva visdomens bok behöver han inte förklara. Vi andra hade nog sett att han åtminstonde varit skrivkunnig.

Det vimlar av duktiga visdiktare i dag. Problemet är bara att de inte vill vara visdiktare. De vill vara singer-songwriters och skriva på englska. Det största problemet är att de inte kan engelska. Det borde de kunna om de ska skriva. På engelska.

Det är inte alla förunnat att vara William Shakespeare:

Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer's lease hath all too short a date,

Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed,
And every fair from fair sometime declines,
By chance, or nature's changing course, untrimmed.

But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow'st,
Nor shall death brag thou wand'rest in his shade,
When in eternal lines to time thou grow'st.

So long as men can breathe or eyes can see
So long lives this, and this gives life to thee.

Gubben gnäller del 3 - Bondfångeri

Överallt finns de. De som tror att man inte har någon som helst kunskap och de som tror att plånboken är tillräckligt stor för att  köpa onödiga varor. Det gör mig inte så mycket att de försöker sälja smörjan. Vad som stör mig är att det finns människor som underskattar ens kunskaper.
Ett exempel:
Till att börja med måste jag berätta att jag har en viss passion för linoljefärg. Att testa olika typer av linolja och att blanda färgpulver till önskad nyans är väldigt roligt. Så kan jag t.ex. berätta att om man blandar vit linoljefärg med Engelsk Rött så för man t.ex. en gräsligt motbjudande rosa nyans.
Men bara linoljan är ett kapitel i sig. Det finns rå och kokt linolja och det finns varmpressad och kallpressad. Med andra ord finns det fyra olika sorters linolja. Var och en med sina egenskaper.
Linolja får man av frön från lin. Man kan pressa den kallt och använda den precis som den är. Det kallas för Rå Kallpressad Linolja och har en god förmåga att tränga djupt i i trä. men den tar en hiskelig tid att torka - 14 dagar är ingen ovanlighet.
Det fina med Rå Kallpressad Linolja är att man kan faktiskt dricka den, utan några som helst men. Den är tom nyttig.
Priset per liter ligger mellan 100 till 150 beroende på kvalitet.

Döm om min förvåning när jag en dag såg en pytteliten flaska med linolja i en hälsokostbutik. Den var kanske på 50 ml och kostade 35:-
Eftersom jag blev förvånad över priset så frågade jag om det var något speciellt med olja.
Ja, svarade man. Detta är inte Linolja. Det är Linfröolja. Det är stor skillnad.
Men är inte priset lite väl högt, undrade jag.
Linfröolja innehåller så många nyttiga ämnen, sa man då. Så det är verkligen inte dyrt.

Flaskan skulle räcka i en vecka ungefär. På ett år skulle det kosta 1800:- kronor. Gick jag i stället till färgaffären och köpte mig vanlig linolja så skulle summan räcka till ungefär 15 liter. Varan skulle bli identisk med ett litet undantag; Det står Linolja i stället för Linfröolja på flaskan.

Vad var det som hände?

Jag fick häromdagen ett gammalt fotografi. Det kan ses här bredvid och det föreställer undertecknad - vid 29 års ålder. Utan rynkor, skägg och krämpor.
Det fick mig också att minnas en säregen historia som inträffade strax innan detta kort togs.
Jag satt på en av Göteborgs mer välkända krogar och årtalet var runt 1980. Jag åt panerad ost och drack glödgat in. Och då vet varje göteborgare i min generation att resturangen namn var "Gyllene Prag".

Men länge fick jag inte sitta ensam vid mitt bord. Det kom fram en kille i min egen ålder. Hans ansikte var vagt bekant och han frågade mig om han fick slå sig ned.

– Visst, sa jag. Och tänkte att lite sällskap är alltid trevligt.
– Snart är revolutionen här kamrat, sa han. Och då ska vi med våra vapen krossa det förtryckande borgerskapet.

Bland folk jag umgicks med, där och då, var ju detta ett fullt naturligt sätt att inleda en konversation så jag nickade bara vänligt.

– Och då är det du och jag kamrat som står främst på barikaderna, fortsatte han.

Inte ens på den tiden var jag någon framstående revolutionär så jag påpekade bara vänligt att skulle, mot förmodan, den väpnade socialistiska revolutionen bryta ut så var jag nog den förste att i stället gömma mig under min säng.

Killen blev blodröd i ansiktet. Ställde sig upp och röt: "Det trodde jag aldrig om dig - klassförädare".

Därefter marcherade han bort. Från bordet och från resturangen.

Jag ryckte på axlarna och fortsatte äta.

Det gick ett par år och jag var på väg hem med spårvagnen. Gitarren var också med.
– Oh, sa en man bakom mig. Spelar du gitarr igen. Vad roligt.
– Tja, sa jag blygsamt. Kul att du minns att jag spelade förr.
– Men, fortsatte mannen bakom mig. Du sjunger väl fortfarande Johan och Johanna?

Nu började en surrealistisk konversation som utmynnade i att jag förstod att han trodde att jag var Dan Berglund. Sedan hände detta misstag med jämna mellanrum under hela 80-talet och ytterligare några år.
Alltid fanns det någon som tog fel. Tills dess jag odlade mig ett skägg. Numer tar ingen längre fel men jag undrar fortfarande om det var händelsen på Gyllene Prag som gjorde att Dan Berglund lämnade KPML(r)... förmodligen inte
.
Men hade det varit så så hade det också varit en fantastisk historia.

Gubben gnäller del 2 - Prylgalenskap

I förra avsnittet av "Gubben Gnäller" berättade jag om svårigheterna med att kunna få tag i det man vill ha. Nu är det dags att gnälla över att få slippa det man inte vill ha - alla dess prylar man påtvingas i form av alla rara och onödoiga presenter som man får på köpet. Förmodligen i syfte att få mig vänligare inställd till varan jag tänkt att handla.

Nu senast var det en slips. Den dök upp i ett bokpaket. Näthandeln tyckte jag behövde en. En svartvit slips med ett yrselframkallande pepitamönster. Det var en slips jag aldrig någonsin skulle köpt. Långt mindre satt på mig. Likväl äger jag nu en ful slips - mot min vilja.

Likadant är det om jag ska köpa en tidning. Speciellt damtidningar verkar vara bra på sånt här. Det finns alltid någon liten pryl fasttejpad på framsidan. Det kan vara en liten spade för borttagning av öronvax eller också en DVD-film – "Ernst bästa tv-program". Huvudsaken verkar vara att prylen är något man inte vill ha och absolut inte behöver.

För ett år sedan ringde de mig från en dagstidning. De vill naturligtvis att att jag skulle kasta bort min surt förtjänade pengar på en prenumeration.
– Du får ett grillset på köpet, sa den lika över som entusiastiske försäljaren.

Jag påpekade för honom att jag har lika stort behov av ett grillset, som en fisk har av en cykel. Sedan framhöll jag att, om han vill jag skulle prenumerera, så kanske de skulle börja producera en tidning, som jag hade lust att läsa.
– Så du är specialist på dagstidningar, svarade han surt.
– Man behöver inte vara mästerkock för att veta när mat smakar illa, var mitt alltför elaka svar.

Det blev ingen tidning. Det blev heller inget grillset. Men hade jag prenumererat hade jag stått med ytterligare en onödig pryl i handen.
Det är inte så att själva ägandet fyller mig med motvilja. Men tanken på att någon, någonstans har lagt ned pengar, tid och energi på att tillverka en meningslös pryl, gör mig mycket irriterad. Vår jord har ändliga resurser. Låt oss därför begränsa vår tillverkning. Låt oss se till att de prylar som tillverkas är sådant som gör våra liv lite bättre.
Plastleksaker från hamburgerbarer, slipsar från bokförsäljare och oanvändbara grillset gör inte vår värld till en bättre plats att bo. Det minsta man kan begära är väl att vi själva ska kunna bestämma vad vi ska äga.

Gubben gnäller del 1 - Boklådor

Vännen Emanuel har på sin blogg inlett en serie han kallar "Emanuel Dissar" och vem är jag som är sämre än att göra likadant. Så till och från kommer här en smula gubbagnäll med underrubriken "Det finns saker som var bättre förr".
Del ett ska handla om begreppet Boklådor - vilket är den korrekta plurarformen av Bokhandel.
Till att börja med så läste jag i DN 101022 att hundra boklådor är i farozonen. Den största och främsta försäljningen sker via nätet så butikerna får slå igen.
Men eftersom gnällgubben är en inbiten bokköpare i butik så besökte jag en bokhandel för att köpa en present till en mycket nära vän. Boken hette "Yllebroderier" och handlade just om detta udda ämne.
Bakom disken stod det inte längre en bokhandelsmedhjälpare. Där stod det en försäljare av den sort som lika gärna kunde kränga vitvaror. Han slog lite på datorn och kom fram till att denna bok kunde jag lika gärna köpa via nätet. Det skulle gå både snabbare och bli billigare.
Naturligtvis gjorde jag så - men den fanns också billigare hos en helt annan distributör. Så var Bokia en kund mindre.
Det var nu jag fick en annan, lika god, idé. Jag skulle köpa Orhan Pamuks senaste. Raskt in i en annan bokhandel i förhoppningen om bättre tur. Tyckte ändå det var bäst att fråga vilken var hans senaste. (Tilläggas kan att jag inte själv är specialist på Pamuk, men den som skulle få boken har läst allt han har skrivit.)
Bakom disken stod en kvinna och man såg i hennes ögon den panik som uppstår när någon frågar efter något helt okänt. Men datorn visste råd. Senaste boken var "Oskuldens museum" och den stod "Där borta", sa kvinnan och pekade lite vagt. Min artighet förbjöd mig att påminna henne om att Pamuk var faktiskt nobelprisvinnare och därför kanske inte helt okänd.
Tack och lov tittade jag efter lite mer noga. Oskulden Museum var inte bara förra årets bok av Pamuk utan fanns även i pocketutgåva.
Årets bok heter Andra Färger.

Om jag ägde en bokhandel och visste att kundunderlaget balanserar på en skör tråd; Då skulle jag vara livrädd att förlora en enda kund. Jag skulle skaffa mig en kunnig personal som visste allt om böcker och som dessutom kunde sälja och rekommendera dem.
Vore de dessutom trevliga och tycker det är kul med kunniga kunder så vore det väl ännu bättre.
Tyvärr verka det som boknördar är ett utdöende släkte. Såväl bakom som framför disken.
Vi som gillar böcker får väl börja handla på antikvariat. Detta är vår sista utpost.

Detta är SD:s vallokomotiv.

 

GP publicerade häromdagen ett klipp med en av Göteborgs ledande Sverigedemokrater.

Det är lätt att skratta. Det är lätt att brotta ned sig i lyteskomik och förlöjliga den här sortens människor. Och det är lätt att låta ett rungande skratt eka hela vägen ut till Rannebergen. Sedan kan man luta sig tillbaka i självgod förnöjelse; Så enfaldiga "dom där är". Låt oss gotta oss åt det faktum att vi inte är lika korkade som dom.
Då har man bara blivit likadan.

Eller som Nietzsche skrev

Den som kämpar emot ohyra, bör akta sig så att han själv inte blir ohyra. Ty om du ser ner i avgrunden länge nog, ser avgrunden ner i dig.

Det finns mängder av orsaker att behandla även Sverigedemokrater med ett visst mått av god ton. Även om de själva inte behärskar konsten så bör man ju inte förfalla till motståndarens vulgaritet. Risken är ju att man blir likadan.
Dessutom är det danande för karaktären. Någon vis person sade någon gång: "Det finns människor som Gud sänder i vår väg för att vi ska ha något att öva oss på."

Dessutom är det dags att låta SD och resten av världen förstå att det inte är det minsta synd om dem. Självömkan bör inte uppmuntras.

Sverigedemokraterna och den falska antirasismen

En av de mer säregna argumenten hos Sverigedemokraterna är att de kallar sig antirasister och att de även betraktar mångkulturen som den verkliga rasismen. Detta resonemang innehåller så många och säregna kullerbyttor att det, i det närmaste, blir omöjliga att reda ut.
Ska man ändå försöka få någon ordning, så måste man börja med att presentera ett relativt nytt begrepp i kulturpolitiken; "Etnopluralism".
Enligt denna syn så bör varje kultur leva i sin egna lilla sfär och man bör förhindra någon form av kontakt mellan olika folk, raser och kulturer.

Wikipedia definierar begreppet så här:

Etnopluralism är ett begrepp som används inom nationalistiska kretsar. Det råder dock delade meningar om vad den termen innefattar, men ofta uttolkat som att ingen ras eller etnisk grupp är mer värdefull än någon annan, men att de måste leva åtskilda för att undvika påstått negativa konsekvenser av genetisk och kulturell  sammanblandning. Den etniska gruppen anses ha kollektiva rättigheter, vilket främst handlar om rätten till överlevnad, och rätten till en egen nationalstat.

Sverigedemokraterna själva uttrycker det så här:

Ett av kulturpolitiken främsta syften är att stärka intresset för och kunskapen om svensk och lokal kultur liksom att slå vakt om de djupa värden som det kulturella arvet innehåller.

(Inom parentes kan nämnas att man även skriver:

Kommunalt kulturstöd ska inte gå till politisk eller politiserad verksamhet.

vilket bildar ytterligare en SD-paradox.)

Om jag förstår resonemanget rätt så går det ut på följande (mina kommentarer inom parentes):

• Varje folk har rätt till sin kultur (och det kan man ju inte protestera mot)
• Varje folk har rätt att försvara sin kultur mot hot (Nåja - kanske - eventuellt)
• Varje kontakt med annan kultur utgör ett hot (Nu börjar det bli underligt)
• Varje kulturkontakt leder till nivellering och en risk att alla kulturer blir likadana. (Nu har man väl flippat ut totalt.)

Ser man andra länders kultur enbart som ett hot så är det ju inte konstigt att man vill vakta den egna kulturen från invasion. Och då finns det en logik i att man ser mångkultur som rasistisk eftersom den hotar den egna rasen.
Men ser man kulturutbyte för vad det verkligheten är - en möjlighet till utveckling och förnyelse. Då faller naturligtvis hela korthuset samman. Då framstår även etnopluralismen som den fascistiska ideologi som den verkligen är. En metod att skilja raser, människor och kulturer åt.  M.a.o. det som vi i dagligt tal kallar just för - Rasism.

Vem låste gungorna

Av olika orsaker återvände jag till min barndoms gata häromdagen. Nostalgikicken var stor men såpass personlig att jag undrar om någon mer än jag själv har någon glädje av den.
Jag gick också förbi det ställe, där vår enda lekplats fanns. Vi hade sandlådor här och var... men inga riktiga lekplatser. Tills en dag. I ett anfall av givmildhet satte man upp två gungor. Två träplattor fästa i en ställning med stabila järnkedjor. Eftersom vi var c:a 200 7-åringar som bodde i området blev köerna långa till Kaverös enda attraktion. Det köades och det gungades.
Fem minuter fick man gunga sedan fick man lämna plats åt nästa barn. Fem minuter åt gången, fram till klockan sex. Då kom nämligen en fastighetsskötare och låste fast gungorna för natten och de låstes inte upp förrän dagen därpå klockan nio.
När vi frågade varför så sa man att dessa gungor kunde locka barn att stanna ute sent på kvällarna för att gunga. Eller rättare sagt;
– Ni ska inte gunga på kvällen, sa fastighetsskötaren. Då ska ni hålla er hemma.
När vi frågade om man inte kunde låsa upp dem tidigare på morgonen så att vi kunde gunga innan skolan började klockan sju så röt han: "Då kommer ni bara för sent till skolan"

Jag har ofta tänkt på honom. "Gunglåsarmannen" heter han i mina tankar. Och jag har ofta tänkt på hur han måste se tillbaka på sitt liv. Naturligtvis kan inte all utföra storverk. Vi kan inte alla uppfinna glödlampan, penicillinet eller atombomben. Men kanske de flest kan se tillbaka och tänka: "Jag gjorde kanske en och annan människa lite lyckligare."

Gunglåsarmannen ser tillbaka och tänker: "Jag hindrade i alla fall ungdjävlarna från att gunga."

Om ett nobelpris

Lite förvånad och lite glad blev jag när det visade sig att Mario Vargas Llosa fick nobelpriset. Jag ska inte påstå mig vara specialist på hans böcker men har för mig att jag läste honom för många år sedan.
Detta är ett överraskande men inte speciellt utmanande val. Llosa tillhör eliten inom världslitteraturen och i latinska länder är han stor.
Kommentarerna var naturligtvis förutsägbara. Åtminstone de som GP valde att publicera.
Några kommentarer är väl värda att i sin tur kommenteras?

Rebecca Vinterbarn Elg, programledare för Hej Litteraturen på SVT:

- Vem, sa du? Jag har absolut inte läst något av honom, jag tror att det är ett av kriterierna som de sätter upp för vem som ska få priset – att bara en liten grupp har läst böckerna.

O heliga enfald är väl det första man kommer att tänka på. Snacka om att vara snarstucken och förfördelad.

Jan Guillou, författare:

Jag hade gärna sett Adonis, av politiska skäl, det är bara en arab som har fått priset tidigare. Sedan fruktade jag Amos Oz, vilket hade varit helt fel läge.

Min personliga favorit är också Adonis men att reagera med ryggmärgen och tycka det är "fel läge" att ge priset till Amos Oz är det samma som att säga att man inte önskar fred i Mellanöstern. Litteraturpriset ska baseras på hög konstnärlig nivå. Inte politiska situationer.

Vargas Llosa ett bra val. En något bortglömd men stor författare. Är det inte så litteraturpriset ska fungera?

Dags att avslöja myter

Det finns något som stör mig i den pågående debatten kring SverigeDemokraterna. Mycket av pajkastningen tycks bestå i personliga utfall mot enskilda SD-medlemmar och väldigt lite om partiets idéinnehåll.
Så även om jag anser att Jimmy Åkesson är en fjantig liten nippertippa som börjar gråta när något går honom emot, så är detta inget sakligt argument och bör lämnas utanför en politisk debatt - även om den därmed blir betydligt tråkigare.
Låt oss därför titta på några av de påståenden som SD framför och bemöta dem. Hur trevligt det än kan vara att gå till personangrepp.

Det pågår en massinvandring till Sverige

Genom att sätta det lilla ordet "mass" framför "invandring" har man byggt upp en bild av en fullständig invasion.
I själva verket är det en ganska liten ström människor som får stanna kvar i Sverige.
Med 10.000 beviljade asyler, 20.000 anhöriga och en svensk befolkning på 9.3  miljoner svenskar utgör invandringen 0.3% av befolkningen. Det krävs en paranoid hjärna att kalla detta för en "massa".

Det är synd om SverigeDemokraterna

Att springa till fröken och klaga över att kamraterna är elaka och inte vill leka passar möjligen en sjuåring i första klass, inte en representant för ett riksdagsparti. Då marscherar man heller inte ut ur kyrka därför att man ogillar vad som sägs i predikstolen. Då uppför man sig som en mogen och vuxen människa.
Att framställa sig själva som en grupp som det är synd om, är enbart löjeväckande.
Över huvud taget är avsaknaden av ryggrad, en av SD:s mer motbjudande attribut.

Den Svenska Kulturen är hotad

Själv tillhör jag en grupp som i stort sett ägnat hela mitt liv åt vad man skulle kalla för svensk kultur. Allt från urgamla polskor till Thomas Tranströmer. Att någon annan kultur skulle hota detta är befängt. Det tyder bara på att man inte tror på sin egen kultur och dess inneboende styrka.
Vad man vill förhindra är att den svenska kulturen ska bli "kontaminerad" av utländska influenser. Vad man glömmer är att den svenska kulturen skulle avlida utan näring utifrån. Isolerar man den svenska kulturen från influenser utifrån så kommer det att sitta svenskar om hundra år och svära ve och förbannelse och undra vad vad vi egentligen höll på med när vi lät kulturen dö av näringsbrist.

Det pågår en islamisering av Sverige

Att leva tillsammans är att ta och ge. Det är att kompromissa och finna lösningar som är till gagn för alla. Och det vet de flesta svenskar. De flesta utom SD. Resten av Sverige talar om integrering och att lära sig av varandra. SD talar om assimilering - att de som flyttar hit ska tala och bete sig som Svenskar.
Varje litet krav ses som ett steg mot ett totalitärt samhälle där sharia står över Sveriges Rikes Lag. Det finns ett annat ord för detta - paranoia.

Vi måste ta hand om de som redan finns här

Klart att vi ska, men detta hindrar oss inte att även ta hand om dem som behöver en fristad. Att göra en koppling mellan samhällets segregering och flyktingpolitiken är ett rent skamgrepp.
En våldtagen och stympad somalisk kvinna kan inte vänta medan vi finner arbete åt dem som redan bor här.
Och en arbetslös man från Irak får det inte bättre därför att vi inför flyktingmoratorium.

Min valanalys

Valanalys är en svår sak. Det finns lika många åsikter som det finns medborgare. Här är min - var så god.

Jag har ett minne. Jag är tio år och går utmed hamnen i Göteborg med min morfar. På kajen står stora travar med styckegods. Kranarna vinschar sakta in bal efter bal i fartygens inre. På andra sidan älven ligger stora högar med kol och med koks. Där ligger också de fyra stora varven: Götaverken, Eriksberg, Lindholmen och Arendal.
Året är 1963 och tjugo år senare är allt borta. Containerfartygen byggs i Sydostasien och dessa anlöper inte den inre hamnen.

Sverige tillverkar inte längre fartyg. Och snart är nästan all verkstadsindustri borta. Svetsare, arborrare och nitare går arbetslösa. Den nya generationen utbildar sig till designers och ingenjörer. De gamla går utan arbete.

En gigantisk strukturomvandling inleddes, De gamla bruken är tomma eller byggs om till kulturhus eller outletbutiker.

Den gamle industriarbetaren är utrotningshotad. Ingen frågar efter honom. Inte ens den socialdemokrati som han alltid stött i alla år. Denna verklighet kallar man ofta "Det post-industriella samhället".

Samtidigt ser han hur förorten där han bor långsamt förfaller. Miljonprogrammet höll inte ens i 50 år. Husen är slitna och där bor bara människor han inte känner. Människor med främmande namn som är lika arbetslösa som han själv. När samhället förändras växer ett nytt proletariat fram. Människor som känner sig onödiga.

Makten sitter inne i centrum. Den ser man aldrig. Den kan man aldrig fråga. Man känner sig utanför. En ansiktslös maktmänniska kan man inte se. Det enda man ser är invandrare lika arbetslösa som man själv. 

Trots allt så läser man tidningar och ser på tv. Man tar till sig uppgifter om ett annat folk, om en annan grupp människor, om en annan kultur och religion. De kallas muslimer och de enda muslimer man ser i media är ju terrorister. Och eftersom kvinnan som flyttat in i en sliten tvåa, ensam med sin fem barn också är muslim så blir hon en symbol för världens ondska. Och nu vill maktens män att det ska flytta in fler muslimer - främlingar som blivit delaktiga i ett samhälle där man själv känner sig utstött.

Maktens män bor långt bort men en politisk grupp lever nära. De lovar att vrida klockan tillbaka. De lovar att hindra fler muslimer att flytta in. De lovar att återskapa det som utgjorde en trygghet; Statskyrkan, Värnplikten och det gamla hederliga industrisamhället. Där övriga partier sviker så därför vänder man sig till den enda lösning man kan hitta. Därför vände sig var tjugonde svensk till ett fascistiskt parti som lovade en återgång till ett samhälle som bara lever som ett utopiskt minne.

Därför röstade 5% på Sverigedemokraterna. Det fanns ju inget annat parti som brydde sig.