Om ett nobelpris

Lite förvånad och lite glad blev jag när det visade sig att Mario Vargas Llosa fick nobelpriset. Jag ska inte påstå mig vara specialist på hans böcker men har för mig att jag läste honom för många år sedan.
Detta är ett överraskande men inte speciellt utmanande val. Llosa tillhör eliten inom världslitteraturen och i latinska länder är han stor.
Kommentarerna var naturligtvis förutsägbara. Åtminstone de som GP valde att publicera.
Några kommentarer är väl värda att i sin tur kommenteras?

Rebecca Vinterbarn Elg, programledare för Hej Litteraturen på SVT:

- Vem, sa du? Jag har absolut inte läst något av honom, jag tror att det är ett av kriterierna som de sätter upp för vem som ska få priset – att bara en liten grupp har läst böckerna.

O heliga enfald är väl det första man kommer att tänka på. Snacka om att vara snarstucken och förfördelad.

Jan Guillou, författare:

Jag hade gärna sett Adonis, av politiska skäl, det är bara en arab som har fått priset tidigare. Sedan fruktade jag Amos Oz, vilket hade varit helt fel läge.

Min personliga favorit är också Adonis men att reagera med ryggmärgen och tycka det är "fel läge" att ge priset till Amos Oz är det samma som att säga att man inte önskar fred i Mellanöstern. Litteraturpriset ska baseras på hög konstnärlig nivå. Inte politiska situationer.

Vargas Llosa ett bra val. En något bortglömd men stor författare. Är det inte så litteraturpriset ska fungera?

Dags att avslöja myter

Det finns något som stör mig i den pågående debatten kring SverigeDemokraterna. Mycket av pajkastningen tycks bestå i personliga utfall mot enskilda SD-medlemmar och väldigt lite om partiets idéinnehåll.
Så även om jag anser att Jimmy Åkesson är en fjantig liten nippertippa som börjar gråta när något går honom emot, så är detta inget sakligt argument och bör lämnas utanför en politisk debatt - även om den därmed blir betydligt tråkigare.
Låt oss därför titta på några av de påståenden som SD framför och bemöta dem. Hur trevligt det än kan vara att gå till personangrepp.

Det pågår en massinvandring till Sverige

Genom att sätta det lilla ordet "mass" framför "invandring" har man byggt upp en bild av en fullständig invasion.
I själva verket är det en ganska liten ström människor som får stanna kvar i Sverige.
Med 10.000 beviljade asyler, 20.000 anhöriga och en svensk befolkning på 9.3  miljoner svenskar utgör invandringen 0.3% av befolkningen. Det krävs en paranoid hjärna att kalla detta för en "massa".

Det är synd om SverigeDemokraterna

Att springa till fröken och klaga över att kamraterna är elaka och inte vill leka passar möjligen en sjuåring i första klass, inte en representant för ett riksdagsparti. Då marscherar man heller inte ut ur kyrka därför att man ogillar vad som sägs i predikstolen. Då uppför man sig som en mogen och vuxen människa.
Att framställa sig själva som en grupp som det är synd om, är enbart löjeväckande.
Över huvud taget är avsaknaden av ryggrad, en av SD:s mer motbjudande attribut.

Den Svenska Kulturen är hotad

Själv tillhör jag en grupp som i stort sett ägnat hela mitt liv åt vad man skulle kalla för svensk kultur. Allt från urgamla polskor till Thomas Tranströmer. Att någon annan kultur skulle hota detta är befängt. Det tyder bara på att man inte tror på sin egen kultur och dess inneboende styrka.
Vad man vill förhindra är att den svenska kulturen ska bli "kontaminerad" av utländska influenser. Vad man glömmer är att den svenska kulturen skulle avlida utan näring utifrån. Isolerar man den svenska kulturen från influenser utifrån så kommer det att sitta svenskar om hundra år och svära ve och förbannelse och undra vad vad vi egentligen höll på med när vi lät kulturen dö av näringsbrist.

Det pågår en islamisering av Sverige

Att leva tillsammans är att ta och ge. Det är att kompromissa och finna lösningar som är till gagn för alla. Och det vet de flesta svenskar. De flesta utom SD. Resten av Sverige talar om integrering och att lära sig av varandra. SD talar om assimilering - att de som flyttar hit ska tala och bete sig som Svenskar.
Varje litet krav ses som ett steg mot ett totalitärt samhälle där sharia står över Sveriges Rikes Lag. Det finns ett annat ord för detta - paranoia.

Vi måste ta hand om de som redan finns här

Klart att vi ska, men detta hindrar oss inte att även ta hand om dem som behöver en fristad. Att göra en koppling mellan samhällets segregering och flyktingpolitiken är ett rent skamgrepp.
En våldtagen och stympad somalisk kvinna kan inte vänta medan vi finner arbete åt dem som redan bor här.
Och en arbetslös man från Irak får det inte bättre därför att vi inför flyktingmoratorium.

Min valanalys

Valanalys är en svår sak. Det finns lika många åsikter som det finns medborgare. Här är min - var så god.

Jag har ett minne. Jag är tio år och går utmed hamnen i Göteborg med min morfar. På kajen står stora travar med styckegods. Kranarna vinschar sakta in bal efter bal i fartygens inre. På andra sidan älven ligger stora högar med kol och med koks. Där ligger också de fyra stora varven: Götaverken, Eriksberg, Lindholmen och Arendal.
Året är 1963 och tjugo år senare är allt borta. Containerfartygen byggs i Sydostasien och dessa anlöper inte den inre hamnen.

Sverige tillverkar inte längre fartyg. Och snart är nästan all verkstadsindustri borta. Svetsare, arborrare och nitare går arbetslösa. Den nya generationen utbildar sig till designers och ingenjörer. De gamla går utan arbete.

En gigantisk strukturomvandling inleddes, De gamla bruken är tomma eller byggs om till kulturhus eller outletbutiker.

Den gamle industriarbetaren är utrotningshotad. Ingen frågar efter honom. Inte ens den socialdemokrati som han alltid stött i alla år. Denna verklighet kallar man ofta "Det post-industriella samhället".

Samtidigt ser han hur förorten där han bor långsamt förfaller. Miljonprogrammet höll inte ens i 50 år. Husen är slitna och där bor bara människor han inte känner. Människor med främmande namn som är lika arbetslösa som han själv. När samhället förändras växer ett nytt proletariat fram. Människor som känner sig onödiga.

Makten sitter inne i centrum. Den ser man aldrig. Den kan man aldrig fråga. Man känner sig utanför. En ansiktslös maktmänniska kan man inte se. Det enda man ser är invandrare lika arbetslösa som man själv. 

Trots allt så läser man tidningar och ser på tv. Man tar till sig uppgifter om ett annat folk, om en annan grupp människor, om en annan kultur och religion. De kallas muslimer och de enda muslimer man ser i media är ju terrorister. Och eftersom kvinnan som flyttat in i en sliten tvåa, ensam med sin fem barn också är muslim så blir hon en symbol för världens ondska. Och nu vill maktens män att det ska flytta in fler muslimer - främlingar som blivit delaktiga i ett samhälle där man själv känner sig utstött.

Maktens män bor långt bort men en politisk grupp lever nära. De lovar att vrida klockan tillbaka. De lovar att hindra fler muslimer att flytta in. De lovar att återskapa det som utgjorde en trygghet; Statskyrkan, Värnplikten och det gamla hederliga industrisamhället. Där övriga partier sviker så därför vänder man sig till den enda lösning man kan hitta. Därför vände sig var tjugonde svensk till ett fascistiskt parti som lovade en återgång till ett samhälle som bara lever som ett utopiskt minne.

Därför röstade 5% på Sverigedemokraterna. Det fanns ju inget annat parti som brydde sig.

Man känner inte igen sig

Det var kväll. Regnet strilade sakta ned. Han tog på sig rocken och gick ned till den gamla fabriken. Länge stod han i mörkret och såg mot det stora tegelbyggnaden. Kommunen hade länge talat om att bygga om till någon slags konsthall men ännu hade inget hänt. Ja, förutom att ungdjävlarna hade krossat varenda ruta med sina stenar.

40 år hade han tillbringat i den stora fula kolossen. 40 år vid svarven. Han var 55 när portarna stängdes. Och det var nu 10 år sedan. Sedan dess hade han inte haft något arbete. Han var inte som de andra. Som fackpampar och förmän. Till dessa hade det funnits jobb. Men inte till en vanlig svarvare. Jobben hade gått till andra. Till pampar och de som senare flyttat in. Men inte till honom.
Det hade varit skönt när han fyllt 64 och han sluppit oroa sig för arbetslösheten. Det var lättare att vara pensionär.

Visst hade ha gått på kurs. Arbetsförmedlingen hade satt honom framför en dator och sagt åt honom att lära sig hantera den. Men en dator är inte som en svarv. Hans fingrar var klumpiga och han hjärna trög. Han ville inte ha någon dator. Han ville ha en svarv. Han ville känna stålet i sina fingrar. Men numer hade även datorerna börjat styra svarvarna. Inte ens det fick han göra själv. Han kände inte igen sig.

Likadant var det på stan. Konsumbutiken var borta. Konsumbutiken där gubbarna satt och pratade. Ofta hade han gått ned dit bara för att få höra lite om hur det var förr. När fabriken och bruket var medelpunkten och bandylaget var ortens stolthet. Gubbarna berättade gärna och han kunde bara sitta och lyssna. Men nu var gubbarna döda, bruket stängt och ingen spelade längre bandy. Han kände inte igen sig.

Och så var det invandrarna. De som flyttat hit. Greker och Jugoslaver gick väl an. De hade stått sida vid sida bredvid honom vid svarvarna och snart hade de förstått varandra och blivit vänner. De hade ju haft samma arbete. Men han mindes hur arg han mor hade blivit när hans lillasyster hade börjat träffa en av de yngre. Hon hade ju inte förstått. Det var ju knappt att hon velat gå på bröllopet.
Annat är det nu. Nu kommer de inte från Grekland. De kommer från länder han knappt hört talas om. De talar språk han inte känner igen och bär konstiga kläder. Och så är de mohammedaner också, tänkte han. Man känner inte igen sig.

Tänk om det fanns en knapp. En knapp som den han hade på svarven. Den knappen som fick svaren att rotera baklänges. En sådan knapp vill jag ha på mig själv. Så att jag kan bli ung igen. Få stå vid min svarv. Få ha ett arbete. Få känna mig värdefull. Igen.

Med (mot?) Sverigedemokrater i kulturen

Så är snart valresultatet färdigt och det slutar tråkigt nog med att ett tjogtal Sverigedemokrater tar plats i en riksdag som är långt mer demokratisk än själva partiet. Jag ska inte gå in på alla de detaljer som talar emot en sådan representation men vi kan väl använda Frans G Bengtssons ord när han beskrev det av tyskarna ockuperade Tjeckoslovakien.

Måtte Sodoms och Gomorras eld tvätta den värld ren, där den sortens ting framfödas ur skurkars incest med idioter.

Så låt oss därför låta SverigeDemokraterna själv beskriva sin kultursyn:

En annan viktig faktor i arbetet för ökad trivsel är den offentliga konsten, som skall ha en folklig förankring och på ett tydligt sätt lyfta fram det nationella och lokala kulturarvet.

Tydligare kan väl inte Frans G Bengtssons ord illustreras. Men i stället för att enbart förolämpa SD, vilket i och för sig jag inte har något emot, låt oss ta en titt på hur offentlig konst skapas t.ex. i Göteborg där jag har nöjet att sitta med i ett förberedande utskott för Charles Felix Linbergs minnesfond, vilken betalar all offentlig konst i Göteborg.

Med hjälp av kunniga och välutbildade tjänstemän plockas, för det mesta, tre förslag fram av vilket ett kommer att pryda den plats som bestäms i sista hand av Kulturnämnden.

Dessa förslag är utvalda utifrån en mängd olika kriterier. Bl.a ska de vara av hög kvalitet, såväl konstnärligt som hantverksmässigt. De ska passa och pryda den plats där de står. Och de ska vara möjliga att tillverka inom rådande budget.

Av dess förslag väljer utskottet ett, vilket senare skickas till styrelsen (=Kulturnämnden) för beslut.

I botten finns ett kvalitetstänkande. Vi som sitter i utskott och styrelse bär naturligtvis på vår politiska hemvist men det viktigaste är ändå att konstverken ska kunna hålla för tidens tand och kunna ses i många generationer. Kvaliten är viktigare än politisk övertygelse

Allt detta vill SD kasta på soptippen. I stället ska konsten bli ett instrument för deras politisk åskådning. Offentlig konst ska låsas fast i nationen och närområdet. Jag undrar hur man tänker rent praktiskt. Det vi i dag ser som nationell konst ( t.ex. Zorn och Larsson) var en produkt av en intensiv kontakt med utlandet. På deras tid såg man hur "utlandet" kunde berika Sverige genom täta kontakter. I Carl Larssons fall var det t.ex. den av SD så hatade muslimska världen som utgjorde en stor inspiration.

Nationell och lokal förankrad kultur skapar inavel och verklig degenerering. Skulle SD få möjlighet att detaljstyra över svenskt kulturliv skulle detta vara början till slutet för konsten i Sverige.

Det blev en smula kallare

Det är dagen efter valet. Resultatet är långt ifrån klart men en sak är given. För första gången sedan 30-talet sitter ett brunt parti riksdagen. Ett parti som gör allt för att dölja sitt människoförakt bakom en alltför tunn hinna av demokrati. Hur kunde det bli så?

Ansvaret ligger naturligtvis hos de övriga partierna. De som är etablerade. De som redan sitter i riksdagen. Från såväl höger som vänster har man gjort samma fel. Och mitt egna kära MP går heller inte fria.

Man trodde att SD kunde försvinna genom tystnad. Från vänster genom att blockera dem från att delta i samtalet. Oftast rent praktiskt genom att störa deras möten.
Från höger genom att peka ut dem som orosmoment.

Men ingenstans bemödade man sig att lyssna. Att försöka förstå deras argument för att kunna riva dem i små små stycken. Som hos alla partier på den bruna högerkanten så finner nämligen SD sin jordmån i rädslan. Det är skrämda medborgare som vänder sig till Sverigedemokraterna. Medborgare som fylls av ångest av en värld och ett land i förändring. Medborgare som tror sig kunna vrida tillbaka klockan till ett Sverige som aldrig existerat, ett Sverige där handelsbodar, sportmössor och dragspelsmusik fyllde ett idylliserat 50-tal. Ett Sverige där alla talade svenska och där invandrare från Italien utgjorde ett pittoreskt inslag.

Men detta Sverige har aldrig funnits - mer än i några Sverigedemokraters fantasi. Och denna fantasi har man stöttat, inte bara med lögner och påhittad statistik, här och var har det också krävts rent kriminell verksamhet för att få ekvationen att gå ihop.

Felet var att vi inte lyssnade. Felet var att vi stängde våra öron eller försökte stänga deras munnar. Följden blev att det skrämda, ångestfyllda medborgaren såg ett parti, i vilken hon kunde spegla sin rädsla. Men såg inte de värderingar som präglar ett hatfyllt parti som SD. Man såg bara sig själva.

Nu har vi fyra år av en riksdag där dess företrädare kan använda vår riksdag som en plattform för den grövsta rasism. Låt oss därför lyssna. Så att vi kan visa den skrämde medborgaren att det inte är Islam han behöver vara rädd för, utan ett parti som vare sig är svenskt eller demokratiskt.

Det sunda livets etik

Det är bara när man är nybörjare som ens kunskap är total. ju mer man ägnar sig åt ett ämne desto mer inser man att man inte kan. Men något jag upptäckt är alla de intressanta tankar som dyker upp i huvudet när man ligger i en bassäng och meditativt kajkar av och an, längd efter längd.

Hur som helst så är det tankar kring etiken och moralen i träning och allmänt sunda vanor som rör i huvudet. Det naturligaste och enklaste är naturligtvis att se det ur en konsekvensetisk synvinkel - belöningen för all träning blir då att man mår bättre, helt enkelt. Occams rakkniv i all ära men som tankemodell bör man väl i alla fall få krångla till det mesta.

Jag har aldrig förstått att pliktetik omfattas av ett visst konservativt synsätt. För mig känns det skönt att på en rent axiomatisk grund förankra etiken i en omfamnad plikt. Det känns också som en bekräftelse av Kants kategoriska imperativ.
Enda frågan blir då naturligtvis vilka plikter man bör vila på. För min del handlar det med om personliga dygder än om plikter. Jag har ingen större lust att sätta betyg på min omgivnings närvaro eller brist på pliktkänsla.
Utgår man från Aristoteles så kan man få följade trevliga lista:

1. Mod
2. Vishet
3. Måttfullhet
4. Rättrådighet
5. Tro
6. Hopp
7. Kärlek

Detta är så att säga den goda motsvarigheten till de sju dödssynderna. Inte lika spännade i all sin godhet men väl betydligt svårare att leva upp till. Även om man bara simmar i en bassäng eller styrker sig i en motionsmaskin.

Om Biggest Loser

Till att börja med så måste jag erkänna något. Och det är inget jag stoltserar med. Det bara är så. Jag har aldrig någonsin sett ett helt avsnitt av någon enda Dokusåpa. Vare sig Robinsson, Baren eller något annat.

Därför var det förvånande att hamna i sin första Reality Show; Biggest Loser. Det fanns ett tilltal som gjorde mig ovan, ett berättarspråk jag inte förstod och en påklistrad känslosamhet som enbart gjorde mig irriterad,

Dessutom kände jag igen själva historien men kunde inte komma på var. Tills jag plötsligt fattade: Detta är en biblisk berättelse.

Den handlar om syndare (=feta människor) som samlas för botgöring (bantning) inklusive kroppslig späkning (träning). Den som mest effektivt lyckas slita synden  (fetman) ur sin kropp kan uppnå salighet i form av ytterligare närvaro i en himmelsk verklighet (själva programmet).

Den som misslyckades är för evigt förtappad och måste lämna paradiset. Något okristligt upplevde jag nog att den som ändå ångrar sina synder inte kan uppleva nåden och få återinträda i himlen.

För sina synder skulle ska man genomlida skärselden (träningspassen) och uppnå salighet (vinna 250.000 kronor).

Hämndens änglar representeras av två personliga tränare som ska driva deltagaren till den yttersta smärta.

Denna bild av plåga och förnedring kunde jag senare jämföra med min rara sjukgymnast som är ytterst noga med att jag ska ta i så mycket att det känns bra och att jag skall vilja återkomma och vara motiverad. Följden har blivit att hon på tre veckor lyckats med vänliga lämpor och knep, få mig beroende av att träna.

I Biggest Loser är motiveringen att spy i en spann. Det är åtminstone inget som skulle få mig att vilja gå vidare.

Lektion nummer 1: Träningen och viktminskning ska vara en njutning. Man ska inte tvinga sig. Det ska vara samma njutning att träna som att smaka på ett gott glas vin. Och såväl träning som vinet ska vara länge.

Men den sortens njutning är knappast något för TV4.

God och rund och gla' ska människan (inte) va'

Konsten är inte längre att vara personlig. Konsten är att vara privat. Och ännu mer privat... Att läsa om våndorna i kropp och själ hos sina medmänniskor verkar vara den nya nationalsporten. I alla fall bland den bloggläsande allmänheten.

Så även jag föll till föga. Välkommen in i en process som är mer privat än personligt. Förhoppningen är att dessa erfarenheter kan utgöra en utgångspunkt till långt vidare resonemang. Och även en mylla för personliga reflektioner. Nu kör vi!

Allt började juni månad. Vänster knä bestämde sig helt plötsligt att inte vilja vara med. Värken var stor och jag fick svårt att gå. Samtidigt svullnade höger fot upp till något man väl kunde använt i en handbollsmatch med mindre anspråk. Det var bara att promenera till läkaren som klämde och tryckte. Han vickade och välte. Samt skrev en remiss - till en röntgenfotograf. Som fotograferade och sedan konstaterades - artros. Förslitet knä. Detta ledde fram till en av de mer absurda samtal jag någonsin haft med en läkare:

– Ja, sa han. Hmm... Jo.. Jag ser här i pappren att du har fått förslitningar i knät. Men det går att ordna...
– Så bra, sa jag. Hur då?
– Ja... Hmm... kanske du skulle ta en liten tankeställare på dina levnadsvanor... Hmma... ja
– Jaha... du menar att jag är fet?
– Nja............ Jo.. Hmmm ... jag skulle väl inte uttrycka det så...
– Tjock? Överviktig? Jag ska banta?
– Nej, naej... absolut inte.. Men kanske det skulle vara till fördel om du kunde förlora något kilo sådär.

Det var inte en katt som gick runt en skål med het gröt. Det var en hel flock med katter som svassade runt en hel grötfabrik.

Men för att göra en lång historia lite kortare och mer uthärdlig för eventuella läsare. Jag fick kontakt med en utmärkt sjukgymnast som bara genom sitt vänliga väsen fick mig att klättra in i de mest sinistra kontraptioner samt utföra de mest upphöjda gärningar i form av benböjade och balansövningar.

Det var också att säga bye bye till goda läskedrycker och mumsigt naturgodis. Ett nytt liv skulle bengynnas. Och har begynt.

Det var då jag fick min mest katastrofala idé. Som god inspiration tänkte jag för först gången i mitt liv se på en dokusåpa: "Biggest Loser" i TV4. Det var en upplevelse långt värre än några avmagringsknep eller bantningskurer. Men.. för att stjäla retorik från själva programmet. Mer om det i nästa avsnitt.

Liberalismens stora problem

Människan behöver kläder. Att värma sig med och att pryda sig med. Därför köper vi också kläder och har vi gott om pengar så köper vi mer kläder än vad vi behöver.

Men kläder växer knappast på träd. De tillskärs och sys av sömmerskor. Sömmerskor vilka lever, i Sydostasien, under förhållanden så usla att vi knappast kan göra oss en föreställning därom.

Komikern Björn Gustavsson brukar berätta följande historia:

Jag har ett fadderbarn som jag brukar hjälpa genom att skicka 200 kronor i månaden. Häromdagen fick jag reda på att han skulle fylla 10 år. Så jag köpte honom ett par snygga sneakers i födelsedagspresent och kan ni tänka er, vilken lustig slump; Han hade sytt dem själv.

Förr eller senare hamnar dessa skor och kläder i Sverige. I bästa fall används de till de är utslitna. Med det är inte säkert. Det händer att de åker in i garderoben bara därför att ägaren vill njuta, av att veta, att äga dem. Det är ju därför vi (=de som har arbete) sliter i minst 40 tim/vecka. För att veta att vi äger en snygg t-shirt, i garderoben.

Efter något år eller så blir garderoben full och man måste göra sig av med dem. Kläderna hamnar i en plåtlåda som hjälp till något afrikanskt land där fattigdomen är svår. Eftersom kläderna är gratis när de kommer fram, så bryr man sig därför inte, i denna afrikanska stat, om att köpa några, och på så sätt bryts en begynnande beklädnadsindustri ned - innan den ens hunnit födas.

Hela denna process; Från sweatshops, via onödig konsumtion fram till ett fattigt afrikanskt land, är fullständigt nedbrytande. Inte bara för miljön utan också för alla inblandade parter.
Det enda processen främjar är det postmoderna samhällets gudom: Tillväxten.
Utan tillväxt inget samhälle och utan samhälle ingen liberalism. Vi är som ett skenande tåg där någon låst in nödbromsen.


När jag var parvel, gosse eller slyngel, stryk det som ej önskas, fick jag en tidning som hette Lyckoslanten. Där fanns det en övermoralisk serie om två flickor som hette Spara och Slösa. När Slösa spenderade alla sina pengar så sparade Spara sina till något viktigt och väsentligt. Spara var lycklig. Slösa var olycklig.

Det liberala samhället kräver tillväxt. Det liberala samhället kräver att vi slösar. Det liberala samhället kräver att vi är olyckliga. Någon har tänkt fel. Om man tänkt över huvud taget.

Masker bakom vilka tomma intet stirrar

Det händer att man skönjer ett mönster i tillvaron. Små händelser som verkar sakna sammanhang bildar tillsammans ett lapptäcke som ser mycket spännande ut.

Det började häromdagen då vännen Anna, inbiten socialdemokrat, såg på mig och sade:
– Miljöpartiet har ingen grundläggande ideologi - eller hur?
Jag blev helt ställt. Att någon skulle betrakta oss som helt befriade från ideologi hade aldrig slagit mig. Däremot är ju MP ett parti med mycket högt till tak. Det är bara vidrigheter som rasism, anti-feminism och liknade som inte tolereras. Men en grundläggande ideologi finns där. Kortfattat brukar de beskrivas i våra tre solidariter:

• Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet
• Solidaritet med kommande generationer
• Solidaritet med världens alla människor

Dessutom skriver Per Gahrton ett strålande inlägg i DN med anledning av den rådande debatten om liberalismens varande.
"Enligt Nycander insåg Olof Lagercrantz att socialism och liberalism är ”masker bakom vilka tomma intet stirrar”."

Söndagen efter lyssnar jag på ett avsnitt av Godmorgon Världen där man diskuterar heminredning som konsumismens sista utpost. Efter detta återstår bara att odla immateriella värden som relationer och sociala media.
Den gamla frasen "Den vinner som har flest prylar när han dör" byts raskt ut mot "Den vinner som har flest vänner när han dör".

Som grädde på moset diskuterar "Filosofiska Rummet" - "Om liberalismen". En diskussion som bara får mig att se tomheten i såväl vänster som höger. Det känns som två gamla pensionärer som fortfarande träter om Ingemar Johanssons EM-match 1958 och vem som borde ha vunnit.

Sverige har aldrig någonsin varit mer fixerat vid pengar men samtidigt märker man hur dessa spelar allt mindre roll. Vill man vara elak kan man påpeka jämföra med att det aldrig byggdes fler kyrkor i Sverige än under 1800-talet, när kyrkan stod på gränsen till att förlora sin makt och Sverige gled in det sekulära samhället. "Post-kristna", skulle man kunna kalla det med ett nyuppfunnet ord.

Liberalismen och socialismen föddes ut den industriella kapitalismen och är helt beroende av dess existens.
Jag kan inte bevisa något men jag misstänker att vi sakta är på väg mot det post-kapitalistiska samhället. Ett samhälle som kräver en ny ideologi. Det finns säkert de som anser att de nyliberala värderingarna skulle passa fint - en anarkistisk värld där "anything goes".

Själv ser jag det som en möjlighet en chans att använda befriade resurser till att återställa den brist på balans som industrialismen skapat. Helt enligt de tre solidariteterna.

Samma vindar

Jag är ingen överdängare på Photoshop men efter att ha sett SverigeDemokraternas (som de, av någon outgrundlig anledning kallar sig) valfilm så såg jag en tydlig parallell till Auschwitz II: Birkenau som jag besökte förra sommaren.
Jag kunde kallat bilden "Lika som bär" men ett gammalt citat från progg-gruppen Contact dök upp i skallen. Var så goda och väl bekommna.

Kulturpolitik inför ett val

Så har det varit kulturdebatt i P1 mellan Leif Pagrotsky (han med skägg) och Lena Adelsohn Liljeroth (hon utan skägg).
Det var en säregen historia där ingen av parterna egentligen fick tala färdigt och man kastade sig upp och ned från det stora till det lilla. Men ett par intressanta pärlor lyckades man släppa ur sig (om jag tolkat dem båda rätt).
Bl.a nämnde Lena Adelsohn Liljeroth att det inte fanns någon motsättning mellan en instrumentell kulturpolitik och en politik som strävar efter kulturens egenvärde.
Det ger genast kulturdebatten en djupare filosofisk dimension. För mig har alltid det dialektiska förhållandet mellan dessa synsätt varit det viktigaste. En strävan tycker jag vore att finna syntesen - inte förneka att motsättningen finns.

Vad som däremot gjorde mig riktigt upprörd var när Leif Pagrotsky sa att han inte kunde se något hinder för kultursponsring och att främsta orsaken var att den konstnärliga integritet ändå kunde behållas. Som om det var detta som är det tveksamma med sponsring...

I slutänden är det ju en demokratifråga. Avdragsberättigade privata bidrag innebär en skatteförlust, vilket i sin tur innebär mindre pengar till kulturen, vilket i sin tur kompenseras av sponsring.
Men sponsringen står utanför demokratisk kontroll. Den vanlige medborgaren har ingen möjlighet att påverka vilka kulturformer företagen ska sponsra.
Jag tror knappast att Pagrotsky läser detta men kanske någon partikamrat kan få socialdemokratin att ändra åsikt i frågan.

Balladen om Halvdan Råde

I Istanbul finns ett museum, Hagia Sofia, som en gång var en kristen kyrka. På balkongräcket ristade en viking vid namn Halvdan in sitt namn för tusen år sedan. 











Hans namn var Halvdan Råde. Han var av Vikings ätt
Han seglade mot Särkland. Han segla vitt och brett
I Novgorod och Kiev, var tillvaron för hård
Halvdan segla vidare, till staden Miklagård.

Det var den stolte Konstantin, en kejsar av Byzans
Han var ju, som man säger, en vis och kloker man
Han sade till vår Halvdan, ty sådan var hans makt
"Jag en lämplig plats för dig - uti min väringsvakt."

Att arbeta som väring är inte särskillt hårt
- Men tvingas gå till kyrkan, sa Halvdan. Det är svårt.
Han satt där, på balkongen, bland vikingar i rad.
Han karvade sitt namn med kniv, i kyrkans balustrad.

Men när han hade jobbat i många långa år
Då kände han i hjärtat, en ensamhet så svår
"Att leva här helt ensam, jag tror inte att det går"
Han fria till en kvinna, som hade korpsvart hår

Här lämnar vi nu Halvdan, i familjens vård
han levde tryggt och länge men dog i Miklagård
Hans söner växte upp och, blev berömda män
Döttrarna blev likaså fast, det var längesen

Men själv jag går och vandrar, i Istanbuls bazaar
Och ser en bryllings syssling i varenda turkisk karl.
Vi stammar ifrån Halvdan. Vi stammar från hans far
och släktingar vi är i dag och alla våra dar

Här slutar jag min visa, här slutar jag min sång
Moralen är rätt enkel, jag tar den blott en gång
En sanning det är detta och den är generell
Nog är det tur att Konstantin var multikulturell.

Han bestämmer vad som är vackert i Borås

I Borås Tidning, måndagen 100802 kunde man läsa följande ganska säregna uttalande:

Parasollerna är ofta gröna eller vita. Tomas Rossing föredrar ljusa parasoller.
–Gärna champagnefärgade, säger han. Man ser mer solbränd ut om man sitter under dem.

Tilläggas bör att Tomas Rossing är myndighetsperson. Han är stadsarkitekt och ansvarar alltså ytterst för ett vackrare Borås. Detta ansvar använder han alltså att dra upp riktlinjer för hur den vanlige Boråsaren ska se mest solbränd ut.

Förutom de medicinska aspekterna så finns här en fara. Faran ligger i att låta en enda person sätta upp ett estetiskt regelverk för en stad och sedan forma stadens utseende efter denna persons smak och uppfattning. Tack och lov är denna typ av estetisk centralisering blott ett minne i de flesta städer – utom just i Borås där medborgarna ska pryda staden med sin solbränna.

Egentligen vore det inte något problem. Vill Boråsarna ha en stadsarkitekt ska de väl få ha honom i fred. Problemet är bara att det i Göteborg. från borgerligt håll också vill införa denna tjänst.
Eller för att tala klarspråk. Alliansen vill ge Göteborg en stadsarkitekt.

Jag vet inte riktigt vad man vill åstadkomma med detta men förhoppningsvis ska det inte leda till ökad hudcancer hos solbrända göteborgare under champagnefärgade parasoller.

Om instrumentell kulturpolitik

När man ingenting vet är det lätt att tro att man kan allt. Ju mindre kunskap desto större övertygelse. Vad som kan skrämma mig i politiken är de tillfällen då ideologi ersätter eget tankearbete. Mina sju år i politiskt arbete har bara gjort mig alltmer ödmjuk inför frågor jag inte behärskar.
I själva verket är det bara ett fält där jag känner någon form av insikt och kunskap och det är inför kulturpolitiken – tyvärr ett eftersatt område inom alla partier.
På något sätt är det symptomatiskt att ett av våra riksdagspartier (=KD) tycker att den främsta kulturpolitiska frågan är sänkt moms på dansbandsmusik.

Vilken är då skiljelinjen mellan röd-grön och borgerlig kulturpolitik? Svaret är enkelt; Skall vi ha en kulturpolitik som är instrumentell (där kulturen tjänar något annat och viktigare syfte) eller ska vi ha en politik där kulturen har ett egenvärde och där dess existens inte behöver motiveras.
Från socialistiskt håll vill man göra detta till en icke-fråga. Kulturen existens ska motiveras genom att de ska tjäna högre och ädlare syften; som turistmagnet, som social motivering för yngre eller för att stärka stadens varumärke.

För egen del har jag mycket svårt för ett sådant resonemang. Ska kulturens existens motiveras med dess nytta så kan kulturen får stryka på foten den dag man anser den vara onyttig.

Fast frågan är om inte den borgerliga synen är ännu värre. Där hamnar så väl konst som kultur på en ouppnåelig piedestal där den kan beundras men inte beröras av de vanliga medborgarna. Konsten förpassas till stadens finrum när går i kamp mod kulturyttringar i stadens ytterområden.

Den goda konsten hamnar då i centrum där den kan dyrkas av en utvald elit. De som bor i ytterområdena får i bästa fall klara sig med ett stadsdelsbibliotek.

Att hitta balansen mellan dess två ytterligheter. Att kunna avgöra när konsten kan göra instrumentell nytta och när en elitistisk kultur kan verka inspirerande. För mig är det detta som är den tredje, den gröna vägen.

Nationalnostalgi

Jag är gammal nog att återkalla min tonårstid. Jag är gammal nog att minnas det som var väsentligt. Allt strunt har tack och lov sköljts bort.

Jag brukar med värme i rösten berätta om de originalföreställningar jag sett med Nationalteatern. "Akta dig för Lumor" på Hagahuset eller " Speedy Gonzales" på Landala fritidsgård. I båda fallen var jag på tok för gammal men smög mig in, satt längst bak ... och njöt.
Ett minne från den tiden var Göteborg som en MYCKET repressiv stad. För alla politiska partier (utom VPK) var Nationalteatern en nagel i ögat. Du utmanade och kritiserade allt som gått fel i miljonprogrammets betongpolitik. De visade upp en ungdomskultur som helst skulle förtigas.

Men de gav också en röst åt en generation kände sig försedda med munkavle. De sa allt det som en förbannad sjuttonåring inte kunde uttrycka och kunde han hittat rätt ord var det ändå ingen som hade lyssnat.

Allt detta strömmade över mig när jag läste ett porträtt av Hans Mosesson (=Speedy Gonzales) i dagens (100725) GP:

Men jag minns när vi gjorde föreställningen Speedy Gonzales 2 och där satt en kille som låg illa till i Biskopsgården – många av de unga var dödsdömda av drogmissbruk. Jag mötte honom häromåret på en bilverkstad. Han ropade "Halllåå Speedy, känner du igen mig? Du ska veta att du räddade mitt liv."

Den som ifrågasätter kulturens plats i samhället och undrar vilket syfte kulturen ska tjäna bör läsa detta om och om igen. Det var småsmulor som delades ut till Nationalteatern men de lyckades förändra en hel stad. Till det bättre.

Hålla handen

Senaste numret av tidningen Vi innehåller en längre interjuv med Gösta Ekman. Bl.a. berättas om hur far hans, Hans, friade till mamman hans, Agneta Wrangel, som dessutom var grevinna. Hasse Ekman lär ha sagt ungefär  såhär: "Det har alltid varit min dröm att komma in i adelskalendern. Has det vallgrav?"
Sånt tycker jag är roligt och det påminner mig om en händelse som inträffade för många år sedan.

Jag skulle arbeta några dagar i Stockholm och tog tåget upp för att bo på Hotell Wellington. Efter att ha använt mig av tunnelbanan klev jag av vid Östermalmstorg och lufsade trapporna upp till själva torget. Jag såg mig väl inte så noga för utan anade bara att det stod två personer där. Utan att titta på någon av dem steg jag fram.

– Jag söker Hotell Wellington, sa jag.
– Och du kommer att hitta det sa mannen framför mig salvelsefullt och tog min hand i båda sina.

Han höll fast mig i ett stadigt grepp och jag blev mycket förbryllad.

– Han är försöksutskriven, var min första tanke. Han kommer aldrig att släppa handen. Han kommer att predika för mig och innan han släppt taget har han frälst mig och gjort mig till medlem i någon konstig sekt som offrar marsvin under fullmånen.

I vilket fall som helst tyckte jag väl att jag skulle se vem som stod där och höll min hand. Jag lyfte blicken och såg rakt in i ett ansikte som tillhörde Gösta Ekman. Fram tills dess hade jag av ren utmattning bara tittat ned i golvet.

Han log vänligt, släppte handen och personen bredvid pekade ut vägen till hotellet.

– Tack för den, tänkte jag. Tack Gösta Ekman, för att du gav mig en sällsam historia att berätta.

Från bokmässan i Od

Regnet smattrar mot duken. Tvärs över den våta gräsmatten springer en parkeringsvakt. Jag dricker något som nästan, men inte riktigt, smakar som te. Dessutom löser jag en sudoko.
Det är en lördag i mitten av juli och jag befinner mig i den lilla byn Od, någonstans mellan Ulricehamn och Vårgårda. Det är lördag och omkring mig pågår, för andra året, "Bokmässan i Od".
Även förra året regnade det.
Det vita partytältet, de fuktiga funktionärerna och den allmänna stämningen av stort jippo i liten by får mig att känna mig som om jag var med i ett svenskt avsnitt av Morden I Midsummer. Det enda jag saknar är att se byprästen komma cyklande med en Panamahatt på huvudet.

Det kan låta som om jag gycklar men det är tvärt om. Bokmässa anordnas av en verklig eldsjäl, Gärd Ljungquist-Persson som dessutom driver ett bokcafé i den lilla byn; året om. En sådan person är unik. En sådan person har inre bara entreprenörens glöd utan också en längtan att sprida kultur, även på platser där andra skulle rygga tillbaka. Heder åt Bokmässan i Od och jag ser redan fram mot nästa år.

Bokanmälan: Han som aldrig fick bli kung

Syndabockar är bra att ha. Då slipper man ta ansvar för det som verkligen händer. Man kan lägga skulden på någon i periferin. Gärna någon som är död och som därför inte kan försvara sig.
Så var det t.ex. med arvprinsen Gustaf Adolf, den nuvarande kungen far. Han gifte sig med en dam från Tyskland - så suspekt. Han besökte olympiaden i Berlin 1936 - mycket egendomligt. Och han träffade visst Hitler vid något tillfäle - saken är klar. En sådan människa måste ju vara nazist (obs ironi).

Vad man glömmer är att han, efter en middag med Herman Göring, slutade umgås i vissa tyska kretsar.

Så även om han inte på något sätt stödde nazisterna så var det ingen sympatisk person som stod i tur att ärva kronan efter sin far kronprinsen (blivande) Gustaf VI Adolf. Han beskrevs som allvarlig och tillbakadragen, lite blyg och sträv. Hans bana var yrkesmilitärens och hans meriter var inom idrotten.

Enda tillfället då han verkar ha trivts med livet var som familjefar när han fick umgås med alla sina barn. Tyvärr vara detta inte så länge. Vid en flygolycka 1947 avled den person som kanske kunde ha blivit kung år 1973 när gamle kungen dog.

Om detta och lite därtill har Per Svensson skrivit i boken "Han som aldrig blev kung", vilket är en biografi över arvprinsen. Eller ett försök till biografi får man väl säga. Prinsen var väldigt ovillig att låta sig intervjuas och han skrev väldigt få brev. Det finns med andra ord väldigt lite material att använda.

Per Svensson har därför varit nödgad att redogöra för mängder av händelser i marginalen, som t.ex. en omfattande redogörelse för judeutrotningarna i Coburg - den blivande drottningens hembygd.

Men bereder man sig på ett stycke 1900-tals historia med arvprinsen som en röd tråd så är boken inte alls dum. Den är faktafylld och intressant.

Dessutom är den inte omöjlig att finna i något antikvariat.