Det blev en smula kallare

Det är dagen efter valet. Resultatet är långt ifrån klart men en sak är given. För första gången sedan 30-talet sitter ett brunt parti riksdagen. Ett parti som gör allt för att dölja sitt människoförakt bakom en alltför tunn hinna av demokrati. Hur kunde det bli så?

Ansvaret ligger naturligtvis hos de övriga partierna. De som är etablerade. De som redan sitter i riksdagen. Från såväl höger som vänster har man gjort samma fel. Och mitt egna kära MP går heller inte fria.

Man trodde att SD kunde försvinna genom tystnad. Från vänster genom att blockera dem från att delta i samtalet. Oftast rent praktiskt genom att störa deras möten.
Från höger genom att peka ut dem som orosmoment.

Men ingenstans bemödade man sig att lyssna. Att försöka förstå deras argument för att kunna riva dem i små små stycken. Som hos alla partier på den bruna högerkanten så finner nämligen SD sin jordmån i rädslan. Det är skrämda medborgare som vänder sig till Sverigedemokraterna. Medborgare som fylls av ångest av en värld och ett land i förändring. Medborgare som tror sig kunna vrida tillbaka klockan till ett Sverige som aldrig existerat, ett Sverige där handelsbodar, sportmössor och dragspelsmusik fyllde ett idylliserat 50-tal. Ett Sverige där alla talade svenska och där invandrare från Italien utgjorde ett pittoreskt inslag.

Men detta Sverige har aldrig funnits - mer än i några Sverigedemokraters fantasi. Och denna fantasi har man stöttat, inte bara med lögner och påhittad statistik, här och var har det också krävts rent kriminell verksamhet för att få ekvationen att gå ihop.

Felet var att vi inte lyssnade. Felet var att vi stängde våra öron eller försökte stänga deras munnar. Följden blev att det skrämda, ångestfyllda medborgaren såg ett parti, i vilken hon kunde spegla sin rädsla. Men såg inte de värderingar som präglar ett hatfyllt parti som SD. Man såg bara sig själva.

Nu har vi fyra år av en riksdag där dess företrädare kan använda vår riksdag som en plattform för den grövsta rasism. Låt oss därför lyssna. Så att vi kan visa den skrämde medborgaren att det inte är Islam han behöver vara rädd för, utan ett parti som vare sig är svenskt eller demokratiskt.

Det sunda livets etik

Det är bara när man är nybörjare som ens kunskap är total. ju mer man ägnar sig åt ett ämne desto mer inser man att man inte kan. Men något jag upptäckt är alla de intressanta tankar som dyker upp i huvudet när man ligger i en bassäng och meditativt kajkar av och an, längd efter längd.

Hur som helst så är det tankar kring etiken och moralen i träning och allmänt sunda vanor som rör i huvudet. Det naturligaste och enklaste är naturligtvis att se det ur en konsekvensetisk synvinkel - belöningen för all träning blir då att man mår bättre, helt enkelt. Occams rakkniv i all ära men som tankemodell bör man väl i alla fall få krångla till det mesta.

Jag har aldrig förstått att pliktetik omfattas av ett visst konservativt synsätt. För mig känns det skönt att på en rent axiomatisk grund förankra etiken i en omfamnad plikt. Det känns också som en bekräftelse av Kants kategoriska imperativ.
Enda frågan blir då naturligtvis vilka plikter man bör vila på. För min del handlar det med om personliga dygder än om plikter. Jag har ingen större lust att sätta betyg på min omgivnings närvaro eller brist på pliktkänsla.
Utgår man från Aristoteles så kan man få följade trevliga lista:

1. Mod
2. Vishet
3. Måttfullhet
4. Rättrådighet
5. Tro
6. Hopp
7. Kärlek

Detta är så att säga den goda motsvarigheten till de sju dödssynderna. Inte lika spännade i all sin godhet men väl betydligt svårare att leva upp till. Även om man bara simmar i en bassäng eller styrker sig i en motionsmaskin.

Om Biggest Loser

Till att börja med så måste jag erkänna något. Och det är inget jag stoltserar med. Det bara är så. Jag har aldrig någonsin sett ett helt avsnitt av någon enda Dokusåpa. Vare sig Robinsson, Baren eller något annat.

Därför var det förvånande att hamna i sin första Reality Show; Biggest Loser. Det fanns ett tilltal som gjorde mig ovan, ett berättarspråk jag inte förstod och en påklistrad känslosamhet som enbart gjorde mig irriterad,

Dessutom kände jag igen själva historien men kunde inte komma på var. Tills jag plötsligt fattade: Detta är en biblisk berättelse.

Den handlar om syndare (=feta människor) som samlas för botgöring (bantning) inklusive kroppslig späkning (träning). Den som mest effektivt lyckas slita synden  (fetman) ur sin kropp kan uppnå salighet i form av ytterligare närvaro i en himmelsk verklighet (själva programmet).

Den som misslyckades är för evigt förtappad och måste lämna paradiset. Något okristligt upplevde jag nog att den som ändå ångrar sina synder inte kan uppleva nåden och få återinträda i himlen.

För sina synder skulle ska man genomlida skärselden (träningspassen) och uppnå salighet (vinna 250.000 kronor).

Hämndens änglar representeras av två personliga tränare som ska driva deltagaren till den yttersta smärta.

Denna bild av plåga och förnedring kunde jag senare jämföra med min rara sjukgymnast som är ytterst noga med att jag ska ta i så mycket att det känns bra och att jag skall vilja återkomma och vara motiverad. Följden har blivit att hon på tre veckor lyckats med vänliga lämpor och knep, få mig beroende av att träna.

I Biggest Loser är motiveringen att spy i en spann. Det är åtminstone inget som skulle få mig att vilja gå vidare.

Lektion nummer 1: Träningen och viktminskning ska vara en njutning. Man ska inte tvinga sig. Det ska vara samma njutning att träna som att smaka på ett gott glas vin. Och såväl träning som vinet ska vara länge.

Men den sortens njutning är knappast något för TV4.

God och rund och gla' ska människan (inte) va'

Konsten är inte längre att vara personlig. Konsten är att vara privat. Och ännu mer privat... Att läsa om våndorna i kropp och själ hos sina medmänniskor verkar vara den nya nationalsporten. I alla fall bland den bloggläsande allmänheten.

Så även jag föll till föga. Välkommen in i en process som är mer privat än personligt. Förhoppningen är att dessa erfarenheter kan utgöra en utgångspunkt till långt vidare resonemang. Och även en mylla för personliga reflektioner. Nu kör vi!

Allt började juni månad. Vänster knä bestämde sig helt plötsligt att inte vilja vara med. Värken var stor och jag fick svårt att gå. Samtidigt svullnade höger fot upp till något man väl kunde använt i en handbollsmatch med mindre anspråk. Det var bara att promenera till läkaren som klämde och tryckte. Han vickade och välte. Samt skrev en remiss - till en röntgenfotograf. Som fotograferade och sedan konstaterades - artros. Förslitet knä. Detta ledde fram till en av de mer absurda samtal jag någonsin haft med en läkare:

– Ja, sa han. Hmm... Jo.. Jag ser här i pappren att du har fått förslitningar i knät. Men det går att ordna...
– Så bra, sa jag. Hur då?
– Ja... Hmm... kanske du skulle ta en liten tankeställare på dina levnadsvanor... Hmma... ja
– Jaha... du menar att jag är fet?
– Nja............ Jo.. Hmmm ... jag skulle väl inte uttrycka det så...
– Tjock? Överviktig? Jag ska banta?
– Nej, naej... absolut inte.. Men kanske det skulle vara till fördel om du kunde förlora något kilo sådär.

Det var inte en katt som gick runt en skål med het gröt. Det var en hel flock med katter som svassade runt en hel grötfabrik.

Men för att göra en lång historia lite kortare och mer uthärdlig för eventuella läsare. Jag fick kontakt med en utmärkt sjukgymnast som bara genom sitt vänliga väsen fick mig att klättra in i de mest sinistra kontraptioner samt utföra de mest upphöjda gärningar i form av benböjade och balansövningar.

Det var också att säga bye bye till goda läskedrycker och mumsigt naturgodis. Ett nytt liv skulle bengynnas. Och har begynt.

Det var då jag fick min mest katastrofala idé. Som god inspiration tänkte jag för först gången i mitt liv se på en dokusåpa: "Biggest Loser" i TV4. Det var en upplevelse långt värre än några avmagringsknep eller bantningskurer. Men.. för att stjäla retorik från själva programmet. Mer om det i nästa avsnitt.

Liberalismens stora problem

Människan behöver kläder. Att värma sig med och att pryda sig med. Därför köper vi också kläder och har vi gott om pengar så köper vi mer kläder än vad vi behöver.

Men kläder växer knappast på träd. De tillskärs och sys av sömmerskor. Sömmerskor vilka lever, i Sydostasien, under förhållanden så usla att vi knappast kan göra oss en föreställning därom.

Komikern Björn Gustavsson brukar berätta följande historia:

Jag har ett fadderbarn som jag brukar hjälpa genom att skicka 200 kronor i månaden. Häromdagen fick jag reda på att han skulle fylla 10 år. Så jag köpte honom ett par snygga sneakers i födelsedagspresent och kan ni tänka er, vilken lustig slump; Han hade sytt dem själv.

Förr eller senare hamnar dessa skor och kläder i Sverige. I bästa fall används de till de är utslitna. Med det är inte säkert. Det händer att de åker in i garderoben bara därför att ägaren vill njuta, av att veta, att äga dem. Det är ju därför vi (=de som har arbete) sliter i minst 40 tim/vecka. För att veta att vi äger en snygg t-shirt, i garderoben.

Efter något år eller så blir garderoben full och man måste göra sig av med dem. Kläderna hamnar i en plåtlåda som hjälp till något afrikanskt land där fattigdomen är svår. Eftersom kläderna är gratis när de kommer fram, så bryr man sig därför inte, i denna afrikanska stat, om att köpa några, och på så sätt bryts en begynnande beklädnadsindustri ned - innan den ens hunnit födas.

Hela denna process; Från sweatshops, via onödig konsumtion fram till ett fattigt afrikanskt land, är fullständigt nedbrytande. Inte bara för miljön utan också för alla inblandade parter.
Det enda processen främjar är det postmoderna samhällets gudom: Tillväxten.
Utan tillväxt inget samhälle och utan samhälle ingen liberalism. Vi är som ett skenande tåg där någon låst in nödbromsen.


När jag var parvel, gosse eller slyngel, stryk det som ej önskas, fick jag en tidning som hette Lyckoslanten. Där fanns det en övermoralisk serie om två flickor som hette Spara och Slösa. När Slösa spenderade alla sina pengar så sparade Spara sina till något viktigt och väsentligt. Spara var lycklig. Slösa var olycklig.

Det liberala samhället kräver tillväxt. Det liberala samhället kräver att vi slösar. Det liberala samhället kräver att vi är olyckliga. Någon har tänkt fel. Om man tänkt över huvud taget.

Masker bakom vilka tomma intet stirrar

Det händer att man skönjer ett mönster i tillvaron. Små händelser som verkar sakna sammanhang bildar tillsammans ett lapptäcke som ser mycket spännande ut.

Det började häromdagen då vännen Anna, inbiten socialdemokrat, såg på mig och sade:
– Miljöpartiet har ingen grundläggande ideologi - eller hur?
Jag blev helt ställt. Att någon skulle betrakta oss som helt befriade från ideologi hade aldrig slagit mig. Däremot är ju MP ett parti med mycket högt till tak. Det är bara vidrigheter som rasism, anti-feminism och liknade som inte tolereras. Men en grundläggande ideologi finns där. Kortfattat brukar de beskrivas i våra tre solidariter:

• Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet
• Solidaritet med kommande generationer
• Solidaritet med världens alla människor

Dessutom skriver Per Gahrton ett strålande inlägg i DN med anledning av den rådande debatten om liberalismens varande.
"Enligt Nycander insåg Olof Lagercrantz att socialism och liberalism är ”masker bakom vilka tomma intet stirrar”."

Söndagen efter lyssnar jag på ett avsnitt av Godmorgon Världen där man diskuterar heminredning som konsumismens sista utpost. Efter detta återstår bara att odla immateriella värden som relationer och sociala media.
Den gamla frasen "Den vinner som har flest prylar när han dör" byts raskt ut mot "Den vinner som har flest vänner när han dör".

Som grädde på moset diskuterar "Filosofiska Rummet" - "Om liberalismen". En diskussion som bara får mig att se tomheten i såväl vänster som höger. Det känns som två gamla pensionärer som fortfarande träter om Ingemar Johanssons EM-match 1958 och vem som borde ha vunnit.

Sverige har aldrig någonsin varit mer fixerat vid pengar men samtidigt märker man hur dessa spelar allt mindre roll. Vill man vara elak kan man påpeka jämföra med att det aldrig byggdes fler kyrkor i Sverige än under 1800-talet, när kyrkan stod på gränsen till att förlora sin makt och Sverige gled in det sekulära samhället. "Post-kristna", skulle man kunna kalla det med ett nyuppfunnet ord.

Liberalismen och socialismen föddes ut den industriella kapitalismen och är helt beroende av dess existens.
Jag kan inte bevisa något men jag misstänker att vi sakta är på väg mot det post-kapitalistiska samhället. Ett samhälle som kräver en ny ideologi. Det finns säkert de som anser att de nyliberala värderingarna skulle passa fint - en anarkistisk värld där "anything goes".

Själv ser jag det som en möjlighet en chans att använda befriade resurser till att återställa den brist på balans som industrialismen skapat. Helt enligt de tre solidariteterna.

Samma vindar

Jag är ingen överdängare på Photoshop men efter att ha sett SverigeDemokraternas (som de, av någon outgrundlig anledning kallar sig) valfilm så såg jag en tydlig parallell till Auschwitz II: Birkenau som jag besökte förra sommaren.
Jag kunde kallat bilden "Lika som bär" men ett gammalt citat från progg-gruppen Contact dök upp i skallen. Var så goda och väl bekommna.

Kulturpolitik inför ett val

Så har det varit kulturdebatt i P1 mellan Leif Pagrotsky (han med skägg) och Lena Adelsohn Liljeroth (hon utan skägg).
Det var en säregen historia där ingen av parterna egentligen fick tala färdigt och man kastade sig upp och ned från det stora till det lilla. Men ett par intressanta pärlor lyckades man släppa ur sig (om jag tolkat dem båda rätt).
Bl.a nämnde Lena Adelsohn Liljeroth att det inte fanns någon motsättning mellan en instrumentell kulturpolitik och en politik som strävar efter kulturens egenvärde.
Det ger genast kulturdebatten en djupare filosofisk dimension. För mig har alltid det dialektiska förhållandet mellan dessa synsätt varit det viktigaste. En strävan tycker jag vore att finna syntesen - inte förneka att motsättningen finns.

Vad som däremot gjorde mig riktigt upprörd var när Leif Pagrotsky sa att han inte kunde se något hinder för kultursponsring och att främsta orsaken var att den konstnärliga integritet ändå kunde behållas. Som om det var detta som är det tveksamma med sponsring...

I slutänden är det ju en demokratifråga. Avdragsberättigade privata bidrag innebär en skatteförlust, vilket i sin tur innebär mindre pengar till kulturen, vilket i sin tur kompenseras av sponsring.
Men sponsringen står utanför demokratisk kontroll. Den vanlige medborgaren har ingen möjlighet att påverka vilka kulturformer företagen ska sponsra.
Jag tror knappast att Pagrotsky läser detta men kanske någon partikamrat kan få socialdemokratin att ändra åsikt i frågan.

Balladen om Halvdan Råde

I Istanbul finns ett museum, Hagia Sofia, som en gång var en kristen kyrka. På balkongräcket ristade en viking vid namn Halvdan in sitt namn för tusen år sedan. 











Hans namn var Halvdan Råde. Han var av Vikings ätt
Han seglade mot Särkland. Han segla vitt och brett
I Novgorod och Kiev, var tillvaron för hård
Halvdan segla vidare, till staden Miklagård.

Det var den stolte Konstantin, en kejsar av Byzans
Han var ju, som man säger, en vis och kloker man
Han sade till vår Halvdan, ty sådan var hans makt
"Jag en lämplig plats för dig - uti min väringsvakt."

Att arbeta som väring är inte särskillt hårt
- Men tvingas gå till kyrkan, sa Halvdan. Det är svårt.
Han satt där, på balkongen, bland vikingar i rad.
Han karvade sitt namn med kniv, i kyrkans balustrad.

Men när han hade jobbat i många långa år
Då kände han i hjärtat, en ensamhet så svår
"Att leva här helt ensam, jag tror inte att det går"
Han fria till en kvinna, som hade korpsvart hår

Här lämnar vi nu Halvdan, i familjens vård
han levde tryggt och länge men dog i Miklagård
Hans söner växte upp och, blev berömda män
Döttrarna blev likaså fast, det var längesen

Men själv jag går och vandrar, i Istanbuls bazaar
Och ser en bryllings syssling i varenda turkisk karl.
Vi stammar ifrån Halvdan. Vi stammar från hans far
och släktingar vi är i dag och alla våra dar

Här slutar jag min visa, här slutar jag min sång
Moralen är rätt enkel, jag tar den blott en gång
En sanning det är detta och den är generell
Nog är det tur att Konstantin var multikulturell.

Han bestämmer vad som är vackert i Borås

I Borås Tidning, måndagen 100802 kunde man läsa följande ganska säregna uttalande:

Parasollerna är ofta gröna eller vita. Tomas Rossing föredrar ljusa parasoller.
–Gärna champagnefärgade, säger han. Man ser mer solbränd ut om man sitter under dem.

Tilläggas bör att Tomas Rossing är myndighetsperson. Han är stadsarkitekt och ansvarar alltså ytterst för ett vackrare Borås. Detta ansvar använder han alltså att dra upp riktlinjer för hur den vanlige Boråsaren ska se mest solbränd ut.

Förutom de medicinska aspekterna så finns här en fara. Faran ligger i att låta en enda person sätta upp ett estetiskt regelverk för en stad och sedan forma stadens utseende efter denna persons smak och uppfattning. Tack och lov är denna typ av estetisk centralisering blott ett minne i de flesta städer – utom just i Borås där medborgarna ska pryda staden med sin solbränna.

Egentligen vore det inte något problem. Vill Boråsarna ha en stadsarkitekt ska de väl få ha honom i fred. Problemet är bara att det i Göteborg. från borgerligt håll också vill införa denna tjänst.
Eller för att tala klarspråk. Alliansen vill ge Göteborg en stadsarkitekt.

Jag vet inte riktigt vad man vill åstadkomma med detta men förhoppningsvis ska det inte leda till ökad hudcancer hos solbrända göteborgare under champagnefärgade parasoller.

Om instrumentell kulturpolitik

När man ingenting vet är det lätt att tro att man kan allt. Ju mindre kunskap desto större övertygelse. Vad som kan skrämma mig i politiken är de tillfällen då ideologi ersätter eget tankearbete. Mina sju år i politiskt arbete har bara gjort mig alltmer ödmjuk inför frågor jag inte behärskar.
I själva verket är det bara ett fält där jag känner någon form av insikt och kunskap och det är inför kulturpolitiken – tyvärr ett eftersatt område inom alla partier.
På något sätt är det symptomatiskt att ett av våra riksdagspartier (=KD) tycker att den främsta kulturpolitiska frågan är sänkt moms på dansbandsmusik.

Vilken är då skiljelinjen mellan röd-grön och borgerlig kulturpolitik? Svaret är enkelt; Skall vi ha en kulturpolitik som är instrumentell (där kulturen tjänar något annat och viktigare syfte) eller ska vi ha en politik där kulturen har ett egenvärde och där dess existens inte behöver motiveras.
Från socialistiskt håll vill man göra detta till en icke-fråga. Kulturen existens ska motiveras genom att de ska tjäna högre och ädlare syften; som turistmagnet, som social motivering för yngre eller för att stärka stadens varumärke.

För egen del har jag mycket svårt för ett sådant resonemang. Ska kulturens existens motiveras med dess nytta så kan kulturen får stryka på foten den dag man anser den vara onyttig.

Fast frågan är om inte den borgerliga synen är ännu värre. Där hamnar så väl konst som kultur på en ouppnåelig piedestal där den kan beundras men inte beröras av de vanliga medborgarna. Konsten förpassas till stadens finrum när går i kamp mod kulturyttringar i stadens ytterområden.

Den goda konsten hamnar då i centrum där den kan dyrkas av en utvald elit. De som bor i ytterområdena får i bästa fall klara sig med ett stadsdelsbibliotek.

Att hitta balansen mellan dess två ytterligheter. Att kunna avgöra när konsten kan göra instrumentell nytta och när en elitistisk kultur kan verka inspirerande. För mig är det detta som är den tredje, den gröna vägen.

Nationalnostalgi

Jag är gammal nog att återkalla min tonårstid. Jag är gammal nog att minnas det som var väsentligt. Allt strunt har tack och lov sköljts bort.

Jag brukar med värme i rösten berätta om de originalföreställningar jag sett med Nationalteatern. "Akta dig för Lumor" på Hagahuset eller " Speedy Gonzales" på Landala fritidsgård. I båda fallen var jag på tok för gammal men smög mig in, satt längst bak ... och njöt.
Ett minne från den tiden var Göteborg som en MYCKET repressiv stad. För alla politiska partier (utom VPK) var Nationalteatern en nagel i ögat. Du utmanade och kritiserade allt som gått fel i miljonprogrammets betongpolitik. De visade upp en ungdomskultur som helst skulle förtigas.

Men de gav också en röst åt en generation kände sig försedda med munkavle. De sa allt det som en förbannad sjuttonåring inte kunde uttrycka och kunde han hittat rätt ord var det ändå ingen som hade lyssnat.

Allt detta strömmade över mig när jag läste ett porträtt av Hans Mosesson (=Speedy Gonzales) i dagens (100725) GP:

Men jag minns när vi gjorde föreställningen Speedy Gonzales 2 och där satt en kille som låg illa till i Biskopsgården – många av de unga var dödsdömda av drogmissbruk. Jag mötte honom häromåret på en bilverkstad. Han ropade "Halllåå Speedy, känner du igen mig? Du ska veta att du räddade mitt liv."

Den som ifrågasätter kulturens plats i samhället och undrar vilket syfte kulturen ska tjäna bör läsa detta om och om igen. Det var småsmulor som delades ut till Nationalteatern men de lyckades förändra en hel stad. Till det bättre.

Hålla handen

Senaste numret av tidningen Vi innehåller en längre interjuv med Gösta Ekman. Bl.a. berättas om hur far hans, Hans, friade till mamman hans, Agneta Wrangel, som dessutom var grevinna. Hasse Ekman lär ha sagt ungefär  såhär: "Det har alltid varit min dröm att komma in i adelskalendern. Has det vallgrav?"
Sånt tycker jag är roligt och det påminner mig om en händelse som inträffade för många år sedan.

Jag skulle arbeta några dagar i Stockholm och tog tåget upp för att bo på Hotell Wellington. Efter att ha använt mig av tunnelbanan klev jag av vid Östermalmstorg och lufsade trapporna upp till själva torget. Jag såg mig väl inte så noga för utan anade bara att det stod två personer där. Utan att titta på någon av dem steg jag fram.

– Jag söker Hotell Wellington, sa jag.
– Och du kommer att hitta det sa mannen framför mig salvelsefullt och tog min hand i båda sina.

Han höll fast mig i ett stadigt grepp och jag blev mycket förbryllad.

– Han är försöksutskriven, var min första tanke. Han kommer aldrig att släppa handen. Han kommer att predika för mig och innan han släppt taget har han frälst mig och gjort mig till medlem i någon konstig sekt som offrar marsvin under fullmånen.

I vilket fall som helst tyckte jag väl att jag skulle se vem som stod där och höll min hand. Jag lyfte blicken och såg rakt in i ett ansikte som tillhörde Gösta Ekman. Fram tills dess hade jag av ren utmattning bara tittat ned i golvet.

Han log vänligt, släppte handen och personen bredvid pekade ut vägen till hotellet.

– Tack för den, tänkte jag. Tack Gösta Ekman, för att du gav mig en sällsam historia att berätta.

Från bokmässan i Od

Regnet smattrar mot duken. Tvärs över den våta gräsmatten springer en parkeringsvakt. Jag dricker något som nästan, men inte riktigt, smakar som te. Dessutom löser jag en sudoko.
Det är en lördag i mitten av juli och jag befinner mig i den lilla byn Od, någonstans mellan Ulricehamn och Vårgårda. Det är lördag och omkring mig pågår, för andra året, "Bokmässan i Od".
Även förra året regnade det.
Det vita partytältet, de fuktiga funktionärerna och den allmänna stämningen av stort jippo i liten by får mig att känna mig som om jag var med i ett svenskt avsnitt av Morden I Midsummer. Det enda jag saknar är att se byprästen komma cyklande med en Panamahatt på huvudet.

Det kan låta som om jag gycklar men det är tvärt om. Bokmässa anordnas av en verklig eldsjäl, Gärd Ljungquist-Persson som dessutom driver ett bokcafé i den lilla byn; året om. En sådan person är unik. En sådan person har inre bara entreprenörens glöd utan också en längtan att sprida kultur, även på platser där andra skulle rygga tillbaka. Heder åt Bokmässan i Od och jag ser redan fram mot nästa år.

Bokanmälan: Han som aldrig fick bli kung

Syndabockar är bra att ha. Då slipper man ta ansvar för det som verkligen händer. Man kan lägga skulden på någon i periferin. Gärna någon som är död och som därför inte kan försvara sig.
Så var det t.ex. med arvprinsen Gustaf Adolf, den nuvarande kungen far. Han gifte sig med en dam från Tyskland - så suspekt. Han besökte olympiaden i Berlin 1936 - mycket egendomligt. Och han träffade visst Hitler vid något tillfäle - saken är klar. En sådan människa måste ju vara nazist (obs ironi).

Vad man glömmer är att han, efter en middag med Herman Göring, slutade umgås i vissa tyska kretsar.

Så även om han inte på något sätt stödde nazisterna så var det ingen sympatisk person som stod i tur att ärva kronan efter sin far kronprinsen (blivande) Gustaf VI Adolf. Han beskrevs som allvarlig och tillbakadragen, lite blyg och sträv. Hans bana var yrkesmilitärens och hans meriter var inom idrotten.

Enda tillfället då han verkar ha trivts med livet var som familjefar när han fick umgås med alla sina barn. Tyvärr vara detta inte så länge. Vid en flygolycka 1947 avled den person som kanske kunde ha blivit kung år 1973 när gamle kungen dog.

Om detta och lite därtill har Per Svensson skrivit i boken "Han som aldrig blev kung", vilket är en biografi över arvprinsen. Eller ett försök till biografi får man väl säga. Prinsen var väldigt ovillig att låta sig intervjuas och han skrev väldigt få brev. Det finns med andra ord väldigt lite material att använda.

Per Svensson har därför varit nödgad att redogöra för mängder av händelser i marginalen, som t.ex. en omfattande redogörelse för judeutrotningarna i Coburg - den blivande drottningens hembygd.

Men bereder man sig på ett stycke 1900-tals historia med arvprinsen som en röd tråd så är boken inte alls dum. Den är faktafylld och intressant.

Dessutom är den inte omöjlig att finna i något antikvariat.

I Molomland och Slottskogsfamn

Även jag har varit en förvirrad ungdom som vinglat fram, helt vilsegången, mellan musikstilar och uttryck. I mitt minne, från tonåren, lever kvar en jazzgrupp som hette "Nilssons Saxofoner". Året var ungefär 1979 och pianisten Staffan Nilsson hade samlat några vänner som alla spelade saxofon och gruppen besökte klubbarna i Göteborg. Jag såg dem många gånger. Kanske alltför många. Jag har ett svagt minne av att någon av musikerna såg på mig och sa förvånat: "Är du nu här nu igen?"

Parallellt med detta så satt jag hemma i pojkrummet och bandade radioprogram. Detta var på den tiden då P3:s melodiradio var vigt åt sådana storheter som Sven Olof Walldoffs orkester  eller Dutch Swing College Band. De udda och speciella ögonblick då det spelades bra musik i P3, gällde det att stå beredd med rullbandspelaren och spela in.
Det kunde t.ex. var Kvällstoppen (de mest sålda skivorna) eller Tio i Topp (framröstade av publik). Det kunde också vara programmet "Kanske på Svensktoppen" där man spelade nyutgiven musik - av vilka de flesta aldrig tog sig in på någon topplista.

Jag minns det väldigt tydligt. En ,för mig, nästan okänd artist vid namn Alf Hambe framförde en ännu mer okänd låt vid namn Visa i Molom. Den kom inte in på Svensktoppen men den hamnade på mitt rullband så mitt bland alla poplåtar hördes en stillsam halländsk röst som sjöng "Nu hoppar haren kråka på ängens vita gräs".

Det tog mig fem, eller var det kanske tio genomlyssningar. Sedan var jag fast. Det var bara att raskt bege sig till biblioteket och låna noterna. Sedan övade jag. Jag övade. Dessutom övade jag – tills dess jag kunde spela den, så gott som, utantill.
Av en slump som såg ut som en tanke skulle då Alf Hambe spela på Kustens Hus. Det var också då jag upptäckte att det fanns ett helt hus tillägnat visan som uttrycksmedel. Det var då jag förstod att visan skulle bli mitt "öde".

Därför kändes det som en säck knöts ihop och två pusselbitar möttes när jag såg Alf Hambe i duo med Staffan Nilsson en måndag strax innan midsommar 2010 i Slottskogen, vid Gräfsnäsgården – dock utan saxofoner. Det var Alfs mest välkända visor och det var en jazzpianist på dragspel. Och det var mycket, mycket bra. Så bra som bara lång livs erfarenhet kan skapa. Av poesi och av musik.

Bokanmälan: Mitt namn är Moore - Roger Moore

Om man bläddrar tabloider och skvallerpress får man ofta en känsla av att kändisars liv är större, roligare och betydligt mer spännande än livet för oss vanliga dödliga. Pengarna är fler, maten är mer välsmakande, vinet är bättre och kvinnorna vackrare.
Åtminstone om man får tro skvallret.

Läser man Roger Moores självbiografi kommer allt detta på skam. Ska man tro boken, och det vill man ju gärna göra, verkar han ha levt ett osedvanligt trist och träigt liv. Visserligen har han rest världen kring. Han har spelat Helgon, Snobb och Bond. Han har varit gift fyra gånger och när andra går i pension så startade han en ny karriär som UNICEF-ambassadör.
Men det värsta av allt är att han verkar ha haft så makalöst tråkigt. Småspratt som att lägga ormar i vänners skor väger inte upp det faktum att boken tuggar på i rask takt med putz och practical jokes som minst sagt är mossiga.

Antingen är det den knastertorra stilen eller också är det att man, som läsare, fullständigt drunknar i en myllrande människoskara som väller fram. Kända kändisar och mindre kända kändisar fyller sida upp och sida ned och till slut vet man inte om man läser en självbiografi eller en telefonkatalog.
Individerna i denna myllrande människomassa blir aldrig personligheter; de blir bara namn i en folkmassa.
Inte ens en av de närmaste vännerna, David Niven blir till kött och blod. Det är bara hustrun Hjördis som kommer till liv när Mr. Mooore beskriver henne med en icke dold avsky. Vem som helst kan beskriva helvetet men att beskriva ett paradis kräver en skicklig författare.

Så rätt du tänkt fast det blev fel

Kulturen glöder i Göteborg. Från plats till plats slår det upp små gnistor här och var. Är det inte Konsthallen så är det Världskulturmuseet.
Man har verkligen drabbats av förbannelsen att leva i intressanta tider.

Nu senast är det Världskulturmuseet som valt att visa utställningen Jerusalem endast i form av en Power Pointpresentation, vilket naturligtvis fått fotografen Elisabeth Ohlsson Wallin att gå i taket.
Resten av kulturvärlden har också valt att gå i samma tak. Åtminstone den mer liberala.
På sin blogg skriver det folkpartistiska kommunalrådet Helene Odenjung om ett förslag som kommer att läggas fram inför kulturnämnden, av hennes kollega Axel Darvik.

Förslaget går ut på att flytta utställningen till Konsthallen eller Stadsbiblioteket. Och det är också i den sista delen som förslaget kollapsar.

Jag håller med om att Jerusalem bör visas i Göteborg och vill inte staten (som äger Världskulturmuseet) göra det, så är det ett bra förslag att låta Göteborgs kommun göra det.

Men ... Och detta är ett av de viktigaste "men" jag vet. En politiker ska INTE gå in och detaljstyra på den nivå Folkpartiet önskar. Om en politiker börjar bestämma vad som ska visas i specifika lokaler så har man snart en situation som i Lunds Konsthall där en partivän till Odenljung och Darvik, vid namn Holger Radner kräver att få styra innehållet därför att "Vanligt folk inte förstår utbudet".

Kanske något annat parti i Alliansen kan förklara för Folkpartiet vad man bör åtgärda och var man ska hålla fingrarna borta.

Ateister är inga Muslimer

Jag har sagt det förrut och jag säger det igen.
Länge leve Podradion. Utan denna briljanta uppfinning hade jag missat senaste avsnittet av "Människor och Tro", som denna gång handlade om det aktuella ämnet skolavslutningar.
Man skickade helt enkelt ut en enkät till c:a 4000 skolor, av vilka c:a 1300 svarade.
Resultatet överraskade. C:a hälften firade i en kyrka. Hälften sjöng "Den blomstertid nu kommer" och hela 90% svarade att man firar på samma sätt som man gjort de senaste 10 åren. (Resterande 10% var nybyggda skolor)

Det mest intressanta är de protester som kommer till skolorna, från grupper som inte vill fira skolavslutningen i kyrkan. Det är INTE icke-kristna som protesterar. En muslimsk man sa t.o.m.; "Det är väl inga problem. Vi tror ju på samma gud."

Protesterna kommer från "helt vanliga" svenskar. Protesterna kommer från aktiva, svenska ateister vilka anser det förnedrande att tvingas gå in i en kyrka. (Förmodligen är de rädda att bli smittade av något Jesus-virus)

Detta hindrar däremot inte diverse Sverigedemokrater eller deras anhängare att invadera de grupper på Facebook som vill behålla den kyrkliga traditionen och använda detta till sin egen fördel. Vulgärpropagandan ligger tjock här och var i dessa grupper. Detta är bara ett av många exempel.

Regeringen tycker att vi ska anpassa oss efter invandrarna som kommer hit. Vi ska alltså fira skolavslutningen i en moské, och pojkar och flickor ska vara skilda åt. Det verkar som att våra traditioner inte är så mycket i regeringens tankar....

I detta fall är det inte ens så att SverigeDemokraterna har fel. Det är så att SverigeDemokraterna ljuger.

Ingen myndighet och inga politiker hindrar någonsin någon skola från att fira skolavslutning i kyrkan. Ingen hindrar någon från att sjunga psalmer. Inget hindrar att en kristen präst leder avslutningen
De som har en annan religion än den kristna verkar gilla traditionen.

De enda som protesterar är den vanlige hederlige svensken. Den ateistiske svensken som delar sin frånvaro av tro med dem som skriver: "Jag är inte religiös men varför får vi inte fira skolavslutning i kyrkan?"

Bokanmälan: Nu har det banne mig gått för långt.

Den besatte människans psyke upphör aldrig att fascinera.
En man, vars namn troligen inte är Stig Dahlström, skickade mellan åren 1968 - 1986 in hundratals anmälningar till dåvarande radionämnden. Genomgåendde för dessa anmälningar var att Ingmar Bergman i maskopi med "imperialistkommunismen" använde Sveriges Radio för att hjärntvätta svenska folket.

En annan fascinerande händelse inträffade 1971 när Harry Schein anmälde den första filmen om Åsa-Nisse till samma nämnd. Detta orsakade en folkstorm bland barn och äldre, vilka trodde att de aldrig någonsin mer skulle få höra John Elfstöm utropa: "Fridens Liljor på Sarons Topp".
Även Åsa-Nisses skapare, den gamle SS-kämpen Stig Cederholm, rykte ut till Nisses försvar.

Om detta och många, många fler anmälningar till radionämnden har Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe skrivit boken "Nu har det banne mig gått för långt".

Det är en vindlande, meandrande resa genom en tidsperiod när SVT stod för det enda utbudet i TV och därför engagerade en hel nation. Per Oskarsson och Skäggen orsakade folkstorm och Jacob Dahlins "Skål ta mig fan" ansågs stötande (svordomar och alkoholpropaganda).

Det var också en tid då jag själv växte upp men då jag själv också valde bort TV:n ur mitt liv så mycket av det anmälda har jag faktiskt inte ens sett.

Man kan naturligtvis dra på munnen över dessa självutnämnda moralväktare som anser att C M Bellmans visor ej bör framföras i TV eller radio. Det vilar ett löjets skimmer över dessa välmenande prussiluskor av alla kön. Men när man läst boken från pärm till pärm så drabbas jag av en sort ömhet till alla dessa män och kvinnor som sitter framför tv-apparaten och blir indignerade.

Det är ju bara ett annat samhälle de längtar efter. Ett där dunka-dunka musik och sexualupplysning slipper fylla dem med ångest.

Att läsa denna bok blir att välja mellan skratt eller ömhet. Vilketdera man väljer så är den läsvärd, rolig och bildande. Johan Wanloos, alltför få, teckningar bidrar.