David Bowie vs. Alf Cranner

Vännen G. är en märklig person. Han blev farbror redan vid 5 års ålder och sedan har han inte förändrats. I alla fall om man fick tro hans mor som var ju med på den tiden.
Numer har han gått i välförtjänt pension men innan dess fanns det ingen som närmade sig sitt arbete med sådan gränslös avsky. Postverket var en plats som fick Dantes inferno att framstå som en harmlös nöjespark. Åtminstone i G;s ögon.

Fritiden ägnar G. åt Visan i alla dess former och det var så vi blev vänner. Han sjunger nämligen. Ofta och gärna och med en frenesi som en lundensisk överliggare - trots att han aldrig varit närheten av ett universitet.

Just denna dag, om vilken jag ska berätta, vandrade G. Södra vägen fram och mötte där några norska ungdomar som frågade efter närmaste vägen till Scandinavium. Och det var ju enkelt att visa.

Av nyfikenhet frågade han sedan varifrån de kom och tonåringarna svarade; Kragerö.

– Men, säger G. Där har jag ju en vän. Han heter Alf Cranner och är en av de bästa vissångare som finns.
– Det är vår teckningslärare svarar ungdomarna.
– Så fantastiskt, säger G. och svävar ut i en lång utläggning om Alf Cranners fördelar.

När han väl återhämtat sig frågar han vad de ska göra på Scandinavium.

– Vi ska se David Bowie, får han till svar.

Namnet säger inte G. så mycket men när han får till svar att det är en engelsk rocksångare blir han upprörd.

– Ni menar att ni åkt ända från Kragerö till Göteborg för att se någon engelsk popartist när ni har Alf Cranner hemma hos er. Har ni då inte någon musiksmak?

Därmed lämnar han, mycket upprörd, några norska Bowie-fans på Södra vägen som förmodligen undrar om alla göteborgare är skvatt galna.

En rövare som fungerade

Detta hände för några år sedan, då E, som jag känner flyktigt var 17 år gammal och ville gå på krogen.
De är ett helt gäng som vandrar genom Göteborg då E. får syn på något som ligger på marken. Och har man sett? Det är någon som har tappat sin legitimation och dessutom är denna någon strax över tjugo. Det finns bara ett litet aber ... men inget man inte kan övervinna. Dags att pröva lyckan på närmsta krog.
De ska just gå in då dörrvakten stoppar E och ber att få se legitimation. E visar den leg han hittade nyss. Dörrvakten stirrar förbryllad på honom:
- Men det är ju en svart person på den här legetimationen
- Ja, vad är det med det? Är du rasist eller?
- Men du är ju inte svart, protesterar vakten.
- Vad vet du om det, svarar E. Jag har faktiskt samma hudsjukdom som Michael Jackson.
Vakten gapskrattar - och släpper in E.

Och snart är det en månad sedan Michael Jackson gick bort.

Och själv blev jag insläppt på såväl Rubinetten som Chicken House vid 16 år ålder.

Internerfaktoider

Så publicerar DN en riktigt intressant artikel om faktoider om och kring internet.
Så kan man läsa att Al Gore faktiskt har sagt att: " ”under min period i kongressen tog jag initiativet till att skapa internet”, vilket i vulgärdebatten blev till att Al Gore sagt att han uppfann Internet.

Ines Uusmann sa däremot att: "Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning, men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet, men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad".
Hon har alltså aldrig sagt att "Internet är en fluga", vilket okunniga liberaler älskar att påstå.

Man redogör även för Håkan Roswalls fråga: "När träffades ni första gången irl?", vilken, som alla kommer ihåg, besvarades med all den imbecilla arrogans som bara en TPB-ägare kan uppbringa.

Hela artikeln finns på DN:s hemsida. Läs, njut och lär.

Turisten i Auschwitz

Framåt förmiddagen stannar bussen utanför ingången till museet och tillsammans med ett 40-tal andra turister leds vi in i vad som förmodligen är ett av världens mest ökända utrotningsläger. Strax efter entrén lyser bokstäverna mot oss; ”Arbeit macht frei”. Jag står i Auschwitz, i solskenet och jag fryser. En nästan alltför tjänstvillig guide visar oss runt mellan bostadsbaracker och tortyrkammare.

– Det finns bara en väg ut härifrån, lär en lägerkommendant sagt. Och det är via krematoriets skorstenar.

Jag ser de dubbla raderna med elektrifierad taggtråd och tänker på dem som inte stod ut med lidandet utan tog sitt liv genom att kasta sig på tråden.

Jag ser gaskammaren i vilken man avrättade människor på löpande band. Människor vars enda brott var att de var olika. Olika i ras, religion, uppfattning eller läggning. Olika och därmed stämplade av nazisterna som degenererade.

Men om Auschwitz var det första utrotningslägret så hade det ändå ett stort fel. Det var inte tillräckligt effektivt. Från början var det polska militärbaracker och allså var det inte anpassat för den form av industriellt dödande som utgjorde tredje rikets mål.

Därför byggde man Auschwitz II, även kallat Birkenau. En gigantisk konstruktion på sankmarken tre km därifrån. En fabrik som endast producerade en enda produkt; Människors död! Antingen direkt vid ankomsten via gaskamrarna eller som en lång utdragen plåga i fånglägret runtomkring.

Vi går runt och ser oss omkring. Det verkar obegripligt att var och en av dessa dragiga utkylda träbaracker kunde rymma uppåt tusen människor som tvingades sova, ibland ett tiotal, på träbritsar stora som en normal dubbelsäng.

Det verkar obegripligt att förneka människor så basala behov som toalettbesök, mat eller sjukvård. Men i nazisternas ögon var ju det inte människor som bodde i lägren. Det var degenererade raser som förlorat all rätt till existens.

Hur kunde det då bli så här? Svaret är enkelt. Är någon mindre värd så är också det människan presterar av mindre värde. Därför skapades begreppet ”Entartete Kunst”, eller Degenererad Konst, på svenska. Det var första steget att knäcka statens fiender. Man förnekade värdet av vad som till exempel åstadkommits av den judiska befolkningen. Man brände deras böcker, man beslagtog deras konst och man förbjöd deras musik. Det var så man skapade en förutsättning för senare utrotning.

Tysta gick vi ut ur Auschwitz. I huvudet malde bara en enda mening: ”The one that does not remember his history is bound to live through it again” – den mening som inledde vandringen genom museet.

Väl hemma letar jag upp Sverigedemokraternas budgetförslag för Göteborg för 2010. Jag söker och jag hittar:

Invandrarföreningar ska dock inte räkna med kommunalt stöd eftersom vår kulturpolitiska linje är assimilation.

Moskén är en bärare av många värderingar som inte hör hemma i det svenska samhället. Vi motsätter oss därför att fler moskéer uppförs i Göteborg.

Dekadenta och destruktiva kulturyttringar kan inte räkna med något som helst stöd från Göteborgs kommun.

När man väl krossat ett folks kultur – då kan man också krossa folket. Det gjorde man på 30-talet och det vill man göra nu. Man stämplar det som Dekadent – Entartete.

Några dagar i Krakow

Med tågresa fram och tillbaka blev det faktiskt sex dagar. Men när vi väl anlänt var det bara att njuta av en av de vackraste städer jag sett. Vissa delar sträcker sig 1000 år tillbaka i tiden och den som är det minsta intresserad av historia finner sitt lystmäte här.
Därför var det kanske lite egendomligt att vi började med att ta bussen bort från Krakow. Vi skulle besöka Wieliczka, en liten polsk by; mest berömd för sina saltgruvor.
Saltgruvor låter ju som en plats dit människor tvingas, en plats där man får arbeta i mörker och kyla och med fara för sitt eget liv. Och förmodligen var det så också. Många dog också av slit och umbäranden men många blev också rika. Förutom lön fick man också 1 kg. salt/vecka och det hände att den bonusen kunde göra en familj rik.
Alla var heller inte sysselsatta med att hacka det dyrbara saltet från väggarna. Men gav sig också tid att smycka salarna och gångarna för att hylla de helgon som gav dem beskydd. Följden blev de mest fantastiska salar med underbara skulpturer – allt uthugget direkt ur den salta klippan.

På eftermiddagen tog vi spårvagnen till Nowa Huta – ett bostadsområde som i all osannolikhet faktiskt var bättre än sitt rykte. Det är ett gigantiskt stalinistisk projekt som påbörjades för 60 år sedan. I ena änden byggde man ett stålverk. I den andra mängder med bostadshus – planerade in i minsta detalj med allt vad en äkta arbetare kan behöva. I området bor det nu 200.000 människor och vad som började som en mardröm har nu blivit en ganska trevlig stadsdel med mycket grönska och betydligt bättre än sitt rykte.

Dag två började också med bussutfärd. Denna gång till ett betydligt vidrigare ställe – Auschwitz I och Auschwitz II – Birkenau. En grov beskrivning är att Auschwitz var den plats där man avrättade polacker och sovjetiska krigsfångar. I Birkenau utrotades mest judar. Men totalt lär 1.500.000 människor dött där.
Båda platserna är vidriga bortom allt sans och förnuft. Jag önskar jag orkar skriva vad jag sett men jag önskar än mer att alla åkte dit och fick med egna ögon se vad nazismen åstakom.

Sista heldagen besökte vi Wawel vilket är en kulle som rymmer slottet med samma namn samt dess katedral, i vilket vår egen Sigismund ligger begravd. Här hette han Sigismund III och är mest känd för att flyttat huvudstaden från Krakow till Warsawa. Han kallades även Sigismund Vasa vilket gjorde tillvaron extra krånglig för släkten här hemma som inte alls ville ha några extra Vasar i Polen. I vilket fall ligger han begravd i kryptan – fast ganska anonymt.

Krakow är en underbar plats och det finns nog inget folk som talat såväl om sin lokala husmanskost och det vänligaste man kan säga om den är väl att den maten behöver allt stöd den kan få. Tack och lov finns det många riktigt bra italienska och judiska restauranger. Och dessutom är det billigt. Strax över 50-lappen för en god middag om man dricker vatten till.

Det enda som var knepigt var hur man verkar ta i överkant när det gäller att att bli så västerländsk som möjligt.
Så till exempel heter Centralplatsen i Nowa Huta inte längre Stalinplatsen. Från och med 2004 heter den Ronald Reagans plats.
Strax utanför AllaHelgons kyrka hörde vi en duktig violinist som spelade så att man smalt – om det inte vore för ett vedervärdigt förinspelat komp på en taskig synth.
Priset togs dock av Coka Cola vilka på polska skrev ungefär att ”Livet blir bättre med Coca Cola” på sina affischer och sedan placerade dessa utanför Auschwitz.

Men trots allt; Detta är anteckningar i marginalen. Krakow är en fantastisk stad. Jag kommer att återvända.

När den eventuella sanningen ska fram.

Jag orkar inte med internet-tempot. Innan jag hinner reagera så inträffar händelser, de debatteras och avslutas. Och så står man där och undrar; Vad var det som hände.
Ett första exempel. Internetvärldens gossen Ruda proffsbloggaren och amatörförolämparen Alex Schulman har kommit på att det här med bloggosfären kanske inte är så viktigt. Den består av c:a 5% av svenska folket som för någon slags intern debatt och det hela liknar mest (enligt mitt tycke) Föreningen för inbördes beundran.
Jag tror faktiskt han har rätt. Jag och alla andra som skriver på nätet lider av en slags megalomani, vilken gör att vi överdriver vår egen betydelse.
Att skriva blogg är kul och även ett sätt att offentligt sätta sina åsikter på pränt. Men någon större betydelse har det knappast - om sanningen ska fram.

Men det finns, trots det, tillfällen då denna tes inte alls stämmer.
Piratpartiet har nämligen en blivande funktionär vid namn Henrik Alexandersson (kallad HAX) som tycker att det här med porr är helt ok, bara alla inblandade är överens.
Om detta är inte Alexandersson och jag överens men det hör inte till saken.
Nu var det så att han arbetade för en porrkung vid namn Serung som tyckte att neddrogning och förnedring av unga flickor var helt ok när det gäller att skapa pornografi. Det tyckte inte Alexandersson så följden blev att han lyckade avslöja och offentliggöra Serungs metoder.

Nu ska Alexandersson till Bryssel som tjänsteman för PiratPartiet, och då rycker Expressen in och gör ett av sina vanliga skandalreportage. Detta under rubriken "Filmade porr - får toppjobb i EU".
Så långt är intet nytt under solen ... Skandalisering av enskilda medborgare har blivit en outtalad rättighet för snaskpressen. Den lilla skillnaden är bara att läsarna kan kommentera artikeln på Expressens websida. Där läser man bl.a.

Det var för övrigt den personen som avslöjade Serung och därmed satte stopp för den mannens vidriga verksamhet.
... borde hyllas för att han avslöjade Serung,

och

HAX var ju den som avslöjade missförhållandena. Anser Expressen att det var fel?

På så sätt kan felaktiga vinklingar och direkta lögner avslöjas redan vid publiceringen. Medias oförmåga att hålla sig till sanningen är ökänd.
Nu har dock helt vanliga människor möjlighet att omedelbart gå till motangrepp och kan korrigera de värsta felaktigheterna . Detta är nyttigt för demokratin. Detta är nyttigt för sanningen. Detta är nyttigt för media.

Det tragiska är bara att endast 5% av svenskarna läser vad som skrivs i bloggar och kommentarer.

Kung Robert i tingsrätten

Härom kvällen kom jag att tänka på något. Kanske inte det mest revolutionerande som hänt men något som ändå gav en insikt i hur mycket samhället har förändrats och hur värderingar aldrig är absoluta.

Detta måste ha varit runt 1969. Jag minns att jag gick på dåvarande Polhemsgymnasiet, högst uppe på Molinsgatan, här i Göteborg. Och vantrivdes.

Inne en äldre del av Landala låg ett konstgalleri och det var där jag mötte Kung Robert. Egentligen hette han Robert Jäppinen men nu hade han en vision om ett nytt samhälle – ett nytt rike, där han var kung.

Hans svada var outtömlig och så var även hans tryckalster. Han stencilerade A4-blad som han kallade GT-uppochned. Där klippte och klistrade han det värsta ur Göteborgspressen, tillsammans med egna kommentarer och kärlek och världsfred.

Jag var förbryllad, förvirrad och fascinerad.

En dag när jag besöker galleriet är Robert upprörd. Han hade nämligen blivit arresterad av två nitiska polismän. De hade synpunkter på att han gått omkring i klänning. Det borde man inte göra 1969. Åtminstone inte om man har helskägg och håriga ben.

Och nu ska Robert inställa sig i Tingsrätten. Och nu är alla inbjudna. Och dit gick även jag.

Det är enda gången jag närvarat vid någon rättegång men jag misstänker att den var högst ovanlig.

Poliserna vittnade om att de gripit Kung Robert eftersom han varit naken under klänningen och därmed blottat sig offentligt.

Detta gjorde Robert mycket upprörd. Visserligen hade han inte burit kalsonger under klänningen men orsaken var att han hade uppfunnit något som var mycket bättre.

Därefter plockar han fram ett stort tygstycke ur sin väska. Detta kunde man vika till ett slags ländkläde vilket var både bättre och nyttigare än vanliga kalsonger.

Och med den kvinnliga domarens tillstånd skulle han gärna visa rätten hur det fungerade.

Domaren avböjde med motiveringen att hon mycket väl kunde föreställa sig funktionen utan någon demonstration.

Naturligtvis blev Robert frikänd och tågade ut ur tingsrätten i spetsen för ett följe som proklamerade inför alla man man mötte att; ”Från och med i dag hade alla män rätten att bära klänning på offentlig plats i Göteborg.”

De flesta var tyvärr ointresserade av en sådan proklamation. Så även GT, vilkens redaktion följet besökte.

Många år senare läser jag i tidningen att Filip och Fredrik besökt Robert i hans hem i Ransäter. Detta hade gjort den gamle konstnären så exalterad att han fått hjärtinfarkt och avlidit framför kameran.

Han bar dock inte klänning vid tillfället.

Lennart Hyland och jag

I många år har jag burit på en liten dröm. Kanske är det dags att dela med sig av den?

I min dröm har jag just uppfunnit en tidsmaskin och sätter den på år 1964; 45 år bakåt i tiden. Det blir naturligtvis stor uppståndelse när jag kommer fram – vilket ni som var med, naturligtvis kommer ihåg. Alla vill veta hur framtiden ska bli och därför blev jag gäst i dåtidens största mediala händelse – Hylands Hörna. Här kommer en utskrift från den bandkopia som sedan dess legat i STV:s arkiv.

Hyland: Jaaaaa, mina vänner. Vår nästa gäst är långväga ifrån. Kanske har ni hört talas om honom men här är han i alla fall i egen hög person: Clas Kristiansson
Hyland: Ja, Herr Kristiansson hur känns det att vara så långt borta från sin egen tid?
Jag: Det känns bara bra. Om än lite ovant.
Hyland: Jaaaa. Ovant jaaaa. Är det mycket som skiljer Stockolm från det Herr Kristiansson är van vid?
Jag: Ja. Till att börja med så säger vi "du" till varandra.
Hyland: Säger alla du till varandra?
Jag: Ja! Alla utom Kungen. Honom kallar vi bara Kungen. Han vill ha det så.
Hyland: Och med Kungen menar Herr Krist... förlåt menar "Du" "lillprinsen". Hur många TV-kanaler finns det 2009?
Jag: Jag vet inte. För det första är de så många att de inte går att räkna och för det andra så är programmen så dåliga att jag aldrig tittar på TV
(skratt från publiken)
Hyland: Jaaaaaaa. Vissa saker ändras inte på 45 år? Vad gör ... hmmm ... du istället.
Jag: Jag tittar på skärmen till min datamaskin - eller dator som vi säger om 45 år.
Hyland: Då måste du vara väldigt rik om du har råd med en egen datamaskin. Vad gör man en sådan?
Jag: Nästan alla har råd med egen dator 2009 och alla datorerna är hopkopplade med varandra så man använder dem för att kunna prata med varandra och även för att arbeta med.

Hyland verkar nu tappa fotfästet och byter raskt ämne...

Hyland: Men då måste jag fråga en annan sak. Finns Systembolaget kvar 2009?
Jag: Jo. Nog har vi ett systembolag men i och med att man kan köpa hur mycket sprit man vill utomlands så har systemet blivit självbetjäning.

Här verkar Hyland få nog och utbrister:
"Att alla kallar varandra för du kan jag tro på men att människor skulle vara så dumma att de lägger pengar på datorer när man lika gärna kan prata i telefon verkar otroligt.
Men att man skulle få föra in hur mycket sprit man vill i landet gör att jag tror att Herr Kristiansson ljuger. Och ingen ska kunna lura i oss att Systembolaget blir till snabbköp i framtiden."
Här börjar husbandet spela en klämkäck låt och jag blir förd ut ur studion och satt på första bästa tidsmaskin tillbaka igen.

Jag brukar få den här drömmen när jag hör jämnåriga uttala sig om fildelning och vikten att kontrollera trafiken på Internet.
Men det kanske lättar nu när filmcensuren ska bort.

Valet - några tankar

Så var valet över och nöjd får man väl vara. Nästan 11% av rösterna och två mandatplatser är mums. Och Piratpartiet fick ett mandat; vilket är spännande. Och Sverigeakrobaterna fick inget; vilket var tacknämligt.

Så här efteråt kan man ju fundera på vad som hände så låt oss börja med PP - politikens säregna gökunge. Man har mycket att leva upp till. Många och sällsamma löften har man givit. Nu är det upp till bevis.

Till att börja med har man lovat att lägga sig platt i alla andra frågor än de som gäller personlig integritet och därmed tillhörande. Har jag tolkat saken rätt är fildelningsproblemet en sekundär fråga.
Vill man dessutom reta gallfeber på en Pirat kan man ju påpeka att dessa idéer inte på något sätt är unika för PP. Innehållet finns även hos MP - även om formuleringarna skiljer sig. Och som PP säger: "Vi vill samarbete med Liberalerna eller De Gröna".
Låt oss då se vad Fru Paulsen har att säga i frågan. På Newsmill hittar jag följande citat:

Jag menar att vi inte kan (eller bör) försöka stoppa den tekniska utvecklingen. Men vi måste också slå vakt om att den som har författat en bok eller spelat in en hitlåt har rätt till ersättning.

Inte mig emot om detta är FP:s åsikt. Men kanske någon från deras ungdomsförbund kan sätta sig ned och förklara för tanterna och farbröderna i FP vad det verkligen handlar om.

Plan B för PP blir då att närma sig MP för ett samarbete. Och eftersom vi har exakt samma åsikt i frågan så lär det inte bli något större problem att hitta vägar till samarbete. Men ...
Vad som ligger PP i fatet är deras brist på mognad. Ingen i partiledningen har erfarenhet av praktiskt politiskt arbete. Och detta kan bli ett problem.
Det går inte att samarbeta med ett parti som avsäger sig en del av frågorna. Man måst köpa hela paketet eller också inget alls.
Med andra ord måste man sitta ned i utskott och arbetsgrupper och kämpa för all vad gruppen vill. Inte bara för de frågor man sympatiserar med.
Den springande punkten blir då om Christian Engström sitter med oss gröna och slåss för kärnkraftens avskaffande och begränsningar av den internationella kapitalismens skadeverkningar. Eller kommer hans liberala ideal göra att han avviker under det praktiska arbetet, bara för att återkomma när PP:s ämnesområde dyker upp. Och därmed lämna en massa slitgöra till de övriga i gruppen.

Att sitta i Europaparlamentet är inte enbart att trycka på rätt knapp. Det är att arbeta för en ideologi. Jag tror att PP har möjlighet att slåss för gröna ideal ... men är det det man vill?

Kan man inte leva upp till detta så återstår bara att inlemma sig i slaskgruppen tillsammans med högerpopulister och Lega Nord. Och då blir en röst på PP det samma som en röst på Sverigeakrobaterna ... och det var väl inte detta väljarna ville.

--------------------

Och sedan ett sorgligt och personligt smolk i en ganska lycklig bägare. Vännen Bo Leuf fick inte uppleva genombrottet för något han trott på och kämpat för i många år. Bo var en av de första som anslöt sig till PP men tyvärr gick han bort i slutet av april. I minnet av en vän bor också minnet av en kunnig person som slogs för viktiga ideal.

Hur var namnet?

På ett sätt ett knepigt val. I vissa fall var det inte helt självklart vem som var vem. På självaste nationaldagen avslöjar Aftonbladet att någon gått in och bytt namn på Antipitatbyråns Henrik Pontén.

Antipiratbyråns jurist Henrik Pontén, 43, fick plötsligt besked från Skatteverket om att han bytt förnamn. Sedan den 29 maj står han i folkbokföringsregistret som Pirate Pontén.

Hur illa jag än tycker om Henrik Pontén och hans verksamhet så är detta något man måste ta avstånd ifrån. Ingrepp och angrepp på människors personliga integritet är alltid fel. Oavsett vem som är offer och vem som är förövare.

En som däremot verkligen bytt namn är Dick Greger Augustsson. Enligt en längre intervju i Fokus så kan man inte heta Dick om man vill kunna registrera sitt namn i internationella sammanhang. Ett öde namnet delar med Jerker och Fanny. Petter-Niklas däremot skulle förmodligen gå bra.
Så Dick-Greger beslutar att byta namn. Hur detta går till har Johan Wanloo beskrivit i en teckning från GT under veckan.
















Eller också så är det som f.d. Dick-Greger säger i Fokus

Och skulle han ändå byta förnamn kunde han lika gärna passa på att byta efternamn också. Han ville ha något unikt, ett namn som sa något om honom.

Fåglar hade alltid fängslat honom, deras överblick högt uppe i skyn, deras kontroll över situationen. Deras frihet.

Det blev Richard Falkvinge.

Inför detta kan man bara bara böja på nacken och påminna om att även fåfänga räknas som en av de sju dödssynderna.


Men ser man bilden av f.d. Dick-Greger på framsidan av Fokus så förstår man att detta inte är en dödssynd som Piratpartiets ledare ännu utvecklat till fulländning.

Nåväl. Det är inget fel på Piratpartiets politik. Den är ju i princip identisk med Miljöpartiets.

Och byter man namn från Augustsson till Falkvinge så måste man ju också ha en viss känsla för ett grönt tänkande.

Det skall bli mycket spännande att se hur man använder sitt inflytande i Europaparlamentet.

Tomb Raider

Sommar! Sol! Lata dagar. Vad passar bättre än lite usel och halvtaskig film.
Dagens infall blev Tomb Raider med en nästan onödigt vacker och självsäker Angelina Jolie i huvudrollen. En film med bara ett fåtal goda sidor.
Dess fösta fördel och orsaken till att jag såg den över huvud taget vad recensenternas utfall om att dess bakgrundshistoria skulle vara obegriplig. Eftersom filrecensenter oftast inte är särskilt bildade utanför sitt område KAN detta betyda att filmen är värd att se på grund av en intressant bakgrundshistoria.
Och bakgrunden till Tomb Raider har sina poänger med sin berättelse om det urgamla sällskapet Illuminati och dess plats i den västerländska historien. Bakgrunden är bättre än filmen med andra ord.

Men. Som en liten extra bonus dyker det upp en scen som få mig att hicka till. Huvudpersonen Lara Croft har just fått ett brev från sin avlidne far som innehåller ett av William Blakes mer kända citat. Dags alltså att ta en tur till "Det gamla biblioteket", som i detta fall är en "Gammal bokhylla",täckt av ett "Gammalt lakan" och fullt med "Uråldriga böcker". Närbild kan ses här bredvid.
Men titta noga till höger om hjältinnans pekfinger. Känns böckerna igen? Just det! Fem band av Svensk Uppslagsbok, 50-talsupplagan, i halvfranska band. Kanske vackert på bild men knappast uråldriga böcker. Och varför bara fem band?
Och framför allt. Biblioteket tillhörde pappa Croft. Kan man då utgår från att han kan läser svenska.
Frågorna blir många när man springer på en sådan scen.

Eller kan man bara utgå från att en scenograf tyckte de var snygga? Förmodligen!

Rymdinvasion i Lappland

Det händer ibland att man tröttnar på det välgjorda, det välformulerade och det välartade. Har man njutit av Bergman, Fellini eller Scola så kan man längta till det som för länge sedan passerat det uslaste usla och välförtjänt hamnat i den cineastiska komposten.
En sådan film var naturligtvis "Plan 9 from Outer Space". En annan var den minst lika usla men mindre kända "Plan 10 from Outer Space".
Och talar vi sedan om utomjordingar på besök från yttre rymden så får man inte glömma "Rymdinvasion från Lappland" eller "Terror in the Midnight Sun" som den hade fått heta om den någon gång blivit släppt i USA.

Det är en ganska förskräcklig historia om en blandad grupp med vetenskapsmän som uppe i lappmarkerna kommer i närkamp med ett antal utomjordingar i en gigantisk discokula. Dessutom häckar en 6-meters föregångare till Chewbacka på platsen och dödar och slår ihjäl allt han kan komma över. Detta osannolika rymdmonster spelas av Lars Åhrén som åtminstone jag minns som en av de gnälligaste och mest reaktionära journalister som GT visat upp.
I en biroll som Dr. Henrik ser man kuplettsångaren Åke Grönberg vars största hit bär det givande namnet "Gungeligung". Åke Grönberg myntade också uttrycket "Vem fan är Nisse Hult" – vilket man tyckte var mycket roligt förr.

Av någon anledning framför även Brita Borg "Ack Värmeland du sköna" till komp av Harry Arnold och Allan Johansson. Dock inte med originaltexten. I stället har man totat ihop en pekoralistisk sörja om kärlek under midnattssolen.

Det finns fler intressanta detaljer i produktionen. En ung Doreen Denning syns i en biroll – långt innan hon började jobba med förtjänstfulla översättningar av Disney (Gud ske pris här kommer skatteåterbäringen).
Att filmen dessutom fullständigt vimlar av samer i bästa gåbort-skrud tillför inte något över huvud taget.

Dessutom. När producenterna misslyckats med att sälja in den på amerikanska marknaden så köptes den av en sorts regissör vid namn Jerry Warren som klippte ned den och lade till extra scener med David Carradine, samt förlade handlingen till Schweitz i stället för Sverige. De schweitziska samekollektivet är ju världsberömt.

Sagde Warren bytte också namn på filmen och som "Invasion of the Animal People" fick den till slut amerikansk premiär.

Det gjorde varken från eller till. Fortunafilm som producerat, gick i konkurs och de inblandade höll sig sedan långt borta från allt filmskapande – länge. Och i fallet Lars Åhren – för alltid.

Mitt liv som politiker

Kunde ju faktiskt bli en hel roman om man ansträngde sig men nu är det högtryck, sol och humlorna surrar.
Rensar man en rabatt brukar tankarna tränga sig på och i det här fallet var det en man som invaderade mina tankar. Han var äldre. Han var arg. Och han besökte vår valstuga på Järntorget.
Han levde i övertygelsen om att vi som engagerade oss i politiken enbart gjorde det för vår egen vinnings skull. Vi satt på våra fina taburetter och håvade in mängder av fördelar, utan att göra någon som helst nytta.
Han blev något förvånad när jag berättade som det var. Som politiker tjänar jag c:a 600 kronor / månad. Jag gör allt arbete på min fritid och jobbar alltså för övrigt heltid som undersköterska på ett äldreboende.
Det var mycket långt från den lyxtillvaro den ilskne mannen förställt sig.
Men detta är också en verklighet. För den stora allmänheten framstår vi fritidspolitiker som en anonym skara gråmän som slösar bort de gemensamma skattemedlen på egna fördelar.
Är det någon som blir förvånad om jag säger att, detta ligger mycket långt bort från verkligheten.


Vad jag själv upplever som stötande är dock att få min heder ifrågasatt. Dagligen och stundligen möter jag fördomen att man sitter där man sitter för att sko sig på det allmännas bästa.
Och att få min heder ifrågasatt är nog bland det värsta jag vet. Det känns ungefär som att få en del av själen utkarvad med en slö kniv.

Detta är en av orsakerna varför jag inte tänker fortsätta med politiken. Jag saknar noshörningsskinn.
Att arbeta för samhällets bästa utan större betalning är ok. Men att bli kallad tjuv, antisemit (jo, det har förkommit) och allmän samhällsplundrare. Där går min personliga gräns.
Jag sitter mandatperioden ut. Sedan för någon mer lämplig ta över.

Under staden

Det sägs att i vissa källare i Istanbul kunde man sänka ned hinkar genom små hål i källargolvet och sedan få dem fyllda med färskt vatten. Det var inga vanliga brunnar men vad det var visste ingen, innan man grävde sig ned, under marken.
Man fann då en jättelik vattenreservoir från Bysantinsk tid. Och staden var en attraktion rikare.
1963 skulle filmen "From Russia with love" (Agent 007 ser rött) spelas in. Den utspelar sig bl.a. i Istanbul och även i den gamla vattenreservoiren. Så här såg det ut när James Bond stakade sig fram:


2008 besökte jag staden och naturligtvis stod ett besök i vattenreservoiren på listan över platser att besöka. Hotellpersonalen ruskade på huvudet och pekade ut platsen på kartan. Jag kan tänka mig att de tänkte "tokiga turister".
Men platsen hade förändrats. Där Sean Connery hade stakat sig fram gick nu spångar av trä ut i vattnet och pelarna var upplysta i alla tänkbara färger. Man hade bygget ett litet café mitt i vattnet och i bakgrunden hördes sällsam ambient musik.
Men trots allt. Besöket blev en av överraskningarna och en skönhetsupplevelse utöver det vanliga.
Kan rekommenderas.

Debatt på korpnivå

Så har en medelålders man lyckats reta upp ett helt nätverk. 18/5 publicerade nämligen Jonas Gardell en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet med rubriken ”De ansiktslösa styr pöbelriket”.

Till bloggvärldens förskräckelse så anklagar han Internet att vara en plats där man anonymt kan framföra mordhot, där människor kan trakasseras och där allmän laglydighet inte existerar.

Hur reagerar då den anonyma delen av blogvärlden? Tja ... ett citat kan se ut så här:

”Jonas har börjat tangera mitt tålamod, det var länge sedan jag köpte hans löjliga flin och huvudet på sned som ersättning för att få vräka ur sig både det ena och det andra. ”

Kanske inte det värsta av all citat men långt ifrån det mest konstruktiva. Och kanske inte det mest mogna.

Men var ligger då problemet? Anonyma hot och påhopp handlar i grund och botten om en brist på personligt ansvar. Inom etiken talar man om två huvudinriktningar; konsekvens– och pliktetik. Kortfattat kan man säga att en konsekvensetiker tar konsekvenserna av sitt handlande. En pliktetiker gör det han anser vara rätt utifrån ett regelsystem.

Ser man då inga konsekvenser av sitt handlande så tror man sig därför ha rätt att handla hur som helst. Om man nu inte anser sig ha några plikter mot resten av mänskligheten.

Om personangreppen på nätet är vidriga så är de dessutom knappast heller konstruktiva. Vem vill resonera med någon som använder meningar som den ovan.

Än värre blir det naturligtvis när man läser kvällstidningarnas kommentarsspalter. Persongreppen haglar och bara de värsta förolämpningarna tas bort – vilket oftast leder till ett ramaskri. Den förfördelade ropar om censur och kräver att full tillgång till alla kommentarsfält.

Kanske en dag så har nätet mognat till en plats för intelligenta samtal men fram tills dess får man nog inse att det är Jonas Gardell har rätt och att nätet utgör den givande debattens motsvarighet till fotboll på korplagsnivå.

Deklaration

Var det bättre förr? Det var bökigare och lite roligare i alla fall.
Jag har nämligen deklarerat. Jag loggade in på skatteverkets webplats, skrev in några obegripliga siffror och; Hipp, happ så var det klart.
Sedan fick jag för mig att spara alltsammans så jag installerade PrimoPDF för att kunna spara något resultat från mitt arbete.


Sedan kom jag att tänka på hur jag deklarerade för några år sedan. Blanketten fick jag fylla i för hand. Sedan sparade man allt tills sista minuten innan man masade sig ned till Skatteverket (eller Göteborgs Fögderi som det hette). Man lade blanketten i dess brevlåda. Sen gick man och belönade sig själv med en stor öl på puben.

Förutom ölen så var det inte bättre förr.

Lite om äldreomsorgen i Göteborg

För er som inte vet det så har jag min försörjning som undersköterska vid ett äldreboende i Göteborg. Och trots alla bekymmer med personalbrist och nedskärningar så kan jag inte tänka mig ett bättre arbete. I går fick jag en varm kram av en lite dam på nästan 100 år. Hur många får det på sin arbetsplats?

Sedan har vi nackdelarna och de handlar inte så mycket om arbetet i sig som om omgivningens syn på jobbet som undersköterska. I teorin tycker väl de flesta att vi gör en stor insats men när det kommer till praktiken blir det värre.

Extra tydligt var detta häromdagen (090419) när GP hade ett större reportage kring bristerna i omsorgen. Där fanns det i princip en sort skurkar - vi som arbetar där. Skurkarna är vi, som av okända skäl, tillbringar våra dagar med att misshandla vårdtagarna – tycker GP.

Man börjar med att återge en händelse om hur en äldre dam blivit brännskadad i sängen. Personalen hade tydligen inte varit tillräckligt uppmärksam:

"Parizad Zandesh larmade när det började brinna på äldreboendet. Men det dröjde innan hon fick hjälp. Nu har hon opererats för sina brännskador."

Hur detta gått till får man lista sig till genom artikeln.

"Enhetschefen på Altplatsens äldreboende ger en annan bild. Hon hävdar att en anhörig hade försett den gamla kvinnan med en cigarettändare."

(OBS att hon hävdar ... enligt journalisten kan man alltså ifrågasätta enhetschefens ärlighet. Kallas även fult retoriskt stilgrepp)

Man kan fråga sig vad anhöriga tänker på. Låta en äldre dam röka i sängen. Man kan fråga sig var journalisten tänkte på. Skylla detta på personalen.

Detta är bara ett av många exempel som beskrivs i artikeln. Alla med samma infama antydningar och brist på konkreta bevis.

Ovanpå det hela får man sedan reda på hur många Lex Saraanmälningar som gjort. Däremot redovisas inte hur många av dess som verkligen fällts i socialstyrelsen. En anmälan är ingen dom. En anmälan behöver inte ens ha någon substans.

Som lök på sagda lax så framställer man dessa eventuella missförhållanden som om de vore regel i stället för undantag. Läser man artikeln utan eftertanke så kan man få uppfattningen att det är så här man bedriver äldreomsorg i Göteborg.

Skulle nu händelsevis någon fått för sig detta så kan jag upplysa om att det gör vi inte.

I så fall skulle vi inte få varma kramar av små rara 100-åriga tanter.

Beethoven och Elise

Våren 1810 hade viss doktor Malfatti en musikalisk soaré i sitt hem. Han hade bjudit in en viss Ludwig van Beethoven för att spela sitt nya stycke; kallat Bagatelle. Ludwig hade sedan tänkt sig att fria till doktorns vackra Therese.
Tyvärr lyckas Beethoven supa sig full som ett päron. Han kunde inte fria, långt mindre spela piano. Den något brydda och förmodligen smått ledsna Therese bad i alla fall Beethoven att skriva sitt namn på notpappret till Bagatell. Det gjorde han efter bästa förmåga.
Problemet var bara att även handstilen var även offer för en beklaglig överservering. Det skulle stått Für Therese. Det blev så suddigt att alla tolkade det som Für Elise.

Blandade varor

Några tankar inför det som sig timat haver.

SD har avslöjats som kryptorasister. Det är de inte. De är rena rasister. De är bara så korkade att de inte vet om det. Eller också är de så korkade att de tror att de kan lura någon genom att påstå motsatsen.
Men kommer de att förlora röster därför? Förmodligen inte.Var tjugonde svensk har förmodligen tillräckligt obehagliga åsikter för att kunna tänka sig rösta på ett parti som klipper delar ur sitt program från Nazisterna, i Tyskland, på 30-talet.

---

Nu har vi IPRED men det kommer förmodligen inte att bli fler CD-skivor sålda för den saken skull. Musikindustrin har bitit sig i svansen. Musiken har ett bäst före-datum. (typ: Denna musik kommer du att tröttna på efter 20 genomlyssningar). Och har man slösat bort musiken via Megapol och liknade så köper ingen plattan.

---

Jag måste ha missat något i nyhetsrapporteringen. Men jag upptäckte just att AMS:s styrelse består av 11 personer.
Inte bara ordföranden för LO.
Däremot ägs AMF till lika delar av Svensk Näringsliv och LO.
Varför just då Wanja Lundby-Wedin skulle avgå förstår jag inte. Men jag kan se tre orsaker:

Hon är kvinna (patriarkatet suger)
Hon är socialdemokrat (Lagen tillämpas enligt partifärg)
Hon är undersköterska (På dem bara.)

Avtal skrivs på av enad styrelse och det är styrelsen som ska ansvara för besluten. Att peka ut en enda styrelseledamot som helt ansvarig tycker jag verkar mysko.

---

Tre tankar som blev till skisser en sen fettisdagskväll.

Slaskjournalistik och kulturpolitik.

En gång i tiden var jag en helt vanlig göteborgare. Jag tillhörde inte något parti, jag hade inga förtroendeposter och jag trodde att det som stod i tidningarna var sant.
Detta var för snart tio år sedan och det var ett väldigt rabalder i tidningarna kring Kom-Vux framtid. Naturligtvis trodde jag att stadens politiker saknade all handlings- och planeringsförmåga. Det var ju så de framställdes i GP och GT.
Skulle du klara av uppdraget bättre själv, brukade jag fråga mig och naturligtvis blev svaret; Javisst!
Det var därför jag fattade beslutet att bli aktiv i det enda parti vars politik jag kunde ställa upp på – Miljöpartiet. Nu blev det inte utbildning som blev mitt specialområde, utan kulturpolitiken. Där kände jag att jag hade tillräckliga kunskaper och intresse. Det är därför jag sitter som ledamot i Kulturnämnden i Göteborg.
Det var också som ledamot jag gjorde min första upptäckt. Det som stod i tidningarna hade oftast ingenting att göra, med vad så skedde ute i verkligheten. Det fabulerades och ljögs ganska friskt på redaktionerna.
Det var en ny upplevelse att utpekas som fullständig idiot – oftast på grund av något man aldrig gjort.
Det senaste exemplet på denna politik ser man i skrivande stund i GT, där man med hjälp av vinklade nyheter, förvrängda fakta och friska fabuleringar försöker få den nuvarande chefen för Röhsska Museet att framstå som en slarver och fifflare. Saken är bara den att Röhsskas chef vågar. Han vågar mer än sina företrädare. Då är det inte garanterat att man lyckas varje gång. Eller för att citera Heidenstam.

Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge.

Jag är själv glad över Teds insatser att förnya ett museum. Jag är däremot inte glad i att Göteborg har en tidning utan ansvar som ägnar kraft och tid åt att förfölja den som rör om i ankdammen.