Rymdinvasion i Lappland

Det händer ibland att man tröttnar på det välgjorda, det välformulerade och det välartade. Har man njutit av Bergman, Fellini eller Scola så kan man längta till det som för länge sedan passerat det uslaste usla och välförtjänt hamnat i den cineastiska komposten.
En sådan film var naturligtvis "Plan 9 from Outer Space". En annan var den minst lika usla men mindre kända "Plan 10 from Outer Space".
Och talar vi sedan om utomjordingar på besök från yttre rymden så får man inte glömma "Rymdinvasion från Lappland" eller "Terror in the Midnight Sun" som den hade fått heta om den någon gång blivit släppt i USA.

Det är en ganska förskräcklig historia om en blandad grupp med vetenskapsmän som uppe i lappmarkerna kommer i närkamp med ett antal utomjordingar i en gigantisk discokula. Dessutom häckar en 6-meters föregångare till Chewbacka på platsen och dödar och slår ihjäl allt han kan komma över. Detta osannolika rymdmonster spelas av Lars Åhrén som åtminstone jag minns som en av de gnälligaste och mest reaktionära journalister som GT visat upp.
I en biroll som Dr. Henrik ser man kuplettsångaren Åke Grönberg vars största hit bär det givande namnet "Gungeligung". Åke Grönberg myntade också uttrycket "Vem fan är Nisse Hult" – vilket man tyckte var mycket roligt förr.

Av någon anledning framför även Brita Borg "Ack Värmeland du sköna" till komp av Harry Arnold och Allan Johansson. Dock inte med originaltexten. I stället har man totat ihop en pekoralistisk sörja om kärlek under midnattssolen.

Det finns fler intressanta detaljer i produktionen. En ung Doreen Denning syns i en biroll – långt innan hon började jobba med förtjänstfulla översättningar av Disney (Gud ske pris här kommer skatteåterbäringen).
Att filmen dessutom fullständigt vimlar av samer i bästa gåbort-skrud tillför inte något över huvud taget.

Dessutom. När producenterna misslyckats med att sälja in den på amerikanska marknaden så köptes den av en sorts regissör vid namn Jerry Warren som klippte ned den och lade till extra scener med David Carradine, samt förlade handlingen till Schweitz i stället för Sverige. De schweitziska samekollektivet är ju världsberömt.

Sagde Warren bytte också namn på filmen och som "Invasion of the Animal People" fick den till slut amerikansk premiär.

Det gjorde varken från eller till. Fortunafilm som producerat, gick i konkurs och de inblandade höll sig sedan långt borta från allt filmskapande – länge. Och i fallet Lars Åhren – för alltid.

Mitt liv som politiker

Kunde ju faktiskt bli en hel roman om man ansträngde sig men nu är det högtryck, sol och humlorna surrar.
Rensar man en rabatt brukar tankarna tränga sig på och i det här fallet var det en man som invaderade mina tankar. Han var äldre. Han var arg. Och han besökte vår valstuga på Järntorget.
Han levde i övertygelsen om att vi som engagerade oss i politiken enbart gjorde det för vår egen vinnings skull. Vi satt på våra fina taburetter och håvade in mängder av fördelar, utan att göra någon som helst nytta.
Han blev något förvånad när jag berättade som det var. Som politiker tjänar jag c:a 600 kronor / månad. Jag gör allt arbete på min fritid och jobbar alltså för övrigt heltid som undersköterska på ett äldreboende.
Det var mycket långt från den lyxtillvaro den ilskne mannen förställt sig.
Men detta är också en verklighet. För den stora allmänheten framstår vi fritidspolitiker som en anonym skara gråmän som slösar bort de gemensamma skattemedlen på egna fördelar.
Är det någon som blir förvånad om jag säger att, detta ligger mycket långt bort från verkligheten.


Vad jag själv upplever som stötande är dock att få min heder ifrågasatt. Dagligen och stundligen möter jag fördomen att man sitter där man sitter för att sko sig på det allmännas bästa.
Och att få min heder ifrågasatt är nog bland det värsta jag vet. Det känns ungefär som att få en del av själen utkarvad med en slö kniv.

Detta är en av orsakerna varför jag inte tänker fortsätta med politiken. Jag saknar noshörningsskinn.
Att arbeta för samhällets bästa utan större betalning är ok. Men att bli kallad tjuv, antisemit (jo, det har förkommit) och allmän samhällsplundrare. Där går min personliga gräns.
Jag sitter mandatperioden ut. Sedan för någon mer lämplig ta över.

Under staden

Det sägs att i vissa källare i Istanbul kunde man sänka ned hinkar genom små hål i källargolvet och sedan få dem fyllda med färskt vatten. Det var inga vanliga brunnar men vad det var visste ingen, innan man grävde sig ned, under marken.
Man fann då en jättelik vattenreservoir från Bysantinsk tid. Och staden var en attraktion rikare.
1963 skulle filmen "From Russia with love" (Agent 007 ser rött) spelas in. Den utspelar sig bl.a. i Istanbul och även i den gamla vattenreservoiren. Så här såg det ut när James Bond stakade sig fram:


2008 besökte jag staden och naturligtvis stod ett besök i vattenreservoiren på listan över platser att besöka. Hotellpersonalen ruskade på huvudet och pekade ut platsen på kartan. Jag kan tänka mig att de tänkte "tokiga turister".
Men platsen hade förändrats. Där Sean Connery hade stakat sig fram gick nu spångar av trä ut i vattnet och pelarna var upplysta i alla tänkbara färger. Man hade bygget ett litet café mitt i vattnet och i bakgrunden hördes sällsam ambient musik.
Men trots allt. Besöket blev en av överraskningarna och en skönhetsupplevelse utöver det vanliga.
Kan rekommenderas.

Debatt på korpnivå

Så har en medelålders man lyckats reta upp ett helt nätverk. 18/5 publicerade nämligen Jonas Gardell en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet med rubriken ”De ansiktslösa styr pöbelriket”.

Till bloggvärldens förskräckelse så anklagar han Internet att vara en plats där man anonymt kan framföra mordhot, där människor kan trakasseras och där allmän laglydighet inte existerar.

Hur reagerar då den anonyma delen av blogvärlden? Tja ... ett citat kan se ut så här:

”Jonas har börjat tangera mitt tålamod, det var länge sedan jag köpte hans löjliga flin och huvudet på sned som ersättning för att få vräka ur sig både det ena och det andra. ”

Kanske inte det värsta av all citat men långt ifrån det mest konstruktiva. Och kanske inte det mest mogna.

Men var ligger då problemet? Anonyma hot och påhopp handlar i grund och botten om en brist på personligt ansvar. Inom etiken talar man om två huvudinriktningar; konsekvens– och pliktetik. Kortfattat kan man säga att en konsekvensetiker tar konsekvenserna av sitt handlande. En pliktetiker gör det han anser vara rätt utifrån ett regelsystem.

Ser man då inga konsekvenser av sitt handlande så tror man sig därför ha rätt att handla hur som helst. Om man nu inte anser sig ha några plikter mot resten av mänskligheten.

Om personangreppen på nätet är vidriga så är de dessutom knappast heller konstruktiva. Vem vill resonera med någon som använder meningar som den ovan.

Än värre blir det naturligtvis när man läser kvällstidningarnas kommentarsspalter. Persongreppen haglar och bara de värsta förolämpningarna tas bort – vilket oftast leder till ett ramaskri. Den förfördelade ropar om censur och kräver att full tillgång till alla kommentarsfält.

Kanske en dag så har nätet mognat till en plats för intelligenta samtal men fram tills dess får man nog inse att det är Jonas Gardell har rätt och att nätet utgör den givande debattens motsvarighet till fotboll på korplagsnivå.

Deklaration

Var det bättre förr? Det var bökigare och lite roligare i alla fall.
Jag har nämligen deklarerat. Jag loggade in på skatteverkets webplats, skrev in några obegripliga siffror och; Hipp, happ så var det klart.
Sedan fick jag för mig att spara alltsammans så jag installerade PrimoPDF för att kunna spara något resultat från mitt arbete.


Sedan kom jag att tänka på hur jag deklarerade för några år sedan. Blanketten fick jag fylla i för hand. Sedan sparade man allt tills sista minuten innan man masade sig ned till Skatteverket (eller Göteborgs Fögderi som det hette). Man lade blanketten i dess brevlåda. Sen gick man och belönade sig själv med en stor öl på puben.

Förutom ölen så var det inte bättre förr.

Lite om äldreomsorgen i Göteborg

För er som inte vet det så har jag min försörjning som undersköterska vid ett äldreboende i Göteborg. Och trots alla bekymmer med personalbrist och nedskärningar så kan jag inte tänka mig ett bättre arbete. I går fick jag en varm kram av en lite dam på nästan 100 år. Hur många får det på sin arbetsplats?

Sedan har vi nackdelarna och de handlar inte så mycket om arbetet i sig som om omgivningens syn på jobbet som undersköterska. I teorin tycker väl de flesta att vi gör en stor insats men när det kommer till praktiken blir det värre.

Extra tydligt var detta häromdagen (090419) när GP hade ett större reportage kring bristerna i omsorgen. Där fanns det i princip en sort skurkar - vi som arbetar där. Skurkarna är vi, som av okända skäl, tillbringar våra dagar med att misshandla vårdtagarna – tycker GP.

Man börjar med att återge en händelse om hur en äldre dam blivit brännskadad i sängen. Personalen hade tydligen inte varit tillräckligt uppmärksam:

"Parizad Zandesh larmade när det började brinna på äldreboendet. Men det dröjde innan hon fick hjälp. Nu har hon opererats för sina brännskador."

Hur detta gått till får man lista sig till genom artikeln.

"Enhetschefen på Altplatsens äldreboende ger en annan bild. Hon hävdar att en anhörig hade försett den gamla kvinnan med en cigarettändare."

(OBS att hon hävdar ... enligt journalisten kan man alltså ifrågasätta enhetschefens ärlighet. Kallas även fult retoriskt stilgrepp)

Man kan fråga sig vad anhöriga tänker på. Låta en äldre dam röka i sängen. Man kan fråga sig var journalisten tänkte på. Skylla detta på personalen.

Detta är bara ett av många exempel som beskrivs i artikeln. Alla med samma infama antydningar och brist på konkreta bevis.

Ovanpå det hela får man sedan reda på hur många Lex Saraanmälningar som gjort. Däremot redovisas inte hur många av dess som verkligen fällts i socialstyrelsen. En anmälan är ingen dom. En anmälan behöver inte ens ha någon substans.

Som lök på sagda lax så framställer man dessa eventuella missförhållanden som om de vore regel i stället för undantag. Läser man artikeln utan eftertanke så kan man få uppfattningen att det är så här man bedriver äldreomsorg i Göteborg.

Skulle nu händelsevis någon fått för sig detta så kan jag upplysa om att det gör vi inte.

I så fall skulle vi inte få varma kramar av små rara 100-åriga tanter.

Beethoven och Elise

Våren 1810 hade viss doktor Malfatti en musikalisk soaré i sitt hem. Han hade bjudit in en viss Ludwig van Beethoven för att spela sitt nya stycke; kallat Bagatelle. Ludwig hade sedan tänkt sig att fria till doktorns vackra Therese.
Tyvärr lyckas Beethoven supa sig full som ett päron. Han kunde inte fria, långt mindre spela piano. Den något brydda och förmodligen smått ledsna Therese bad i alla fall Beethoven att skriva sitt namn på notpappret till Bagatell. Det gjorde han efter bästa förmåga.
Problemet var bara att även handstilen var även offer för en beklaglig överservering. Det skulle stått Für Therese. Det blev så suddigt att alla tolkade det som Für Elise.

Blandade varor

Några tankar inför det som sig timat haver.

SD har avslöjats som kryptorasister. Det är de inte. De är rena rasister. De är bara så korkade att de inte vet om det. Eller också är de så korkade att de tror att de kan lura någon genom att påstå motsatsen.
Men kommer de att förlora röster därför? Förmodligen inte.Var tjugonde svensk har förmodligen tillräckligt obehagliga åsikter för att kunna tänka sig rösta på ett parti som klipper delar ur sitt program från Nazisterna, i Tyskland, på 30-talet.

---

Nu har vi IPRED men det kommer förmodligen inte att bli fler CD-skivor sålda för den saken skull. Musikindustrin har bitit sig i svansen. Musiken har ett bäst före-datum. (typ: Denna musik kommer du att tröttna på efter 20 genomlyssningar). Och har man slösat bort musiken via Megapol och liknade så köper ingen plattan.

---

Jag måste ha missat något i nyhetsrapporteringen. Men jag upptäckte just att AMS:s styrelse består av 11 personer.
Inte bara ordföranden för LO.
Däremot ägs AMF till lika delar av Svensk Näringsliv och LO.
Varför just då Wanja Lundby-Wedin skulle avgå förstår jag inte. Men jag kan se tre orsaker:

Hon är kvinna (patriarkatet suger)
Hon är socialdemokrat (Lagen tillämpas enligt partifärg)
Hon är undersköterska (På dem bara.)

Avtal skrivs på av enad styrelse och det är styrelsen som ska ansvara för besluten. Att peka ut en enda styrelseledamot som helt ansvarig tycker jag verkar mysko.

---

Tre tankar som blev till skisser en sen fettisdagskväll.

Slaskjournalistik och kulturpolitik.

En gång i tiden var jag en helt vanlig göteborgare. Jag tillhörde inte något parti, jag hade inga förtroendeposter och jag trodde att det som stod i tidningarna var sant.
Detta var för snart tio år sedan och det var ett väldigt rabalder i tidningarna kring Kom-Vux framtid. Naturligtvis trodde jag att stadens politiker saknade all handlings- och planeringsförmåga. Det var ju så de framställdes i GP och GT.
Skulle du klara av uppdraget bättre själv, brukade jag fråga mig och naturligtvis blev svaret; Javisst!
Det var därför jag fattade beslutet att bli aktiv i det enda parti vars politik jag kunde ställa upp på – Miljöpartiet. Nu blev det inte utbildning som blev mitt specialområde, utan kulturpolitiken. Där kände jag att jag hade tillräckliga kunskaper och intresse. Det är därför jag sitter som ledamot i Kulturnämnden i Göteborg.
Det var också som ledamot jag gjorde min första upptäckt. Det som stod i tidningarna hade oftast ingenting att göra, med vad så skedde ute i verkligheten. Det fabulerades och ljögs ganska friskt på redaktionerna.
Det var en ny upplevelse att utpekas som fullständig idiot – oftast på grund av något man aldrig gjort.
Det senaste exemplet på denna politik ser man i skrivande stund i GT, där man med hjälp av vinklade nyheter, förvrängda fakta och friska fabuleringar försöker få den nuvarande chefen för Röhsska Museet att framstå som en slarver och fifflare. Saken är bara den att Röhsskas chef vågar. Han vågar mer än sina företrädare. Då är det inte garanterat att man lyckas varje gång. Eller för att citera Heidenstam.

Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge.

Jag är själv glad över Teds insatser att förnya ett museum. Jag är däremot inte glad i att Göteborg har en tidning utan ansvar som ägnar kraft och tid åt att förfölja den som rör om i ankdammen.

Rasism och kolonialism i förening

Det händer att man läser saker som är så dumt, fördomsfullt och okunnigt att tiden verkar stå stilla.

Hela den här historien börjar med att GT uppmärksammar läsarna på att det finns caféer i Göteborg där man måste flina för att få anställning. Jo, jag vet det står inte flina. Det står att le. Men skillnaden är är hårfin.
Hon log för lite - fick sparken

Nåväl! Även om det är en säregen personalpolitik så är den ju inte på något sett olaglig. Men!
Några dagar senare kommer ett uttalande från Eva Olsson - chef och ägare till ett antal fikaställen i Göteborg. Även detta dök upp i GT.
Eva Olsson: Att tjäna andra människor är viktigast

Jag ska bespara er dess krypande enfald. Men ett citat tänker jag ändå presentera:

Varför lämnade många thailändare sin skjorta eller enda filt till en främling efter Tsunamin? Jo, för att det var självklart för dom, att tjäna turisterna i denna svåra stund, dom har det i hela sitt DNA att tjäna andra människor, även när dom själva har det svårt.

Förmodligen fattar inte Eva Olsson sitt vidriga synsätt. Hon kunde lika gärna sagt att "Dom är så tjänstvilliga dom där orientalerna. Dom har det ju i blodet." Så ser tjugohundratalets koloniala rasism ut. I sin prydo.
Om en människa som förlorat allt hon äger och har kommer vandrade och vill skänka mig sin sista filt så skulle jag inte tolka det som serviceanda. Jag skulle tolka det som uttryck för en vidrig förtryckarmekanism och skulle snarast skämmas över att vara representant för för en grupp människor som tycker om att jäklas med andra, till självutplåningens gräns.

Tack och lov så radar Eva Olsson upp vilka kaféer hon äger, sist i artikeln

Eva Olsson vd och ägare till Condeco, Fröken Olssons Kafé, Evas Paley, MuffinsMM

Tack Eva för varningen. Dit kommer jag aldrig mer att gå.

En annan blogg

Det har blivit för lite bloggande på det sista. Förkylningar, arbete och allmän slöhet sätter käppar i hjulet.
Men den främsta orsaken är i alla fall En man med ett skägg. Denne man, vars tidigare utflykter i radio och tv jag helt missat, gör förmodligen Sveriges roligaste blogg.
Det är en vild kryssning mellan politiska pekoral och säregna celebriteter. Genom att dammsuga landets antikvariat lyckas detta skägg återuppliva självbiografier man önskar aldrig hade blivit skrivna.

Var annars kan man hitta utdrag ur Ricky Brush:s diktsamling. Var annars blandas artiklar om Ernst Rolf med redogörelser kring Didi Örnstedt och Allan Rubins fnoskigheter.

Jag satt i en vecka och läste allt. Jag läste om Grill-Janne och Stig Vig. Jag läste om Hasse & Tage och Karl-Gerhard. Jag läste och förnöjdes.

Om allt är vi inte överens ... men En man med ett skägg är alltid underhållande. Tack skall han ha.

Tingeling

Som jag tidigare skrivit så följde jag inte med så noga vad som hände i Melodifestivalen. Det var dumt. Jag missade nämligen det här:

Visserligen kan man se det i efterhand på YouTube men... Vem vet när ryska ambassaden griper in och stoppar musiken.
Det har man nämligen gjort. Eller också har man det inte. Men man blev sura på Sverige ... eller på Sveriges Television ... eller på Sveriges Televisions Melodifestival
För det har Sverige bett om ursäkt ... eller också så var det SVT som bad om ursäkt... fast det var kanske Ronnie Lans, Melodifestivalens projektledare som på eget bevåg bad om ursäkt. Ja inte för inslaget alltså. Men han bad om ursäkt att man blivit ledsna på ambassaden när tv visade inslaget.

Förstår ni nåt?

Det gör inte jag heller. Det enda man kan bestämt säga är; att Ronnie Lans skickat blommor till Ryska ambassaden. Varför han gjort så är däremot dolt i dunkel.
Förmodligen har det med någon sång som heter Tingeling att göra.

Mer schlager

I dessa Schlagertider kan det kanske vara bara att påminna om att även den mest enfaldiga melodi kan bli bättre med ett snyggat arrangemang.
Lyssna t.ex. på Göran Prembergs fräcka fiolspel i denna version av Ring Ring.


Även om arret är skrivet av Ale Möller

Snälla vinn

Mitt ointresse för schlagermusik är inget jag skryter med. Det kan lätt tydas som någon von obenattityd. Sanningen är bara att den i 99 fall av hundra tråkar ut mig. Schlagers är och ska förmodligen vara förutsägbara. Men vad är det för glädje med musik som man vet, i förväg, hur den ska låta.
Lever man med en kvinna som tycker att Melodifestivalen är ganska ok så får man låsa in sig i arbetsrummet och stänga öronen. Vissa musikaliska missljud tränger ändå igenom men man kan lätt förtränga dem ... Trodde jag!
Mitt i all slätstrukenhet så dyker följande upp:



Ett ylande från någon som besökt helvetets nedre regioner och nu återvänt.
Det finns de som påstår att de vill se detta bidrag representera Sverige. Jag håller med. Det vill jag också. Om inte annat för att skrämma slag på de övriga deltagarna.

Vad är det då för fel på Caroline af Ugglas? Jag svaret hittar man i retoriken. Det finns nämligen inget som är svårare och kräver mer jobb än att vara fullständigt naturlig. Det är som Dolly Parton när hon säger; "Ni kan inte tro vad det är dyrt att se så här billig ut."

Caroline of Ugglas har inte ansträngt sig att verka naturlig. Alltså framstår hon som mycket manierad.

Långkok

Jung talade om vårt "kollektiva omedvetna" ... alltså alla dess tankar vi delar; fastän vi inte vet om det.
Utan att vara fanatisk jungian så kan jag inte sluta bli fascinerad av hur trender dyker upp där vi minst anar det. Så även i mitt huvud.
Samtidigt som jag själv forskat i gamla klassiska maträtter som Lappskojs, rotmos och liknade så märker jag att trenden finns på de finaste krogar. Man tar djurdelar man tidigare ratat (Som till exempel öron och kinder) och sedan låter man den sjuda länge och väl i underbara mustiga långkok.
Visst låter det gott och dessutom är det så sympatiskt att om man nu envisas med att äta djur så är det ju slöseri att kasta bort vissa delar.

Nu ska jag ge mig ut på jakt efter dansk Medisterpölse. Till detta lite gott rot- och potatismos.

Kvinnodagen

Så var det åter internationella kvinnodagen och allt är sig åter likt. Ja, nästan i alla fall.
Såg en skylt i en butik – "Snart är det Kvinnodagen. Köp en lott."
Kanske enda chansen för kvinnor att hinna ifatt oss män.
Mitt bland alla kloka inlägg och debattartiklar tycker jag mig se en trend som vill förvandla denna dag till nån form av annex åt Mors Dag – en dag för konsumtion fast även för dem som inte är mödrar. En dag då samhällets brist på jämställdhet ska kompenseras med små presenter till underbetalda kvinnor. Konsumtion som substitut för jämställdhet.

Minns för c:a 15 år sedan när jag jobbade på ett produktionsbolag för TV. En av programledarna kom med ett stort fång rosor, vilka ha delade ut till alla kvinnor som jobbade på bolaget. Själv tyckte jag det kändes förnedrande men kvinnorna log vänligt och tog emot.
Hade jag regerat på deras bekostnad, i någon ställföreträdande irritation, så hade detta varit än mer förolämpande; så jag teg.

Och snart är det påsk

Konst på tunnelbanan

Mitt i allt slit med att läsa 900 sidor kulturutredning kommer en ny "skandal" från Stockholm. En elev på Konstfack spraybombar en vagn och ställer ut en film som visar hans aktion.
Naturligtvis reagerar vår kulturminster. Något annat val har hon ju inte. En kulturminister måste ta avstånd från olagligheter. Jag ska inte fördjupa mig i den konstnärliga handlingen. Ren juridiskt kan den vara av intresse men knappast konstnärligt.
Vad som däremot fyller mig med motvilja och avsky är alla hemsnickrade amatörtyckare vars främsta argument är; "Detta är inte konst". Skrapar man sedan på ytan hos dessa reaktionärer så finner man att de knappast accepterat något konstnärligt yttrande under de senaste 100 åren.
Jag undrar vad som ger enskilda personer så mycket hybris att de tror att definitionen av konst är något som de ensamma kan bestämma.
Det är också signifikativt för hela debattklimatet på nätet. En massa okunniga människor med individuella definitioner kräver att världen ska böja sig för deras uppfatting. Och skulle de få mothugg så döljer de sig bakom en luddig yttrandefrihet – som de också missuppfattat.
Fast då har ett ointressant konstverk ändå gjort nytta. Det har pekat på ett svullet, slappt och infantilt debattklimat.
Om jag tycker att det är konst? Javisst - men all konst är inte god konst.

Det går visst

Jag har lite kontakter uppåt Närke. Mitt in i värsta gnällbältet där människorna pessimistisk glor varandra i synen och frasen "Det går aldrig" är vanligast av alla.
Vid senaste valet kom jag att tänka på dessa närkingar. Vi hade valstuga på Järntorget, här i Göteborg. Bland annat visade vi upp en modell för nedbrytning av vatten, med hjälp as solenergi, till syre och vätgas – en blandning som mycket väl kan driva en bil framåt.
Reaktionen från de som passerade förbi var – "Det går aldrig" Man kunde trott att man var i Örebro.

Nu läser jag i dagens DN (090214) om en grävmaskinist i Småland som byggt om sin gamla Volvo 142 från 1968 till vattendrift. Elektroder spjälkar vattnet som förvandlas till knallgas, som driver bilen framåt och sedan släpper ut resterna i form av, just det, vanligt vatten.

Det går visst

Jag kan se belackarna framför mig. De liknar männen i filmen Yrrol. De som ska sätta samman en stereo. När hustrun visar dem hur man kan göra stirrar de bara på henne och säger:
- Det är klart att man kan göra så också. Det är inte rätt men visst kan man göra på det sättet också.

Varför jag kom att tänka på detta? Kan det vara Alliansens gnäll över alternativ energiproduktion? Man glor på de nya lösningarna och låter som en misantrop från gnällbältet när man utbrister - Det går aldrig.

Bättre då att satsa på urmodig teknik som kärnkraft.

Min gamla modelljärnväg

Ligger däckad i obligatorisk förkylning och läser förstrött om Alliansens försök att vända Sverige upp och ned. Vet inte vad som är värst. Men influensa försvinner ju snabbare.
I en notis meddelas att Märklin är på väg mot konkurs. Så ytterst tråkigt men så signifikant.
Järnvägen var ju ryggraden i det industrisamhälle som nu håller på att försvinna.
Dess betydelse har gått från enda transportsätt till det bästa av många alternativ.
Men behöver vi bygga modeller av gröna transporter i vårt vardagsrum? Allt sådant kan ju nu göras digitalt i datorn och med större variation.
Så även om jag kommer att sakna Märklin så är det oundvikligt. Fast nog hade jag köpt en simulator av Märklins modelljärnväg om någon sådan funnits.

Panta Rei

Lyssnar just på radioprogrammet Meny. Man diskuterar kökstrender och mitt bland all borsta rostfri stål och digitala köksmaskiner så visar det sig att gjutjärn är trendigt. Såväl i stekpanna som i järngryta.
Man har kommit på att dessa ger bättre stekyta än motsvarigheten i Teflon. Grattis! Det sa jag första gången jag såg en teflonpanna. Lätta att diska men det är också enda fördelen. Och hur svårt är det att diska en stekpanna?
Detta bevisar bara en tes jag hävdat länge. Om man bara behåller gamla vanor och kläder så blir man, utan egen förskyllan trendig ungefär var tionde år.
Var har jag nu lagt mina äppleknyckarbyxor?