Snälla vinn

Mitt ointresse för schlagermusik är inget jag skryter med. Det kan lätt tydas som någon von obenattityd. Sanningen är bara att den i 99 fall av hundra tråkar ut mig. Schlagers är och ska förmodligen vara förutsägbara. Men vad är det för glädje med musik som man vet, i förväg, hur den ska låta.
Lever man med en kvinna som tycker att Melodifestivalen är ganska ok så får man låsa in sig i arbetsrummet och stänga öronen. Vissa musikaliska missljud tränger ändå igenom men man kan lätt förtränga dem ... Trodde jag!
Mitt i all slätstrukenhet så dyker följande upp:



Ett ylande från någon som besökt helvetets nedre regioner och nu återvänt.
Det finns de som påstår att de vill se detta bidrag representera Sverige. Jag håller med. Det vill jag också. Om inte annat för att skrämma slag på de övriga deltagarna.

Vad är det då för fel på Caroline af Ugglas? Jag svaret hittar man i retoriken. Det finns nämligen inget som är svårare och kräver mer jobb än att vara fullständigt naturlig. Det är som Dolly Parton när hon säger; "Ni kan inte tro vad det är dyrt att se så här billig ut."

Caroline of Ugglas har inte ansträngt sig att verka naturlig. Alltså framstår hon som mycket manierad.

Långkok

Jung talade om vårt "kollektiva omedvetna" ... alltså alla dess tankar vi delar; fastän vi inte vet om det.
Utan att vara fanatisk jungian så kan jag inte sluta bli fascinerad av hur trender dyker upp där vi minst anar det. Så även i mitt huvud.
Samtidigt som jag själv forskat i gamla klassiska maträtter som Lappskojs, rotmos och liknade så märker jag att trenden finns på de finaste krogar. Man tar djurdelar man tidigare ratat (Som till exempel öron och kinder) och sedan låter man den sjuda länge och väl i underbara mustiga långkok.
Visst låter det gott och dessutom är det så sympatiskt att om man nu envisas med att äta djur så är det ju slöseri att kasta bort vissa delar.

Nu ska jag ge mig ut på jakt efter dansk Medisterpölse. Till detta lite gott rot- och potatismos.

Kvinnodagen

Så var det åter internationella kvinnodagen och allt är sig åter likt. Ja, nästan i alla fall.
Såg en skylt i en butik – "Snart är det Kvinnodagen. Köp en lott."
Kanske enda chansen för kvinnor att hinna ifatt oss män.
Mitt bland alla kloka inlägg och debattartiklar tycker jag mig se en trend som vill förvandla denna dag till nån form av annex åt Mors Dag – en dag för konsumtion fast även för dem som inte är mödrar. En dag då samhällets brist på jämställdhet ska kompenseras med små presenter till underbetalda kvinnor. Konsumtion som substitut för jämställdhet.

Minns för c:a 15 år sedan när jag jobbade på ett produktionsbolag för TV. En av programledarna kom med ett stort fång rosor, vilka ha delade ut till alla kvinnor som jobbade på bolaget. Själv tyckte jag det kändes förnedrande men kvinnorna log vänligt och tog emot.
Hade jag regerat på deras bekostnad, i någon ställföreträdande irritation, så hade detta varit än mer förolämpande; så jag teg.

Och snart är det påsk

Konst på tunnelbanan

Mitt i allt slit med att läsa 900 sidor kulturutredning kommer en ny "skandal" från Stockholm. En elev på Konstfack spraybombar en vagn och ställer ut en film som visar hans aktion.
Naturligtvis reagerar vår kulturminster. Något annat val har hon ju inte. En kulturminister måste ta avstånd från olagligheter. Jag ska inte fördjupa mig i den konstnärliga handlingen. Ren juridiskt kan den vara av intresse men knappast konstnärligt.
Vad som däremot fyller mig med motvilja och avsky är alla hemsnickrade amatörtyckare vars främsta argument är; "Detta är inte konst". Skrapar man sedan på ytan hos dessa reaktionärer så finner man att de knappast accepterat något konstnärligt yttrande under de senaste 100 åren.
Jag undrar vad som ger enskilda personer så mycket hybris att de tror att definitionen av konst är något som de ensamma kan bestämma.
Det är också signifikativt för hela debattklimatet på nätet. En massa okunniga människor med individuella definitioner kräver att världen ska böja sig för deras uppfatting. Och skulle de få mothugg så döljer de sig bakom en luddig yttrandefrihet – som de också missuppfattat.
Fast då har ett ointressant konstverk ändå gjort nytta. Det har pekat på ett svullet, slappt och infantilt debattklimat.
Om jag tycker att det är konst? Javisst - men all konst är inte god konst.

Det går visst

Jag har lite kontakter uppåt Närke. Mitt in i värsta gnällbältet där människorna pessimistisk glor varandra i synen och frasen "Det går aldrig" är vanligast av alla.
Vid senaste valet kom jag att tänka på dessa närkingar. Vi hade valstuga på Järntorget, här i Göteborg. Bland annat visade vi upp en modell för nedbrytning av vatten, med hjälp as solenergi, till syre och vätgas – en blandning som mycket väl kan driva en bil framåt.
Reaktionen från de som passerade förbi var – "Det går aldrig" Man kunde trott att man var i Örebro.

Nu läser jag i dagens DN (090214) om en grävmaskinist i Småland som byggt om sin gamla Volvo 142 från 1968 till vattendrift. Elektroder spjälkar vattnet som förvandlas till knallgas, som driver bilen framåt och sedan släpper ut resterna i form av, just det, vanligt vatten.

Det går visst

Jag kan se belackarna framför mig. De liknar männen i filmen Yrrol. De som ska sätta samman en stereo. När hustrun visar dem hur man kan göra stirrar de bara på henne och säger:
- Det är klart att man kan göra så också. Det är inte rätt men visst kan man göra på det sättet också.

Varför jag kom att tänka på detta? Kan det vara Alliansens gnäll över alternativ energiproduktion? Man glor på de nya lösningarna och låter som en misantrop från gnällbältet när man utbrister - Det går aldrig.

Bättre då att satsa på urmodig teknik som kärnkraft.

Min gamla modelljärnväg

Ligger däckad i obligatorisk förkylning och läser förstrött om Alliansens försök att vända Sverige upp och ned. Vet inte vad som är värst. Men influensa försvinner ju snabbare.
I en notis meddelas att Märklin är på väg mot konkurs. Så ytterst tråkigt men så signifikant.
Järnvägen var ju ryggraden i det industrisamhälle som nu håller på att försvinna.
Dess betydelse har gått från enda transportsätt till det bästa av många alternativ.
Men behöver vi bygga modeller av gröna transporter i vårt vardagsrum? Allt sådant kan ju nu göras digitalt i datorn och med större variation.
Så även om jag kommer att sakna Märklin så är det oundvikligt. Fast nog hade jag köpt en simulator av Märklins modelljärnväg om någon sådan funnits.

Panta Rei

Lyssnar just på radioprogrammet Meny. Man diskuterar kökstrender och mitt bland all borsta rostfri stål och digitala köksmaskiner så visar det sig att gjutjärn är trendigt. Såväl i stekpanna som i järngryta.
Man har kommit på att dessa ger bättre stekyta än motsvarigheten i Teflon. Grattis! Det sa jag första gången jag såg en teflonpanna. Lätta att diska men det är också enda fördelen. Och hur svårt är det att diska en stekpanna?
Detta bevisar bara en tes jag hävdat länge. Om man bara behåller gamla vanor och kläder så blir man, utan egen förskyllan trendig ungefär var tionde år.
Var har jag nu lagt mina äppleknyckarbyxor?

Mellan skål och vägg

Jag är förmodligen besvärlig, men jag föredrar att umgås med människor som är sig själva. Alla dessa som vandrar som kopior av andra människor, går mig mest på nerverna. En gammal klyscha brukar säga att; "Om du och jag är precis lika så är någon av oss onödig".
Frågan är bara när det går över i originalitet och när den originelle övergår i ren kufiskhet.

Frågan känns ganska aktuell när jag ser på TV 8:s nya serie "Mellan skål och vägg med Edward Blom". Oavsett i vilket fack man kan placera Blom så är en sak säker; Han är sig själv och ytterst originell. Och han gör det mest underhållande program jag sett på år och dar.
Men någon vänlig själ bör i alla fall upplysa honom om att inte tala och skratta samtidigt.

Samtidigt får programmet mig att undra över varför man inte vågar fördjupa sig mer. Varför intressanta fakta ska döljas bakom snabba klipp och fräcka bildvinklar.

Men nu är det TV8, en kommersiell TV-kanal och där pengarna går in går tanken ut.

Man skulle ju kunna tänka sig vad som hade hänt om TV3 hade satt klorna i idén – bikinibrudar och dokusåpa av hela viddevitten. O, hemska tanke.

Behaga läsaren

Så har man åter installerat ett program i datorn. Denna gång ett program från Nikon som ska överföra bilder. När allt var klart fick jag följande mycket överraskande besked:

En automatöversättning som verkligen var subtil. Det är så att man undrar om det gjordes med flit.
För er med dålig syn så står det: "Installationen klar. Behaga nära Installationscentral."

Vad är ett namn - eller ett rim?

Livet är fyllt av de mest sällsamma passioner. För min del är det olika ämnen som kommer och går.

Under många år var det webtypografi som upptog min tid. Jag har väl fortfarande ungefär en hyllmeter böcker i ämnet.

Senaste passionen heter verslära – alltså konsten att bygga snygga och prydliga verser. Här är väl det stora problemet bristen på litteratur. Under min livstid har det kanske kommit tre eller fyra böcker i ämnet. Och det fyller ingen bokhylla.

Konsten att rimma ingår som en slags nästkusin till versläran. Visste ni till exempel att svenska har bara ett enda femstavigt rimord – Österrikare och Trösterikare.

Dessutom sprang jag på en mycket sällsam form av rim. De kallas för ”Iterationsrim” och innebär helt enkelt att man låter ett ord rimma på sig själv. T.ex.

Detta är en enda versrad
Det är ingen vacker versrad
Men ändå, det är en versrad
Versen slutar med en versrad.

Ganska bedrövligt eller hur. Men det är kul att hur ”fula” stilgrepp motiverar sin existens genom att få ett namn. Om ordet Iterationsrim inte existerat så hade man enbart kunna förpassa det som trams, till papperskorgen. Men nu har det ett namn och i namnet ligger en upphöjning till stilgrepp och därmed en motivering för dess existens.

Tål att grunnas på.

Fragment och helhet

Det händer att fragment från en mängd olika håll plötsligt sätts samman och som pusselbitar så bildar de en ny helhet. Fördelar, nackdelar, teser och antiteser blir i all dess dialektik en syntes som kanske, kanske kan utgöra ett embryo till en ny idévärld. Eller, för att vara mindre pretentiös, en ny delmängd till en gammal.

Låt oss börja med att titta på tankarna och bilderna.
1721 skriver författaren Ludvig Holberg en pjäs vid namn ”Den politiske kannstöparen” - en pjäs som handlar om en kannstöpare i Köpenhamn som med bristande kunskaper och osläcklig entusiasm kastar sig in i politikens strömvirvlar. Han vet bäst och nu ska han bevisa det.

1993 kommer filmen ”Remains of the day”. En film där bland annat Chistopher Reeve spelar Jack Lewis, en amerikansk politiker, på besök på godset Darlington Hall, i England stax före andra världkriget. Lorden of Darlington bestämmer sig för att blanda sig i de historiska händelserna genom att bjuda in ett antal nazistiska företrädare.
Detta föranleder Mr. Lewis att hålla ett tal vid middagen där han varnar för ett amatörmässigt pillande i saker man inte behärskar.
Naturligtvis slutar det hela med en tragedi för Lord Darlington som blir utpekad som nazistsympatisör.

Mitt uppdrag som fritidspolitiker har lärt mig en sak. Politik är INTE att förödmjuka eller ens förolämpa sin politiske motståndare. Politik är INTE att i alla lägen genomdriva sin egan ideologi. Politik är inte ens att alltid veta bäst.
Politik är 90% ett hantverk. Det är känna till och behärska ett komplext nätverk av formella och informella regler, oavsett om man gillar dem eller inte.
Det är även att förankra tankar och ideer hos andra. Att även se till att beslut är förankrade i ett demokratisk tankesätt och, framför allt, att hur vacker en idé än är så ska den även fungera i praktiken.
Det är därför som t.ex. Piratpartiet står på samma fläck som Miljöpartiet gjorde för tjugo år sedan. I en övertro på sin egna förmåga men i total okunskap om regelverket framför man en vacker idévärld som tyvärr riskerar att krossas under medlemmarnas amatörism.

Men detta var bara ett stickspår. I dagens DN (090109) hittar jag en liten notis om att Wall-Marts julhandel var en besvikelse. Försäljningen hade nämligen bara stigit med 1,7 %. Inte med de 2,8 % som analytikerna hade räknat med.
Dessutom hittar jag en krönika av Johan Schück som pekar på det vi förmodligen vetat hela tiden. Den ekonomiska krisens orsak är att vi konsumerat för mer pengar än vad vi ägt. Den genomsnittlige amerikanska konsumenten har lånat till konsumtion. Och förr eller senare måste detta betalas tillbaka. Och nu är det både förr och senare samtidigt. Därför kollapsar ekonomin.
I mitt huvud går dessa två artiklar inte ihop. Det påminner mest om sämre damtidningar som publicerar bantingstips och kakrecept på samma uppslag.
En ensidig övertro på konstant tillväxt är vettlöst i en värd med begränsade resurser.

Var finns då lösningen – medicinen för våra ekonomiska plågor. Friedman och Keynes nämns i krönikan. Båda, för mig, två sidor av samma liberala mynt. Ny- respektive sociallibralism.
Marx och von Hayek ställs i skamvrån och inte mig emot.

Men någonstans visar krisen att kapitalismen har stora brister, bl.a. att det faktum att den äter sina egna barn. Jag längtar till något annat. Inte kapitalism. Inte socialims eller liberalism. Jag längtar efter ett grönt tänkande där den ekonomiska tillväxten får stå tillbaka, till förmån för en holistisk hållbar utveckling där fler faktorer en de ekonomiska, gör sig gällande.

Men framför allt så längtar jag efter en grön nationalekonom som kan föra vår längtan in i ett mer professionellt sammanhang.

Det finns ingen sked - några varianter

"There is no spoon" – ur Matrix

Några varianter

Filosofi
Platon: Det finns ingen sked
Aristoteles: Det finns visst en sked
Freud: Det finns vissa tillfällen då en sked bara är en sked
Foucault: En sked är bara en social konstruktion
Descartes: En sked kan inte tänka. Alltså finns den inte.
Leibniz: Detta är den bästa av alla skedar
Nietzsche: Skeden är död
Derrida: Alla skedar är kopior av en sked som inte finns
Wittgenstein: Man måste kasta bort skeden när man ätit upp maten
Jante: Du ska aldrig tro att din sked är bättre än vår

Religiöst
Taoism: Shed happens
Hare Krishna: Shed happens – Rama Rama ding ding
Hinduism: En gång i tiden var detta en gaffel
Zen: Hur spelar man på endast en sked?
Ateism: Det finns ingen sked – det vet jag.
Buddhism: När du ser en sked, är det då en verklig sked?
Protestantism: Arbeta flitigt så får du en egen sked, en vacker dag
Katolicism: Detta är bara en sked. Jag färtjänar inget annat.
Judendom: Varför får alltid jag denna usla sked?
Rastafarianism: Går skeden att röka?
Islam: Det finns bara en sked

Politik
Konservatism: Skedarna var bättre förr
Liberalism: Detta är MIN sked, och bara min
Socialism: Alla skedar är stöld
Grönt: Är skeden KRAV-märkt?
Fascism: Detta är en svensk sked och det är den du ska använda.
Nazism: Skeden är en judisk uppfinning. Använd gaffel.
Kommunism: Staten ger dig de skedar du behöver

Nu är jag less

Upptäcker till min förvåning att jag inte skrivit något på flera månader. Detta kan bero på en mängd olika saker:
a) Ingen tid
b) Ingen lust
c) Ingen idé

Förmodligen är det "b" som gäller. De bloggar jag besöker - och de är få - kan delas upp i två olika kategorier:

1) Vända ut och in på sitt privatliv.
2) Vända ut och in på sina åsikter.

Alternativ 1 kommer aldrig att inträffa. Mitt privatliv är alltför ointressant att publiceras och min integritet är alltför stor.
Alternativ 2 blir allt mindre aktuell. Jag orkar faktiskt inte ha en massa åsikter om saker och ting. Åsikter på nätet känns mest dessa högst aktuella höstlöv som just nu singlar till marken. Om ett halvår kommer ingen att minnas ett enda.
Alternativ 3 däremot (ej med på listan) - vilket oftast inte förekommer som blog - är att producera fakta, essäer och att helt enkelt använda nätet som någon officiell kunskapsbank och anteckningsbok. Skriva artiklar och småstumpar kring det som för tillfället rör sig i huvudet. Om det så är kvantfysik eller Povel Ramel... Det tror jag att jag vill göra.

Men då känns också blog-formen som ganska trång. Helst skulle jag vilja skapa ett "moln" av länkar, artiklar, bilder och begrepp. Allt sammanfört i en liten privat webb på webben om man säger så.
Ju mer jag tänker på det desto mer lutar det åt något slags wiki-system.
Så skriver jag inte på ett tag så vet ni vad det beror på. Jag håller på att skapa något nytt forum för mina tankar.

MVH
/Clas

FRA i mina drömmar

Jag hade en sådan sällsam dröm i natt. Nu är det ju så med drömmar att de är inte bara privata utan också ganska tråkiga för utmomstående att ta del av. Men alla drömmar är symboler för något mer vanlig och verkligt. Så därför vill jag gärna tråka ut de som eventuellt läser min blogg, med att berätta vad drömmen verkligen symboliserade:
Det har förundrat mig hur man från partihåll, ofta, känner att man kan köra över en folkmajoritet genom att hänvisa till ”samhällets bästa”. Man berömmer sig om att våga ta obekväma beslut.
I bland är det bra beslut; t.ex. Högertrafikomläggningen. I bland är det usla beslut; t.ex. Löntagarfonderna.
Det har hänt många gånger i historien och det kommer förmodligen att även att hända i framtiden.

Min dröm handlade om två sådana beslut.

I min dröm skickades horder av statstjänstemän ut över hela landet för att konfiskera alla ”vanliga” telefoner; Alltså dem som inte arbetade med IP-telefoni. Argumentet var att få en enhetlig standard inom EU. (Jo, jag vet att det vore enklare att bara stänga ned det gamla vanliga nätet men nu pratar vi om min dröm. Vill du ha det på nåt annat vis får du drömma själv.)
Endast IP-telefoni skulle tillåtas inom EU:s gränser. Att äga en gammal telefon, utan specialtillstånd, skulle kunna leda till böter och i värsta fall fängelse.

Min andra dröm handlade om att FRA insåg fördelarna med fildelning. I stället för att en liten mängd tjänstemän skulle lyssna på en stor mängd trafik så kunde alla ansvartagande medborgare hjälpas åt; Alla som ville, kunde få lyssna lite grann, på det man ville höra – om man säger så. Bara man lovade att tala om för FRA vad man hört. För rättsäkerhetens skull så vore det väl bra om vi kollade upp så att inte grannen går och fildelar. För vem vill ha en kriminell person som granne?

Även i den digitala byn måste vi ju veta ved grannarna har för sig så, att vi äntligen kan få tillbaka det gamla sättet att bo på, där den sociala kontrollen såg till att alla skötte sig.

Men det var ju bara en dröm...

Sverigedemokraterna och kulturen

I skuggan av FRA hamnade alla andra politiska debatter på efterkälken, vilket var tragiskt. 16 juni var det nämligen budgetdebatt i Göteborg, vilket ofta, tyvärr brukar vara lika spännande som att titta på en vägg där färgen torkar. I år blev det lite annorlunda. Den som är hågad kan ju själv lyssna på:

Sammanträde Kommunfullmäktige 2008-06-16

Kulturdebatten började med att Moderaternas Lennart Widing gick till angrepp mod SverigeDemokraternas kulturpolitik. Hos SD kan man nämligen hitta följande sällsamma formuleringar:

Musik, dans, teater och andra konstformer ska få offentligt stöd så länge som de ger uttryck för sund nordisk kultur och högre västerländsk civilisation. Här spelar Operan, Stadsteatern och Konserthuset en viktig roll. Dekadenta och destruktiva kulturyttringar kan inte räkna med något som helst stöd från Göteborgs kommun.

Som så riktigt sas i debatten skulle detta kunna varit plockat direkt från Tyskland och 30-talet. Något som SD:s Mikael Jansson påstod var en ren slump... Fan trot, sa Relling.

När man sedan blev pressade på vad man menade med ”dekadent kultur” så kom det efter många om och men något mumlande om att man inte gillade HipHop. Någon borde väl ha pressat SD närmre och frågat hur mycket Göteborgs Hiphop SD lyssnar på. Själva tanken på att t.ex. Blenda-Lars skulle representera en destruktiv kulturform är nämligen så fullständigt absurd. Sanningen är den att Göteborgs stad inte på något sätt stödjer hiphop-kulturen, trots att den är bland de främsta i landet.

På frågan vad man sedan ansåg vara ”sund nordisk kultur”, drog man fram stackars Astrid Lindgren som i egenskap av avliden författare tyvärr inte kan försvara sig mot smaklösheter.

Det ironiska i detta är ju att Astrid Lindgren själv drabbades av denna inskränkta kultursyn när hon själv började skriva. Pippi Långstrump betraktades nämligen av vissa kritiker som mycket destruktiv anarkistisk propaganda som underminerade barnens tro på auktoriteter.

I det samhälle som SD drömmer om finns ingen nyskapande kultur. I detta samhälle tillåts inga konstnärer att blomma ut.

Kulturen är ingen kanariefågel som sitter i en bur och kvittrar på politikernas befallning. Kulturen är en örn, som flyger högt i skyn för att slå ned på sitt byte; okunskap, fördomar och trångsynthet. Därför är det inte konstigt att det finns grupper i samhället som osäkrar sin revolver när kulturen kommer alltför nära.

Hoppsan!

Nu ger jag upp. Det vimlar av recensenter, tyckare och allmänt olidliga föståsigpåare och alla är de strålande överens. Jag saknar all smak när det gäller lättare sortens film.

Så tycker jag t.ex. att "Alien - Resurrection" är en utmärkt SF-film. Jag tycker om senaste Indiana Jones och jag gillade skarpt alla delarna av Matix-trilogin. Detta diskvalificerar mig förmodligen från allt form av tyckande i framtiden. Men med lättare film är det så att jag bara lutar mig tillbaka och njuter. Eller också njuter jag inte.

Det finns ytterligare en film där jag känner mig ensam i min uppskattning. Det är en liten anspråkslös rulle från 50-talet vid namn "Hoppsan!". Den är regisserad av Stig Olin och har Povel Ramel i huvudrollen som Hubert Yrhage – serietecknaren som drömmer om att bli schlagerkompositör. Detta får till följd att han skickar in små musikstycken till producenten "Darling Karlsson", i Douglas Håges gestalt. Samma "Darling Karlsson" som är en av de drivande krafterna bakom organisationen vilken bekämpar "serieeländet". Dessutom är Karlsson en skurk med Georg Rydeberg som sidekick. Tja – det är väl allt.

Ja, förutom att schlagern som Yrhage skrivit, heter "Sätt tulpaner i mossa till mor".

Och nu kommer det trevliga. Hoppsan! publicerades häromdagen på DVD, till det trevliga priset av 150:-.

Å andra sidan, varför lita på min smak. Det var en glädjefylld stund att se filmen igen.
Men lita på den förresten. Min smak alltså.

Usel Speedway – och bra.

Så kom då äntligen GP-tävlingarna i Speedway till Göteborg med allt vad det med för av strålande körning och sällsamma vurpor.

Förra gången vi hade GP här i Göteborg slutade det med fullständig katastrof. Regnet gjorde banan obrukbar och tävlingen fick ställas in. I går 24/5 var det nästan likadant. Solskenet och det goda vädret gjorde att beläggningen började bränna. Stora gropar uppstod. Cyklarna hoppade, skuttade och många åkte omkull – inte bara de mindre rutinerade, utan gamla rävar som Gollob och Hancock fick bita i kolstybben.

För Andreas Johnsson gick det extra illa och han fick lämna Ullevi per ambulans. Eftersom han klagade över smärtor i ryggen så tog man det varligt när ha skulle flyttas ... det såg ruggigt ut när man blockade fram "vaggan" ur ambulansen. Men det är ju enda säkra sättet att flytta någon som klagar över ryggsmärtor.

Det verkar ha gått troll i Ullevis banor. Hoppas bara man inser att Ullevi, trots allt, är perfekt för Speedway.

Alltsedan Fredrik Lindgren skrällde in i GP-tävlingarna förra året har han gjort ett sympatiskt intryck. Men resultaten har varit mer blygsamma. I går körde han något så fantastisk så man har inte sett maken sedan Tony Richardssons tid. Förutom en liten snöplig andra plats i finalen tog han full pott och 22 poäng - vilket gör att Fredrik Lindgren hamnar på en tredje plats i tabellen. Hoppas han kan försvar detta på övriga banor.

Och vem vill förmena Rune Holta en förstaplats? Denne norske polack har slitit och det blev en belöning för lång och trogen tjänst.

Man kan säga det var en polariserad tävling med bottennapp och flera fantastiska insatser.

Nu är det bara att längta till nästa år.

En rolig historia om Oscar Wilde

Hörde en historia om Oscar Wilde (via Stephen Fry:s podkast) som jag tänker försöka dela med mig av.

Oscar Wilde var, enligt uppgift, en lysande student vid Oxford. Förutom att han var med i estetrörelsen vars främsta inspirationkälla var prerafaeliterna. Förmodligen sa man inte "Less is more". Man sa "Jag är less på less" - om man nu hade talat svenska.

Som "Under-graduate" skulle ha vid ett tillfälle utsättas för en muntlig tentamen inför en grupp av språkunniga akademiska examinatorer. Ämnet lär ha varit nygrekiska, ett ämne Oscar Wilde behärskade till fullo.
Man ger honom en bibel, skriven på nygrekiska och ber honom simultanöversätta. Stycket han får är passionberättelsen med Jesu lidande på korset.
Oscar Wilde börjar översätta - perfekt och följande utspelas.

Tentamenexaminatorerna: Utmärkt Mr. Wilde
Oscar Wilde fortsätter läsa och översätta - högt.
T: Mycket bra Mr. Wilde, högsta betyg.
OW fortsätter.
T: Utmärkt Mr. Wilde... men ni kan sluta nu.
OW, tittar upp: Jag vill bara se hur det går.

Detta är den absolut roligaste historia jag hört. Jag ska spara den om någon påstår att jag saknar humor.

En bok som förändrar livet

Använder man en sådan pretentiös titel så borde det väl åtminstone vara en bok som innehåller djupa och sensationella livsvisdomar. En religiös bok eller någon med insikter om hur livet bör levas.
Men ack nej! När jag finner en bok som verkligen ger mig en utmaning, en bok som som jag känner att jag kan bruka, en bok som fördjupar mina övriga läsuppleveleser; Då är det en bok skriven av en engelsk komiker och ämnet är – verslära.

Komikerns namn är Stephen Fry och boken namn är ”The Ode Less Traveled” och ämnet är något så ovanligt som hur verser byggs upp av versfötter och versmått samt hur man bär sig åt för att få rim på alltsammans. Och eftersom Stephen Fry är engelsman så är hela boken inriktad på engelsk verslära, något som skiljer sig ganska radikalt från den svenska.

Ta till exempel det här med jamber och trokéer. Båda är tvåstaviga men jamben har betoningen på sista stavelsen medan trokéen har sin på den första. Rent rytmiskt så skiljer sig därför ordet ”Stolen” från ordet ”The Chair”. Fler trokéer i svenska med andra ord.

I förlängningen innebär detta att det är lättare att skriva versmåttet alexandrin på engelska men lättare att använda hexameter på svenska. Bara nu för att ta ett exempel ur högen och dessa högar är många.

Själv har jag saknat en enkel och smidig verslära för amatördiktare, på svenska. Det är kul att det nu finns en på engelska – i brist på annat.
Dessutom är detta en rolig bok. Den är rolig på det där infernaliska engelska sättet som man ser i serier som ”Svarte Orm” eller varför inte Woodhouse- serien som går på TV just nu. Den är också på vissa ställen så gravt oanständig att till och med jag rodnar.

Att den dessutom är en propagandaskift för de bundna formerna är ju bara trevligt, åtminstone för mig som föredrar detta framför den fria versen.

Den som känner någon plats för oss vers-nördar på nätet får gärna tipsa.

Lite skamlös reklam

Sverige – Europa - Världen

Annorlunda musikkväll på Röda Sten i Göteborg.

16/3 bjuds det på en annorlunda och mycket speciell musikkväll på Röda Sten.

De som delar scenen är Jan Hammarlund, Maja Elliott och Clas Kristiansson.

Jan Hammarlund
Jan har spelat och sjungit sedan 1966. 1972 kom den första skivan – Befriade från skolan. En LP som, för övrigt åtalades p g a FLAMMA STOLT, en protest mot Vietnamkriget.
Allt sedan debuten har Jan blandat eget material med andras. Bland hans egna sånger tillhör "Jag vill leva i Europa" (en sång som inte handlar om EU), "Valarna som sjunger" samt "Dem som vi behöver" de mest välkända.

Han har också presenterat många internationella visdiktare för den svenska publiken. Han introducerade Violeta Parra i Sverige och även Malvina Reynolds har nått en svensk publik via Jans översättningar. Jan har arbetat med så skilda artister som Turid, Frankie Armstrong och Daniel Viglietti.

Han är även en av de första artisterna som offentliggjorde sin homosexualitet, långt innan det var någon självklarhet att träda fram som bög.

2005 publicerade han sin visbok – Alla Mina Sånger och 2007 kom den senaste CD;n – Röda Linjen.


Maja Elliott
Maja Elliott är en av de mest etablerade artisterna i Europas alternativa musikliv. Efter att ha levt större delen av sitt liv på Irland och i England bor hon sedan ett par år i Göteborg.
Hon har tidigare arbetat med artister som Anthony and the Johnsons och Baby Dee.
Sedan tio år tillbaka är hon medlem av musikgruppen Current 93 men hon har också spelat med Steven Stapleton och hans grupp; Nurse with wound samt Will Auldham (Bonnie Prince Billy).
Innan hon tillfälligt lämnar Göteborg för en europaturné med Current 93 och Rickie Lee Jones som special guest, så kommer hon, denna enda kväll, att framföra sin egna musik. Det är gränsöverstigande sånger för röst och piano vilka blandar keltisk folkmusik med jazz och klassisk musik i en klangvärld som är välbekant men ändå Majas helt egna.
Stillsamt, vackert men med en substans som gör att det skiljer sig från det vanliga. En musik i gränslandet mellan Debussy och Coltrane.
Maja har bl.a. släppt skivorna Arabica (med Johnny Enquist) samt Eulogy. Hon kommer snart med CD:n Dreams of Elyssia.

Hemsida
MySpace
Med David Tibet och Current 93

Clas Kristiansson
Clas Kristiansson har funnits i Göteborgs visvärld sedan 1972. Han har arbetat som sångare, producent och med TV-produktion. Nu har han återvänt till visan som form och framför spaningar och samhällsfunderingar utifrån ett grönt perspektiv och med en klangvärld som har drag av såväl Karl Gerhard som Hasse&Tage.
Kupletter med en lätt krydda från jazzens värld.
Clas är också ägare av denna blogg. :)

MySpace


16 mars klockan 19.00 börjar det och entrén är 80:-. Närmaste hållplats är Vagnshallen Majorna