Usel Speedway – och bra.

Så kom då äntligen GP-tävlingarna i Speedway till Göteborg med allt vad det med för av strålande körning och sällsamma vurpor.

Förra gången vi hade GP här i Göteborg slutade det med fullständig katastrof. Regnet gjorde banan obrukbar och tävlingen fick ställas in. I går 24/5 var det nästan likadant. Solskenet och det goda vädret gjorde att beläggningen började bränna. Stora gropar uppstod. Cyklarna hoppade, skuttade och många åkte omkull – inte bara de mindre rutinerade, utan gamla rävar som Gollob och Hancock fick bita i kolstybben.

För Andreas Johnsson gick det extra illa och han fick lämna Ullevi per ambulans. Eftersom han klagade över smärtor i ryggen så tog man det varligt när ha skulle flyttas ... det såg ruggigt ut när man blockade fram "vaggan" ur ambulansen. Men det är ju enda säkra sättet att flytta någon som klagar över ryggsmärtor.

Det verkar ha gått troll i Ullevis banor. Hoppas bara man inser att Ullevi, trots allt, är perfekt för Speedway.

Alltsedan Fredrik Lindgren skrällde in i GP-tävlingarna förra året har han gjort ett sympatiskt intryck. Men resultaten har varit mer blygsamma. I går körde han något så fantastisk så man har inte sett maken sedan Tony Richardssons tid. Förutom en liten snöplig andra plats i finalen tog han full pott och 22 poäng - vilket gör att Fredrik Lindgren hamnar på en tredje plats i tabellen. Hoppas han kan försvar detta på övriga banor.

Och vem vill förmena Rune Holta en förstaplats? Denne norske polack har slitit och det blev en belöning för lång och trogen tjänst.

Man kan säga det var en polariserad tävling med bottennapp och flera fantastiska insatser.

Nu är det bara att längta till nästa år.

En rolig historia om Oscar Wilde

Hörde en historia om Oscar Wilde (via Stephen Fry:s podkast) som jag tänker försöka dela med mig av.

Oscar Wilde var, enligt uppgift, en lysande student vid Oxford. Förutom att han var med i estetrörelsen vars främsta inspirationkälla var prerafaeliterna. Förmodligen sa man inte "Less is more". Man sa "Jag är less på less" - om man nu hade talat svenska.

Som "Under-graduate" skulle ha vid ett tillfälle utsättas för en muntlig tentamen inför en grupp av språkunniga akademiska examinatorer. Ämnet lär ha varit nygrekiska, ett ämne Oscar Wilde behärskade till fullo.
Man ger honom en bibel, skriven på nygrekiska och ber honom simultanöversätta. Stycket han får är passionberättelsen med Jesu lidande på korset.
Oscar Wilde börjar översätta - perfekt och följande utspelas.

Tentamenexaminatorerna: Utmärkt Mr. Wilde
Oscar Wilde fortsätter läsa och översätta - högt.
T: Mycket bra Mr. Wilde, högsta betyg.
OW fortsätter.
T: Utmärkt Mr. Wilde... men ni kan sluta nu.
OW, tittar upp: Jag vill bara se hur det går.

Detta är den absolut roligaste historia jag hört. Jag ska spara den om någon påstår att jag saknar humor.

En bok som förändrar livet

Använder man en sådan pretentiös titel så borde det väl åtminstone vara en bok som innehåller djupa och sensationella livsvisdomar. En religiös bok eller någon med insikter om hur livet bör levas.
Men ack nej! När jag finner en bok som verkligen ger mig en utmaning, en bok som som jag känner att jag kan bruka, en bok som fördjupar mina övriga läsuppleveleser; Då är det en bok skriven av en engelsk komiker och ämnet är – verslära.

Komikerns namn är Stephen Fry och boken namn är ”The Ode Less Traveled” och ämnet är något så ovanligt som hur verser byggs upp av versfötter och versmått samt hur man bär sig åt för att få rim på alltsammans. Och eftersom Stephen Fry är engelsman så är hela boken inriktad på engelsk verslära, något som skiljer sig ganska radikalt från den svenska.

Ta till exempel det här med jamber och trokéer. Båda är tvåstaviga men jamben har betoningen på sista stavelsen medan trokéen har sin på den första. Rent rytmiskt så skiljer sig därför ordet ”Stolen” från ordet ”The Chair”. Fler trokéer i svenska med andra ord.

I förlängningen innebär detta att det är lättare att skriva versmåttet alexandrin på engelska men lättare att använda hexameter på svenska. Bara nu för att ta ett exempel ur högen och dessa högar är många.

Själv har jag saknat en enkel och smidig verslära för amatördiktare, på svenska. Det är kul att det nu finns en på engelska – i brist på annat.
Dessutom är detta en rolig bok. Den är rolig på det där infernaliska engelska sättet som man ser i serier som ”Svarte Orm” eller varför inte Woodhouse- serien som går på TV just nu. Den är också på vissa ställen så gravt oanständig att till och med jag rodnar.

Att den dessutom är en propagandaskift för de bundna formerna är ju bara trevligt, åtminstone för mig som föredrar detta framför den fria versen.

Den som känner någon plats för oss vers-nördar på nätet får gärna tipsa.

Lite skamlös reklam

Sverige – Europa - Världen

Annorlunda musikkväll på Röda Sten i Göteborg.

16/3 bjuds det på en annorlunda och mycket speciell musikkväll på Röda Sten.

De som delar scenen är Jan Hammarlund, Maja Elliott och Clas Kristiansson.

Jan Hammarlund
Jan har spelat och sjungit sedan 1966. 1972 kom den första skivan – Befriade från skolan. En LP som, för övrigt åtalades p g a FLAMMA STOLT, en protest mot Vietnamkriget.
Allt sedan debuten har Jan blandat eget material med andras. Bland hans egna sånger tillhör "Jag vill leva i Europa" (en sång som inte handlar om EU), "Valarna som sjunger" samt "Dem som vi behöver" de mest välkända.

Han har också presenterat många internationella visdiktare för den svenska publiken. Han introducerade Violeta Parra i Sverige och även Malvina Reynolds har nått en svensk publik via Jans översättningar. Jan har arbetat med så skilda artister som Turid, Frankie Armstrong och Daniel Viglietti.

Han är även en av de första artisterna som offentliggjorde sin homosexualitet, långt innan det var någon självklarhet att träda fram som bög.

2005 publicerade han sin visbok – Alla Mina Sånger och 2007 kom den senaste CD;n – Röda Linjen.


Maja Elliott
Maja Elliott är en av de mest etablerade artisterna i Europas alternativa musikliv. Efter att ha levt större delen av sitt liv på Irland och i England bor hon sedan ett par år i Göteborg.
Hon har tidigare arbetat med artister som Anthony and the Johnsons och Baby Dee.
Sedan tio år tillbaka är hon medlem av musikgruppen Current 93 men hon har också spelat med Steven Stapleton och hans grupp; Nurse with wound samt Will Auldham (Bonnie Prince Billy).
Innan hon tillfälligt lämnar Göteborg för en europaturné med Current 93 och Rickie Lee Jones som special guest, så kommer hon, denna enda kväll, att framföra sin egna musik. Det är gränsöverstigande sånger för röst och piano vilka blandar keltisk folkmusik med jazz och klassisk musik i en klangvärld som är välbekant men ändå Majas helt egna.
Stillsamt, vackert men med en substans som gör att det skiljer sig från det vanliga. En musik i gränslandet mellan Debussy och Coltrane.
Maja har bl.a. släppt skivorna Arabica (med Johnny Enquist) samt Eulogy. Hon kommer snart med CD:n Dreams of Elyssia.

Hemsida
MySpace
Med David Tibet och Current 93

Clas Kristiansson
Clas Kristiansson har funnits i Göteborgs visvärld sedan 1972. Han har arbetat som sångare, producent och med TV-produktion. Nu har han återvänt till visan som form och framför spaningar och samhällsfunderingar utifrån ett grönt perspektiv och med en klangvärld som har drag av såväl Karl Gerhard som Hasse&Tage.
Kupletter med en lätt krydda från jazzens värld.
Clas är också ägare av denna blogg. :)

MySpace


16 mars klockan 19.00 börjar det och entrén är 80:-. Närmaste hållplats är Vagnshallen Majorna

Det är dags att tänka nytt.

Något som har slagit mig den senaste tiden är allas vår brist på förmåga att tänka i nya banor. En ny tanke, ett nytt synsätt, ett nytt paradigm har oftast väldigt svårt att bli bemött utifrån sitt idéinnehåll. Oftast framförs kritik baserad på rena missuppfattningar ... eller för den delen medvetna missuppfattningar på grund av dold agenda.

Extra tydligt blir detta när debatten om den illegala fildelningen vandrar runt i en cirkel. Samma argument, samma missuppfattningar och samma lösningar presenteras om och om igen. Och resultatet blir en form av status quo.

Rapparen Timbuktu uttryckte problemet med fildelning mycket konkret när han sa att ”Nu har har vi uppfunnit hjulet. Hur ska vi kunna undvika att använda det?”

Så låt oss därför se rent praktiskt på musikens funktion i dag. Hur den har fungerat och hur den fungerar i dag.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas när Cornelis Wreeswijk slog igenom med ”Brev från Kolonin” - en händelse som kunde inträffa i mitten på 60-talet men som vore omöjlig i dag. Tittar man på hans första LP så upptäcker man raskt två saker – genialiska visor (tex. Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind) samt en total frånvaro av all avancerad produktion.

Det var Cornelis, hans gitarr samt tre tekniker/producenter. Förmodligen tog plattan bara två eller tre dagar att framställa.

Bredvid mig på mitt datorbord står just nu en Creative EMU – ett inspelningskort till datorn. Mjukvara har jag. Det enda jag saknar en en hygglig mikrofon. För en kostnad som understiger 5000:- kan jag alltså skapa en inspelningsstudio av samma kvalitet – om inte bättre – än när Cornelis spelade in sin första platta. Och jag är inte ensam. Alla som vill skapa och spela in musik har ekonomisk möjlighet till detta i dag. Och detta till en bråkdel av kostnaden.

Detta kan bara leda fram till en enda sak. Musikinflation. Vem behöver köpa en CD i dag när det vimlar av musik. Det produceras mer musik i dag en vad någon, någonsin kommer att kunna lyssna på. Det enda vi inte kommer att behöva i framtiden är skivbolag och skivbutiker. Däremot kommer vi att behöva promotionbolag för artister (så att man ska synas i musikmassan) samt platser där vi kan hämta eller lyssna på den musik vi vill ha. (typ Qtrax).

Låt oss gå tillbaka till 60-talet och se på var man kunde arbeta som musiker, och då speciellt som vissångare. Det vimlade av möjligheter. Varje liten restaurang och ölservering hyrde in någon trubadur som kunde underhålla gästerna. Och var man bara tillräckligt duktig så fick man möjlighet att spela en LP (en hägrande mål för alla ”lutfiskar”). Sålde denna LP bara tillräckligt väl så hade man in inkomst garanterad inkomst för ett eller ett par år framåt. Skivförsäljningen var den främsta inkomstkällan.

I dag är det tvärt om. Live-tillfällena är få men kan ge god inkomst. Musikfilerna är mediet som ska leda till de inkomstbringande speltillfällena. Att då begränsa spridningen genom att ta betalt för dem – antingen i form av CD eller nedladdingsbara filer á 10 kronor styck – är verkligen att spänna vagnen framför hästen.

Naturligtvis ska inte upphovsrätten försvinna. Men den ska förändras så den passar in i sin tid. Den privata distributionen bör vara fri. Den kommersiella ska kosta. Att därför, som STIM i dag föreslår, införa en nedladdningsavgift, kan bara leda till ett enda resultat. De musiker som bli berömda få spela offentligt kommer av ren överlevnad att vara tvingade att ställa sig utanför STIM.

Även branchorganisationer har svårt att tänka nytt.

Trånsynt socialdemokrati

Egentligen är inte problemet ens meningsmotståndare. Deras åsikter är oftast lätta att bedöma. Om det nu inte gäller den växande gruppen av fanatiska liberaler, som kan dölja vilken fnoskig åsikt som helst bara den kan rymmas inom det svårdefinierbara begreppet "frihet".
I Aftonbladet 2008-01-19 går Socialdemokratin med Marita Ulvskog till stort angrepp på SverigeDemokraterna och där har jag inga problem - tja förutom att dess medlemmar förmodligen inte är i stånd att ta till sig ett så komplext resonemang. Risken blir ju att man predikar för de redan frälsta. Men allt motstånd mot dumhet är bra och artikeln innehåller en mängd kloka och sakliga argument. Ett kort citat:

Sen inställer sig den mer principiella fråga som diskuterats i media den senaste veckan: kan man räkna människovärdet i kronor och ören, och vad får det i så fall för konsekvenser för vårt samhälle? Om man skulle göra motsvarande bokslut på andra grupper; funktionshindrade, pensionärer, cancersjuka, hur skulle vi se på det?

Bättre än så. kan det inte sägas.

Problemet är bara att man låser sig fast vid en gammal syn på problemets grundkärna, nämligen resonemanget om "Vi och Dom".

På partikongressen 1978 sammanfattade Olof Palme en stor del av socialdemokratins budskap med: ”Det får inte finnas vi och de – det finns bara vi”.

Det är detta som gör att SD kan skörda framgångar. De flesta människor vägrar att buntas ihop i ett enda stort kollektivt "vi". De flesta vill söka, och finna sin identitet och detta kan man endast göra genom att ställa sin egna person i förhållande till andra människor - oftast de som är olika en själv. På så sätt blir olikheterna en möjlig väg till att finna en egen identitet. Att förneka denna process är att plöja upp vägen för SD och andra politiska grupperingar som kan spela på människans osäkerhet och okunskap.
Vi måste erkänna våra olikheter men vi måste också lära oss att behandla våra medmänniskor med respekt, kärlek och ödmjukhet. Först i denna kontrast och i dessa mjuka värden går det att se vägen till ett varmare, lyckligare och mer kärleksfullt samhälle. Något som förmodligen är en mardröm för varje medlem av SverigeDemokraterna.

/Clas

Språkpoliseri

Jag har slutat bry mig. Slutat att irritera mig på språkfel och särskrivningar. En "brun hårig sjuk sköterska" får stå vid en "bar disk" hur mycket hon vill för min del. Bara jag slipper vara där.
Däremot blir vissa grodor ibland så löjliga att man inte kan låta bli att storskratta. Jag såg en DVD-film på "Gumperts" häromdagen. (Jo jag vet det heter något annat numer men för mig är boklådan i Nordstan, Göteborg ändå alltid Gumperts. Precis som leksaksaffären bredvid heter Alida Söderdahl.)
På baksidan kunde man ungefär läsa följande text.

"Denna film handlar om en katolsk präst, vilken är trött på livet. Han har nämligen till uppgift att arbeta som spirituell detektiv."

Kan tro att det kan bli jobbigt att gå omkring och vara trevlig och fryntlig hela tiden. Den som skrev baksidestexten är fel person på fel plats. Men grodan är vacker.

Vår (ytterligare) digitala framtid

Jag älskar P1. Det har inget med ålder att göra. Jag har lyssnat på P1 allt sedan det var den enda tänkbara kanalen. Jag är uppvuxen med allt från Dickie Dick Dickens till OBS. Jag tillhör tom med dem som protesterar vilt när man förändrar tablån. När goda program försvinner och andra, mindre goda, dyker upp.
Problemet är ju bara att man arbetar under dagtid. Det blir inte så mycket lyssnat då.
Därför är jag en av dem som omfamnar Podradio med största förtjusning. Att kunna ladda hem de program man vill lyssna på och sedan lägga dem i MP3-spelaren och kunna lyssna när man åker spårvagn genom Göteborg. Det är en fröjd.
Själv kände jag mig en smula irriterad när ”Vår grundade mening försvann”. I stället har vi fått två ganska identiska mediegranskande magasin; Publicerat och Medierna. Det sistnämnda har härom vecka en längre debatt om radions framtid. Naturligtvis försvarade man den ökade tramsifieringen av P1 ... men tack och lov kan man ju hoppa över dessa barnsligheter när man själv kan välja vilka program man ska hämta hem.
Jag får de radioprogram jag vill ha. Resten struntar jag i.
Och vill jag lyssna till musik finns ju alltid Last.fm- vilket jag upptäckt till min stora lycka häromdagen. Jag skriver bara in namnet på någon artist jag vill lyssna till; Fred Åkerström, John Coltrain eller Edward Grieg så väljer sajten den musik som man tror jag vill lyssna på. Det blir som melodiradio men skräddarsydd för mina egna behov.
Konventionella radioprogram lyssnar jag bara till som rent undantag.
Nu kan man ju bara hoppas att SR fattar att vi är några stycken som verkligen gillar podradio och behandlar mediet mindre styvmoderligt i framtiden. Framför allt önskar jag att kunna ladda hem ”Stil” och varför inte Dickie Dick Dickens igen. Ska man få tag i sistnämnda får man ju ge sig ut på de illegala fildelarsajterna och leta.

Liten Julbetraktelse

Det är fredag, 21 december och en kraftig bihåleinflammation har gjort det bästa att hålla mig i sängen. Julen närmar sig och julstöket vältrar sig på.
Då ringer telefonen. I andra änden är det en förtvivlad kvinna. Hon berättar om en man som ska skickas tillbaka till Serbien. Han har kommit hit för att få gifta sig men han kommer att skickas hem, lagom till jul, fullständigt ogift. Något har gått mycket fel. Kan jag ställa upp?

Jo, eftersom jag är ”förrättare med rätt att viga” så lovar jag att ta mig ut till den flyktingförläggning där mannen sitter inspärrad och dit hans blivande hustru har rest. Nog kan jag viga dem alltid.
Dagen efter har bihålan rättat till sig och jag tar mig till förläggningen. Jag möter några människor som blivit ganska tilltufsade i samhällets byråkrati. De vill inget annat än att leva ihop. ”Tack”, säger de. ”Tack för att du vill ställa upp”.
En borgerlig vigsel går snabbt och fem minuter senare är de gifta med varandra. Vi tar farväl, önskar varandra en God Jul, jag sätter mig i bilen och åker hem igen. Längtan efter gröt och skinka har fått en bitter bismak.

Senare på kvällen läser jag om Sören Krarup, dansk riksdagsman och företrädare för Dansk Folkeparti. I ett anfall av total julefrid vill han ogiltigförklara freden i Brömsebro 1645 och återföra Skåne, Blekinge och Halland till Danmark. Detta är samma Krarup som gjort det famösa uttalandet att muslimer: ”drivs av en ohygglig längtan att utrota andra människor”.
Och i Sverige har deras syskonparti agerat på kommunal nivå. Borås kommunpolitiker vill nämligen dra sitt strå till lasset. Man ha beslutat att ta emot fem stycken föräldralösa flyktingbarn. Om detta var alla partier eniga. Alla partier – utom SverigeDemokraterna som reserverade sig.

Trots allt – önskar jag alla som läser detta en riktigt fridsam jul.

Vacker Söndag

Jag kan inte hjälpa det ... nästan på gränsen till lyteskomik och sången kunde platsat i vilket dansband som helst. Men jag föll pladask:



Och jag älskade låten när jag var i tonåren

Min berusande bil

Det står en bil på min gata. Den drivs på en grogg av 85% etanol och 15% vanlig bensin. Och den är min.

Den har lyckats med något jag längtat efter – nämligen att minska mitt bidrag till växthuseffekten.

Den är inte perfekt. Ingen bil är perfekt. Den perfekta bilen finns nämligen inte. Även etanolen tär på miljön, men i jämförelse med min gamla Nissan blir utsläppen betydligt mindre.

Men den är bättre än gamla Nisse som enbart drack vanlig bensin.

Trots detta fylls spaltmetrarna i våra vanligaste tidningar med alarmrapporter kring etanolens skadlighet. I jämförelse med vad då, skulle jag vilja fråga? Och varför? Den är bättre än bensin men betydligt sämre än bilar som driva av vätgas. Men dessa finns inte ännu. Vi väntar ivrigt på att få tanka våra bilar med vatten som bryts ned till knallgas, som driver motorn och återigen förvandlas till vatten. Ett praktiskt kretslopp.

Men detta kräver ett grönare samhälle. Ett samhälle där ekologin kommer före ekonomin. Där det gröna tänkandet även påverkar våra vanligaste journalister så att de inser att etanol är ett steg på vägen men absolut inte målet.

Underskatta inte alliansen

"Regeringen tappar 1200 väljare om dagen"
Det är ingressen i en notis i dagens Aftonblad.

– Skulle de fortsätta att tappa väljarna i den här takten skulle de vara nere i 8–9 procent tillsammans i nästa val, säger en ledande expert.

Kanske man bör betänka att det är tre år kvar. Mycket händer på vägen dit. Alliansen har visat sin mest pragmatiska sida genom att börja med alla de reformer som sätter den "vanliga" arbetaren i ekonomisk knipa.
Man har förflyttat pengar från de som har det sämst ( pensionärer, funktionshindrade och arbetslösa) till de som har det bäst (slopad förmögenhetsskatt) och för att ingen ska klaga har man låtit låginkomstagarna fått behålla sin standard och vara tacksam för det. Det kan förmodligen bli värre men jag har svårt att föreställa mig hur.
Men det spelar ju knappast någon roll. Det är inte val förrän om tre år. Då är detta glömt och har man dessutom genomfört några lämpliga, mer humana, reformer så kan man förmodligen vinna ytterligare ett val.
Om nu inte en lågkonjunktur slår till. En sak är att förändra samhället när allt går bra är inga problem men att styra upp ett samhälle som håller på att gå överstyr är värre. Man har misslyckats med detta två gånger. Låt oss slippa en tredje.

Shop until you drop

Att läsa vad andra tycker om Sverige kan vara nog så upplysande. Ibland kan man ju bli hemmablind. En av mina favorittidningar på nätet är The Local som ger svenska nyheter på engelska. Ja, nyheterna är kanske inte så speciella men vad som är intressant är kolumnisterna. De ger nya aspekter på gamla problem.

Häromsistens (13 nov) var det en artikel "Please can I return this husband" som visade hur konsumismen slår även på äktenskap och förhållanden. Att byta partner är inte värre än att byta soffa.

Det må var hur det vill med den saken. Artikeln andas av en ganska unken dubbelmoral; "Dom där (vi svenskar) lever så lössläppt. Tacka vet jag Italien."

Men artikeln innehåller något som bör citeras, nämligen:

"Another shopper explained that she loves the flexibility and choice offered by H&M: "If there was not a store like H&M, I may only be able to afford one designer jacket. Now I can have several. Even if I never wear a purchase, it is always nice to know I have the option."

Alltså. Även om jag inte använder kläderna jag köper så vill jag kunna ha rätten att köpa en designjacka. Man kan fråga sig varför inte personen lägger sina pengar direkt i klädåtervinningen.

Det är dags att sluta leva för att konsumera. Det är dags att börja köpa det vi verkligen behöver.

Om sanningen ska fram - även i GP

Varför ägnar man sig egentligen åt politik?

I mitt fall var svaret ganska enkelt. Jag läste i tidningarna om det ena enfaldiga beslutet efter det andra, i nämnder och kommunala bolagsstyrelser. Jag tyckte det liknade skrutt och tänkte ilsket: "Det där kan väl jag göra bättre"´. Sagt och gjort. Jag började lära mig spelreglerna och blev medlem i det enda tänkbara partiet: MP. Jag fick en ersättarplats i en nämnd som tar hand om skolbyggnader, vilket var en nog så nyttig skola.

Senare blev posten som ledamot i Kulturnämnden ledig och till min stora glädje så blev jag vald av MP:s medlemmar. Det var bara att kasta sig i vattnet och klara upp situationen.

Då hände det märkliga. Tidningarna skrev om oss och om våra beslut. Man kunde läsa att vi gjort de mest märkliga saker. Att vi frossade på skattebetalarnas pengar och att vi inte ens visste hur man ska bära sig åt när man röstar. Det märkligaste var dock att allt detta var påhittat. De artiklar jag tidigare läst och som gjort mig högt förbannad, de handlade nu om mig och om de beslut jag skulle ha fattat. Och allt var påhitt. Det är som att ha ett extra jag som lever i någons slags såpopera och denna persona gör en massa underligheter - enligt tidningarna - och dessa ska jag försvara.

- Hur kan ni fatta så konstiga beslut, frågar vänner? Att sedan förklara att vi inte alls gjort som det står i tidningen tar lång tid och är mycket påfrestande.

Det senaste påhittet dök upp 20/11 i GP. Enligt detta skulle vi inte ens veta hur man rekryterar en ny kulturchef. Naturligtvis vet vi det. Det har rekryterats många chefer genom åren. Den som är nyfiken kan ju alltid ta en titt i Lennart Widings blogg.

Tack och lov att det finns kanaler där den riktiga historien kan berättas. Om nu sanningen ska fram.

Med skammens rodnad

Oj. Är det 16 år sedan jag fick se webben första gången. Det var vännen Rudolf som visade upp en flimrig skärm och året var 1991.

- Titta här, sade han. Här har du text. Och så kan man klicka på vissa ord så kan man komma till andra dokument.

- Så trevligt, sade jag. Ska vi gå och fika nu.

Jag kunde inte för mitt liv fatta vad som var så revolutionerande med detta. Det dröjde till 1993 och webbläsaren Mosaic innan jag fattade vitsen med det hela. Då fastnade jag för första gången i nätet (ursäkta ordvitsen) och levde med HTML-programmering i ungefär ett halvtjog med år.

För det är ju så nätet funkar. Man hittar något man inte förväntar sig och sedan fastnar man där. Jag minns det år jag enbart satt och spelade WOW – men det gick över.

Nu är det Facebook som webbklistret.

Inget speciellt med det – ungefär som att gå på en stor fest och upptäcka att man känner mängder med folk.

Vad jag däremot gillar med Facebook är alla dessa applikationer som man kan lägga till och ta bort på sin sida. Ni kan ju te.x. se vad jag lyssnar på – om nu någon undrar.

Det är ungefär som man har ett litet rum att inreda där man kan visa vänner och bekanta vad man tycker om.

Annars är revolutionen total och det har skett på bara 15 år. Datorn är fylld med favoritmusik, alla digitala bilder jag tagit de senaste åren. Jag kan mejla, chatta eller ha kontakt med mängder av människor, vilka alla har nätet som mötesplats.

När jag sitter på ålderdomshemmet kommer barnbarnen och hälsar på och för dem får jag berätta att jag är äldre än SVT och när jag var barn fick man ansöka om telefon hos Televerket och ansåg detta verk att man hade behov av en telefon så kunde man få låna en telefon och bli tilldelad ett telefonnummer. Att få den installerad tog däremot upp till ett halvår.

Min morfar fick uppleva bilens födelse, mina föräldrar radions genombrott och jag har sett både TV och Internet. Vad blir nästa steg. Jag vet bara att det blir inget jag förväntar och att jag förmodligen kommer att fastna i det.

"Storebror ser dig", så löd utropet till oss alla som växte upp med Orwells 1984 (Skriven 1948). Och visst ser Storebror mig. Både här på nätet och ute i verkligheten. Å andra sidan så oroar det inte mig. Med alla miljarder medborgare här på jorden så skulle det vara förvånade om det offentliga skulle just snöa in på en 50+ undersköterska från Göteborg. Känner mig knappast subversiv längre.


Vad som däremot stör mig är "lillebror" som springer omkring med mobiltelefon med inbyggd kamera och filmar mig utan att jag vet om det. Sedan plockar man ut adress, telefonnummer och inkomstuppgifter från digitala arkiv på nätet och plötsligt har min granne ett helt litet arkiv kring mig och alla mina vänner.

Nu kommer även mellanbrorsan och knör sig på. Det verkar som om våra communities som Facebook och liknade bearbetar våra profiler för att kunna förse oss med riktad reklam. För min del är detta lätt att komma runt. Jag använder Firefox. Det har jag gjort länge. I Firefox kan man använda sig av små extra program som kallas "tillägg". Mina bästa tillägg är "Adblock" och Adblock Filterset". Jag har inte sett en enda annons på flera månader. Det är så skönt.

Problemet är att numer börjar sajter bekämpa detta genom att spärra Firefox. Du kommer helt enkelt inte in om du inte har rätt nätläsare. Detta är något som får mig att dra på smilbanden. Så enbarmligt korkat. Det finns miljarder webplatser på nätet. Är det någon som hindrar mig så går jag någon annan stans. Snart är webben 15 år. Att man inte på den tiden ens lärt sig det mest rudimentära kring hur mediet funkar.

Det vet lillebror - och det oroar mig.

Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd.

Så skrev Verner von Heidenstam vid Gustav Frödings bortgång. Förhoppningsvis i ett anfall av dåligt samvete efter det bristande stöd man visade när Fröding blev ställd inför rätta med dikten En Morgondröm.
Men Fröding och Heidenstam är borta och i år har ytterligare tre konstnärer följt efter: Hoppas de alla kan sitta i poeternas speciella himmel och inspirera varandra.

Povel Ramel
Var Povel Ramel verkligen poet? Var han inte bara en underhållare, en glad gubbe med ett lyckligt piano.
För mig var han en diktare av sällsamma dårdikter, insiktsfulla visor och en aldrig sinade källa av ren musikalitet. Det finns inget typisk ”Povelskt”. Han lånade från allt och alla, återberättade och gav det sedan en mycket speciell klang som var hans egna, högt personliga. Jag saknar. Oändligt.

Lars Forsell
En av de första diktare jag lyckades närma mig, förstå och njuta av. Han vågade vara enkel men han blev aldrig förenklad. Han sökte sig djupt ned bland poeter som ex. W. B. Yeats men han kunde också skriva en schlager när han så önskade. Han var fransman, svensk, irländare och sprudlande.

Evert Taube beskrev honom med orden:
Då fick man höra en ny musik!
Han blandar lockrop och vreda skrik!
Ja, både ilsken och kärleksrik
var denna främmande fågel.

Ingmar Bergman
Året var 1977 och TV visade Sjunde Inseglet. Det var som ett knytnävsslag. Döden som allsädes närvarande. Gycklarparet som lyckas undkomma. Men... tänkte jag när filmen var över... de unkom ju inte. De lyckades ju bara uppskjuta det oundvikliga ett tag, några år.
Hur ska man kunna leva vidare i en sådan vetskap:

Döden: Har du tappat intresset för vårt spel?
Antonius Block: Tappat intresset? Tvärtom.
Döden: Du ser ängslig ut. Döljer du något?
Antonius Block: Ingenting undgår dig, eller hur?
Döden: Ingenting undgår mig. Ingen undgår mig.

Att förlika sig med det man inte kan påverka är nog en av de svåraste erfarenheterna en människa kan göra. Och i överförd bemärkelse det postmoderna samhällets stora förbannelse.

Tre poeter med olika uttryck. Tre poeter som lärde oss något om oss själva.Har konsten något högre syfte så är det väl detta.

Sedan kan man ju spekulera i vad som skulle ha hänt om Ingmar Bergman någonsin gjort slag i saken och skrivit en film baserad på Povel Ramels Gräsänklingsblues.

Mitt i sommarens nyhetstorka går två förvirrade hjärnor i kamp på DN:s debattsida. Bo Strömstedt och Björn Ulvaeus försöker genom allmän förvirring debattera frågan om vi ska ha lagstiftad religionsfrihet i Sverige. Och i så fall varför? Eller varför inte.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=672789

Förbundet Humanisterna med Ulvaeus i spetsen tycker att det räcker med de övriga friheter vi har i form av åsiktsfrihet, yttrandefrihet etc.

Vad Strömstedt tycker begriper jag inte över huvud taget. Hoppas han förstår det själv.

Jag har svårt att förstå hur man samtligt kan hävda åsikten om ett sekulariserat samhälle och ändå hävda att den religiösa uppfattningen inte ska ha någon form av juridiskt skydd. Sekularisering innebär att religionen inte skall kunna påverka de politiska processerna, något jag anser sunt och bra.

Därför måste religionen skyddas av lagstiftning – eftersom den inte kan påverka samhället. Så enkelt är det.

Ulvaeus fyller därefter på med ett antal berättelser och exempel på hur man missbrukat religionen, såväl från den kristna som muslimska sidan. Kontentan är emellertid att inga av dessa exempel visar på begångna brott. Man kan inte visa upp ett enda exempel på frikännande domar med hänvisning till religionsfrihet. En mängd dumheter – javisst men inga regelrätta brott.

Jag skulle också bli mycket förvånad om vi lät brottslingar gå fria med hänsyn visad till deras religiösa uppfattning. Skulle detta, mot all förmodan inträffa kanske jag skulle ställa mig på Humanisternas sida. Fram tills dess så anser jag att människor med någon form av religiös uppfattning måste ha en lagstadgad rätt att uttrycka den.

Sport och idrott är förmodligen det tråkigaste jag vet. Jag säger inte att ishockey är trist. De som gillar hockey njuter förmodligen men själv anser jag att det är ungefär lika kul som att glo på en vägg där färgen torkar.
Men det finns ett undantag - Speedway. För mig är all annan sport bara ersättning för Speedway. Fyra förare, fyra cyklar och fyra varv runt en bana. Och det är så spännande att man baxnar.
Närmre vagnskapplöpningarna i det gamla Rom kommer vi inte i modern tid.

Och så inträffar katastrofen...

Vargarnas Kenny Olsson råkar ut för en olycka. En olycka så vidrig att han avlider. För den som älskar Speedway är detta det mest vedervärdiga som kan inträffa. En ung människa dör i förtid, en annan förare är skyldig och få bära skulden hela sitt liv. Sist och minst; sporten får en fläck på sin flagga. Livet är ibland outsägligt vidrigt.

Självklart måste reglerna ses över. Självklart ska sargen bli mer säker och självklart ska strängare regler införas. Förare som t.ex. Nicki Pedersen måste inse att det är på smidighet, skicklighet och intelligens man vinner lopp. Inte genom att skapa olyckor. Som nu senast i på GP-tävlingarna Eskilstuna. Det förvånade mig att han inte blev avstängd.

Vi som älskar Speedway gör det inte för att vi gillar olyckor. Vi älskar Speedway på grund av förare som Tony Richardsson och Jason Crump som vinner på skicklighet.
Vi gör det därför att vi älskar att se förare som Fredrik Lindgren gå från reservplats till bronsmedalj. Men inför olyckor och skadade förare känner man bara ilska, sorg och irritation.

Därför är det med avsmak man läser en sportreporter som Lasse Anrell när han reagerar med ryggmärgen och kräver ett totalförbud. Att gråta krokodiltårar offentligt är såväl smaklöst som hycklande.

Dessutom finns det ett klassperspektiv. Inom idrottsvärlden finns det fina sporter med mycket pengar. T.ex. golf och tennis.
Det finns också sporter som har ont om pengar och där publiken oftast kommer från landsbygden. Speedway och bandy är två exempel.
Svensk journalistik tvekar aldrig att ge sig på denna grupp, förmodligen därför att man tror sig kunna göra så men en stark mediaindustri i ryggen. En mediaindustri som man bara har tillgång till om man äger ett välbetalt arbete i en storstad. Då kan man kosta på sig att sparka nedåt och hyckla med tårar.

Tur att man inte gillar någon annan sport. Då skulle man väl få hjärtinfarkt av alla inkompetenta sportjournalister.

När är man egentligen svensk och när blir man egentligen Göteborgare? Det finns platser i Sverige där man först räknas som infödd efter 3-4 generationer. Och så finns det Göteborg. Eller för att citera stadgarna i Kals Åden: ”För att bli medlem i Kals Åden måste man vara född i Göteborg – eller någon annanstans”. Göteborgare föds man inte till. Man blir det när man känner sig som sådan.

Varje år är det 3000 – 4000 personer i Göteborg som gillar Sverige, så bra att de ansöker om och får svenskt medborgarskap. Hittills har det varit så att detta medborgarskap, kommit med ett brev på posten, vilket i och för sig varit effektivt men knappast på något sätt värdigt.

Därför beslutade Göteborgs kommunfullmäktige att en välkomstceremoni kommer att hållas på Liseberg den 6:e juni med start i år 2007. Då kommer alla nyblivna svenskar att hälsas välkomna. Hur denna ceremoni ska se ut eller vad som kommer att hända för övrigt vet ingen i skrivande stund. Bara att det ska vara vackert, värdigt och väldigt kul.

Om detta är alla politiska partier överens. Tja, inte alla föresten. En av Kommunfullmäktiges mer letargiska politiker vaknade plötsligt upp ur sin Törnrosasömn vid fullmäktigemötet 25/1. Det var Sverigedemokraternas representant Mikael Jansson som reagerade med ryggmärgen. Ceremonin skulle bli för dyr och framför allt ville man inte se nationaldagen ”besudlad” av främmande kulturer. Förmodligen hade han även protesterat mot att högtiden skulle läggas på Liseberg om han bara tänkt så långt.

Maken till småsnål ynkedom får man förmodligen leta efter. I denna handling ser man tydligt SD:s fullständiga brist på generositet och människokärlek. Att vara ekonomiskt försiktig är en sak men att överhuvud taget ifrågasätta själva poängen med en välkomstceremoni – dess placering på nationaldagen – är inget annat än politisk pervertion. Tydligare kan man ju inte visa att man anser att endast äkta, infödda svenskar ska ha tillgång till nationaldagen. Man säger sig vilja föra landet tillbaka till ”folkhemmet” som det såg ut för 30-50 år sedan. Ett folkhem som tyvärr aldrig existerat. Historielösheten är total.

Ser man hur vi tog hand om människorna på 50-talet kan man inte bli annat än förskräckt.

• Homosexuella kunde gripas av polis – just för att de var homosexuella.
• Mentalsjuka lobotomerades och tvångs-steriliserades
• Gamla människor spärrades in på långvård med upp till 8 personer i varje rum och fick så vackert gå och lägga sig klockan 15.00.
• Var du Rom (det vi förr kallade zigenare) fick du ingen fast bostad.

På femtiotalet var det inte lätt att vara minoritet. Du skulle vara man, svensk och ung. Då kunde du vara fullvärdig medborgare. Alla övriga fick möjligen en plats på samhällets bakgård. Det är denna typ av samhälle som SD vill återvända till. Och detta återvändande ska se bla. genom att stänga ute en stor grupp människor från ett värdigt firande av vår nationaldag.

Ska vi fira Sveriges Nationaldag ska den vara till för alla som känner sig svenska. Inte bara de som råkar vara födda här.