Om bröllop och föremål

Under ett par år hade jag glädjen att vara vigselförrättare. Detta betydde att jag reste runt i Göteborg på mina lediga dagar och vigde brudpar. Antingen vid privata bröllop eller på löpande band, i Rådhuset.
Jag har därför sett många vigslar. Från överdåd till budget. En sak upptäckte jag ganska raskt. Ju mer överdåd desto större var chansen att brudens far ledde bruden fram till brudgummen, som stod och väntade framför mig. Förmodligen ville man att bröllopet skulle se ut som i en film från Hollywood. Men är det bröllop, är det också brudparets privilegium att få som de vill. Själv avstod att ha några åsikter i frågan eftersom jag inte tyckte att detta var min uppgift.

Men hade man frågat mig så hade jag vänligt förklarat symboliken i sådan handling; Bruden är ett objekt, ett föremål, en pryl som man skänker bort mellan män. Brudens far ger bort sin dotter till den blivande maken. Är det denna relation man vill ha i äktenskapet så bör man naturligtvis låta brudens far leda fram sin dotter. Vill man se bruden som en autonom person bör man låta bli.

Det är dessa tankar som dyker upp i huvudet, när jag, mitt i all monarkistisk propaganda, nås av att kronprinsessan vill, att pappa kungen ska leda fram henne i kyrkan.
Vore jag monarkist (vilket jag inte är) skulle jag bli förfasad över hur en kronprinsessa har så lite respekt både för sig själv och för sitt ämbete.
Vore jag republikan (vilket jag heller inte är) så skulle jag jubla. över hur hon reducerar ned sig själv och det kungliga ämbetet till ett objekt som kan skänkas bort.
En kronprinsessa är något man kan ge bort till den som frågar efter henne.

Bortsett från det rojalistiska perspektivet är det ändå sorgligt hur ett patriarkalt tänkande håller oss i ett så starkt grepp att när vi inför nya traditioner så befäster dessa bara ytterligare en könsmaktsordning.

I min värld är detta barnmisshandel

Men först några ord om bakgrunden.
Jag älskar kataloger med prylar; oavsett om det står Clas Olson, Kjell eller Hobex på framsidan. T.o.m. Teknikmagasinet kan duga även om deras prylar ibland är lite väl esoteriska. Och det var i Teknikmagasinets katalog jag hittade den ultimata prylen för föräldrar med ultimat kontrollbehov: "InfanTek ChildChip" - ett minimalt chip vilket ska monteraas in under huden på det stackars barnet. Chippet är försett med en GPS-krets och programvara som kan kopplas till såväl Google Maps som Facebook.
En kronisk fotboja för barn med andra ord. Med hjälp av chippet ska man även kunna läsa av blöjstatus och humör.
När barnet senare blir tonåring kan chippet användas för att aktivera utegångsförbud.

Jag vet inte om ett sådant chip rent juridiskt kan räknas som barnmisshandel. Men att byta ut mänsklig kontakt med sitt spädbarn eller tillit till sin tonåring mot ett datachip är för mig en kraftig indikation på att man inte bör skaffa barn över huvud taget. Förmodligen vore det bättre för all parter om man köpte en traktor i stället.

En senare googling gör att jag tvivlar på att detta är sant. Men har du kommit så här långt i min blog och tycker att det hela är en god idé.... Jo. Du bör köpa traktorn i stället.

Gäst i verkligheten...

När jag skriver detta pågår HBT-festivalen för fullt här i Göteborg. Även Miljöpartiet var med på ett hör, med ett tält strax bredvid Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.

Alliansen lyste också för en gång skull - dock endast med sin frånvaro.

Men själv var jag där; ett par timmar på torsdag eftermiddag och en stund på fredagen.
Min inställning till HBT(Q)-världen har alltid varit tveksamt avvaktande. Som gammal inbiten hetero har jag för länge sedan fattat att jag passar väl lika bra in i HBT-världen som - tja.. säg en muslim på grisfest, på Mallorca. Däremot vimlar det av trevligt folk i HBT-världen och jag tänker aldrig sluta att försvara allas rättigheter till massor med kärlek.
Redan på 70-talet hamnade jag i säregna diskussioner med "verklighetens folk" som tyckte att: "Dom där homofilerna kan väl sluta upp med det." Det kunde dom inte - vilket verkligen förvånade den tidens homofober.
Men nu var det 2010 och all som besökte Götaplatsen var vänliga, trevliga och positiva. Det var så att man undrade om festivalen behövdes.
Det gjorde den. Det räckte att man tog del av den ideologiska undervegetation som frodas på GP:s websida, i form av kommentarer från "ärliga skattebetalare" och "fullt normal svensk", för att förstå att den här festivalen kommer att behövas i många år.
Låt människor få tycka om vem de vill och låt alla få visa sin kärlek offentligt. Ska det vara så svårt - eller?

Viljevals

Detta är ett experiment. Hur skriver jag en visa som uttrycker vad jag känner inför Alliansens kulturpolitik. Och hur gör jag detta utan att det blir plakattext av alltihopa?
Andra får avgöra om jag lyckats.

Viljevals

De ljuger om frihet och lycka min vän
och dom sa
att det va'
Något konstigt med hela konkarongen
De har en tro på en teori
att dikten kan köpas fri
Men pengarna har en filosofi
som saknar empati
Äger du inga ska du sakna ord
och begränsa ditt livs fantasi

När människan lyssnar till diktarens ord
då hon ler
när hon ser
allt som de nånsin fått för sig
Talar om allt vad hon någonsin gjort
De talar om sånt som är stort
Männ'skan befrias från sin slutna form
i en virvelstorm
när man ger henne ord på vad det hon vill
och som tystnaden omöjliggjort

Låt tankarna löpa som flyende djur
från de som
sedan kom
som stjäl det de inte kan kan begripa.
Låser med nyckel av skinande guld
Men utan skam eller skuld
Då tystnar dikten och blir så stum
i ett vällåst rum
//:Så kämpa för viljan och för friheten
ingen självklarhet nånsin min vän://

Är vi masochister eller bara enfaldiga?

Det finns många sätt att provocera en människa. Man kan t.ex. utmana moral, tradition eller allmänt rättsmedvetande. Man kan utmana med klädsel, beteende eller bara genom att alltför grovt skilja sig från mängden, den allmänna konformiteten och uppfattningen om vad som är rätt eller fel.
Men frågan är om det finns någon åsikt som är mer provocerande än den att vi lever i ett samhälle där medborgarna har det ganska bra. De flesta har tak över huvudet och väldigt få behöver svälta.
Den motsatta åsikten skulle då vara att Sverige är en förtryckarstat där medborgarna far illa, förödmjukas av korrumperade politiker, förföljs av illasinnade tjänstemän. och att allt var mycket bättre förr; T.ex. på 70-talet. Detta är den sanning som med viss begränsad framgång framförs av SverigeDemokraterna och enligt dessa är den standardsänkning vi sett de senaste 40 åren är helt beroende av den ökade invandringen.

Själv har jag länge misstänkt att talet om en sänkt levnadstandrad bara är snömos. Det är något man tar till i förhoppningen om att ingen kan kontrollera saken. Man rider på fördomen att det alltid varit bättre förr. Det vore därför vara väldigt trevligt om man kunde hitta ett sätt att jämföra levnadsvilkoren i dag, med dem som rådde för 40 år sedan.

Det verktyget finns nu. Det är ett pedagogiskt program som är framtaget av Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet, samt hans son och svärdotter. Verktyget heter Gapminder och är framför allt till för att studera levnadsutveckling i världes rika- och fattiga länder. Men det är också ett kraftfullt instrument om man vill se utvecklingen genom tiden.

Då kan man t.ex använda verktyget för att se hur Sverige har förändrats från 1972 till 2007. Under denna tid har vi t.ex.

• Fördubblat den genomsnittliga inkomsten (när man har justerat för inflation)
• Sänkt barnadödligheten till 1/4.
• Samt ökad förväntad livslängd med 5 år.

Det är inte vad jag skulle kalla för en sänkt levnadsstandard. Vill man vara elak kan man peka på att levnadsstandarden i Sverige har stigit i takt med invandringen.

Är detta så provocerande att ta till sig; Att vi har det ovanligt bra i Sverige och att vi har det betydligt bättre nu än för 40 år sedan?

Och att Sverigedemokraterna som vanligt har fel.

Skämsfilm

Det finns begrepp man inte snappat innan det är för sent. Först idag upptäckte jag att det finns något som heter "skämsfilm" - alltså den sortens film där man skäms att man tycker om den. Filmerna ska vara underhållande men de behöver inte vara dåliga.
För mig har alltid Bond varit typisk skämsfilm men även böckerna får väl räknas in under begreppet "skäms".
Sedan har vi hela högen med Die Hard, Dödligt Vapen och liknande actionrullar i nuttifnutton delar men frågan är väl om inte Polisskolan räknas dit också.

Det yttersta skämsfilmen är dock en sällsam sak jag sprang på av en ren slump för några år sedan. Den heter "Plan 10 from Outer Space". Nej, det är inte Ed Woods gamla kultrulle, "Plan 9 From Outer Space". Denna är egentligen ingen skämsfilm. Den är bara dålig.

Plan 10 är gjord av en man vid namn Trent Harris som är bosatt i Salt Lake City. Jag vet inte mycket mer om honom än att verkar förnöja sig själv och sin omgivning med att producera sällsamma filmer som han sedan lägger ut till försäljning på http://www.echocave.net/films.html . På denna sida kan man läsa:

Lucinda Hall discovers a century old book penned by a mad Mormon prophet. She deciphers this odd artifact and is sucked into a world where spacemen, polygamists, and angels run amuck. Is she nuts or has she uncovered a diabolical plot to change the world led by Nehor (Karen Black), a peeved alien from the planet Kolob?

Hur han har råkat få med Karen Black i denna soppa övergår mitt förstånd. Salt Lake City är ju centrum för väldens mormoner och har man vuxit upp i denna stad så kan man väl inte undgå att påverkas i skapandet.

Det är ingen bra film. Jag skäms över att tycka om den. Men den är underhållande - En skämsfilm.

Tungan som slant

"Ge mig hellre en glad amatör", skrev Tage Danielsson med tanke på politikens ökade professionalisering. Jag brukade hålla med HasseochTage men frågan är om politiken ska lämnas över till dem som inte riktigt vet vad de gör? Ska vi lämna över viktiga beslut till dem som riskerar att tappa greppet någon gång? Till de som inte vet att gör man mycket kan man också göra fel?

Det var tankar som dök upp i skallen när jag läste om vår utrikesminister Beatrice Ask och hennes magnifika dubbelfel - att skicka lila kuvert till dem som misstänks att vara sexköpare.

Själv får jag en strof från Grönköping i skallen

Ja fram ock du, som fått till börda
En, andligt sett, mer blygsam del
Och vet, att även du skall skörda
Vad rätt du tänkt, fast det var fel.

God smak - när du trodde det var över

Ska man sammanfatta vad jag skrivit om god smak, i denna blogg så är det väl följande.

1) Den traditionella goda smaken finns inte längre.
2) Vi behöver något annat.

Och det är i den sistnämnda meningen hela debatten kan sammanfattas. Ett allmänt paradigm säger i dag att regelverket har upphört. Begreppet god smak är lika oanvändbart som veckogamla ostron.
Personligen anser jag att detta är fel. God smak finns men vad det är; Det måste vi fundera länge över.
Det finns nämligen en tredje skola som vill att majoriteten ska bestämma. God smak blir då det de flesta tycker om. God smak kommer då att svaja med populariteten. På 80-talet var bilder på gråtande barn populära och därför "god smak". Nu är de impopulära och räknas som "dålig smak". (Något de f.ö. delar med allt från 80-talet.) Den goda smaken förändras med tiden och kulturen blir aldrig varaktig och därmed aldrig hållbar. Måste jag påpeka att detta inte är min kultursyn.

Ovanpå detta kommer nu nya förespråkare för god smak. Tv-kanaler utan några ambitioner hyr in självutnämnda designers som får demolera såväl självförtroendet som bostaden, för sina inredningsoffer. Jag råkade se 15 minuter Simon och Thomas på TV3 i går. När de hade förnedrad, förolämpat och förödmjukat ett hem och dess ägare, i närheten av Degerfors satte de igång demolera hela villan. Den skulle nämligen formas efter deras smak - inte efter ägarnas behov.
Jag stängde av och övergick till Antikrundan.

Jag såg inte färdigt programmet. Jag tror inte att ägarna till huset jagade de gnälliga bögarna från stan. Men de borde ha gjort det. Och varnat alla från att ha med TV3 att göra. Då hade det blivit att underhållande program. Nu är det bara deprimerande.

Vad än vi menar med "god smak" så är inte detta något som ska bestämmas av en arrogant engelsman.

Spaning: Egoismen är vår nya folkrörelse

Spanarna har länge varit ett favoritprogram på radio. Än mer nu när man kan hämta hem programmen via podradio.
Programidén är enkel. Tre kända och verbala personer får göra ett dyk ned i veckans händelser och komma upp med en trend i munnen. Tre exempel ska man ge och dessa ska peka mot en slutsats.

Så som en hyllning till radions bästa program så kommer här min egna lilla spaning.

Trenden är utan tvekan: Egoismen är vår nya folkrörelse

Exemplen kommer här:

Exempel ett
En man i Skene knockade en snöskottare därför att han fick en snövall på sin uppfart. "Att en allmän väg blir ren från snö är mindre viktigt än att min infart får en snövall"

Exempel två
Radioprogrammet Språket har ställer en fråga på Facebook: "Ska man säga Du, Ni eller Kungen till Kungen? Vad tycker du? Rösta gärna, så tar vi upp frågan i något av kommande program."
Några av svaren är:

• En sådan korkad karl kan man väl inte nia!! DU, så klart!
• Skulle kungen,eller någon annan,vara mer värd än nån annan? Nä,sluta dalta och säg DU eller namn.
• Varför ska man prata med kungen?

Mao det handlar inte om frågan om god ton, etikett eller hur vi ska behandla någon annan människa. Det blir plötsligt en fråga om att framhålla den egna personen; om att vara egocentrisk.

Exempel tre
I GP skriver beteendeforskaren Nina Jansdotter:
"Såklart, jag blir ju också frustrerad. Men det gäller att hitta någon annanstans att kanalisera den. Det är också en fråga om kontroll. Det jag inte kan påverka måste jag acceptera."
Hon skriver också:
"Alla behöver inte behöver vara på arbetsplatsen samtidigt. Det går ofta att jobba hemifrån..."
Det skulle hon inte sagt. Kommentatorerna tar det personlig. De kan absolut inte stanna hemma.

• alla kan väl inte arbeta hemifrån vad lever du i för en fantasivärld
• Herregud vilket tramsresonemang.
• Och beteendevetare vilket j...la trams!! Ut å gör lite kroppsligt arbete å skotta snö med daj istellet käring!

Med andra ord. Den som skriver i kommentatorsfältet kan inte jobba hemifrån. Därför kan ingen annan det. Den egna personen görs automatiskt till norm.

Samtidigt kan jag inte låta bli att beklaga dessa människor. Det måste vara frustrerande att begära att världen ska rotera kring den egna personen och sedan leva i en evig besvikelse när man märker att den inte gör det.

Jag och min Letto

Så sitter man med en läsplatta i handen - och läser - och njuter.
När AdLibris annonserade om att man skulle börja sälja Letto läsplatta för 1500:- nappade jag direkt. Detta var vad jag längtat efter. Ett steg närmre det papperslösa hemmet.

Något som alltid stört mig med datorer är deras flimrande skärmar och dåliga upplösning. Text på skärm är alltid sämre än text på papper. Detta är också en orsak att gilla idén med en läsplatta. Att dessutom kunna förvara 5000 böcker i ett litet chip tilltalade mig i högsta grad, när bokhyllorna bågnar.
Det var första gången jag beställt något från AdLibris, vilket i sig var en upplevelse. Sällsamheterna började dagen efter beställningen då jag fick ett brev att läsplattan var slut.
Sedan kom ett nytt brev att den i och för sig var slut men jag kunde få en platta ändå, eftersom jag förhandsbeställt. Den skulle börja skickas 23 februari precis som man lovat.
Fredagen 19 februari kom beskedet att den kunde hämtas hos lokala postombudet. Läsplatta med inbyggd tidsmaskin - man tackar.

Sedan var det bara att packa upp och börja läsa. Fyra böcker fick man på köpet samt ett trevligt fodral. Och fodralet behövs. En av fördelarna med en bok är ju att den tål att tappas i golvet. Det är inget jag rekommendera med en läsplatta.
Att börja läsa var enkelt. Tryck på strömbrytaren och allt sparkar igång. Vad som slog mig direkt var upplösningen. För första gången sedan min första dator 1979 så var text på skärm läsbar. Serifferna var tydliga och konsolerna klara. (den som undrar vad jag pratar om kan titta på ordet Bokstavsanatomi i Wikipedia). Bakgrunden kunde har varit anings ljusare men det är en barnsjukdom. Samma sak gäller att skärmen bara klarar monokroma bilder och text.

Det finns en mängd orsaker att jag är mycket förtjust i min Letto. Det första är, som jag skrev att den tillåter typografiskt utformad text, vilket för mig är ett gigantiskt kliv framåt. Den andra orsaken är ett webben vimlar av platser där man kan hämta böcker där upphovsrätten har gått ut. Sjäv känner jag mig inte hemma i en värld där utbudet av böcker begränsas till bedrövliga bestsellers och deprimerande deckare. Jag läser hellre om Sherlock Holmes än om Wallander. Att få hela den klassiska litteraturen tillgänglig blir för mig en proteströrelse mot böcker som färskvara.

När läsplattan blir var mans egendom så kommer även förlagsbranschen att få arbeta med samma problem som drabbat musikbranschen. Hur ska man ta betalt. Men det är en annan diskussion.

Likaså plattans tekniska specifikationer. Jag misstänker att jag kommer att återkomma i frågan.

Om vårt behov av björktavlor

Det finns tre sätt att framstå som en fullständig galning i en engelsmans öga. Det första är att säga något vänligt om deras kungahus. Det andra är säga något vänligt om deras bilindustri.
Men, det tredje och värsta man kan göra är att prisa det som kallas Morris Dancing. Detta är en glad, lycklig folkdans som framförs av män i brokiga kläder med näsdukar i händerna. Över detta skäms engelsmannen. Han kan kanske skylla på bjällrorna kring dansörens fötter men i själva verket ligger orsaken djupare en så. Han skäms över den förfader som i en forntid försörjde sig som bonde
Får man tro engelsmännen själva så har den engelska landsbygden varit evigt obefolkad. Ingen äkta engelsman har någonsin försörjt av åkermark. Skammen över bondesamhället är stor. Mycket stor.

På så sätt skiljer sig Sverige från England. Här är vi kanske inte stolta över att våra förfäder plöjde och skötte gödselstacken. Men vi skäms inte över det heller. Vi gjorde motstånd och blev vi inte fullt så industrialiserade som samhället önskade. Vi flyttade in till städerna till hyreshus med toaletter inomhus. Men i våra hjärtan längtade vi tillbaka till utedassen och kohagarna. Vi skämdes aldrig över vårt ursprung men vi skämdes över vår längtan. Det var bl.a. detta som gjorde att vi drogs till den oändliga filmserien om Åsa-Nisse; den knipsluge bonden som lurade de löjliga stadsborna. Vårt hjärta stannade kvar på landet.

Och det var också därför vi hängde upp björktavlor på våra väggar. Souvenirer från främmande platser med bilder av björkar och en längtansfull sentimentalitet. Björktavlan och Åsa-Nisse fick oss att hålla fast om våra rötter; ett grabbatag som gjorde oss rotfasta, även när björktavlans tid var förbi. Vi behöver inga massframställda bilder när vi själva kan fotografera. Kameran blev vår följeslagare men den tog aldrig kål på vår längtan efter vårt ursprung.

Det är därför vi behöver björktavlan.

Återupprätta subjektet. Återupprätta den goda smaken.

Så har man varit på vernissage igen. Denna gång med tilltugg men framför allt med debatt.
Det som ställdes ut i Tillts lokaler var nämligen björktavlor. Dessa utmanare av allt vad god smak heter. Dessa souvenirer från jordens alla hörn; vykort uppklistrade på en skiva av björk. Lätt dekorerade med konstmassa, oljefärg eller i värsta fall en ren av plast.

Därför var det inte egendomligt att kvällens debattämne var; "Vad är god smak?". Det var därför heller inte egendomligt att svaret på frågan blev; "God smak finns inte." Stil är inte ens en fråga om tycke och smak längre. Det är bara fråga om tycke. Det postmoderna tänkandet har reducerats ned till den engelska klyschan "Beauty lies in the mind of the Beholder."

Tillåt mig att ha en annan uppfattning. Men först en kort tillbakablick. Hur blev det så här? Min obevisade hypotes är följande; När den postmoderna idévärlden bröt igenom så blev det också en självklarhet att subjektet skulle vara dött - för att nu citera Derrida. Subjektet i form av den bildade människan dog (nästan) ut och det som återstod var den objektifierade konsumenten. Där den gamla borgerliga goda smaken gjorde att en människa kanske köpte sig ett enda vackert soffbord under sin levnad så krävdes det nu något annat. Den objektifierade människan skall köpa nya möbler, hellst varje år. Detta främjade nämligen den ekonomiska tillväxten vilket är bra för Sveriges ekonomi. Vilket i sin tur innebär att den objektifierade människan reduceras ned till konsument. Finns det ingen god smak så finns det ju inte heller något värt att bevara. Vad som sedan återstår är enbart att köpa nytt.

Därmed INTE sagt att jag önskar den gamla tiden tillbaka, det vi kan kalla "modernismens goda smak". För den moderna människan (och kanske även tidigare) var smaken en klassmarkör. Genom att underkasta sig dess spelregler i såväl stil som etikett kunde man få en biljett in i de rätta kretsarna och därmed också få framgång i livet. Den goda smaken blev ett tvång; ungefär som Hans Scherfig beskrev i roman Den försvunne ämbetsmannen.

Vi befriade människan från borgerlighetens goda smak men dömde henne till ett liv i frihet, enligt Sartre. Tyvärr blev det inte en äkta frihet. De borgerliga begränsningarna ersattes av den ohejdade kapitalismens regelverk. 1989 föll muren och marknadsekonomin vann. Och det är på marknaden den skenbara frånvaron av god smak kan existera. Den postmoderna goda smakens regelverk bestäms inte av det konsumerande objektet utan av de krav som ställs av de marknadsekonomiska reglerna.

Det är dags att återupprätta subjektet och därmed också återupprätta människan som den goda smakens företrädare. Inte som modernismens borgerliga klassmarkör eller postmodernismens konsumism. Jag ser hellre den nya goda smaken som ett uttryck för en varaktig kultur, ett ärligt konstnärskap och en strävan mot det bestående.

Bevis i repris

I brist på annat så kommer här ett gammalt inlägg jag gjorde i en numer nedlagd blogg från 2004. Det handlar om begreppet "bevis" och hur man definierar det.


Vad är ett bevis? Vad menas egentligen när man säger att något är bevisat? Kan man egentligen bevisa något över huvud taget?

En liten brasklapp. Jag är på inget sätt väl insatt i dessa frågor. Därför ligger de just här på denna blogg så att det finns möjlighet för den som äger djupare kunskaper att kunna korrigera eller diskutera.

Korrelation
Det är lätt att se samband där sådana inte finns.

Jämför man till exempel konsumtionen av antidepressiva mediciner med antalet bilar i samhället under 1900-talet så kommer man förmodligen att se hur dessa kurvor följer varandra. Ritar man ut dessa siffror i ett diagram så kommer de förmodligen att grupperas kring en tänkt och rak linje. Man kan också göra en matematisk beräkning på materialet för att hitta samband. Denna beräkning kallas korrelation och är en siffra, ett tal, mellan -1 och 1. Ju högre eller lägre tal, desto högre korrelation. Hamnar talet runt 0 (noll) så är korrelationen låg. Ett annat ord för detta är ”linjärt samband”.

Det skulle därför vara enkelt att tro att bara man har en hög korrelation så skulle detta bevisa ett samband. Så är tyvärr inte fallet. Hög korrelation kan betyda att det eventuellt finns ett samband men det finns två fall som visar att det inte alltid är så. I det första fallet så spelar slumpen in: Låt oss säga att vi räknar antalet röda bilar på en viss gata under en månads tid. Under samma månad så kastar vi varje dag en tärning och sedan jämför vi dessa observationer. Antal röda bilar kontra tärningskast. Slumpen kan spela oss ett spratt. Vi kan få hög matematisk korrelation, trots att inget samband finns. Ett sådant samband kallas formellt sett för skensamband eller idiotkorrelation.

Ett exempel på detta är att man fann hög korrelation mellan antal födda barn och antal storkar i norra Tyskland. Vilka slutsatser man drog av detta kan de flesta räkna ut.

I det andra fallet så finns det tredje faktor som påverkar, trots att den inte ingår i undersökningen. För några år sedan gjorde man t.ex. en undersökning i Finland där man fann hög korrelation mellan språk och hur pass ofta man var förkyld. Man fann att den svensktalande delen i Finland, inte var förkyld lika ofta.

I internationell press kablades detta naturligtvis ut som ”Lär dig Svenska och undvik att bli förkyld”. Vad man glömde bort var den tredje faktorn. Den var förmodligen att Finlands svensktalande befolkning har en generellt högre levnadsstandard och därmed högre motståndskraft. Fast detta är bara min personliga gissning.

Sensmoralen är alltså: Hög korrelation kan betraktas som en indikation men får aldrig ses som ett bevis.

Induktiva Bevis
Induktiva bevis hänger starkt ihop med korrelation. Man kan säga att dessa är de slutsatser man drar, utifrån sina egna observationer. Slutsatserna utgör med andra ord de induktiva bevisen. Ett exempel:

Du ser ditt livs första svan. Den är vit. Naturligtvis ställer du frågan: Är alla svanar vita?

Den andra, tredje och fjärde svanen du ser är också vit. Nu börjar du fundera på om alla svanar är vita och vid den hundrade svanen så ställer du upp hypotesen att ”Alla svanar är vita”. Denna betraktar du dessutom som en sanning. Fram till den dag då du ser ditt livs första svarta svan. Induktiva bevis är alltså sanningar som inte kan till fullo bevisas men vilka är praktiska att betrakta som sanningar – tills vidare.

Tyvärr är det så att det mesta i livet som man betraktar som sanning i själva verket bygger på induktiv bevisföring. Detta utgör hela vår livserfarenhet. Skulle vi ständigt ifrågasätta gravitationen eller högertrafiken eller hur språket är utformat så skulle vi förmodligen bli skvatt galna. Men inget av detta är bevisat. Man kan säga att en sak är sannolik eller trolig. Men det finns inga formella bevis för att om vi släpper en sten, så faller den mot marken.

Det är något vi vet av erfarenhet.

Att finna denna ”brygga” mellan observation och regel vore ett enormt mästerverk men fram tills detta dyker upp få vi nog nöja oss med att induktion ger besked om hur världen förmodligen är konstruerad.

Deduktiva bevis
Ett deduktivt bevis å andra sidan, stämmer alltid. Detta är det enda fall av bevis som är 100% korrekt och som alltid har varit och alltid kommer att vara korrekt. Det tråkiga är bara att det är bara inom det matematiska fältet som deduktion kan användas.

Det bästa exemplet är Pythagoras sats. Genom att använda denna formel ( hypotenusan i en triangel är lika med SQR(A*A+B*B) (SQR=Kvadratroten) ) kan man beräkna den längsta sidan i en liksidig triangel. Även om jag inte ska gå in på beviset här och nu så kan man med tämligen enkel geometri bevisa att det stämmer. Därför är beviset också deduktivt. Pythagoras sats kommer aldrig att förändras, oavsett hur många observationer vi gör.

Hypotetisk-deduktiv metod
Ett specialfall av den deduktiva metoden är den som kallas hypotetiskt-deduktiv. Den ger inte samma resultat som den rent deduktiva men är ändå användbar.
• Formulera en hypotes
• Vilka konsekvenser kan man dra av hypotesen?
• Observera enskilda fall och jämför med hypotesen
• Stämmer alla observerade fall med konsekvenserna? – Hypotesen är sann
eller
• Finns det något enda fall som inte stämmer med konsekvenserna – Hypotesen är falsk

Popper och falsifiering
Skulle man göra en topplista över 1900-talets stora tänkare så skulle förmodligen Karl Popper befinna sig på en filosofisk prispall. Få har ändrat vår syn på kunskap så som Popper. Idéerna har inte fått fullt genomslag i alla läger men de utgör en rik grogrund för vår syn på vad som kan menas med ett bevis. I korthet kan man säga att hans metod går ut på följande:

• Formulera en hypotes – ju mer egendomlig, desto bättre
• Utsätt hypoteserna för hårda falsifieringsförsök

Det viktiga här är, som jag ser det, ordet hårda. Det räcker inte med att plocka fram ett halvdussin subjektiva fakta. Man måste plocka fram allt och man måste leka djävulens advokat. Man måste lägga ned hela sin själ på att bevisa hur fel man har.

Först när man är fullt säker på att tesen inte går att falsifiera så blir den vad Popper kallar för befäst, eller på engelska ”corrobarated”. Detta innebär inte på något sätt att den är sann. Bara att den får gälla som ett provisorium – till dess den kommer att bli bevisad som falsk.

Den som blir deprimerad av denna brist på sanningar i verkligheten kan ju jämföra med Gödels teorem som bevisar att alla formella system som dessutom är konsistenta innehåller någon oavgörbar sats som varken kan bevisas eller motbevisas. Det kan ju vara en tröst när man vet att även om det inte finns någon sanning så finns det i vissa lägen inte heller någon lögn.

Kuhn och paradigm
Det finns ett modeord jag använt under de senast 20 åren utan att egentligen veta vad det betyder. Det är ordet paradigm. Under IT-bubblans år användes talade man mycket om "paradigmskifte”. Man kan ju bara undra vad Thomas Kuhn skulle tyckt om det. Det var nämligen han som myntade uttrycket. Och det gjorde han som i protest mot Poppers falsifieringstanke.

Där Popper talar om vad man borde göra, så talar Kuhn om hur det verkligen är. Kuhn delar upp varje vetenskapsområde i två delar; en ”normalvetenskaplig” och en ”revolutionär”. Den normalvetenskapliga är inte på något sätt perfekt. Där finns paradoxer, anomalier och rena felaktigheter men ”ingen god hantverkare klandrar sina verktyg”. Vi får gilla läget. Vi får gilla det som Kuhn kallar vetenskapens paradigm och dessa består av:

• Generaliseringar
• Allmänna förställningar
• Kvalitetskriterier
• Mönsterbildande konkreta exempel

Detta är vetenskapens normalläge. När paradoxerna och anomalierna blir alltför stora så uppstår en revolutionär fas där paradigmet ifrågasätts.

Den nya teorin ställs emot den gamla och någon av dem kommer att vinna och skapa ett nytt paradigm.

Privata funderingar
Hegel skulle kanske tala om tes och antites i Kuhns perspektiv. I så fall kommer syntesen att gå vinnande ur den revolutionära fasen. En nog så bestickande tanke.

Popper var av åsikten att Kuhns modell uppmanade till dogmatism. Jag vill nog hålla med om det. Fast kanske beror detta på en privat hållning, som bygger på min enskilda syn på nöjet i att leka djävulens advokat.

Skulle gärna också gärna se hur begreppet ” Reductio ad absurdum” passar in i Poppers falsifiering.

Kan man kalla Popper för idealist och Kuhn för realist och leder en sådan tanke någonstans?

Filosofiska frågor är som hydror. Besvarar man en så växer det alltid ut tre nya.

Döda vita män - en anmälan

Jag skulle aldrig kunna bli bokanmälare i dagstidningar. Att tvingas skumma igenom en god bok för att krysta fram en recension, samtidigt som boken publiceras, skulle göra läsandet till en plåga.
Extra tydligt blir detta när man stöter på en bok som Johan Hakelius "Döda Vita Män" – min bästa julklapp 2009. Det är en bok om människor, som knäppskallar, som Britter men även som individer.
Det är en bok att njuta långsamt av. Ungefär som man njuter en Dry Martini – läppjandes; ett avsnitt där, ett annat här och en stilla eftertanke på slutet.
Samtidigt är det inte bara en bok om konstiga britter. Det är också en bok om människor som vågar och har nog med pengar för att vara sig själva. En del är vidriga som t.ex. fascistledaren Sir Oswald Mosley eller parlamentsledamoten Alan Clark. Andra önskar man att man fått träffa som t.ex. Sir Iaian Moncreiffe of that Ilk, vars största intresse var heraldik och släktforskning.
Vissa fakta var helt nya för mig men gör mig mycket nyfiken på att forska vidare. Så beskrivs t.ex. i kapitlet om Sir Henry John Delves Broughton hur Kenya förvandlats från en "vanlig" engelsk koloni till en avsjälpningsplats för de personer som hade betydligt mer pengar än omdöme. Får man tro Johan Hakelius så var Nairobi vid det tillfället en enda stor orgie med sex, skandaler och alla tänkbara droger.
En fråga som dyker upp på slutet är också; Varför denna fascination inför egendomliga människor? Detta är långt ifrån den enda boken i ämnet men den absolut mest välskrivna. Men varför vill vi så gärna läsa om knäppgökar?

Det är lätt att åka spårvagn.

För många år sedan var jag upprörd. Jag kommer inte ihåg den exakta sakfrågan men jag har för mig det att handlade om vuxenutbildningen i Göteborg. Tidningarna var fyllda av artiklar och ordet "skandal" var det vanligaste.
Det var då jag fick min idé.
– Varför bara gå och gnälla, tänkte jag. Varför inte göra något själv?
Sagt och gjort. Jag knallade upp till Miljöpartiets kansli och erbjöd mina tjänster. Det slutade med att jag ett par år senare hamnade i Kulturnämnden. Det var där och då jag gjorde den sällsamma upptäckten. Artiklarna i tidningarna stämde inte med verkligheten. Fakta förvreds. Direkta lögner fabricerades och den journalistiska okunskapen blommade fullt ut.
Som politiker hade man faktiskt inte mycket att sätta emot. Man fick förklara för vänner och bekanta att det som stod i tidningen faktiskt inte var sant. Dessutom hade jag ju alltid denna blogg där man kunde presentera mer korrekt information. Fast hela tiden fanns den gnagande känslan av att medborgarna hellre ville se parasiterade politiker än en lögnaktiga journalister.

Nu har struntpratet nått en kulmen – igen. Denna gång har GP bestämt sig för att skåda Västtrafiks nya biljettsystem – något jag absolut inte haft med att göra.
Ett nytt system innebär mängder av krångel men att behålla ett gammalt system innebär oftast ännu mer besvär. Själv har jag använt de nya korten sedan i somras och faktiskt mest häpnat över hur enkelt det är:

• Stämpla när du går på - stämpla när du går av
• Se till att du alltid har pengar på kortet

Resten löser sig automatiskt.

Det tycker man inte på GP. I stället för att hjälpa resenärerna att hitta rätt så skriver man spaltmeter upp och spaltmeter ned om hur krångligt det är.
Till slut måste naturligtvis de som läser artiklarna tro på att det är sant och inlärningen blir orimligt svår för de som ska använda systemet.
Nåväl. Vill någon skapa debatt om sakförhållanden så kan man göra så. Detta inlägg handlade mer om hur medielögner gör vårt samhälle betydligt värre att leva i.

Om nivellering, döda vita män och Göta Kanal 3.

Nils Ferlin skrev så här:

Det var lustiga år,
men med slätkammat hår
nivelleringen gjorde entré.
Och så blev det så här:
vi är lika som bär.
Kan ni se något särskilt i de'?

(ur På Arendorffs tid)

Julhelgen har tillbingats med flera aktiviteter. Bl.a. har jag roat mig med att läsa webbkommentarerna till recensionerna av Göta Kanal 3. Mycket lärorikt om man vill ha insikt i människans sämre skrymslen. Dessutom plöjer jag Johan Hakelius bok "Döda Vita Män".
Hur konstigt det låter så ser jag ett mönster; från Ferlin till andra Döda Vita Män via Göta Kanal.

Låt oss börja med Göta Kanal 3 - En film jag inte har sett eller tänker att gå och se. Filmen är inte intressant. Recensionerna är inte intressanta. Däremot är kommentarerna på webben intressanta. En mycket högljudd del av kommentatorerna kräver nämligen att tidningarna ska anställa recensenter som tycker om den här typen av filmer.
Det faktum att tidningarna anställer det man kallar "kultureliten" är förolämpningar riktade mot Varje Vanlig Svensk. Dessa (de som skriver kommentarer alltså) är nämligen de främsta representanterna för "verklighetens folk". Man kräver därför ett samhälle där allas smak ska anpassas efter majoritetens – det Ferlin kallade nivellering.

Får man tro kommentatorerna så är alla som inte gillar Göta Kanal snobbar – och en snobb får man bara inte vara...

Om man inte bor i England förstås. Där har man haft en större fördragsamhet med folk som vågar vara sig själva. I alla fall om de haft gott om pengar. Och om dessa har Johan Hakelius skrivit en härligt mustig bok – Döda Vita Män. Här samlas skådespelare och bisexuella drönare med människor vars största passion var att bevara kulturarvet.
Och man frågar sig; är det bara England som kan frambringa den här sortens människor. Johan

Hackelius anser detta men jag anser att han har fel. En svensk som förmodligen skulle platsa bland sällskapet var den numer bortgågne greve Magnus Stenbock vars syn på verkligheten inte liknade någon annan. Ingrodd konservatism blandades med en vurm för indisk filosofi. Och nog bevisade han att vi inte är så nivellerade som "Verklighetens Folk" önskar.

En dröm

Andras drömmar brukar vara av minimalt allmänt intresse men den här var så egendomlig att jag fick lust att dela med mig.

Allt började med att jag läser i tidningen att landets äldre ska få pensionen sänkt med 350:- nästa år. Det är sådant som kan göra mig så riktigt upprörd. Så jag skrev av mig det värsta på min Facebook-sida; "Höj skatterna. Höj pensionen".
Men nu till drömmen:

Det är sommar och sol och jag är ute och åker i en gammal T-Ford som dessutom är nedcabbad. Vår GPS-navigator har fört oss ut på en usel väg mitt i en åker. Vägen är spikrak med en grässträng i mitten. Lite längre fram är det en mötesplats.
När vi kommer fram till den lilla fickan kör vi åt sidan därför att möter några motorcykelpoliser. Det visar sig att den vi möter är vår stadsminister John Fredrik Reinfeldt i full kortege.

Jag och mina passagerare hoppar därför ut ur T-Forden och medan kortegen far förbi står vi vid vägkanten och skanderar:
Vi vill ha högre skatter
Vi vill ha högre skatter

Sedan vaknade jag undrade vad drömmen egentligen betydde.

God Jul

Pekoral i Borås

Jag brukar avhålla mig från att hacka på meningsmotståndare för saker utanför politiken men nu är jag beredd att göra ett undantag. Orsaken är en moderat ordförande för Borås kommunstyrelse. Och hans namn är Ulrik Nilsson.

Mannen har nämligen en blogg och denna blogg fyller han med små verser som han envisas med att kalla Limerickar. Låt oss ta ett exempel:

1949 bildades vår Värmeverksförening
sen dess den löst energisystemens förfining
med värme ren och skön
och för energi grön
detta är också svensk Fjärrvärmes mening

Förutom att versfötterna är så låghalta att de behöver kryckor för att över huvud taget ta sig fram så lyckas Herr Nilsson även med konststycket att rimma ordet ”förfining” på ordet ”mening”

Ännu bättre blir det när kommunstyrelsen ordförande ska dikta på engelska, till ett tillrest företag i textilbranchen.

Let me welcome you to the City of Borås
we know you are here for a good cause
you offer activities, clothes and gear
for those who not fear
Your achievements, ambition and strivings we applause

Det är skönt att veta att arvet från Erik Ofvandahl och Karl Krüger-Hanssons pekoral lever vidare i form av en ordförande från Borås.

Och är det så att ni undrar så kommer här en snabbkurs i verslära och konsten att skriva korrekt limerick.


Vad är en limerick?

Den kan definieras enligt följande:

• Limerickar som kan läsas när damer är närvarnade
• Limerickar som kan läsas när damer är frånvarande men präster närvarande
• samt LIMERICKAR.

Härav följer att en god limerick är rolig, fyndig och oanständig.

Den kan också beskrivas som en femradig jambisk, amfribrackisk eller anapestisk versform med rimmönster AAbbA eller aaBBa med 3+3+2+2+3 versfötter på varje rad.

En jamb är ju som alla vet en versfot som består av två stavelser med betoningen på den andra stavelsen. (T.ex. ”En Jamb”. Butelj, ”Kom Hit”)
En amfibrack består av tre stavelser där stavelsen i mitten är betonad (t.ex. Behöva, Johanna)
En anapest består av tre stavelser och där ligger betoningen på den sista (t.ex. Anapest, kanapé)

Beträffande rimmen så brukar man beteckna kvinnliga rim med versaler (stora bokstäver t.ex. A) och dessa är alltid tvåstaviga.
Enstaviga rim kallas manliga och betecknas med gemena (små) bokstäver (t.ex. b)

Dessutom ska första raden alltid sluta med ett namn, oftast på en plats men ibland kan ett egennamn också duga.

Lär man sig dessa regler så är det fullt möjligt att skriva korrekta limerickar.

Även i Borås.

Spam del 3

Brevet:

Pin No:9387001
Serial No:5388/02

You Have Won 850,000 GBP on the draw (#1446) of the UK LOTTERY,held on Sat 31st Oct,2009.
Your e-mail address attached to ticket no.: 56475600545 188 with Serial no. 5368/02 drew the lucky
no.:09,12,18,26,35,40,44 Bonus Ball {49}
Contact claim agent: Mr. Bryson J. Parkison,
Tel: +44 704 572 8070
Email: claimagentparkinson@yahoo.com.hk

Mr. Lorraine Dodds
Online Coordinator

Svaret, som vanligt kört genom Google Translate

Hey you old geezer

So now you write again. That was nice. How do you do with the kids and wife? I heard that the old man had just become addict. Yes, it is not wise as time goes on.

I just heard you had a sex change? What are you now? I know you preferred crinkled dresses when we were last year, but the flavor is like buttocks - divided as the German says.

You may be interested to hear from you again, but send no cocaine next time. I had such problems to explain to customs.
Did get to blame my father. So now he sits in prison and will not look good before he dies.

With civil greetings

Eugene Dingelholm

Linköping corrective institution
For Boggs
Rato-Romania

Linköping corrective institution
Boggs
Rato-Romania

Att göra vågen för Google

Så har man fått en fungerande inbjudan till Googles nya system; Wave. Det var nästan lika svårt som att få en inbjudan till Spotify.
Jag har lyckats köra systemet i en vecka och detta är ett första intryck. Jag kan ha missförstått hälften och missat resten men .. so what. Detta är en blogg. Där får man vara en smula slarvig.

Wave är alltså en ny typ av program med vilken en grupp av människor kan skapa gemensamma dokument. Detta kan ske i realtid som i en chat eller, i mån av tid och möjlighet, ungefär som när man skickar e-post.
Resultatet blir en lång rad av inlägg som bildar en kedja och det är detta Google kallar för en våg.

Beståndsdelarna i Wave ser du på bilden här bredvid. De består av en navigationsruta där man kan sortera sina vågor i olika mappar. Under denna kommer en lista över vilka personer man kan kontakta i systemet (ens vågade vänner?)
Till höger om detta ser du de vågor som ligger i aktuell mapp och allra längst till höger ser man den våg som är öppen för tillfället.
I den aktuella vågen kan man klicka - varsomhelst och skriva nya inlägg. Man har helt frångått det sekventiella skrivandet så som i chat, mejl eller gästböcker. Vill jag svara på eller lägga till något som skrevs för en månad sedan så går det bra.
Ett inlägg kan också redigeras i efterhand; av den som skrev eller av någon annan som är medlem av vågen.

I grund och botten är det inte svårare än så. Och vill man inte redigera andras inlägg eller gå tillbaka och svara i vågen, så slipper man.

Vad ska man nu har för användning av systemet. Min första tanke går naturligtvis till de tillfällen då flera personer ska skapa ett gemensamt dokument. Man skulle t.ex. kunna tänka sig en blogg uppbyggd som en wave där man inte bara kan läsa utan också kommentera och ställa frågor mitt inne i texten.

Själv skulle jag gärna se en gästbok i form av en våg knuten till min blogg. Då skulle originalmeddelandet ligga orört medan all debatt skedde i vågformat.

Den dag man lyckas skapa en hybrid av Wave och Wiki kan man få kunskapsbanker långt mer dynamiska än t.ex. Wikipedia.

Förmodligen skulle också dagstidningarnas läsarkommentarer vinna på att man använde Wave.

Finns det då inga nackdelar?
Jag ser bara en och det handlar om kopplingen till sociala medier. Wave är inte Facebook och kommer aldrig att kunna bli så. Det är sociala medier som drar användare och Wave behöver många användare för att bli bra.
Förhoppningsvis skriver någon att tillägg som gör det möjligt att även umgås via Wave.

Om flitens dubbelmoral

Är den flitige god? Är den late ond? Är den som går upp i svinottan, springer tre mil före frukost, arbetar heltid samt tränar ett knattelag på kvällen, per automatik en god människa?
Är den som sover så länge som möjligt, arbetar pliktskyldigast, går hem, tittar på tv samt somnar tidigt, lika automatiskt en ond varelse.

Naturligtvis är det inte så. Åtminstone inte ur den lates perspektiv. För den late är hela världen god och människan får tillbringa sin tid som hon vill.
För den flitige är den egna personen ett moraliskt föredöme inför hela världen och vore alla lika flitiga som han skulle denna jord vara en bättre plats att leva på.

Men i hemlighet. När ingen ser. Då smyger sig den late ned i soffan. På julafton klockan 15:00 tittar han med avundsjukt på Tjuren Ferdinand som sitter under korkeken och latar sig.

Och i hemlighet tänker då den flitige: "Den som ändå vore som han"

Spam del 2

Nu börjar det bli intressant. Jag skickade följande brev i dag.
Det ska bli spännande att se om de skickar mer personliga brev. Jag skulle kunna tänka mig att låsas vara en gammal ungmö som flirtar med spammarna.

Hi Uncle Booker

Dad said that Uncle Booker does not exist and that he just want to cheat off my money that I inherited from Aunt Tilda but he said about Santa Claus, too.
But Santa Claus came to me last year and he had many nice gifts, but he smelled like Mom does when she's drunk out of that strange bottle her behind the refrigerator.

And now I'll get even more money to Uncle Booker. I think Uncle is nice and he may feel free to send me how much money he wants.

Rafael Fulimunnen 8 years
Treriksröset.


From: uknl.claimsdpt02@administrativos.com
To: sirattle@hotmail.com
Subject: CONTACT PAYING BANK FOR TRANSFER OF PROMOTIONAL WINNING
Date: Fri, 23 Oct 2009 08:10:06 +0000

The National Lottery,
35 Tottenham Court
Road London.
WD1 12T.
United Kingdom

Dear Winner,

CONTACT PAYING BANK FOR TRANSFER OF PROMOTIONAL WINNING

We acknowledge the receipt of your email containing your claim information. On behalf of the entire staff and management of the UK National Lottery Board we wish to congratulate you for being one of our lucky winners in the email draw held here in the United Kingdom

Since you are a Non resident, your transfer is going to be an online transfer from our payment center in the United Kingdom to your own designated bank account or by any other means suggested by the bank. Your winnings are being lodged in a suspense account at the bank and all information’s regarding the account would be provided to you as soon as contact is established and the verification process is finalized.

While establishing contact with the bank you are to fill in this application form and send along with a valid means of identification to the Bank for verification purpose:

To:
National Alliance Trust PLC
Mr. Rowland Ray Booker (Foreign Tranfer Manager)
EMAIL: accountsdept@natplc-uk.com
TEL: +447024016857
FAX: +44 704 571 8989


RE: TRANSFER OF THE SUM OF £850,000.00(Eight hundred and fifty Thousand Pounds Sterling only)TO .....................THE WINNER OF UK National Lottery
SIR,
I am ( STATE YOUR NAME HERE), who was sent to contact your paying centre. I want to inform you that I am the true beneficiary of the money, I have been making arrangements on how I can receive my fund of £850,000.00(Eight hundred and fifty Thousand Pounds Sterling only) that was deposited in your care and also to notify you that I want your finance house to start immediate transfer of my money.

In this regard, I decided to apply to you as the Director of the Fund Release Department of your firm to start processing the transfer of funds to me. This is my contact address as stated below.

FULL NAME-----------------

CONTACT ADDRESS------

OCCUPATION-----------------

POSITION-------------------

AGE-------------------------

TELEPHONE------- -----------

FAX--------------------------

I hope to hear from you soonest.

Regards.
PPI SERVICE GUARANTEE


Fast and Efficient Processing


Prompt Confirmation of Entry


Winning Results Checked Automatically


Free Email Service


Entry is 100% Confidential



I will advise you contact the payment center and they will instruct you on what to do. Thanks for your understanding and endeavor to keep us updated for further instructions.

Best Regards,
Mr. Dennis White.
Tel:++44 703 595 6312
EMAIL: uknl.claimsdpt02@administrativos.com

Copyright uknationlottery 2009. All rights reserved.

Lite roligt med Spam

I dag har jag roat mig. Till min brevlåda kom följande...

Dear e-MAIL Winner,
Your email address won £850,000.00 GBP in this month NATIONAL LOTTERY E-mail online drew.
To file for your claim, contact our agent Mr. Dennis White with
the details below(Full Names, Contact Address, Country, Age, Sex, Occupation &
Telephone numbers) to this Email: uknl.claimsdpt02@administrativos.com
Phone Number: Tel: +44 703 595 6312
Please do reply to this mail Email: uknl.claimsdpt02@administrativos.com
Yours Sincerely,
Anderson Hillary
(Web-Email Information Manager)

Kul. Jag skrev följande på svenska

Bästa fru Andersson

Tack för ert rara brev. Tyvärr talar jag inte engelska. Det är min söta granne som översatt ert brev åt mig. Och som hjälpt mig att svara.
Är ni alldeles säker på detta?

Jag tillhör nämligen organisationen Balders brödutdelare och vi tror inte på att inlemma oss med ett ogudaktigt samhälle.

Vi försöker helt och hållet avskärma oss från den nuvarande samhällsordningen och därför avstår vi av rent religiösa orsaker från såväl bostadsadress som telefon.

Vill ni skänka pengar till vår organisation så är mitt förslag att ni lägger dem i ett kuvert och skickar dem till.

Balders brödutdelare
PR Statens Kassaservice

Bäggrödsbrölet 666

236 85 Fläskefors

Med utsökta hälsningar

Jeremias Tamigdärbak

Sedan körde jag det genom Googles översättare

Mrs. Andersson

Thank you for your sweet letter. Unfortunately I do not speak English. It is my sweet neighbor who translated your letter to me. And that helped me to answer.
Are you quite sure of this?

I belong to the organization namely Baldur bread dispensers and we do not believe in incorporating us with an ungodly society.

We try to completely cut ourselves off from the existing social order and so we abstained from the purely religious reasons from both the residential address of the phone.

Would you donate money to our organization, it is my suggestion that you put them in an envelope and send them to.

Baldur's bread dispensers
PR National Kassaservice

Bäggrödsbrölet 666

236 85 Pork Fors

With exquisite greetings

Jeremiah Tamigdärbak

Får jag svar till Mr. Tamigdärbak så lovar jag att återkomma med detta hit till min blog.

Jimmy Anka

Så har politikens egen Anna Anka fått spaltutrymme.
Aftonbladet har låtit Jimmy Åkesson göra ett uttalande om hans och partiets syn på Islam.
Man kan naturligtvis ha åsikter om det mesta men då bör man kunna backa upp dem med faktaunderlag.
Det räcker inte att göra påståenden som att

"att Sverige skulle ha flest våldtäkter i Europa och att muslimska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna"

Det räcker inte att bara påstå att

"Islam har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap."

eller

"att frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker skulle erbjuda ritualslaktat kött"

Man behöver inte ha någon djupare insikt i religionskunskap för att veta att alla dessa påståenden är dikt och förbannad lögn.
Men det är inte sanningen man strävar efter inom SD. Liksom Anna Anka så framför man en massa stolliga åsikter utan faktaunderlag vars enda försvar är att "Så här tycker svenska folket egentligen men svenskarna är så förtryckta att de inte vågar framföra sina åsikter."
Allt bygger på känslor. Inget bygger på kunskap.

Så låt mig därför få spela på SD:s planhalva ett ögonblick. Låt oss helt gå på den känsla som artikeln gav mig. Jag kände ju såväl igen alltihopa. Jag hade upplevt resultatet av Åkessons ideologi. Inte i verkligheten förstås. Men på film. En favoritfilm.

Det var Bröderna Wachowski som lät Matrix-trilogin följas av en minst lika bra film vid namn "V för Vendetta" - en dystropi (svart framtidsskildring) där homosexuella misshandlas och enbart innehav av Koranen kan leda till avrättning.
Jag vet inte om det är denna framtid man eftersträvar inom SD men rent känslomässigt är det dit mina associationer går.
Ett samhälle med en stålhand av hat och intolerans, inlindad i en luddig vanteav Bullerby-modell.

Alla vet allt

Det började på min hustrus 50-årskalas. Jag skulle skriva en födelsedagsvisa och framföra den i all anspråkslöshet.
Dagen därpå låg jag på YouTube. En gäst hade filmat mig med mobilen utan att jag visste om det.
Visserligen försvann klippet efter en tid men ändå. Det fick mig att fundera vidare på min tes om att det inte är Storebror som är farlig – utan Lillasyster. Det är grannen som kan ta reda på allt om dig.
Marshall McLuhan myntade uttrycket Den Globala Byn och även i den digitala världen finns det gummor som sitter och glanar bakom gardiner för att få reda på vad grannen gör.
Det var så visan Alla Vet Allt föddes.
Den spelades in ganska hastigt och ännu mer lustigt av vännen Mats och sedan hände ingenting.
Sedan hände ingenting... och ingenting.

Sedan en dag dimper det ned ett brev. En ung, söt och energisk spanjorska vid namn Ana vill absolut göra en musikvideo av det hela.

Så under en solig fredag i oktober spelar vi in tre timmar video vilket sedan klipps ned av Ana till två minuter video. Jag blev mycket nöjd. Hoppas ni blir det också.

Om skilda världar

Jag har länge funderat på om jag ska berätta den här historien. Bl. a. därför att det pekar ut människor som var inblandade. Människor som borde få en chans att förklara och försvara sig.
Historien pekar också på svårigheterna att samarbeta när referensramarna är mycket olika.

Det hela utspelas i början av 90-talet när jag arbetade som redaktör på en datortidning. En av mina uppgifter var att få lite snits på spelrecensionerna. Det var då jag fick min strålade idé. Någonstans i någon tidning läste jag att Peter Englund gärna spelade strategispel på sin dator. Tänk om vi kunde få honom som recensent.

Nu ska man tänka på två saker. På den tiden var det mycket ovanligt att offentliga personer erkände offentligt att de gillade att spela dataspel. Dessutom var Englund ännu inte medlem av Svenska Akademin.

Därför vågade jag rota fram hans teklefonnummer och ringa upp. Jag tror vi talade i en hel timme. Han tyckte det var en strålande idé och vill gärna recensera spel för oss.

Därför var det med ett glatt leende jag gick in till vår chefredaktör och meddelade att jag lyckats värva Peter Englund till tidningen.
Svaret jag fick var syrligt.
– Jag kan inte hålla på och anställa alla dina konstiga kompisar.
– Oj, tänkte jag. Han tror att Peter Englund är en av mina närmsta vänner. En sådan komplimang.

Sedan insåg jag problemet. Min chefredaktör hade aldrig hört talas om Peter Englund. Han hade aldrig hört namnet förut och nu trodde han att jag skulle mygla in en kompis i redaktionen.

– Men detta är en av Sveriges främsta historiker, försökte jag lite lamt.
– Struntar jag i, blev svaret. Han ska i alla fall inte arbeta för oss. Gå tillbaka till ditt bord nu och jobba.

Fegt nog så vågade jag aldrig ringa tillbaka till Englund och tala om att det inte blev något recensentjobb. Därför att min chef trodde att han var en av mina nördiga vänner från Göteborg.

Påven och det postsekulära samhället.

Jag vet inte hur många gånger jag hört självsäkra, självmedvetna och självupptagna människor uttala sig: ”Allt ont i denna värld beror på religion”

Försöker man då still harkla sig och säga att vare sig Stalin, Mao, Hitler eller Pol Pot var särdeles religiösa så får man oftast svaret: ”Jodå – men de gjorde sig själva till gudar.”

– Ok då, försöker man. Om du nu inte tror på Gud. Vad tror du då på?

– Mig själv så klart, brukar svaret då komma.

Lite mer utvecklat hittar man samma resonemang, eller brist på resonemang i boken ”Habermas, Påven och tron.” av Ulf Jonsson. Här skriver han bl. a.

”Men den moderna autonomitanken verkar istället hylla idealet om den helt oberoende individen. Denna tillspetsade form av modern individualism tolkar Ratzinger i teologiska termer som ett uttryck för för den egocentriska människans syndiga försök att göra sig själv till Gud, varigenom människan försöker undgå att behöva svara för sina handlingar inför någon annan än bara sig själv.”

Den Ratzinger som nämns är den nuvarande konservativa påven Benedictus XVI och Jonssons bok handlar om ett samtal han hade med Jürgen Habermas 2004.

Habermas är alltså filosof och vänsterideolog samt en man som sällan uttryckt något större intresse för någon religion. Trots detta myntade han begreppet ”Det Postsekulära Samhället”, vilket utgjorde grunden för samtalet mellan höger och vänster, mellan sekularisering och religion.

Vad innebär då det postsekulära samhället. Ja, Habermas ställer tre specifika krav på de religiösa grupper som vill vara en del av detta samhälle:

1. Man accepterar att leva i kognitiv dissonans med andra religiösa grupper. (= man måste acceptera att leva i fred med andra religioner än den egna)

2. Man måste acceptera vetenskapens kunskapsmonopol i inomvärldsliga frågor.

3. Man måste acceptera det demokratiska statsskickets profana sätt att motivera sina världen

Förutom detta ställer Habermas upp det det obetingade kravet att avstå från alla våldshandlingar i samband med religionen.

Här har vi förutsättningarna. Vad blev då resultatet? Eftersom en av grundpelarna i Habermas filosofi är att kunskap endast kan skapas i kommunikationen mellan människor så fick han faktiskt rätt.

Ratzinger och Habermas var överens. Samhället behöver religionen för att förhindra att den demokratiska staten ska hamna i en moralisk kollaps

Religionen å andra sidan behöver det profana samhället för att förhindra fanatism och fundamentalism.

Modernismens idévärld om separerad idealism och realism håller alltså inte måttet. En dialog och en kommunikation måste till för att ny kunskap ska bildas och gamla modernistiska fördomar ska försvinna.

Vissa böcker drar mitt egna tänkande till ny dimensioner. ”Habermas, påven och tron” är en av dessa.

En ankas intressanthet.

Veckan började sällsamt. TV3 visade ett program som jag absolut inte ville se. Egentligen hade jag hoppats att det bara hade blivit ett nedslag en värld jag inte bryr mig om - artisters lyxliv i Hollywood. Ett nedslag som sedan skulle förpassas till TV-historiens skräphög.

Men mitt i all bråte dyker det tydligen upp en svensk kvinna. En kvinna som en gång bar det trevliga namnet Anna Åberg men som gifte sig och blev den mer osannolika Anna Anka. Kvällstidningarna dreglar av förtjusning och än mer lyckliga blir de när Newsmill publicerar en debattartikel av samma Anka. En artikel som senare visar sig vara något av en anka (fyndigt!). Newsmill hade helt enkelt ringt till Hollywood och intervjuat henne och sedan själva skrivit den artikel hon undertecknat.

Den påföljande debatten blev tyvärr lika förutsägbar som befarat. Från västerhåll krävde man offentlig stegling och från liberalt håll så tyckte man som vanligt att nja ... nej ... kanske ... men ändå.
Det vettigaste inlägget kom i GT, från USA och Terry Hekker som mycket riktigt påpekade att när kvinnor blir troféer så blir de också utbytbara. I förlägningen - när kvinnor blir objekt så kan de också bytas mot andra objekt utan några samvetskval från deras "ägare".
Mig stör det inte så mycket. Mitt liberala jag säger mig att människor får väl leva som de vill. Ägda eller inte. Vad som stör mig är när man vill göra en människa (eller ankas) ideal till en allmän levnadsregel.
Och vill man pracka på mig idealet att jag gjorde fel när jag för 23 år sedan bytte blöjor på sonen.

Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet.

...skriver Fru Anka.

USA var från första stund mitt hemland. Här finns ingen jantelag. Här tillåts kvinnor vara kvinnor och män män.

...skriver hon också. Och det är väl här som det börjar bli intressant. Ja dumheten om kvinnor och män kan vi väl hoppa över men Jantelagen...

Det finns nämligen en sorts människor som är så bortskämda av livet att, får de inte exakt som de vill, så tar de fram storsläggan och skriker: "I det här landet är det Jantelagen som styr. Du är avundsjuk på mina framgångar. Därför hindrar du mig."
Att en människas framgångar kan vara en annan människas helvete faller dem förmodligen inte in. Att man bör och skall visa hänsyn mot sin omgivning är också helt främmande för dessa framgångsfetishister.

Personligen anser jag; för det första att jantelgen inte existerar. Och för det andra; att den är en tillflykt för dem saknar kompetens att leva sitt liv.
Om man lever ett osannolikt lyxigt liv med en av samtidens mest framgångsrika musiker och samtidigt är så svag att kritik mot den egna personen tas som en förolämpning - då är man inte stark i livet. Då måste man skydda sig bakom den potemkinkuliss som kallas jantelagen. Då måste man skrika ut sin frustration - för att inte spegla sitt egna svaga jag.

Då har man bara illusionen av en jantelag att luta sig emot.

Skojare, kriminella och helt vanliga Sverigedemokrater

Ska man anklaga någon för kriminell verksamhet så bör man ha ganska ordentligt på fötterna. Därför skulle det vara mig fjärran att påstå att sajten EMedia73 skulle ägna sig åt oärliga ting.

Vad man ägnar sig åt är utbildning
Vad man erbjuder är tre olika kurser; En skrivarkurs, en serietecknarkurs och en säljarkurs.

Vad man dessutom erbjuder deltagare är, förutom rikliga stipendier, löfte om att bli utgiven.

Man behöver inte kunna skriva. Man behöver inte kunna rita. Man behöver bara kunna sälja och det lär man sig på dessa kurser.

Personligen skulle jag inte lita på en skrivarkurs där man har en så här usel språkbehandling:

Våra kursdeltagare blir utgivna författare (dikter, noveller, romaner) eller serietecknare. Säljkurserna formar framtidens entrepenörer där karriärmöjligheterna är många och står under ständig utveckling.

En god entreprenör bör väl åtminstone kunna stava till det.

När jag surfade runt på sidan på morgonen 090909 hittade jag till min förvåning logotyper från såväl Rädda Barnen som Fair Trade. Läser man slarvigt kan det verka som om man samarbetar med dessa organisationer. Läser man tydligt så upptäcker man att "partnerskapet" består i att man skänker pengar år dem. Och det var ju snällt.
På eftemiddagen var loggorna borttagna.

Jag är inte ute efter att hänga ut enskilda personer och dessutom undrar jag om PUL tillåter mig att nämna någon vid namn.
Men den som vill kan ju börja med att gå till Lopias Whois och mata in namnet på sajten: emedia73.com. Man ser då raskt namnet på personen bakom det hela. Och han bor i Kävlinge.

Sedan kan man raskt surfa till Sverigedemokraternas sida i Kävlinge. Som av en slump dyker samma namn upp där.
Jag vill inte kalla Emedia73 för skojare. Men nog är det konstigt när sådana här kopplingar uppstår. Speciellt hos ett parti som gjort lag, ordning och disciplin som sin måttstock.

Anna Odell och lynchmobben

Så föll domen över Anna Odell för hennes tilltag att fejka en psykos. Det blev 50 dagsböter och eftersom hon är student utan inkomst så blev totalsumman 2.500:-.
Det är väl inte så mycket att säga om detta. Alla ska vi vara lika inför lagen och brottet var inte speciellt graverande.
Hennes önskan var ju bara återge den psykos hon själv drabbats av 1995 och hur vården begår övergrepp på dem som drabbas av sjukdom. Övergrepp inträffade 1995 och övergrepp begås fortfarande av sjukhuspersonal utan empati.
Därför är det förvånande att Anna Odell utsatts för en så vidrig hatkampanj. Tidningarnas kommetarspalter är fyllda av invektiv och förolämpningar. Skulle dessa få råda, så skulle Anna Odell spärras in på livstid.
Inte därför att hon tillhör en utsatt grupp. Inte därför att hon ställt sig på de svagas sida. Inte därför att hon kämpar för ett samhälle som är solidariskt med dem som lider av psyksiska sjukdomar.

Hennes brott är nämligen betydligt värre än så. Hon har nämligen slösat med samhällsresurser och hon har också påstått att detta skulle vara konst.

Hur är det då med slöseriet. Enligt vissa skribenter skulle den förslösade summan springa upp till den förskräckliga summan av 35 kronor.

Och hur är det sedan med påståendet att det skulle vara konst?

Tja, ingen kan väl neka till att de tre filmer som blev resultatet av hennes arbete är konst. De som har sett dem, talar också om att de har ett högt konstnärligt värde.

Men ingen, mer än de som ingår i lynchmobben, har påstått att själva händelsen på bron eller de efterföljande händelserna på sjukhuset skull vara "konst". Det var händelser som skapade konstverken. Men inga konstverk i sig. Det är de tre filmerna som utgör konstverken.

Internet är som en enda gigantisk visk-lek där fördomar, felaktigheter och förutfattade meningar kan finna en jordmån. Och därmed skapas lynchmobbar av en typ som jag trodde var utdöda för länge sedan.

Det börjar kanske snart bli tal om att diskutera det post-informativa samhället där fakta ersätts av en skränande hop som inget hellre vill än att mobba den som för tillfället är mest hatad.

I dag var det Anna Odell och i morgon är det...

Några ord till min statsminister

Goddag Ers Excellens Statsminister

Det är bara jag, Clas från Göteborg.

Jo, se det är så att jag just läste i tidningen att jag ska få 250:- i månaden av Ers Excellens bara därför att jag arbetar, sliter och släpar så duktigt.
Så jag ville bara skriva till Ers Excellens Statsministern och tacka så mycket. Tack för 250:- per månad.
Man hoppas visst på regeringshåll att jag ska slösa denna summa på fotpuder och ryamattor, så att alla fotpudersproducenter och ryamattsfabrikanter kan tjäna tillräckligt mycket pengar för att kunna anställa fler arbetare till sina puderfabriker och mattväverier.
Men nu är det så Herr Statsminster att jag äger allt fotpuder jag behöver. Mina golv är täckta av ryamattor så nu behöver jag inte handla mer.

Jag hoppas inte att Statsministern nu nu tar illa upp och anser det vara ett utslag av civil olydnad om jag sätter in mina pengar på banken i stället.

Men jag vill ändå berätta att jag möter ofta Samhällets Olycksbarn i form av folkpensionärer, funktionshindrade och långtidsarbetslösa. Det är människor för vilka en burk fotpuder eller en ryamatta på golvet skulle vara till stor glädje.

Visserligen arbetar de inte men skulle man inte kunna tänka på deras välfärd ändå. Och med tanke på hur illa ställt de har det, rent ekonomiskt så är jag säker på att de skulle rusa iväg till fotpudersbutiken och ryamattshökaren om de bara fick 250:- extra per månad.

Man kunde så att säga slå två flugor i en smäll. De fattiga blir lite mindre fattiga och man får fart på ruljangsen och den svenska produktionen igen.

Jo, jag vet att man skulle kunna tolka mitt förslag som en smula vänstervridet men ändå, Herr Statsminister. Vore det inte värt ett försök?

MVH
/Clas

Rosengård - Afghanistan

Jag har alltid kännt mig lite kluven inför Reclaim-rörelsen. Inte därför att den vill återta makt. Sådant är både begripligt och positivt.

Mer negativt är att de försöker företräda grupper, som faktiskt vill representera sig själva.
Att agera på det viset är ett slags kolonialt tänkande som tack och lov försvunnit i alla övriga sammanhang.
Förutom då häromdagen när en grupp unga vita välutbildade män skulle hjälpa de "stackars" Rosengårdarna att återta sin stadsdel. Utan att fråga om de som bor i Rosengård verkligen ville blir befriade.
Det ville de inte.
Det hela slutade på det enda sätt som sådana aktioner bör sluta; Reclaimarna fick reda på att de inte var önskvärda. Och sedan fick de åka hem igen.


På något sätt får händelsen mig att tänka på Afghanistan. Även dit åker en grupp vita, välutbildade män för att befria en grupp människor man tycker synd om. Och även i Afghanistan får man reda på att man inte är välkomna, men tyvärr så bryr man sig inte mycket om detta.
Trots att man blir uppmanad att åka hem så envisas man att stanna kvar. Kanske borde de svenska trupperna tänka på att gäster är som fiskar. På tredje dagen luktar de ganska illa.

Och på båda platserna låter man sig styras av ett ganska unket kolonialt tänkande.

Om rykten, diplomati och organhandel

Ingen kan väl ha undgått rabaldret som startade 17/8 när journalisten m.m. Donald Boström, i Aftonbladet, presenterade indicier som kunde peka på Israel bedrev illegal handel med avrättade palestiniers organ.
Naturligtvis blev Israels regering ytterst förbannade och skickar en skarp officiell protest. Dessa krav går naturligtvis helt stick i stäv med svensk yttrandefrihet - förmodar jag.
Som lök på laxen skickar Sveriges ambassadör i Tel Aviv, på eget bevåg, en ursäkt till Israels regering. En ursäkt som UD ( och Carl Bildt ) tar avstånd ifrån.
Sista ordet är ännu inte sagt.

Personligen ställer jag mig en massa frågor när jag läser om händelsen. Frågor som utgår från tanken att alla inblandade anser sig handlat principiellt rätt.

Låt oss leka med tanken att Donald Boström, i stället för denna historia, i stället hade träffat palestinier som hävdat att Sions Vises Protokoll hade varit sanna. Eller, för den del, att Israel försökt att pestsmitta palestiniernas brunnar (ett rykte som var väldigt vanligt under Pestens tid i Europa). Skulle han publicerat detta i kontexten "någon berättade för mig..."?

Att jag nämner dessa två exempel beror på att få folkslag har varit utsatt för sådan ryktesspridning som judarna. Därför bör man, om sanningen ska fram, ta alla rykten om Judar och Israel med en stor nypa salt. Jag skulle gissa att c:a 99% är påhitt som sträcker sig så långt bak som till medeltiden.

Donald Boström kommer undan därför att faktiskt inte påstår att Israel ägnar sig åt organhandel. Han bara citerar andra som påstår det. Så kan man slinka förbi yttrandefrihetslagen.

Att sedan vår ambassadör i Israel ger uttryck för sina egna åsikter i fallet, är väldigt underligt. Jag trodde att ambassadörer skulle ge uttryck för sin regerings åsikter. Att de bara var en sort avancerade budbärare och tjänstemän, som ska genomför en regerings politik.

Att sedan Israels utrikesminister lägger sig i hur vi i Sverige tolkar vår yttrandefrihetslag är ännu mer förvånande.

Sista ordet är inte sagt ännu. Slagord som "antisemit", "isamofob" och "sionist" kommer att användas i debatten, förhindra ett sansat samtal och i förlägningen göra freden i Mellanöstern än mer avlägsen.

Habermas, påven och Monty Python

En av de böcker som står på min lista över vad jag "måste" läsa är Habermas, påven och tron av författaren, jesuitpatern och religionsfilosofen Ulf Jonsson.
Dess bakgrund är ett möte mellan den nuvarande påven och filosofen Habermas år 2004. Man skulle ju lätt kunna tro att mötet med en radikal filosof på vänsterkanten och en konservativ påve skulle kunna leda till konflikt. Men så var inte fallet.
I stället blev man eniga om att det sekulära samhället och religionen är beroende av varandra för att inte någon av dem ska spåra ur. Med ett nygammalt begrepp kallar man detta för det post-sekulära samhället.

Men som alla ideologier i släktskap med poststrukturalismen så finns det även ett individuellt perspektiv på nyandligheten. Jag vet t.ex. inte hur många gånger jag hört människor komma med följande påstående:
"Jag tror inte på en skäggig gubbe upp i himlen men jag tror på någon slags personlig gud, liksom"

Man kan ju undra om det finns någon över huvud taget som tycker en skäggig gubbe i himlen kan vara bra att tillbe men det är inte poängen.

Poängen är att dessa privata gudsupfattningar nu är så många att de kan sägas bilda en ny religion. Jag tycker Habermas begrepp om Post-sekularism kan passa väldigt bra.

Och den enda riktiga slutsats som kan dras är väl att Monty Python förutsade hela vårt nuvarande samhälle i Life of Brian.

Brian: Ni är alla individer
Flocken: Vi är alla individer
En ensam person: Inte jag
Flocken: Tyst med dig

David Bowie vs. Alf Cranner

Vännen G. är en märklig person. Han blev farbror redan vid 5 års ålder och sedan har han inte förändrats. I alla fall om man fick tro hans mor som var ju med på den tiden.
Numer har han gått i välförtjänt pension men innan dess fanns det ingen som närmade sig sitt arbete med sådan gränslös avsky. Postverket var en plats som fick Dantes inferno att framstå som en harmlös nöjespark. Åtminstone i G;s ögon.

Fritiden ägnar G. åt Visan i alla dess former och det var så vi blev vänner. Han sjunger nämligen. Ofta och gärna och med en frenesi som en lundensisk överliggare - trots att han aldrig varit närheten av ett universitet.

Just denna dag, om vilken jag ska berätta, vandrade G. Södra vägen fram och mötte där några norska ungdomar som frågade efter närmaste vägen till Scandinavium. Och det var ju enkelt att visa.

Av nyfikenhet frågade han sedan varifrån de kom och tonåringarna svarade; Kragerö.

– Men, säger G. Där har jag ju en vän. Han heter Alf Cranner och är en av de bästa vissångare som finns.
– Det är vår teckningslärare svarar ungdomarna.
– Så fantastiskt, säger G. och svävar ut i en lång utläggning om Alf Cranners fördelar.

När han väl återhämtat sig frågar han vad de ska göra på Scandinavium.

– Vi ska se David Bowie, får han till svar.

Namnet säger inte G. så mycket men när han får till svar att det är en engelsk rocksångare blir han upprörd.

– Ni menar att ni åkt ända från Kragerö till Göteborg för att se någon engelsk popartist när ni har Alf Cranner hemma hos er. Har ni då inte någon musiksmak?

Därmed lämnar han, mycket upprörd, några norska Bowie-fans på Södra vägen som förmodligen undrar om alla göteborgare är skvatt galna.