Mitt liv som politiker

Kunde ju faktiskt bli en hel roman om man ansträngde sig men nu är det högtryck, sol och humlorna surrar.
Rensar man en rabatt brukar tankarna tränga sig på och i det här fallet var det en man som invaderade mina tankar. Han var äldre. Han var arg. Och han besökte vår valstuga på Järntorget.
Han levde i övertygelsen om att vi som engagerade oss i politiken enbart gjorde det för vår egen vinnings skull. Vi satt på våra fina taburetter och håvade in mängder av fördelar, utan att göra någon som helst nytta.
Han blev något förvånad när jag berättade som det var. Som politiker tjänar jag c:a 600 kronor / månad. Jag gör allt arbete på min fritid och jobbar alltså för övrigt heltid som undersköterska på ett äldreboende.
Det var mycket långt från den lyxtillvaro den ilskne mannen förställt sig.
Men detta är också en verklighet. För den stora allmänheten framstår vi fritidspolitiker som en anonym skara gråmän som slösar bort de gemensamma skattemedlen på egna fördelar.
Är det någon som blir förvånad om jag säger att, detta ligger mycket långt bort från verkligheten.


Vad jag själv upplever som stötande är dock att få min heder ifrågasatt. Dagligen och stundligen möter jag fördomen att man sitter där man sitter för att sko sig på det allmännas bästa.
Och att få min heder ifrågasatt är nog bland det värsta jag vet. Det känns ungefär som att få en del av själen utkarvad med en slö kniv.

Detta är en av orsakerna varför jag inte tänker fortsätta med politiken. Jag saknar noshörningsskinn.
Att arbeta för samhällets bästa utan större betalning är ok. Men att bli kallad tjuv, antisemit (jo, det har förkommit) och allmän samhällsplundrare. Där går min personliga gräns.
Jag sitter mandatperioden ut. Sedan för någon mer lämplig ta över.

Under staden

Det sägs att i vissa källare i Istanbul kunde man sänka ned hinkar genom små hål i källargolvet och sedan få dem fyllda med färskt vatten. Det var inga vanliga brunnar men vad det var visste ingen, innan man grävde sig ned, under marken.
Man fann då en jättelik vattenreservoir från Bysantinsk tid. Och staden var en attraktion rikare.
1963 skulle filmen "From Russia with love" (Agent 007 ser rött) spelas in. Den utspelar sig bl.a. i Istanbul och även i den gamla vattenreservoiren. Så här såg det ut när James Bond stakade sig fram:


2008 besökte jag staden och naturligtvis stod ett besök i vattenreservoiren på listan över platser att besöka. Hotellpersonalen ruskade på huvudet och pekade ut platsen på kartan. Jag kan tänka mig att de tänkte "tokiga turister".
Men platsen hade förändrats. Där Sean Connery hade stakat sig fram gick nu spångar av trä ut i vattnet och pelarna var upplysta i alla tänkbara färger. Man hade bygget ett litet café mitt i vattnet och i bakgrunden hördes sällsam ambient musik.
Men trots allt. Besöket blev en av överraskningarna och en skönhetsupplevelse utöver det vanliga.
Kan rekommenderas.

Debatt på korpnivå

Så har en medelålders man lyckats reta upp ett helt nätverk. 18/5 publicerade nämligen Jonas Gardell en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet med rubriken ”De ansiktslösa styr pöbelriket”.

Till bloggvärldens förskräckelse så anklagar han Internet att vara en plats där man anonymt kan framföra mordhot, där människor kan trakasseras och där allmän laglydighet inte existerar.

Hur reagerar då den anonyma delen av blogvärlden? Tja ... ett citat kan se ut så här:

”Jonas har börjat tangera mitt tålamod, det var länge sedan jag köpte hans löjliga flin och huvudet på sned som ersättning för att få vräka ur sig både det ena och det andra. ”

Kanske inte det värsta av all citat men långt ifrån det mest konstruktiva. Och kanske inte det mest mogna.

Men var ligger då problemet? Anonyma hot och påhopp handlar i grund och botten om en brist på personligt ansvar. Inom etiken talar man om två huvudinriktningar; konsekvens– och pliktetik. Kortfattat kan man säga att en konsekvensetiker tar konsekvenserna av sitt handlande. En pliktetiker gör det han anser vara rätt utifrån ett regelsystem.

Ser man då inga konsekvenser av sitt handlande så tror man sig därför ha rätt att handla hur som helst. Om man nu inte anser sig ha några plikter mot resten av mänskligheten.

Om personangreppen på nätet är vidriga så är de dessutom knappast heller konstruktiva. Vem vill resonera med någon som använder meningar som den ovan.

Än värre blir det naturligtvis när man läser kvällstidningarnas kommentarsspalter. Persongreppen haglar och bara de värsta förolämpningarna tas bort – vilket oftast leder till ett ramaskri. Den förfördelade ropar om censur och kräver att full tillgång till alla kommentarsfält.

Kanske en dag så har nätet mognat till en plats för intelligenta samtal men fram tills dess får man nog inse att det är Jonas Gardell har rätt och att nätet utgör den givande debattens motsvarighet till fotboll på korplagsnivå.

Deklaration

Var det bättre förr? Det var bökigare och lite roligare i alla fall.
Jag har nämligen deklarerat. Jag loggade in på skatteverkets webplats, skrev in några obegripliga siffror och; Hipp, happ så var det klart.
Sedan fick jag för mig att spara alltsammans så jag installerade PrimoPDF för att kunna spara något resultat från mitt arbete.


Sedan kom jag att tänka på hur jag deklarerade för några år sedan. Blanketten fick jag fylla i för hand. Sedan sparade man allt tills sista minuten innan man masade sig ned till Skatteverket (eller Göteborgs Fögderi som det hette). Man lade blanketten i dess brevlåda. Sen gick man och belönade sig själv med en stor öl på puben.

Förutom ölen så var det inte bättre förr.

Lite om äldreomsorgen i Göteborg

För er som inte vet det så har jag min försörjning som undersköterska vid ett äldreboende i Göteborg. Och trots alla bekymmer med personalbrist och nedskärningar så kan jag inte tänka mig ett bättre arbete. I går fick jag en varm kram av en lite dam på nästan 100 år. Hur många får det på sin arbetsplats?

Sedan har vi nackdelarna och de handlar inte så mycket om arbetet i sig som om omgivningens syn på jobbet som undersköterska. I teorin tycker väl de flesta att vi gör en stor insats men när det kommer till praktiken blir det värre.

Extra tydligt var detta häromdagen (090419) när GP hade ett större reportage kring bristerna i omsorgen. Där fanns det i princip en sort skurkar - vi som arbetar där. Skurkarna är vi, som av okända skäl, tillbringar våra dagar med att misshandla vårdtagarna – tycker GP.

Man börjar med att återge en händelse om hur en äldre dam blivit brännskadad i sängen. Personalen hade tydligen inte varit tillräckligt uppmärksam:

"Parizad Zandesh larmade när det började brinna på äldreboendet. Men det dröjde innan hon fick hjälp. Nu har hon opererats för sina brännskador."

Hur detta gått till får man lista sig till genom artikeln.

"Enhetschefen på Altplatsens äldreboende ger en annan bild. Hon hävdar att en anhörig hade försett den gamla kvinnan med en cigarettändare."

(OBS att hon hävdar ... enligt journalisten kan man alltså ifrågasätta enhetschefens ärlighet. Kallas även fult retoriskt stilgrepp)

Man kan fråga sig vad anhöriga tänker på. Låta en äldre dam röka i sängen. Man kan fråga sig var journalisten tänkte på. Skylla detta på personalen.

Detta är bara ett av många exempel som beskrivs i artikeln. Alla med samma infama antydningar och brist på konkreta bevis.

Ovanpå det hela får man sedan reda på hur många Lex Saraanmälningar som gjort. Däremot redovisas inte hur många av dess som verkligen fällts i socialstyrelsen. En anmälan är ingen dom. En anmälan behöver inte ens ha någon substans.

Som lök på sagda lax så framställer man dessa eventuella missförhållanden som om de vore regel i stället för undantag. Läser man artikeln utan eftertanke så kan man få uppfattningen att det är så här man bedriver äldreomsorg i Göteborg.

Skulle nu händelsevis någon fått för sig detta så kan jag upplysa om att det gör vi inte.

I så fall skulle vi inte få varma kramar av små rara 100-åriga tanter.

Beethoven och Elise

Våren 1810 hade viss doktor Malfatti en musikalisk soaré i sitt hem. Han hade bjudit in en viss Ludwig van Beethoven för att spela sitt nya stycke; kallat Bagatelle. Ludwig hade sedan tänkt sig att fria till doktorns vackra Therese.
Tyvärr lyckas Beethoven supa sig full som ett päron. Han kunde inte fria, långt mindre spela piano. Den något brydda och förmodligen smått ledsna Therese bad i alla fall Beethoven att skriva sitt namn på notpappret till Bagatell. Det gjorde han efter bästa förmåga.
Problemet var bara att även handstilen var även offer för en beklaglig överservering. Det skulle stått Für Therese. Det blev så suddigt att alla tolkade det som Für Elise.

Blandade varor

Några tankar inför det som sig timat haver.

SD har avslöjats som kryptorasister. Det är de inte. De är rena rasister. De är bara så korkade att de inte vet om det. Eller också är de så korkade att de tror att de kan lura någon genom att påstå motsatsen.
Men kommer de att förlora röster därför? Förmodligen inte.Var tjugonde svensk har förmodligen tillräckligt obehagliga åsikter för att kunna tänka sig rösta på ett parti som klipper delar ur sitt program från Nazisterna, i Tyskland, på 30-talet.

---

Nu har vi IPRED men det kommer förmodligen inte att bli fler CD-skivor sålda för den saken skull. Musikindustrin har bitit sig i svansen. Musiken har ett bäst före-datum. (typ: Denna musik kommer du att tröttna på efter 20 genomlyssningar). Och har man slösat bort musiken via Megapol och liknade så köper ingen plattan.

---

Jag måste ha missat något i nyhetsrapporteringen. Men jag upptäckte just att AMS:s styrelse består av 11 personer.
Inte bara ordföranden för LO.
Däremot ägs AMF till lika delar av Svensk Näringsliv och LO.
Varför just då Wanja Lundby-Wedin skulle avgå förstår jag inte. Men jag kan se tre orsaker:

Hon är kvinna (patriarkatet suger)
Hon är socialdemokrat (Lagen tillämpas enligt partifärg)
Hon är undersköterska (På dem bara.)

Avtal skrivs på av enad styrelse och det är styrelsen som ska ansvara för besluten. Att peka ut en enda styrelseledamot som helt ansvarig tycker jag verkar mysko.

---

Tre tankar som blev till skisser en sen fettisdagskväll.

Slaskjournalistik och kulturpolitik.

En gång i tiden var jag en helt vanlig göteborgare. Jag tillhörde inte något parti, jag hade inga förtroendeposter och jag trodde att det som stod i tidningarna var sant.
Detta var för snart tio år sedan och det var ett väldigt rabalder i tidningarna kring Kom-Vux framtid. Naturligtvis trodde jag att stadens politiker saknade all handlings- och planeringsförmåga. Det var ju så de framställdes i GP och GT.
Skulle du klara av uppdraget bättre själv, brukade jag fråga mig och naturligtvis blev svaret; Javisst!
Det var därför jag fattade beslutet att bli aktiv i det enda parti vars politik jag kunde ställa upp på – Miljöpartiet. Nu blev det inte utbildning som blev mitt specialområde, utan kulturpolitiken. Där kände jag att jag hade tillräckliga kunskaper och intresse. Det är därför jag sitter som ledamot i Kulturnämnden i Göteborg.
Det var också som ledamot jag gjorde min första upptäckt. Det som stod i tidningarna hade oftast ingenting att göra, med vad så skedde ute i verkligheten. Det fabulerades och ljögs ganska friskt på redaktionerna.
Det var en ny upplevelse att utpekas som fullständig idiot – oftast på grund av något man aldrig gjort.
Det senaste exemplet på denna politik ser man i skrivande stund i GT, där man med hjälp av vinklade nyheter, förvrängda fakta och friska fabuleringar försöker få den nuvarande chefen för Röhsska Museet att framstå som en slarver och fifflare. Saken är bara den att Röhsskas chef vågar. Han vågar mer än sina företrädare. Då är det inte garanterat att man lyckas varje gång. Eller för att citera Heidenstam.

Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge.

Jag är själv glad över Teds insatser att förnya ett museum. Jag är däremot inte glad i att Göteborg har en tidning utan ansvar som ägnar kraft och tid åt att förfölja den som rör om i ankdammen.

Rasism och kolonialism i förening

Det händer att man läser saker som är så dumt, fördomsfullt och okunnigt att tiden verkar stå stilla.

Hela den här historien börjar med att GT uppmärksammar läsarna på att det finns caféer i Göteborg där man måste flina för att få anställning. Jo, jag vet det står inte flina. Det står att le. Men skillnaden är är hårfin.
Hon log för lite - fick sparken

Nåväl! Även om det är en säregen personalpolitik så är den ju inte på något sett olaglig. Men!
Några dagar senare kommer ett uttalande från Eva Olsson - chef och ägare till ett antal fikaställen i Göteborg. Även detta dök upp i GT.
Eva Olsson: Att tjäna andra människor är viktigast

Jag ska bespara er dess krypande enfald. Men ett citat tänker jag ändå presentera:

Varför lämnade många thailändare sin skjorta eller enda filt till en främling efter Tsunamin? Jo, för att det var självklart för dom, att tjäna turisterna i denna svåra stund, dom har det i hela sitt DNA att tjäna andra människor, även när dom själva har det svårt.

Förmodligen fattar inte Eva Olsson sitt vidriga synsätt. Hon kunde lika gärna sagt att "Dom är så tjänstvilliga dom där orientalerna. Dom har det ju i blodet." Så ser tjugohundratalets koloniala rasism ut. I sin prydo.
Om en människa som förlorat allt hon äger och har kommer vandrade och vill skänka mig sin sista filt så skulle jag inte tolka det som serviceanda. Jag skulle tolka det som uttryck för en vidrig förtryckarmekanism och skulle snarast skämmas över att vara representant för för en grupp människor som tycker om att jäklas med andra, till självutplåningens gräns.

Tack och lov så radar Eva Olsson upp vilka kaféer hon äger, sist i artikeln

Eva Olsson vd och ägare till Condeco, Fröken Olssons Kafé, Evas Paley, MuffinsMM

Tack Eva för varningen. Dit kommer jag aldrig mer att gå.

En annan blogg

Det har blivit för lite bloggande på det sista. Förkylningar, arbete och allmän slöhet sätter käppar i hjulet.
Men den främsta orsaken är i alla fall En man med ett skägg. Denne man, vars tidigare utflykter i radio och tv jag helt missat, gör förmodligen Sveriges roligaste blogg.
Det är en vild kryssning mellan politiska pekoral och säregna celebriteter. Genom att dammsuga landets antikvariat lyckas detta skägg återuppliva självbiografier man önskar aldrig hade blivit skrivna.

Var annars kan man hitta utdrag ur Ricky Brush:s diktsamling. Var annars blandas artiklar om Ernst Rolf med redogörelser kring Didi Örnstedt och Allan Rubins fnoskigheter.

Jag satt i en vecka och läste allt. Jag läste om Grill-Janne och Stig Vig. Jag läste om Hasse & Tage och Karl-Gerhard. Jag läste och förnöjdes.

Om allt är vi inte överens ... men En man med ett skägg är alltid underhållande. Tack skall han ha.

Tingeling

Som jag tidigare skrivit så följde jag inte med så noga vad som hände i Melodifestivalen. Det var dumt. Jag missade nämligen det här:

Visserligen kan man se det i efterhand på YouTube men... Vem vet när ryska ambassaden griper in och stoppar musiken.
Det har man nämligen gjort. Eller också har man det inte. Men man blev sura på Sverige ... eller på Sveriges Television ... eller på Sveriges Televisions Melodifestival
För det har Sverige bett om ursäkt ... eller också så var det SVT som bad om ursäkt... fast det var kanske Ronnie Lans, Melodifestivalens projektledare som på eget bevåg bad om ursäkt. Ja inte för inslaget alltså. Men han bad om ursäkt att man blivit ledsna på ambassaden när tv visade inslaget.

Förstår ni nåt?

Det gör inte jag heller. Det enda man kan bestämt säga är; att Ronnie Lans skickat blommor till Ryska ambassaden. Varför han gjort så är däremot dolt i dunkel.
Förmodligen har det med någon sång som heter Tingeling att göra.

Mer schlager

I dessa Schlagertider kan det kanske vara bara att påminna om att även den mest enfaldiga melodi kan bli bättre med ett snyggat arrangemang.
Lyssna t.ex. på Göran Prembergs fräcka fiolspel i denna version av Ring Ring.


Även om arret är skrivet av Ale Möller

Snälla vinn

Mitt ointresse för schlagermusik är inget jag skryter med. Det kan lätt tydas som någon von obenattityd. Sanningen är bara att den i 99 fall av hundra tråkar ut mig. Schlagers är och ska förmodligen vara förutsägbara. Men vad är det för glädje med musik som man vet, i förväg, hur den ska låta.
Lever man med en kvinna som tycker att Melodifestivalen är ganska ok så får man låsa in sig i arbetsrummet och stänga öronen. Vissa musikaliska missljud tränger ändå igenom men man kan lätt förtränga dem ... Trodde jag!
Mitt i all slätstrukenhet så dyker följande upp:



Ett ylande från någon som besökt helvetets nedre regioner och nu återvänt.
Det finns de som påstår att de vill se detta bidrag representera Sverige. Jag håller med. Det vill jag också. Om inte annat för att skrämma slag på de övriga deltagarna.

Vad är det då för fel på Caroline af Ugglas? Jag svaret hittar man i retoriken. Det finns nämligen inget som är svårare och kräver mer jobb än att vara fullständigt naturlig. Det är som Dolly Parton när hon säger; "Ni kan inte tro vad det är dyrt att se så här billig ut."

Caroline of Ugglas har inte ansträngt sig att verka naturlig. Alltså framstår hon som mycket manierad.

Långkok

Jung talade om vårt "kollektiva omedvetna" ... alltså alla dess tankar vi delar; fastän vi inte vet om det.
Utan att vara fanatisk jungian så kan jag inte sluta bli fascinerad av hur trender dyker upp där vi minst anar det. Så även i mitt huvud.
Samtidigt som jag själv forskat i gamla klassiska maträtter som Lappskojs, rotmos och liknade så märker jag att trenden finns på de finaste krogar. Man tar djurdelar man tidigare ratat (Som till exempel öron och kinder) och sedan låter man den sjuda länge och väl i underbara mustiga långkok.
Visst låter det gott och dessutom är det så sympatiskt att om man nu envisas med att äta djur så är det ju slöseri att kasta bort vissa delar.

Nu ska jag ge mig ut på jakt efter dansk Medisterpölse. Till detta lite gott rot- och potatismos.

Kvinnodagen

Så var det åter internationella kvinnodagen och allt är sig åter likt. Ja, nästan i alla fall.
Såg en skylt i en butik – "Snart är det Kvinnodagen. Köp en lott."
Kanske enda chansen för kvinnor att hinna ifatt oss män.
Mitt bland alla kloka inlägg och debattartiklar tycker jag mig se en trend som vill förvandla denna dag till nån form av annex åt Mors Dag – en dag för konsumtion fast även för dem som inte är mödrar. En dag då samhällets brist på jämställdhet ska kompenseras med små presenter till underbetalda kvinnor. Konsumtion som substitut för jämställdhet.

Minns för c:a 15 år sedan när jag jobbade på ett produktionsbolag för TV. En av programledarna kom med ett stort fång rosor, vilka ha delade ut till alla kvinnor som jobbade på bolaget. Själv tyckte jag det kändes förnedrande men kvinnorna log vänligt och tog emot.
Hade jag regerat på deras bekostnad, i någon ställföreträdande irritation, så hade detta varit än mer förolämpande; så jag teg.

Och snart är det påsk

Konst på tunnelbanan

Mitt i allt slit med att läsa 900 sidor kulturutredning kommer en ny "skandal" från Stockholm. En elev på Konstfack spraybombar en vagn och ställer ut en film som visar hans aktion.
Naturligtvis reagerar vår kulturminster. Något annat val har hon ju inte. En kulturminister måste ta avstånd från olagligheter. Jag ska inte fördjupa mig i den konstnärliga handlingen. Ren juridiskt kan den vara av intresse men knappast konstnärligt.
Vad som däremot fyller mig med motvilja och avsky är alla hemsnickrade amatörtyckare vars främsta argument är; "Detta är inte konst". Skrapar man sedan på ytan hos dessa reaktionärer så finner man att de knappast accepterat något konstnärligt yttrande under de senaste 100 åren.
Jag undrar vad som ger enskilda personer så mycket hybris att de tror att definitionen av konst är något som de ensamma kan bestämma.
Det är också signifikativt för hela debattklimatet på nätet. En massa okunniga människor med individuella definitioner kräver att världen ska böja sig för deras uppfatting. Och skulle de få mothugg så döljer de sig bakom en luddig yttrandefrihet – som de också missuppfattat.
Fast då har ett ointressant konstverk ändå gjort nytta. Det har pekat på ett svullet, slappt och infantilt debattklimat.
Om jag tycker att det är konst? Javisst - men all konst är inte god konst.

Det går visst

Jag har lite kontakter uppåt Närke. Mitt in i värsta gnällbältet där människorna pessimistisk glor varandra i synen och frasen "Det går aldrig" är vanligast av alla.
Vid senaste valet kom jag att tänka på dessa närkingar. Vi hade valstuga på Järntorget, här i Göteborg. Bland annat visade vi upp en modell för nedbrytning av vatten, med hjälp as solenergi, till syre och vätgas – en blandning som mycket väl kan driva en bil framåt.
Reaktionen från de som passerade förbi var – "Det går aldrig" Man kunde trott att man var i Örebro.

Nu läser jag i dagens DN (090214) om en grävmaskinist i Småland som byggt om sin gamla Volvo 142 från 1968 till vattendrift. Elektroder spjälkar vattnet som förvandlas till knallgas, som driver bilen framåt och sedan släpper ut resterna i form av, just det, vanligt vatten.

Det går visst

Jag kan se belackarna framför mig. De liknar männen i filmen Yrrol. De som ska sätta samman en stereo. När hustrun visar dem hur man kan göra stirrar de bara på henne och säger:
- Det är klart att man kan göra så också. Det är inte rätt men visst kan man göra på det sättet också.

Varför jag kom att tänka på detta? Kan det vara Alliansens gnäll över alternativ energiproduktion? Man glor på de nya lösningarna och låter som en misantrop från gnällbältet när man utbrister - Det går aldrig.

Bättre då att satsa på urmodig teknik som kärnkraft.

Min gamla modelljärnväg

Ligger däckad i obligatorisk förkylning och läser förstrött om Alliansens försök att vända Sverige upp och ned. Vet inte vad som är värst. Men influensa försvinner ju snabbare.
I en notis meddelas att Märklin är på väg mot konkurs. Så ytterst tråkigt men så signifikant.
Järnvägen var ju ryggraden i det industrisamhälle som nu håller på att försvinna.
Dess betydelse har gått från enda transportsätt till det bästa av många alternativ.
Men behöver vi bygga modeller av gröna transporter i vårt vardagsrum? Allt sådant kan ju nu göras digitalt i datorn och med större variation.
Så även om jag kommer att sakna Märklin så är det oundvikligt. Fast nog hade jag köpt en simulator av Märklins modelljärnväg om någon sådan funnits.

Panta Rei

Lyssnar just på radioprogrammet Meny. Man diskuterar kökstrender och mitt bland all borsta rostfri stål och digitala köksmaskiner så visar det sig att gjutjärn är trendigt. Såväl i stekpanna som i järngryta.
Man har kommit på att dessa ger bättre stekyta än motsvarigheten i Teflon. Grattis! Det sa jag första gången jag såg en teflonpanna. Lätta att diska men det är också enda fördelen. Och hur svårt är det att diska en stekpanna?
Detta bevisar bara en tes jag hävdat länge. Om man bara behåller gamla vanor och kläder så blir man, utan egen förskyllan trendig ungefär var tionde år.
Var har jag nu lagt mina äppleknyckarbyxor?

Mellan skål och vägg

Jag är förmodligen besvärlig, men jag föredrar att umgås med människor som är sig själva. Alla dessa som vandrar som kopior av andra människor, går mig mest på nerverna. En gammal klyscha brukar säga att; "Om du och jag är precis lika så är någon av oss onödig".
Frågan är bara när det går över i originalitet och när den originelle övergår i ren kufiskhet.

Frågan känns ganska aktuell när jag ser på TV 8:s nya serie "Mellan skål och vägg med Edward Blom". Oavsett i vilket fack man kan placera Blom så är en sak säker; Han är sig själv och ytterst originell. Och han gör det mest underhållande program jag sett på år och dar.
Men någon vänlig själ bör i alla fall upplysa honom om att inte tala och skratta samtidigt.

Samtidigt får programmet mig att undra över varför man inte vågar fördjupa sig mer. Varför intressanta fakta ska döljas bakom snabba klipp och fräcka bildvinklar.

Men nu är det TV8, en kommersiell TV-kanal och där pengarna går in går tanken ut.

Man skulle ju kunna tänka sig vad som hade hänt om TV3 hade satt klorna i idén – bikinibrudar och dokusåpa av hela viddevitten. O, hemska tanke.

Behaga läsaren

Så har man åter installerat ett program i datorn. Denna gång ett program från Nikon som ska överföra bilder. När allt var klart fick jag följande mycket överraskande besked:

En automatöversättning som verkligen var subtil. Det är så att man undrar om det gjordes med flit.
För er med dålig syn så står det: "Installationen klar. Behaga nära Installationscentral."

Vad är ett namn - eller ett rim?

Livet är fyllt av de mest sällsamma passioner. För min del är det olika ämnen som kommer och går.

Under många år var det webtypografi som upptog min tid. Jag har väl fortfarande ungefär en hyllmeter böcker i ämnet.

Senaste passionen heter verslära – alltså konsten att bygga snygga och prydliga verser. Här är väl det stora problemet bristen på litteratur. Under min livstid har det kanske kommit tre eller fyra böcker i ämnet. Och det fyller ingen bokhylla.

Konsten att rimma ingår som en slags nästkusin till versläran. Visste ni till exempel att svenska har bara ett enda femstavigt rimord – Österrikare och Trösterikare.

Dessutom sprang jag på en mycket sällsam form av rim. De kallas för ”Iterationsrim” och innebär helt enkelt att man låter ett ord rimma på sig själv. T.ex.

Detta är en enda versrad
Det är ingen vacker versrad
Men ändå, det är en versrad
Versen slutar med en versrad.

Ganska bedrövligt eller hur. Men det är kul att hur ”fula” stilgrepp motiverar sin existens genom att få ett namn. Om ordet Iterationsrim inte existerat så hade man enbart kunna förpassa det som trams, till papperskorgen. Men nu har det ett namn och i namnet ligger en upphöjning till stilgrepp och därmed en motivering för dess existens.

Tål att grunnas på.

Fragment och helhet

Det händer att fragment från en mängd olika håll plötsligt sätts samman och som pusselbitar så bildar de en ny helhet. Fördelar, nackdelar, teser och antiteser blir i all dess dialektik en syntes som kanske, kanske kan utgöra ett embryo till en ny idévärld. Eller, för att vara mindre pretentiös, en ny delmängd till en gammal.

Låt oss börja med att titta på tankarna och bilderna.
1721 skriver författaren Ludvig Holberg en pjäs vid namn ”Den politiske kannstöparen” - en pjäs som handlar om en kannstöpare i Köpenhamn som med bristande kunskaper och osläcklig entusiasm kastar sig in i politikens strömvirvlar. Han vet bäst och nu ska han bevisa det.

1993 kommer filmen ”Remains of the day”. En film där bland annat Chistopher Reeve spelar Jack Lewis, en amerikansk politiker, på besök på godset Darlington Hall, i England stax före andra världkriget. Lorden of Darlington bestämmer sig för att blanda sig i de historiska händelserna genom att bjuda in ett antal nazistiska företrädare.
Detta föranleder Mr. Lewis att hålla ett tal vid middagen där han varnar för ett amatörmässigt pillande i saker man inte behärskar.
Naturligtvis slutar det hela med en tragedi för Lord Darlington som blir utpekad som nazistsympatisör.

Mitt uppdrag som fritidspolitiker har lärt mig en sak. Politik är INTE att förödmjuka eller ens förolämpa sin politiske motståndare. Politik är INTE att i alla lägen genomdriva sin egan ideologi. Politik är inte ens att alltid veta bäst.
Politik är 90% ett hantverk. Det är känna till och behärska ett komplext nätverk av formella och informella regler, oavsett om man gillar dem eller inte.
Det är även att förankra tankar och ideer hos andra. Att även se till att beslut är förankrade i ett demokratisk tankesätt och, framför allt, att hur vacker en idé än är så ska den även fungera i praktiken.
Det är därför som t.ex. Piratpartiet står på samma fläck som Miljöpartiet gjorde för tjugo år sedan. I en övertro på sin egna förmåga men i total okunskap om regelverket framför man en vacker idévärld som tyvärr riskerar att krossas under medlemmarnas amatörism.

Men detta var bara ett stickspår. I dagens DN (090109) hittar jag en liten notis om att Wall-Marts julhandel var en besvikelse. Försäljningen hade nämligen bara stigit med 1,7 %. Inte med de 2,8 % som analytikerna hade räknat med.
Dessutom hittar jag en krönika av Johan Schück som pekar på det vi förmodligen vetat hela tiden. Den ekonomiska krisens orsak är att vi konsumerat för mer pengar än vad vi ägt. Den genomsnittlige amerikanska konsumenten har lånat till konsumtion. Och förr eller senare måste detta betalas tillbaka. Och nu är det både förr och senare samtidigt. Därför kollapsar ekonomin.
I mitt huvud går dessa två artiklar inte ihop. Det påminner mest om sämre damtidningar som publicerar bantingstips och kakrecept på samma uppslag.
En ensidig övertro på konstant tillväxt är vettlöst i en värd med begränsade resurser.

Var finns då lösningen – medicinen för våra ekonomiska plågor. Friedman och Keynes nämns i krönikan. Båda, för mig, två sidor av samma liberala mynt. Ny- respektive sociallibralism.
Marx och von Hayek ställs i skamvrån och inte mig emot.

Men någonstans visar krisen att kapitalismen har stora brister, bl.a. att det faktum att den äter sina egna barn. Jag längtar till något annat. Inte kapitalism. Inte socialims eller liberalism. Jag längtar efter ett grönt tänkande där den ekonomiska tillväxten får stå tillbaka, till förmån för en holistisk hållbar utveckling där fler faktorer en de ekonomiska, gör sig gällande.

Men framför allt så längtar jag efter en grön nationalekonom som kan föra vår längtan in i ett mer professionellt sammanhang.

Det finns ingen sked - några varianter

"There is no spoon" – ur Matrix

Några varianter

Filosofi
Platon: Det finns ingen sked
Aristoteles: Det finns visst en sked
Freud: Det finns vissa tillfällen då en sked bara är en sked
Foucault: En sked är bara en social konstruktion
Descartes: En sked kan inte tänka. Alltså finns den inte.
Leibniz: Detta är den bästa av alla skedar
Nietzsche: Skeden är död
Derrida: Alla skedar är kopior av en sked som inte finns
Wittgenstein: Man måste kasta bort skeden när man ätit upp maten
Jante: Du ska aldrig tro att din sked är bättre än vår

Religiöst
Taoism: Shed happens
Hare Krishna: Shed happens – Rama Rama ding ding
Hinduism: En gång i tiden var detta en gaffel
Zen: Hur spelar man på endast en sked?
Ateism: Det finns ingen sked – det vet jag.
Buddhism: När du ser en sked, är det då en verklig sked?
Protestantism: Arbeta flitigt så får du en egen sked, en vacker dag
Katolicism: Detta är bara en sked. Jag färtjänar inget annat.
Judendom: Varför får alltid jag denna usla sked?
Rastafarianism: Går skeden att röka?
Islam: Det finns bara en sked

Politik
Konservatism: Skedarna var bättre förr
Liberalism: Detta är MIN sked, och bara min
Socialism: Alla skedar är stöld
Grönt: Är skeden KRAV-märkt?
Fascism: Detta är en svensk sked och det är den du ska använda.
Nazism: Skeden är en judisk uppfinning. Använd gaffel.
Kommunism: Staten ger dig de skedar du behöver

Nu är jag less

Upptäcker till min förvåning att jag inte skrivit något på flera månader. Detta kan bero på en mängd olika saker:
a) Ingen tid
b) Ingen lust
c) Ingen idé

Förmodligen är det "b" som gäller. De bloggar jag besöker - och de är få - kan delas upp i två olika kategorier:

1) Vända ut och in på sitt privatliv.
2) Vända ut och in på sina åsikter.

Alternativ 1 kommer aldrig att inträffa. Mitt privatliv är alltför ointressant att publiceras och min integritet är alltför stor.
Alternativ 2 blir allt mindre aktuell. Jag orkar faktiskt inte ha en massa åsikter om saker och ting. Åsikter på nätet känns mest dessa högst aktuella höstlöv som just nu singlar till marken. Om ett halvår kommer ingen att minnas ett enda.
Alternativ 3 däremot (ej med på listan) - vilket oftast inte förekommer som blog - är att producera fakta, essäer och att helt enkelt använda nätet som någon officiell kunskapsbank och anteckningsbok. Skriva artiklar och småstumpar kring det som för tillfället rör sig i huvudet. Om det så är kvantfysik eller Povel Ramel... Det tror jag att jag vill göra.

Men då känns också blog-formen som ganska trång. Helst skulle jag vilja skapa ett "moln" av länkar, artiklar, bilder och begrepp. Allt sammanfört i en liten privat webb på webben om man säger så.
Ju mer jag tänker på det desto mer lutar det åt något slags wiki-system.
Så skriver jag inte på ett tag så vet ni vad det beror på. Jag håller på att skapa något nytt forum för mina tankar.

MVH
/Clas

FRA i mina drömmar

Jag hade en sådan sällsam dröm i natt. Nu är det ju så med drömmar att de är inte bara privata utan också ganska tråkiga för utmomstående att ta del av. Men alla drömmar är symboler för något mer vanlig och verkligt. Så därför vill jag gärna tråka ut de som eventuellt läser min blogg, med att berätta vad drömmen verkligen symboliserade:
Det har förundrat mig hur man från partihåll, ofta, känner att man kan köra över en folkmajoritet genom att hänvisa till ”samhällets bästa”. Man berömmer sig om att våga ta obekväma beslut.
I bland är det bra beslut; t.ex. Högertrafikomläggningen. I bland är det usla beslut; t.ex. Löntagarfonderna.
Det har hänt många gånger i historien och det kommer förmodligen att även att hända i framtiden.

Min dröm handlade om två sådana beslut.

I min dröm skickades horder av statstjänstemän ut över hela landet för att konfiskera alla ”vanliga” telefoner; Alltså dem som inte arbetade med IP-telefoni. Argumentet var att få en enhetlig standard inom EU. (Jo, jag vet att det vore enklare att bara stänga ned det gamla vanliga nätet men nu pratar vi om min dröm. Vill du ha det på nåt annat vis får du drömma själv.)
Endast IP-telefoni skulle tillåtas inom EU:s gränser. Att äga en gammal telefon, utan specialtillstånd, skulle kunna leda till böter och i värsta fall fängelse.

Min andra dröm handlade om att FRA insåg fördelarna med fildelning. I stället för att en liten mängd tjänstemän skulle lyssna på en stor mängd trafik så kunde alla ansvartagande medborgare hjälpas åt; Alla som ville, kunde få lyssna lite grann, på det man ville höra – om man säger så. Bara man lovade att tala om för FRA vad man hört. För rättsäkerhetens skull så vore det väl bra om vi kollade upp så att inte grannen går och fildelar. För vem vill ha en kriminell person som granne?

Även i den digitala byn måste vi ju veta ved grannarna har för sig så, att vi äntligen kan få tillbaka det gamla sättet att bo på, där den sociala kontrollen såg till att alla skötte sig.

Men det var ju bara en dröm...

Sverigedemokraterna och kulturen

I skuggan av FRA hamnade alla andra politiska debatter på efterkälken, vilket var tragiskt. 16 juni var det nämligen budgetdebatt i Göteborg, vilket ofta, tyvärr brukar vara lika spännande som att titta på en vägg där färgen torkar. I år blev det lite annorlunda. Den som är hågad kan ju själv lyssna på:

Sammanträde Kommunfullmäktige 2008-06-16

Kulturdebatten började med att Moderaternas Lennart Widing gick till angrepp mod SverigeDemokraternas kulturpolitik. Hos SD kan man nämligen hitta följande sällsamma formuleringar:

Musik, dans, teater och andra konstformer ska få offentligt stöd så länge som de ger uttryck för sund nordisk kultur och högre västerländsk civilisation. Här spelar Operan, Stadsteatern och Konserthuset en viktig roll. Dekadenta och destruktiva kulturyttringar kan inte räkna med något som helst stöd från Göteborgs kommun.

Som så riktigt sas i debatten skulle detta kunna varit plockat direkt från Tyskland och 30-talet. Något som SD:s Mikael Jansson påstod var en ren slump... Fan trot, sa Relling.

När man sedan blev pressade på vad man menade med ”dekadent kultur” så kom det efter många om och men något mumlande om att man inte gillade HipHop. Någon borde väl ha pressat SD närmre och frågat hur mycket Göteborgs Hiphop SD lyssnar på. Själva tanken på att t.ex. Blenda-Lars skulle representera en destruktiv kulturform är nämligen så fullständigt absurd. Sanningen är den att Göteborgs stad inte på något sätt stödjer hiphop-kulturen, trots att den är bland de främsta i landet.

På frågan vad man sedan ansåg vara ”sund nordisk kultur”, drog man fram stackars Astrid Lindgren som i egenskap av avliden författare tyvärr inte kan försvara sig mot smaklösheter.

Det ironiska i detta är ju att Astrid Lindgren själv drabbades av denna inskränkta kultursyn när hon själv började skriva. Pippi Långstrump betraktades nämligen av vissa kritiker som mycket destruktiv anarkistisk propaganda som underminerade barnens tro på auktoriteter.

I det samhälle som SD drömmer om finns ingen nyskapande kultur. I detta samhälle tillåts inga konstnärer att blomma ut.

Kulturen är ingen kanariefågel som sitter i en bur och kvittrar på politikernas befallning. Kulturen är en örn, som flyger högt i skyn för att slå ned på sitt byte; okunskap, fördomar och trångsynthet. Därför är det inte konstigt att det finns grupper i samhället som osäkrar sin revolver när kulturen kommer alltför nära.

Hoppsan!

Nu ger jag upp. Det vimlar av recensenter, tyckare och allmänt olidliga föståsigpåare och alla är de strålande överens. Jag saknar all smak när det gäller lättare sortens film.

Så tycker jag t.ex. att "Alien - Resurrection" är en utmärkt SF-film. Jag tycker om senaste Indiana Jones och jag gillade skarpt alla delarna av Matix-trilogin. Detta diskvalificerar mig förmodligen från allt form av tyckande i framtiden. Men med lättare film är det så att jag bara lutar mig tillbaka och njuter. Eller också njuter jag inte.

Det finns ytterligare en film där jag känner mig ensam i min uppskattning. Det är en liten anspråkslös rulle från 50-talet vid namn "Hoppsan!". Den är regisserad av Stig Olin och har Povel Ramel i huvudrollen som Hubert Yrhage – serietecknaren som drömmer om att bli schlagerkompositör. Detta får till följd att han skickar in små musikstycken till producenten "Darling Karlsson", i Douglas Håges gestalt. Samma "Darling Karlsson" som är en av de drivande krafterna bakom organisationen vilken bekämpar "serieeländet". Dessutom är Karlsson en skurk med Georg Rydeberg som sidekick. Tja – det är väl allt.

Ja, förutom att schlagern som Yrhage skrivit, heter "Sätt tulpaner i mossa till mor".

Och nu kommer det trevliga. Hoppsan! publicerades häromdagen på DVD, till det trevliga priset av 150:-.

Å andra sidan, varför lita på min smak. Det var en glädjefylld stund att se filmen igen.
Men lita på den förresten. Min smak alltså.

Usel Speedway – och bra.

Så kom då äntligen GP-tävlingarna i Speedway till Göteborg med allt vad det med för av strålande körning och sällsamma vurpor.

Förra gången vi hade GP här i Göteborg slutade det med fullständig katastrof. Regnet gjorde banan obrukbar och tävlingen fick ställas in. I går 24/5 var det nästan likadant. Solskenet och det goda vädret gjorde att beläggningen började bränna. Stora gropar uppstod. Cyklarna hoppade, skuttade och många åkte omkull – inte bara de mindre rutinerade, utan gamla rävar som Gollob och Hancock fick bita i kolstybben.

För Andreas Johnsson gick det extra illa och han fick lämna Ullevi per ambulans. Eftersom han klagade över smärtor i ryggen så tog man det varligt när ha skulle flyttas ... det såg ruggigt ut när man blockade fram "vaggan" ur ambulansen. Men det är ju enda säkra sättet att flytta någon som klagar över ryggsmärtor.

Det verkar ha gått troll i Ullevis banor. Hoppas bara man inser att Ullevi, trots allt, är perfekt för Speedway.

Alltsedan Fredrik Lindgren skrällde in i GP-tävlingarna förra året har han gjort ett sympatiskt intryck. Men resultaten har varit mer blygsamma. I går körde han något så fantastisk så man har inte sett maken sedan Tony Richardssons tid. Förutom en liten snöplig andra plats i finalen tog han full pott och 22 poäng - vilket gör att Fredrik Lindgren hamnar på en tredje plats i tabellen. Hoppas han kan försvar detta på övriga banor.

Och vem vill förmena Rune Holta en förstaplats? Denne norske polack har slitit och det blev en belöning för lång och trogen tjänst.

Man kan säga det var en polariserad tävling med bottennapp och flera fantastiska insatser.

Nu är det bara att längta till nästa år.

En rolig historia om Oscar Wilde

Hörde en historia om Oscar Wilde (via Stephen Fry:s podkast) som jag tänker försöka dela med mig av.

Oscar Wilde var, enligt uppgift, en lysande student vid Oxford. Förutom att han var med i estetrörelsen vars främsta inspirationkälla var prerafaeliterna. Förmodligen sa man inte "Less is more". Man sa "Jag är less på less" - om man nu hade talat svenska.

Som "Under-graduate" skulle ha vid ett tillfälle utsättas för en muntlig tentamen inför en grupp av språkunniga akademiska examinatorer. Ämnet lär ha varit nygrekiska, ett ämne Oscar Wilde behärskade till fullo.
Man ger honom en bibel, skriven på nygrekiska och ber honom simultanöversätta. Stycket han får är passionberättelsen med Jesu lidande på korset.
Oscar Wilde börjar översätta - perfekt och följande utspelas.

Tentamenexaminatorerna: Utmärkt Mr. Wilde
Oscar Wilde fortsätter läsa och översätta - högt.
T: Mycket bra Mr. Wilde, högsta betyg.
OW fortsätter.
T: Utmärkt Mr. Wilde... men ni kan sluta nu.
OW, tittar upp: Jag vill bara se hur det går.

Detta är den absolut roligaste historia jag hört. Jag ska spara den om någon påstår att jag saknar humor.

En bok som förändrar livet

Använder man en sådan pretentiös titel så borde det väl åtminstone vara en bok som innehåller djupa och sensationella livsvisdomar. En religiös bok eller någon med insikter om hur livet bör levas.
Men ack nej! När jag finner en bok som verkligen ger mig en utmaning, en bok som som jag känner att jag kan bruka, en bok som fördjupar mina övriga läsuppleveleser; Då är det en bok skriven av en engelsk komiker och ämnet är – verslära.

Komikerns namn är Stephen Fry och boken namn är ”The Ode Less Traveled” och ämnet är något så ovanligt som hur verser byggs upp av versfötter och versmått samt hur man bär sig åt för att få rim på alltsammans. Och eftersom Stephen Fry är engelsman så är hela boken inriktad på engelsk verslära, något som skiljer sig ganska radikalt från den svenska.

Ta till exempel det här med jamber och trokéer. Båda är tvåstaviga men jamben har betoningen på sista stavelsen medan trokéen har sin på den första. Rent rytmiskt så skiljer sig därför ordet ”Stolen” från ordet ”The Chair”. Fler trokéer i svenska med andra ord.

I förlängningen innebär detta att det är lättare att skriva versmåttet alexandrin på engelska men lättare att använda hexameter på svenska. Bara nu för att ta ett exempel ur högen och dessa högar är många.

Själv har jag saknat en enkel och smidig verslära för amatördiktare, på svenska. Det är kul att det nu finns en på engelska – i brist på annat.
Dessutom är detta en rolig bok. Den är rolig på det där infernaliska engelska sättet som man ser i serier som ”Svarte Orm” eller varför inte Woodhouse- serien som går på TV just nu. Den är också på vissa ställen så gravt oanständig att till och med jag rodnar.

Att den dessutom är en propagandaskift för de bundna formerna är ju bara trevligt, åtminstone för mig som föredrar detta framför den fria versen.

Den som känner någon plats för oss vers-nördar på nätet får gärna tipsa.

Lite skamlös reklam

Sverige – Europa - Världen

Annorlunda musikkväll på Röda Sten i Göteborg.

16/3 bjuds det på en annorlunda och mycket speciell musikkväll på Röda Sten.

De som delar scenen är Jan Hammarlund, Maja Elliott och Clas Kristiansson.

Jan Hammarlund
Jan har spelat och sjungit sedan 1966. 1972 kom den första skivan – Befriade från skolan. En LP som, för övrigt åtalades p g a FLAMMA STOLT, en protest mot Vietnamkriget.
Allt sedan debuten har Jan blandat eget material med andras. Bland hans egna sånger tillhör "Jag vill leva i Europa" (en sång som inte handlar om EU), "Valarna som sjunger" samt "Dem som vi behöver" de mest välkända.

Han har också presenterat många internationella visdiktare för den svenska publiken. Han introducerade Violeta Parra i Sverige och även Malvina Reynolds har nått en svensk publik via Jans översättningar. Jan har arbetat med så skilda artister som Turid, Frankie Armstrong och Daniel Viglietti.

Han är även en av de första artisterna som offentliggjorde sin homosexualitet, långt innan det var någon självklarhet att träda fram som bög.

2005 publicerade han sin visbok – Alla Mina Sånger och 2007 kom den senaste CD;n – Röda Linjen.


Maja Elliott
Maja Elliott är en av de mest etablerade artisterna i Europas alternativa musikliv. Efter att ha levt större delen av sitt liv på Irland och i England bor hon sedan ett par år i Göteborg.
Hon har tidigare arbetat med artister som Anthony and the Johnsons och Baby Dee.
Sedan tio år tillbaka är hon medlem av musikgruppen Current 93 men hon har också spelat med Steven Stapleton och hans grupp; Nurse with wound samt Will Auldham (Bonnie Prince Billy).
Innan hon tillfälligt lämnar Göteborg för en europaturné med Current 93 och Rickie Lee Jones som special guest, så kommer hon, denna enda kväll, att framföra sin egna musik. Det är gränsöverstigande sånger för röst och piano vilka blandar keltisk folkmusik med jazz och klassisk musik i en klangvärld som är välbekant men ändå Majas helt egna.
Stillsamt, vackert men med en substans som gör att det skiljer sig från det vanliga. En musik i gränslandet mellan Debussy och Coltrane.
Maja har bl.a. släppt skivorna Arabica (med Johnny Enquist) samt Eulogy. Hon kommer snart med CD:n Dreams of Elyssia.

Hemsida
MySpace
Med David Tibet och Current 93

Clas Kristiansson
Clas Kristiansson har funnits i Göteborgs visvärld sedan 1972. Han har arbetat som sångare, producent och med TV-produktion. Nu har han återvänt till visan som form och framför spaningar och samhällsfunderingar utifrån ett grönt perspektiv och med en klangvärld som har drag av såväl Karl Gerhard som Hasse&Tage.
Kupletter med en lätt krydda från jazzens värld.
Clas är också ägare av denna blogg. :)

MySpace


16 mars klockan 19.00 börjar det och entrén är 80:-. Närmaste hållplats är Vagnshallen Majorna

Det är dags att tänka nytt.

Något som har slagit mig den senaste tiden är allas vår brist på förmåga att tänka i nya banor. En ny tanke, ett nytt synsätt, ett nytt paradigm har oftast väldigt svårt att bli bemött utifrån sitt idéinnehåll. Oftast framförs kritik baserad på rena missuppfattningar ... eller för den delen medvetna missuppfattningar på grund av dold agenda.

Extra tydligt blir detta när debatten om den illegala fildelningen vandrar runt i en cirkel. Samma argument, samma missuppfattningar och samma lösningar presenteras om och om igen. Och resultatet blir en form av status quo.

Rapparen Timbuktu uttryckte problemet med fildelning mycket konkret när han sa att ”Nu har har vi uppfunnit hjulet. Hur ska vi kunna undvika att använda det?”

Så låt oss därför se rent praktiskt på musikens funktion i dag. Hur den har fungerat och hur den fungerar i dag.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas när Cornelis Wreeswijk slog igenom med ”Brev från Kolonin” - en händelse som kunde inträffa i mitten på 60-talet men som vore omöjlig i dag. Tittar man på hans första LP så upptäcker man raskt två saker – genialiska visor (tex. Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind) samt en total frånvaro av all avancerad produktion.

Det var Cornelis, hans gitarr samt tre tekniker/producenter. Förmodligen tog plattan bara två eller tre dagar att framställa.

Bredvid mig på mitt datorbord står just nu en Creative EMU – ett inspelningskort till datorn. Mjukvara har jag. Det enda jag saknar en en hygglig mikrofon. För en kostnad som understiger 5000:- kan jag alltså skapa en inspelningsstudio av samma kvalitet – om inte bättre – än när Cornelis spelade in sin första platta. Och jag är inte ensam. Alla som vill skapa och spela in musik har ekonomisk möjlighet till detta i dag. Och detta till en bråkdel av kostnaden.

Detta kan bara leda fram till en enda sak. Musikinflation. Vem behöver köpa en CD i dag när det vimlar av musik. Det produceras mer musik i dag en vad någon, någonsin kommer att kunna lyssna på. Det enda vi inte kommer att behöva i framtiden är skivbolag och skivbutiker. Däremot kommer vi att behöva promotionbolag för artister (så att man ska synas i musikmassan) samt platser där vi kan hämta eller lyssna på den musik vi vill ha. (typ Qtrax).

Låt oss gå tillbaka till 60-talet och se på var man kunde arbeta som musiker, och då speciellt som vissångare. Det vimlade av möjligheter. Varje liten restaurang och ölservering hyrde in någon trubadur som kunde underhålla gästerna. Och var man bara tillräckligt duktig så fick man möjlighet att spela en LP (en hägrande mål för alla ”lutfiskar”). Sålde denna LP bara tillräckligt väl så hade man in inkomst garanterad inkomst för ett eller ett par år framåt. Skivförsäljningen var den främsta inkomstkällan.

I dag är det tvärt om. Live-tillfällena är få men kan ge god inkomst. Musikfilerna är mediet som ska leda till de inkomstbringande speltillfällena. Att då begränsa spridningen genom att ta betalt för dem – antingen i form av CD eller nedladdingsbara filer á 10 kronor styck – är verkligen att spänna vagnen framför hästen.

Naturligtvis ska inte upphovsrätten försvinna. Men den ska förändras så den passar in i sin tid. Den privata distributionen bör vara fri. Den kommersiella ska kosta. Att därför, som STIM i dag föreslår, införa en nedladdningsavgift, kan bara leda till ett enda resultat. De musiker som bli berömda få spela offentligt kommer av ren överlevnad att vara tvingade att ställa sig utanför STIM.

Även branchorganisationer har svårt att tänka nytt.

Trånsynt socialdemokrati

Egentligen är inte problemet ens meningsmotståndare. Deras åsikter är oftast lätta att bedöma. Om det nu inte gäller den växande gruppen av fanatiska liberaler, som kan dölja vilken fnoskig åsikt som helst bara den kan rymmas inom det svårdefinierbara begreppet "frihet".
I Aftonbladet 2008-01-19 går Socialdemokratin med Marita Ulvskog till stort angrepp på SverigeDemokraterna och där har jag inga problem - tja förutom att dess medlemmar förmodligen inte är i stånd att ta till sig ett så komplext resonemang. Risken blir ju att man predikar för de redan frälsta. Men allt motstånd mot dumhet är bra och artikeln innehåller en mängd kloka och sakliga argument. Ett kort citat:

Sen inställer sig den mer principiella fråga som diskuterats i media den senaste veckan: kan man räkna människovärdet i kronor och ören, och vad får det i så fall för konsekvenser för vårt samhälle? Om man skulle göra motsvarande bokslut på andra grupper; funktionshindrade, pensionärer, cancersjuka, hur skulle vi se på det?

Bättre än så. kan det inte sägas.

Problemet är bara att man låser sig fast vid en gammal syn på problemets grundkärna, nämligen resonemanget om "Vi och Dom".

På partikongressen 1978 sammanfattade Olof Palme en stor del av socialdemokratins budskap med: ”Det får inte finnas vi och de – det finns bara vi”.

Det är detta som gör att SD kan skörda framgångar. De flesta människor vägrar att buntas ihop i ett enda stort kollektivt "vi". De flesta vill söka, och finna sin identitet och detta kan man endast göra genom att ställa sin egna person i förhållande till andra människor - oftast de som är olika en själv. På så sätt blir olikheterna en möjlig väg till att finna en egen identitet. Att förneka denna process är att plöja upp vägen för SD och andra politiska grupperingar som kan spela på människans osäkerhet och okunskap.
Vi måste erkänna våra olikheter men vi måste också lära oss att behandla våra medmänniskor med respekt, kärlek och ödmjukhet. Först i denna kontrast och i dessa mjuka värden går det att se vägen till ett varmare, lyckligare och mer kärleksfullt samhälle. Något som förmodligen är en mardröm för varje medlem av SverigeDemokraterna.

/Clas

Språkpoliseri

Jag har slutat bry mig. Slutat att irritera mig på språkfel och särskrivningar. En "brun hårig sjuk sköterska" får stå vid en "bar disk" hur mycket hon vill för min del. Bara jag slipper vara där.
Däremot blir vissa grodor ibland så löjliga att man inte kan låta bli att storskratta. Jag såg en DVD-film på "Gumperts" häromdagen. (Jo jag vet det heter något annat numer men för mig är boklådan i Nordstan, Göteborg ändå alltid Gumperts. Precis som leksaksaffären bredvid heter Alida Söderdahl.)
På baksidan kunde man ungefär läsa följande text.

"Denna film handlar om en katolsk präst, vilken är trött på livet. Han har nämligen till uppgift att arbeta som spirituell detektiv."

Kan tro att det kan bli jobbigt att gå omkring och vara trevlig och fryntlig hela tiden. Den som skrev baksidestexten är fel person på fel plats. Men grodan är vacker.

Vår (ytterligare) digitala framtid

Jag älskar P1. Det har inget med ålder att göra. Jag har lyssnat på P1 allt sedan det var den enda tänkbara kanalen. Jag är uppvuxen med allt från Dickie Dick Dickens till OBS. Jag tillhör tom med dem som protesterar vilt när man förändrar tablån. När goda program försvinner och andra, mindre goda, dyker upp.
Problemet är ju bara att man arbetar under dagtid. Det blir inte så mycket lyssnat då.
Därför är jag en av dem som omfamnar Podradio med största förtjusning. Att kunna ladda hem de program man vill lyssna på och sedan lägga dem i MP3-spelaren och kunna lyssna när man åker spårvagn genom Göteborg. Det är en fröjd.
Själv kände jag mig en smula irriterad när ”Vår grundade mening försvann”. I stället har vi fått två ganska identiska mediegranskande magasin; Publicerat och Medierna. Det sistnämnda har härom vecka en längre debatt om radions framtid. Naturligtvis försvarade man den ökade tramsifieringen av P1 ... men tack och lov kan man ju hoppa över dessa barnsligheter när man själv kan välja vilka program man ska hämta hem.
Jag får de radioprogram jag vill ha. Resten struntar jag i.
Och vill jag lyssna till musik finns ju alltid Last.fm- vilket jag upptäckt till min stora lycka häromdagen. Jag skriver bara in namnet på någon artist jag vill lyssna till; Fred Åkerström, John Coltrain eller Edward Grieg så väljer sajten den musik som man tror jag vill lyssna på. Det blir som melodiradio men skräddarsydd för mina egna behov.
Konventionella radioprogram lyssnar jag bara till som rent undantag.
Nu kan man ju bara hoppas att SR fattar att vi är några stycken som verkligen gillar podradio och behandlar mediet mindre styvmoderligt i framtiden. Framför allt önskar jag att kunna ladda hem ”Stil” och varför inte Dickie Dick Dickens igen. Ska man få tag i sistnämnda får man ju ge sig ut på de illegala fildelarsajterna och leta.

Liten Julbetraktelse

Det är fredag, 21 december och en kraftig bihåleinflammation har gjort det bästa att hålla mig i sängen. Julen närmar sig och julstöket vältrar sig på.
Då ringer telefonen. I andra änden är det en förtvivlad kvinna. Hon berättar om en man som ska skickas tillbaka till Serbien. Han har kommit hit för att få gifta sig men han kommer att skickas hem, lagom till jul, fullständigt ogift. Något har gått mycket fel. Kan jag ställa upp?

Jo, eftersom jag är ”förrättare med rätt att viga” så lovar jag att ta mig ut till den flyktingförläggning där mannen sitter inspärrad och dit hans blivande hustru har rest. Nog kan jag viga dem alltid.
Dagen efter har bihålan rättat till sig och jag tar mig till förläggningen. Jag möter några människor som blivit ganska tilltufsade i samhällets byråkrati. De vill inget annat än att leva ihop. ”Tack”, säger de. ”Tack för att du vill ställa upp”.
En borgerlig vigsel går snabbt och fem minuter senare är de gifta med varandra. Vi tar farväl, önskar varandra en God Jul, jag sätter mig i bilen och åker hem igen. Längtan efter gröt och skinka har fått en bitter bismak.

Senare på kvällen läser jag om Sören Krarup, dansk riksdagsman och företrädare för Dansk Folkeparti. I ett anfall av total julefrid vill han ogiltigförklara freden i Brömsebro 1645 och återföra Skåne, Blekinge och Halland till Danmark. Detta är samma Krarup som gjort det famösa uttalandet att muslimer: ”drivs av en ohygglig längtan att utrota andra människor”.
Och i Sverige har deras syskonparti agerat på kommunal nivå. Borås kommunpolitiker vill nämligen dra sitt strå till lasset. Man ha beslutat att ta emot fem stycken föräldralösa flyktingbarn. Om detta var alla partier eniga. Alla partier – utom SverigeDemokraterna som reserverade sig.

Trots allt – önskar jag alla som läser detta en riktigt fridsam jul.

Vacker Söndag

Jag kan inte hjälpa det ... nästan på gränsen till lyteskomik och sången kunde platsat i vilket dansband som helst. Men jag föll pladask:



Och jag älskade låten när jag var i tonåren

Min berusande bil

Det står en bil på min gata. Den drivs på en grogg av 85% etanol och 15% vanlig bensin. Och den är min.

Den har lyckats med något jag längtat efter – nämligen att minska mitt bidrag till växthuseffekten.

Den är inte perfekt. Ingen bil är perfekt. Den perfekta bilen finns nämligen inte. Även etanolen tär på miljön, men i jämförelse med min gamla Nissan blir utsläppen betydligt mindre.

Men den är bättre än gamla Nisse som enbart drack vanlig bensin.

Trots detta fylls spaltmetrarna i våra vanligaste tidningar med alarmrapporter kring etanolens skadlighet. I jämförelse med vad då, skulle jag vilja fråga? Och varför? Den är bättre än bensin men betydligt sämre än bilar som driva av vätgas. Men dessa finns inte ännu. Vi väntar ivrigt på att få tanka våra bilar med vatten som bryts ned till knallgas, som driver motorn och återigen förvandlas till vatten. Ett praktiskt kretslopp.

Men detta kräver ett grönare samhälle. Ett samhälle där ekologin kommer före ekonomin. Där det gröna tänkandet även påverkar våra vanligaste journalister så att de inser att etanol är ett steg på vägen men absolut inte målet.

Underskatta inte alliansen

"Regeringen tappar 1200 väljare om dagen"
Det är ingressen i en notis i dagens Aftonblad.

– Skulle de fortsätta att tappa väljarna i den här takten skulle de vara nere i 8–9 procent tillsammans i nästa val, säger en ledande expert.

Kanske man bör betänka att det är tre år kvar. Mycket händer på vägen dit. Alliansen har visat sin mest pragmatiska sida genom att börja med alla de reformer som sätter den "vanliga" arbetaren i ekonomisk knipa.
Man har förflyttat pengar från de som har det sämst ( pensionärer, funktionshindrade och arbetslösa) till de som har det bäst (slopad förmögenhetsskatt) och för att ingen ska klaga har man låtit låginkomstagarna fått behålla sin standard och vara tacksam för det. Det kan förmodligen bli värre men jag har svårt att föreställa mig hur.
Men det spelar ju knappast någon roll. Det är inte val förrän om tre år. Då är detta glömt och har man dessutom genomfört några lämpliga, mer humana, reformer så kan man förmodligen vinna ytterligare ett val.
Om nu inte en lågkonjunktur slår till. En sak är att förändra samhället när allt går bra är inga problem men att styra upp ett samhälle som håller på att gå överstyr är värre. Man har misslyckats med detta två gånger. Låt oss slippa en tredje.

Shop until you drop

Att läsa vad andra tycker om Sverige kan vara nog så upplysande. Ibland kan man ju bli hemmablind. En av mina favorittidningar på nätet är The Local som ger svenska nyheter på engelska. Ja, nyheterna är kanske inte så speciella men vad som är intressant är kolumnisterna. De ger nya aspekter på gamla problem.

Häromsistens (13 nov) var det en artikel "Please can I return this husband" som visade hur konsumismen slår även på äktenskap och förhållanden. Att byta partner är inte värre än att byta soffa.

Det må var hur det vill med den saken. Artikeln andas av en ganska unken dubbelmoral; "Dom där (vi svenskar) lever så lössläppt. Tacka vet jag Italien."

Men artikeln innehåller något som bör citeras, nämligen:

"Another shopper explained that she loves the flexibility and choice offered by H&M: "If there was not a store like H&M, I may only be able to afford one designer jacket. Now I can have several. Even if I never wear a purchase, it is always nice to know I have the option."

Alltså. Även om jag inte använder kläderna jag köper så vill jag kunna ha rätten att köpa en designjacka. Man kan fråga sig varför inte personen lägger sina pengar direkt i klädåtervinningen.

Det är dags att sluta leva för att konsumera. Det är dags att börja köpa det vi verkligen behöver.

Om sanningen ska fram - även i GP

Varför ägnar man sig egentligen åt politik?

I mitt fall var svaret ganska enkelt. Jag läste i tidningarna om det ena enfaldiga beslutet efter det andra, i nämnder och kommunala bolagsstyrelser. Jag tyckte det liknade skrutt och tänkte ilsket: "Det där kan väl jag göra bättre"´. Sagt och gjort. Jag började lära mig spelreglerna och blev medlem i det enda tänkbara partiet: MP. Jag fick en ersättarplats i en nämnd som tar hand om skolbyggnader, vilket var en nog så nyttig skola.

Senare blev posten som ledamot i Kulturnämnden ledig och till min stora glädje så blev jag vald av MP:s medlemmar. Det var bara att kasta sig i vattnet och klara upp situationen.

Då hände det märkliga. Tidningarna skrev om oss och om våra beslut. Man kunde läsa att vi gjort de mest märkliga saker. Att vi frossade på skattebetalarnas pengar och att vi inte ens visste hur man ska bära sig åt när man röstar. Det märkligaste var dock att allt detta var påhittat. De artiklar jag tidigare läst och som gjort mig högt förbannad, de handlade nu om mig och om de beslut jag skulle ha fattat. Och allt var påhitt. Det är som att ha ett extra jag som lever i någons slags såpopera och denna persona gör en massa underligheter - enligt tidningarna - och dessa ska jag försvara.

- Hur kan ni fatta så konstiga beslut, frågar vänner? Att sedan förklara att vi inte alls gjort som det står i tidningen tar lång tid och är mycket påfrestande.

Det senaste påhittet dök upp 20/11 i GP. Enligt detta skulle vi inte ens veta hur man rekryterar en ny kulturchef. Naturligtvis vet vi det. Det har rekryterats många chefer genom åren. Den som är nyfiken kan ju alltid ta en titt i Lennart Widings blogg.

Tack och lov att det finns kanaler där den riktiga historien kan berättas. Om nu sanningen ska fram.

Med skammens rodnad

Oj. Är det 16 år sedan jag fick se webben första gången. Det var vännen Rudolf som visade upp en flimrig skärm och året var 1991.

- Titta här, sade han. Här har du text. Och så kan man klicka på vissa ord så kan man komma till andra dokument.

- Så trevligt, sade jag. Ska vi gå och fika nu.

Jag kunde inte för mitt liv fatta vad som var så revolutionerande med detta. Det dröjde till 1993 och webbläsaren Mosaic innan jag fattade vitsen med det hela. Då fastnade jag för första gången i nätet (ursäkta ordvitsen) och levde med HTML-programmering i ungefär ett halvtjog med år.

För det är ju så nätet funkar. Man hittar något man inte förväntar sig och sedan fastnar man där. Jag minns det år jag enbart satt och spelade WOW – men det gick över.

Nu är det Facebook som webbklistret.

Inget speciellt med det – ungefär som att gå på en stor fest och upptäcka att man känner mängder med folk.

Vad jag däremot gillar med Facebook är alla dessa applikationer som man kan lägga till och ta bort på sin sida. Ni kan ju te.x. se vad jag lyssnar på – om nu någon undrar.

Det är ungefär som man har ett litet rum att inreda där man kan visa vänner och bekanta vad man tycker om.

Annars är revolutionen total och det har skett på bara 15 år. Datorn är fylld med favoritmusik, alla digitala bilder jag tagit de senaste åren. Jag kan mejla, chatta eller ha kontakt med mängder av människor, vilka alla har nätet som mötesplats.

När jag sitter på ålderdomshemmet kommer barnbarnen och hälsar på och för dem får jag berätta att jag är äldre än SVT och när jag var barn fick man ansöka om telefon hos Televerket och ansåg detta verk att man hade behov av en telefon så kunde man få låna en telefon och bli tilldelad ett telefonnummer. Att få den installerad tog däremot upp till ett halvår.

Min morfar fick uppleva bilens födelse, mina föräldrar radions genombrott och jag har sett både TV och Internet. Vad blir nästa steg. Jag vet bara att det blir inget jag förväntar och att jag förmodligen kommer att fastna i det.

"Storebror ser dig", så löd utropet till oss alla som växte upp med Orwells 1984 (Skriven 1948). Och visst ser Storebror mig. Både här på nätet och ute i verkligheten. Å andra sidan så oroar det inte mig. Med alla miljarder medborgare här på jorden så skulle det vara förvånade om det offentliga skulle just snöa in på en 50+ undersköterska från Göteborg. Känner mig knappast subversiv längre.


Vad som däremot stör mig är "lillebror" som springer omkring med mobiltelefon med inbyggd kamera och filmar mig utan att jag vet om det. Sedan plockar man ut adress, telefonnummer och inkomstuppgifter från digitala arkiv på nätet och plötsligt har min granne ett helt litet arkiv kring mig och alla mina vänner.

Nu kommer även mellanbrorsan och knör sig på. Det verkar som om våra communities som Facebook och liknade bearbetar våra profiler för att kunna förse oss med riktad reklam. För min del är detta lätt att komma runt. Jag använder Firefox. Det har jag gjort länge. I Firefox kan man använda sig av små extra program som kallas "tillägg". Mina bästa tillägg är "Adblock" och Adblock Filterset". Jag har inte sett en enda annons på flera månader. Det är så skönt.

Problemet är att numer börjar sajter bekämpa detta genom att spärra Firefox. Du kommer helt enkelt inte in om du inte har rätt nätläsare. Detta är något som får mig att dra på smilbanden. Så enbarmligt korkat. Det finns miljarder webplatser på nätet. Är det någon som hindrar mig så går jag någon annan stans. Snart är webben 15 år. Att man inte på den tiden ens lärt sig det mest rudimentära kring hur mediet funkar.

Det vet lillebror - och det oroar mig.

Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd.

Så skrev Verner von Heidenstam vid Gustav Frödings bortgång. Förhoppningsvis i ett anfall av dåligt samvete efter det bristande stöd man visade när Fröding blev ställd inför rätta med dikten En Morgondröm.
Men Fröding och Heidenstam är borta och i år har ytterligare tre konstnärer följt efter: Hoppas de alla kan sitta i poeternas speciella himmel och inspirera varandra.

Povel Ramel
Var Povel Ramel verkligen poet? Var han inte bara en underhållare, en glad gubbe med ett lyckligt piano.
För mig var han en diktare av sällsamma dårdikter, insiktsfulla visor och en aldrig sinade källa av ren musikalitet. Det finns inget typisk ”Povelskt”. Han lånade från allt och alla, återberättade och gav det sedan en mycket speciell klang som var hans egna, högt personliga. Jag saknar. Oändligt.

Lars Forsell
En av de första diktare jag lyckades närma mig, förstå och njuta av. Han vågade vara enkel men han blev aldrig förenklad. Han sökte sig djupt ned bland poeter som ex. W. B. Yeats men han kunde också skriva en schlager när han så önskade. Han var fransman, svensk, irländare och sprudlande.

Evert Taube beskrev honom med orden:
Då fick man höra en ny musik!
Han blandar lockrop och vreda skrik!
Ja, både ilsken och kärleksrik
var denna främmande fågel.

Ingmar Bergman
Året var 1977 och TV visade Sjunde Inseglet. Det var som ett knytnävsslag. Döden som allsädes närvarande. Gycklarparet som lyckas undkomma. Men... tänkte jag när filmen var över... de unkom ju inte. De lyckades ju bara uppskjuta det oundvikliga ett tag, några år.
Hur ska man kunna leva vidare i en sådan vetskap:

Döden: Har du tappat intresset för vårt spel?
Antonius Block: Tappat intresset? Tvärtom.
Döden: Du ser ängslig ut. Döljer du något?
Antonius Block: Ingenting undgår dig, eller hur?
Döden: Ingenting undgår mig. Ingen undgår mig.

Att förlika sig med det man inte kan påverka är nog en av de svåraste erfarenheterna en människa kan göra. Och i överförd bemärkelse det postmoderna samhällets stora förbannelse.

Tre poeter med olika uttryck. Tre poeter som lärde oss något om oss själva.Har konsten något högre syfte så är det väl detta.

Sedan kan man ju spekulera i vad som skulle ha hänt om Ingmar Bergman någonsin gjort slag i saken och skrivit en film baserad på Povel Ramels Gräsänklingsblues.

Mitt i sommarens nyhetstorka går två förvirrade hjärnor i kamp på DN:s debattsida. Bo Strömstedt och Björn Ulvaeus försöker genom allmän förvirring debattera frågan om vi ska ha lagstiftad religionsfrihet i Sverige. Och i så fall varför? Eller varför inte.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=672789

Förbundet Humanisterna med Ulvaeus i spetsen tycker att det räcker med de övriga friheter vi har i form av åsiktsfrihet, yttrandefrihet etc.

Vad Strömstedt tycker begriper jag inte över huvud taget. Hoppas han förstår det själv.

Jag har svårt att förstå hur man samtligt kan hävda åsikten om ett sekulariserat samhälle och ändå hävda att den religiösa uppfattningen inte ska ha någon form av juridiskt skydd. Sekularisering innebär att religionen inte skall kunna påverka de politiska processerna, något jag anser sunt och bra.

Därför måste religionen skyddas av lagstiftning – eftersom den inte kan påverka samhället. Så enkelt är det.

Ulvaeus fyller därefter på med ett antal berättelser och exempel på hur man missbrukat religionen, såväl från den kristna som muslimska sidan. Kontentan är emellertid att inga av dessa exempel visar på begångna brott. Man kan inte visa upp ett enda exempel på frikännande domar med hänvisning till religionsfrihet. En mängd dumheter – javisst men inga regelrätta brott.

Jag skulle också bli mycket förvånad om vi lät brottslingar gå fria med hänsyn visad till deras religiösa uppfattning. Skulle detta, mot all förmodan inträffa kanske jag skulle ställa mig på Humanisternas sida. Fram tills dess så anser jag att människor med någon form av religiös uppfattning måste ha en lagstadgad rätt att uttrycka den.

Sport och idrott är förmodligen det tråkigaste jag vet. Jag säger inte att ishockey är trist. De som gillar hockey njuter förmodligen men själv anser jag att det är ungefär lika kul som att glo på en vägg där färgen torkar.
Men det finns ett undantag - Speedway. För mig är all annan sport bara ersättning för Speedway. Fyra förare, fyra cyklar och fyra varv runt en bana. Och det är så spännande att man baxnar.
Närmre vagnskapplöpningarna i det gamla Rom kommer vi inte i modern tid.

Och så inträffar katastrofen...

Vargarnas Kenny Olsson råkar ut för en olycka. En olycka så vidrig att han avlider. För den som älskar Speedway är detta det mest vedervärdiga som kan inträffa. En ung människa dör i förtid, en annan förare är skyldig och få bära skulden hela sitt liv. Sist och minst; sporten får en fläck på sin flagga. Livet är ibland outsägligt vidrigt.

Självklart måste reglerna ses över. Självklart ska sargen bli mer säker och självklart ska strängare regler införas. Förare som t.ex. Nicki Pedersen måste inse att det är på smidighet, skicklighet och intelligens man vinner lopp. Inte genom att skapa olyckor. Som nu senast i på GP-tävlingarna Eskilstuna. Det förvånade mig att han inte blev avstängd.

Vi som älskar Speedway gör det inte för att vi gillar olyckor. Vi älskar Speedway på grund av förare som Tony Richardsson och Jason Crump som vinner på skicklighet.
Vi gör det därför att vi älskar att se förare som Fredrik Lindgren gå från reservplats till bronsmedalj. Men inför olyckor och skadade förare känner man bara ilska, sorg och irritation.

Därför är det med avsmak man läser en sportreporter som Lasse Anrell när han reagerar med ryggmärgen och kräver ett totalförbud. Att gråta krokodiltårar offentligt är såväl smaklöst som hycklande.

Dessutom finns det ett klassperspektiv. Inom idrottsvärlden finns det fina sporter med mycket pengar. T.ex. golf och tennis.
Det finns också sporter som har ont om pengar och där publiken oftast kommer från landsbygden. Speedway och bandy är två exempel.
Svensk journalistik tvekar aldrig att ge sig på denna grupp, förmodligen därför att man tror sig kunna göra så men en stark mediaindustri i ryggen. En mediaindustri som man bara har tillgång till om man äger ett välbetalt arbete i en storstad. Då kan man kosta på sig att sparka nedåt och hyckla med tårar.

Tur att man inte gillar någon annan sport. Då skulle man väl få hjärtinfarkt av alla inkompetenta sportjournalister.