Clas gröna blogg

Lilly the Pink

2011-10-03T21:50:00.000+02:00

Hennes namn var Lydia Estes Pinkham och hon föddes 1819 i Lynn, Massachusetts. Föräldrarna var Kväkare och 1843 gifte hon sig med en skomakare. De fick fem barn.
Lydia blev vad man i dag skulle kalla en "klok gumma". Hon sålde sina dekokter och brygder. Mest berömd var "Lydia Pinkhams Vegetabiliska Förening". Detta var en brygd avsedd för "Kvinnliga Besvär". Det var dessutom en stor succé. Lydia Pinkham´s Vegetable Compound, som den egentligen hette, hjälpte kvinnor genom menstruation och klimakterium och detta i en tid då detta var något man inte talade öppet om. Lydia uppmanade dessutom kvinnor att skriva till henne för goda råd. De fick alltid svar. I bland fick de också broschyrer i de ämnen som låg Lydia varmt om hjärtat: Slaveriets avskaffande och kvinnors lika rättigheter.

Lydia Pinkham var också den förste att sätta reklam i system. Hon fyllde dagstidningar och veckomagasin med samma reklamaffisch, prydd av en bild av henne själv samt den modesta rubriken "Världens bästa botemedel".

Detta var på den tiden då patentmediciner inte behövde någon innehållsförteckning. Vad många därför inte hade en aning om var att brygde innehöll 20% ren alkohol. Men den räknades ju som medicin, inte som dryck.
Ända fram till 1906 var den därför mycket populär i nykterhetskretsar. Efter detta datum var all producenter tvingade att ange alkoholstyrka i såväl mat som dryck.

En tidigare olägenhet var att Lydia Pinkham avled 1883. Detta hindrade dock inte henne från att fortsätta besvara brev med frågor om de flesta kvinnliga problem. 1905 avslöjade dock The Ladies Home Journal att breven besvarades av en flitig stab av skrivbiträden, utrustade med standardmallar.

Däremot gick det bättre efter 1920 då alkoholförbudet lamslog USA. Lydias brygd räknades fortfarande som medicin och kunde säljas fritt. Det var i detta sammanhang man brukade sjunga en hyllningsvisa till dess uppfinnare som döptes om till Lilly the Pink. Verserna var minst sagt obcena.

1968 "tvättades" texterna och spelades in på skiva av "humorgruppen" The Scaffold. Det blev en mycket intressant inspelning. I bakgrundskören kan t.ex. höras Elton John, som då var helt okänd. Dessutom sjung han tillsammans med Graham Nash som var betydligt mer känd från sin til i The Hollies. Jack Bruce spelade bas och i gruppen ingick även Mike McGear vars riktiga efternamn var Michel McCartney. Jo han hade en bror som hette Paul i förnamn.

Så stängs en dörr

2011-09-28T06:42:00.000+02:00

Det är lika bra att erkänna; Jag hade fel!
I min enfald trodde jag att en öppen debatt och kunskap skulle vara ett sätt att bekämpa nynazismen / rasismen / högerpopulismen. Vad jag inte räknat med var den fanatism som präglar dess företrädare, en fanatism som gör att man bryter alla underförstådda regler för hur en debatt ska bedrivas och i stället ser sig som en upphöjd upplyst elit, vars enda syfte är att upplysa en omgivningen att vi står inför randen till ett stup.

Förmodligen kommer det en dag då dessa personer ser vad deras fundamentalism ställt till med, men fram tills dess får de leka i sin egna sandlåda. Här släpper jag inte längre in dem. All trafik modereras numer och jag släpper bara igenom den inlägg som jag anser för debatten vidare.

I förlängningen ser jag bloggen som en del av mitt hem och på samma sätt som jag väljer mina gäster till hemmet så väljer jag mina gäster i bloggen.

Jag beklagar åtgärderna men mitt liv är för kort att kastas bort på trångsynta, fördomsfulla rasister.

Våldet breder ut sig - men var?

2011-09-22T02:11:00.000+02:00

FRIA granskar: Flest våldsbrott i Centrum och Majorna | Göteborgs Fria

Häromdagen återfanns en mycket intressant artikel I Göteborgs Fria. Man hade gjort den undersökning som journalistkåren borde ha gjort för länge sedan. Man hade undersökt var i Göteborg det begås flest våldsbrott. Svaret var överraskande Centrum och Majorna.

I Majorna anmäldes 14 000 brott per 100 000 invånare år 2010 och i Centrum anmäldes ungefär 12 000 brott per 100 000 invånare. Det kan jämföras med att siffran är 2 365 i Backa och och 2 997 i Gunnared.

Det begås alltså 4 gånger så många våldsbrott i Centrum - en stadsdel med 80% infödda svenskar.

Nu väntar jag bara på att det ska dyka upp debattörer som med dessa siffror som grund kommer att hävda att svenskar är mer brottsbenägna än invandrare. Jag förväntar mig också att media letar upp personer som bor i Centrum och som funderar på att flytta till Backa för att komma undan våldsbrottsligheten.

Eftersom detta förmodligen inte kommer att inträffa så kommer jag att dra slutsatsen att jag lever i ett samhälle med strukturell rasism.

Tankar kring migration

2011-08-03T08:25:00.001+02:00

När jag var ungefär 15 år fick jag en present av mina föräldrar. Av orsaker som jag fortfarande inte förstår hade de köpt en super8-film med Hoppalong Cassidy. Den var i svartvitt och helt stum. Såhär efteråt kommer jag bara ihåg en spektakulär scen med en bro som sprängdes.

Men! Och detta var det viktiga. Den kunde visas på vår projektor och jag kunde se den när jag ville och hur många gånger som helst. I ett läge där det bara fanns en enda TV-kanal var film ett ovanligt mediu. För att få se någon film över huvud taget fick man resa från Frölunda in till centrum. Det kostade pengar och ändå inte bestämma när jag ville se en film eller ens var jag kunde se den.

Hoppalong Cassidy kunde jag bestämma över själv.

Några år senare började de första videobandspelarna dyka upp. På den tiden hade jag rensat bort allt vad TV heter ur mitt liv så det var ingen större grej för min del men några år senare hade jag både tv och video och den lilla film-hamstern dök upp. Jag spelade in det mesta som gick på TV och köpte väl en och annan film. Bokhyllan fylldes snabbt av videoband. Ett utrymme som krymptes när DVD dök upp.

Men fortfarande så tog filmerna plats. Kan kunde i och för sig ha slängt de otympliga fodralen och lagt all skivor i plastfickor men sådant hade känts slösaktigt. Bättre då att vänta.

Lösningen kom i februari 2011 då vännen D dök upp med en ovanligt lyxig present; En 2 GB hårddisk proppad med filmer. Jag kopplade hårddisken till datorn men upptäckte raskt att det var inte bästa platsen för film och popcorn.

600 kronor fattigare kom jag hem med en bra mediaspelare från Kjell&Co (Den reklamen bjuder jag på). Den var enkel att koppla in och nu satt jag i min egna fåtölj och njöt av de filmer jag hade på hårddisken: Det var då jag fick en idé.

Alla dessa DVDfilmer som invaderat mitt hem. Vissa borde inte finnas där – de ska jag sälja på loppis. Andra kan stå i ett skåp där de inte skämmer. Men hur skulle jag då kunna se dem i TV? Från hårddisk naturligtvis. Men hur få dem över dit?

Jag forskade och glanade. Frågade och undersökte. Det blev ett program kallat Magic DVD Ripper. Jag vet inte om det är bäst men någon gång ska man ju bestämma sig. Och 250:- är ju inte så dyrt.

Sedan återstod arbetet med att föra över DVD till hårddisk men det sköter datorn med lite övervakning. Förmodligen måste jag även köpa ytterligare en hårddisk men det är ju en värdslig sak.

Det är en lång väg att gå från en första film med Hoppalong Cassidy till en liten fil på en dator. Var nästa generation ska landa kan jag bara spekulera i men 2000 filmer på ett mikrochip kanske eller en gemensam server för hela bostadsrättsföreningen?

Åkesson och den dubbla moraliska bokföringen

2011-07-29T18:14:00.000+02:00

Det är knappast någon hemlighet att jag är en del av den gröna rörelsen. Jag är medlem i ett parti som förutom ett föredömligt miljöarbete strävar efter en holistisk solidaritet med allt som lever och andas. Detta är inte helt oproblematiskt och led ofta fram till avgöranden som kan tyckas märkliga i ett kort perspektiv.
Det är även problematiskt eftersom det finns delar av den gröna rörelsen som knappast kan sägas vara en del av det demokratiska samhället.
Jag tänker t.ex. på vissa veganska nätverk, vilka tar till rena maffiametoder för att stänga butiker där man säljer varor från djurriket - t.ex. pälsaffärer och charkuterier. Förhoppningsvis begriper de flesta att dessa grupper inte på något sätt är symptomatiska för den gröna rörelsen och att även miljöpartister tar avstånd från krossade fönsterrutor och spraymålade butiker.
Att beskylla MP för dessa handlingar är lika smart som att beskylla KD för de bombningar som utfördes av IRA eller, för den delen att beskylla Vänsterpartiet för de handlingar som utfördes av Baader-Meinhoff.

Att kollektivt skuldbelägga grupper för enskilda personers handlingar leder alltid fel. Därför har Jimmie Åkesson för en gång skull rätt när han i Fredagens GP skriver: "Ohederligt att koppla oss till terroristen". Att skuldbelägga SD för en handling av en terrorist är som att skuldbelägga Vänsterpariet för upploppen, här i Göteborg, för tio år sedan.

Hade Åkesson bara hållit sig till detta så hade det inte varit något problem men någonstans i mitten av artikeln plumsar han rakt ned i fördomarna och rasismens träsk.

Visst kan politiska och religiösa ideologier vara skuld till terrorism, men då är det också just dessa våldsideologier som skall pekas ut och inga andra.

Han vägrar definiera vilka ideologier han menar eller vem som ska definiera när dessa ska betraktas som skyldiga. Tidigare har han däremot uttalat sig i termer av "Islam som det stora hotet mot Europa" så låt oss som en hypotes utgårt från att det är dessa han menar.

Och låt oss också utgå från att orsaken står att finna i fanatiska muslimers bombdåd.
Vi hamnar då i exakt den situation som Åkesson ber oss undvika. Vi kopplar en viss grupp till en enskild persons galningsverk.
Vill SD tas som ett seriöst parti så får man sluta att använda dubbel etisk bokföring - en moralisk mall för muslimer och en annan för högerpopulister.

2011-06-14T09:26:00.000+02:00

Jag är på Stadsbiblioteket. Här i Göteborg. Och jag beslutar mig för att besöka Herrarnas. Jag gör det man gör och går ut igen. Strax utanför ligger en muslimsk man på knä. Han ber. Jag blir både bekymrad och glad. Bekymrad därför att jag tycker att det borde finnas bättre ställen för bön. Glad därför att jag upplever ett samhälle som gått framåt.

Jag är 58 år gammal. Det är ungefär 50 år sedan jag första gången såg en svart person i verkligheten. Muslimer, eller Muhammedaner som man sa på den tiden, var något ytterst exotiskt, något som bara fanns i länder så långt borta att man knapp hört talas om dem.

Jag brukar tänka att jag växte upp i ett Peer Gynt-land. För mig är Peer Gynt historien om människan som har blandat ihop begreppen ”att vara sig själv” med ”att vara sig själv nog”. Göteborgaren under tidigt 60-tal var detta - sig själv nog.

Det räckte med att någon kom från Borås för att personen skulle betraktas som lite udda och konstig. ”P-bönner” kallade man dem eftersom deras bilar hade registreringsskyltar som började på P. Och det visste man ju hur dessa var. Rika bönder från Västgötaslätten som kom till Göteborg bara för att lura oss hederliga stadsbor på pengar.

Världen var full av konstiga minoriteter vars största fel var att de försökte göra sig till. Den lilla världen, här i Göteborg, utgjorde en mall. Så ville att resten av världen skulle fungera. Även om det inte sas rent ut så var undermeningen att: ”Om bara världen bestod av göteborgare så skulle det inte bli några krig.” Helst då sådana som hejade på blå-vitt.

Det är klart att det fanns folk från andra länder; Finnar tex. men det visste man ju hur de var. De söp och slogs med kniv.

Sedan fanns det jugoslaver men de var lata och kom bara hit för att leva på sjukkassepengar.

Och då har vi inte talat om homofilerna. Dessa talade man helst inte om. Om de bara kunde sluta vara ”sådär”. Homo var nämligen inte något man blev. Det var något man valde att vara.

Negrer var något man hade i USA och de ställde mest till besvär. Fast eftersom de var från Amerika så var det ju inte så konstigt. Amerikanare var ju så överdrivna och gapiga. Ungefär som tyskar … eller norrmän, vilka alltid skulle skryta med vilket bra land de bodde. Kunde de inte åtminstone försöka vara lite som vi i Göteborg? Fast inte som de som jobbade i hamnen. De söp och slogs. Och inte som de i Örgryte. De var ju så fisförnäma.

Jag tänker på mannen utanför Stadsbibliotekets toalett och tänker att jag föddes i en mycket trång värld. En värld där alla skulle vara konformistiskt lika. Nu lever jag i en öppnare värld där vi har kommit mycket närmre detta att ”vara sig själv”.

Och hur många argument jag hör, som propagerar för ett mer slutet och ignorant Göteborg, så vet jag; Jag har hört det förut. Men då gällde det inte muslimer. Det gällde folk från Borås.

Barnuppfostran och liberalt hyckleri.

2011-06-13T03:17:00.000+02:00

Det är som vanligt samma glädje, varje gång en artikel av Nina Björk dyker upp i DN. Nu senast 12juni då hon tog tankar från den amerikanske juristen ochförfattaren Amy Chua som utgångspunkt för ett resonemang kring begreppet instrumental barnuppfostran.

Amy Chua har skrivit en uppmärksammad bok om vikten av sträng och strikt uppfostran och hur detta kan leda till ett lyckat och framgångsrikt liv.

För de flesta är detta ett mardrömsscenario och personligen betraktar jag hennes agerande som en form av barnmisshandel. Eftersom detta är något som de flesta, förhoppningsvis, kan stämma in i så blir artikeln mer intressant om man skärskådar den som verkligen är poängen hos Nina Björk:

Så för varje hjärta som känner sorg över skildringar av hur man reducerar en människas hela potential, hur man tar ifrån henne den glädje inför andra människor, inför vänskap, arbete, musik och liv som bara är sitt eget mål – för varje sånt hjärta finns bara en väg att gå: ett politiskt ifrågasättande av konkurrens som grund för vad som egentligen skulle vara en gemenskap, det vill säga ett samhälle.

Man skulle också kunna uttrycka det med Kants berömda kategoriska imperativ:

Handla så att du aldrig behandlar människor som medel utan alltid som ändamål.

Man kan också kalla detta för den sekulära människans gyllne regel.

Tänk om vi kunde leva upp till detta. Så enklare och bättre världen då skulle bli. Frågan är då naturligtvis varför vi avstår från en sådan enkel regel och och enligt mitt sätt att se på saken finner man en lösning i det liberala samhällets inbyggda hyckleri.

Å ena sidan så bejakar det liberala samhället det kategoriska imperativet. Å andra sida bejakar man samtidigt det kapitalistiska samhällets krav på konkurrens. Hur gärna man än vill så går den ekvationen inte ihop.

I ett liberalt samhälle blir människan blir ett instrument för tillväxt. Inte något som är värdefullt i sig. Och ser man människor som medel så blir det också legitimt att indoktrinera sina barn till elitmänniskor.

Visioner och jubileum

2011-05-27T10:14:00.000+02:00

Något jag saknar från tiden som ledamot i kulturnämnden är de diskussioner jag hade med Ted Hesselbom, chefen för Röhsska Museet. Vi var oftast inte överens i sak men nästan alltid i längtan efter visioner och drömmar och vi hade båda siktet inställt på en framtid, långt bortom de polititiska mandatperioderna.

Hans optimism och driv gjorde att man sögs med och kunde tro på en framtid med blommande kultur. Jag fick en flashback när jag läste hans tankar om hur Göteborg ska fungera2021 när vi ska fira 400-årsjubileum. Det finns naturligtvis detaljer där jag ställer mig en smula förundrad – som t.ex. att bygga en konstgjord sjö mitt i Göta Älv men i huvudsak har han ju helt rätt.

Ska vi fira Göteborg, och det måste vi göra, så måste man ha gränslösa visioner. Det har Ted och jag hoppas hans optimism sprider sig bland alla som planerar vårt jubileum.

Själv minns jag hur jag var 18 år när Göteborg firade 350. Den kvällen slutade klockan 5 på morgonen för mig. Jag satt i spårvagnsspåren vid Kungsportsplatsen och drack whisky. Det ska jag nog göra om 10 år igen, men jag hoppas att staden bjuder på ännu mer än detta.

Tiden tog slut i går

2011-05-25T05:57:00.000+02:00

Så provar vi nya sätt för publicering. Min senaste visa heter "Tiden tog slut i går" och är en kärleksvisa.

Strax steg solen upp igen
snuddar vid ditt hår
Sov så nära mig, min vän
värm mig med ditt lår
Du vilar så lätt på min arm
Tiden läker alla sår
Snuddar din barm
Tiden tog slut i går

Solens första strålar
Smeker daggvåt äng
Ljuset också målar
våran dubbelsäng
Du vilar så lätt på min arm
Tiden läker alla sår
Snuddar din barm
Tiden tog slut i går

Bortom tall och granar
Hörs det skrål och skrik
Vi det bara anar
När sommaren är rik
Du vilar så lätt på min arm
Tiden läker alla sår
Snuddar din barm
Tiden tog slut i går

Med hjälp av enklaste teknik har jag spelat in den och lagt ljudfilen på Soundcloud. Detta är ett litet experiment för att se om ljudet går att använda i min blogg.

Tiden tog slut by clas-1

Nu är det dags att gå in i en studio och göra en "riktig" inspelning :)

Det var sämre förr

2011-05-17T07:45:00.000+02:00

Så börjar det återigen dyka upp insändare, denna gång i DN, om hur mycket bättre det var förr. Då speciellt inom äldreomsorgen. Det finns även partier som t.ex. SD som använder detta som argument. Man hävdar att Sverige var ett betydligt rikare land på ex. 70-talet och därför hade vi också bättre äldreomsorg. Det är dags att punktera den lögnen. Det var verkligen inte bättre förr. Det var betydligt sämre. Åtminstone om du var gammal och sjuk.

Långt in på 80-talet fanns det nämligen något man kallade ”långvård”, en form av förvaring som inte ens går att jämföra med den äldreomsorg man har i dag. Var du gammal och sjuk hamnade du där. Ofta fick du dela rum med upp till fem andra patienter i samma situation. Den som hamnade på långvården fråntogs alla personliga tillhörigheter. Man fick i princip behålla såpass mycket som kunde rymmas i nattduksbordets låda. Du hade inga egna kläder, inga möbler, tavlor eller liknade. Automatiskt sattes man på en blöja och den byttes vid bestämda tider 2 gånger om dagen – oavsett om den var våt eller inte. Toalettbesök kunde man glömma.

Det fanns något man kallades servicehus eller ålderdomshem men för att bo där måste du vara såpass frisk att du kunde klara dig själv. Allt detta ändrades genom den s.k. Ädelreformen som kom 1992. Vårdtagarna skulle ges ett värdigt liv

Där jag själv arbetar är det naturligtvis inte perfekt. Den perfekta äldreomsorgen finns nämligen inte. Men vi jobbar på det. Alla har en egen lägenhet (ett eller två rum + toa) med egna möbler, tavlor och kläder. Man jobbar hårt på att få bort det sista resterna av institutionstänkande. Och snart är det dags att gå vidare med att finna former så att de gamla själva kan styra verksamheten så vi kan utforma äldreomsorgen helt efter deras behov. När arbetsrutiner och gamla ovanor står i vägen för en god omsorg är det dags att ”rensa i rabatten” och skapa en verksamhet där vårdtagarna kan vara lyckliga glada och där de kan trivas.

Hur detta ska se ut vet väl egentligen ingen men man kan ju alltid börja med att fråga de boende själva, hur de vill ha sina liv.

Hihop i Havanna

2011-05-06T07:00:00.000+02:00

Som gnällig gubbe är det förvånansvärt ofta jag blir glatt överraskad av nya intelligenta skribenter. Nu senast är det en kvinna med det vackra namnet Ametist Azordegan som skrivit en ovanligt insiktsfull krönika om censur av svenska hiphopare. Det visar sig att poliser och myndigheter på många håll i landet avrått arrangörer från att anlita vissa hiphopgrupper eftersom man tolkat deras texter som drogpropaganda.

Att skribenten reagerar inför den sortens dumhet är inte konstigt men man måste också vara medveten om att det sätter fingret på ett långt större problem – nämligen enskilda personer som ger sig själva tolkningsföreträde. Man betraktar ett konstverk, tolkar detsamma och kräver att resten av världen ska anpassas efter denna tolkning.

När hiphopare beskriver sin verklighet ser man bara den yttre beskrivningen, inte den underliggande samhällskritiken. Och istället för att göra något åt verkligheten så skjuter man på budbäraren.

Detta är absolut inget nytt. Att döma kritiker och att kräva dess tystnad är något som funnits i alla år. De som verkligen råkade ut för den bigotta kritiken var Nationalteatern under sina aktiva år. Även de beskrev förortsbetongen och blev kritiserade för sitt förskönande av drogmissbruk.

Men rötterna sträcker sig ännu längre bak i tiden. Inte ens Evert Taube har gått fri, Hans ”Flickan I Havanna” har ofta anklagats för att förhärliga prostitution – vilket i dagens läge kan förefalla fullständigt fnoskigt.

Visserligen handlar visan på ytan om sexköp men en sådan tolkning blir både snäv och felaktig. Läser man texten, eller ännu hellre sjunger den, så finner man att huvudrollen spelas av en vacker ring som flickan får som betalning. Hon är visserligen fattig, förmodligen har hon ont om mat men den vackra ringen gör hon sig inte av med – hellre är hon fattig på pengar än att sälja skönheten.

En vacker kultursyn i mina ögon. Hellre skönhet än pengar.

Vad jag försöker säga är att ”Flickan i Havanna” liksom bra hiphop är konstverk och att god konst oftast kan tolkas på fler än ett sätt.

I dag kan vi skratta åt 50-talets inskränkthet men då ska vi veta att om 60 år kommer man förmodligen att skratta lika gott år vår tids snäva moral.

Och likadant är det med hiphopen i Växjö. En enda polismans begränsade tolkningsförmåga får inte ligga till grund för ett helt samhälle. Detta leder till ett slutet samhälle där kulturens uttryck begränsas.

Eid al-fitr – att avsluta och fira Ramadan

2011-05-02T15:52:00.000+02:00

Det går inte att bortse från att Eid al-fitr blir allt viktigare ju fler muslimer som väljer att bo i Sverige. För den troende är helgen viktig och är man muslim vill man fira Ramadans avslutning med vänner och bekanta. Förmodligen är det detta som gjort att socialdemokraternas Carin Jämtin vill undersöka möjligheterna att förvanda Eid till en röd dag. Respekt och hänsyn är viktiga begrepp så ur den synvinkeln är hennes åsikt begriplig men...

Vad Carin Jämtin kanske glömt bort är att Sverige är en sekulär stat. När vi införde 6 juni som nationaldag så fanns det inga religiösa tankar bakom beslutet. Skulle vi införa Eid som röd dag skulle detta innebära ett avsteg från tanken på Sveriges sekulära inställning. Därför hoppas jag att detta var ett hugskott från Carin Jämtin personligen och ingen allmän åsikt i socialdemokratin.

Det finns också en annan aspekt av förslaget. Det har ungefär samma effekt som att slänga bensin på en redan brinnande brasa. Förslagen göder den paranoia som präglar svensk islamofobi och rasism. Det finns svenskar som på fullt allvar tror att islam utgör ett hot mot Sverige. De verkar lida av en sällsam blandning av hybris och paranoia och Carin Jämtins förslag kan innebära en folie à deux med denna vilsna hop.

Jag vet inte vad som drev Carin Jämtin till detta utspel men genomtänkt var det inte.

Konsten att bli gammal

2011-05-02T07:56:00.000+02:00

Hennes namn var Joan Hickson och hon föddes 1906 i Northampton. Vid fem års ålder fick hon följa med på en form av engelsk barnteater som kallas ”pantomime”. Det var Askungen som spelades och det var där och då som hon bestämde sig för att bli skådespelare. 1927 stod hon på scen för första gången och 1934 hade hon en biroll i sin första film, ”Trouble in store”.

Det var också där hon hittade sin plats som skådespelare. Joan Hickson utvecklades till en av Englands främsta komedienner. Inte mins genom sin medverkan i ett otal filmer i serien ”Carry on...”.

1940 var det så dags för en biroll i teateruppsättningen av Agatha Christies: ”Appointment with Death”. Följden blev ett mycket vänligt brev från författarinnan där hon önskade att Joan Hickson, någon gång i framtiden, skulle få spela Miss Marple. (Vissa källor påstår att det var efter filmen ”Murder she said” som Christie hade sagt detta)

Men det skulle dröja. Faktiskt ända fram till 1984 då BBC började en nyinspelning av Christies romaner. 12 stycken skulle man hinna med fram till 1992 då Joan Hickson tyckte att vid 92 års ålder kunde man kanske få dra sig tillbaka. Hon avled vid 96 års ålder. Saknad av alla som sett och älskat hennes tolkning av Miss Marple.

Det mest fantastiska med Joan Hickson var ändå hennes inställning till själva livet. Hon blev gammal men inte passiv. Hon var rolig men inte klämkäck. I hennes tolkning finns en svärta. Man kan se Joan Hicksons personliga sorg efter maken som gick bort redan 1967. Hon bar på ett livs erfarenhet, dess glädjeämnen och motgångar. Och det var detta som syntes när hon med spröd värme porträtterade en osannolik men bedårade amatördetektiv.

Hade det funnits fler deckare om pensionerade ungmör så hade jag nog läst fler böcker i deckargenren. Äldre damer är oftast mer intressanta än magsårsbenägna, alkoholiserade och operaälskande kriminalkommisarier.

Om att förlora vikt i stället för pengar

2011-04-26T08:19:00.002+02:00

De som känner mig personligen eller kanske bara läser denna blogg , vet säkert att mitt privatliv varit lite ovanligt sedan i höstas. Efter att mina ben påpekat det olämpliga i min övervikt blev jag tvungen att lätta några kilo. Det har varit en färd mot allt bättre fysik och jag hoppas att inom någon månad kunna fira att jag tappat 20 kg.

Tyvärr har har det också inneburit en självupptagenhet bortom anständighetens gräns. Jag har ägnat stor tid och prat åt såväl gymträning som matvanor – vilket knappast varit någon större glädje för dem som tvingas umgås med mig.

Men samtidigt har det också varit en upptäcktsresa i en helt ny värld av kostsamma träningslokaler, usla tv-program och underliga bantningspreparat. Alla i syfte att göra resan mot en bättre fysik desto lättare. (Ursäkta ordvitsen)

Senast var det radioprogrammet Kaliber som berättade om ett företag, vilka sålde lågkalorisoppor till en aningslös kundkrets. Företaget var också baserat på franchising, vilket gjorde att det även lämnat efter sig ett pärlband av individuella konkurser.

Träningslokaler och viktminskning verkar vara en tummelplats för den sortens människor som på 60-talet sålde begagnade bilar och hemdatorer på 80-talet. Hästskojare kallades de visst förr.

Själv hade jag glädjen att först hitta en strålade sjukgymnast, sedan hittade jag ett gym som visserligen inte är så flådigt men det är trivsamt och kul. Och det kostar bara 1.500:- / år. Hurra för Dalheimers.

Och matvanorna är enkla. Bort med läsk och godis. Ät hälften så stora portioner som tidigare och ta dig en morot om du är hungrig. Det gör att jag skurit ned mina matkostnader med ungefär samma summa som jag lägger på gymmet.

Jämför detta med de specialsnidade soppor man säljer för 2000 :- /månad + alla övriga kostnader. Det finns många lycksökare i branschen. Kanske är det dags för konsumenterna att börja ställa krav. Eller åtminstone undvika de mest uppenbara bondfångeriet.

Därför är jag inte vän med Spotify

2011-04-19T08:21:00.001+02:00

En av det digitala samhällets skrönor handlade om mannen som uppfann fotostatkopieringen. Jag vet inte om den är sann. Men den är lärorik.

Det är berättelsen om en man som någon gång på 50-talet upptäckte att man med förenklad foto-teknik kunde kopiera svartvita papper i A4-format.

Naturligtvis vill han börja producera de maskiner som behövdes men överallt han gick så fick han nej. Ekonomerna hade nämligen räknat ut att maskinen var så dyr att det blev billigare att låta en sekreterare skriva två exemplar av varje sida. Mer behövdes inte.

Trots detta började man tillverkningen av fotostatkopiatorer. Företaget hette Rank Xerox och succén var enorm.

(Inom parentes kan berättas att bolaget tjänade så mycket pengar att de kunde tillsätta en egen utvecklingsgrupp som forskade fram ett system de kallade WIMP (Windows, Icons, Mouse and Pointer) och som är den designmässiga grunden för all gränssnitt i dag)

I bland undrar jag vad som skull ha hänt om uppfinnaren av fotostatkopiering hade presenterat presenterat sitt förslag inför Dragons Den. En utskällning förmodligen.

Sensmoralen av historien är att kapitalismens styrka må vara dess formbarhet men systemet har också en inbyggd konservatism som gör det omöjligt att anpassa en ingrodd marknad till nya förhållanden. Tydligast ser man detta inom underhållningsindustrin. Har man byggt upp ett distributionsnät som fungerade för 20 år sedan så vill man ogärna ändra detta – även om marknadsplatsen flyttat någon annanstans. Man går hellre under än medger att man har fel.

En gång i världen kunde man långsamt och omständligt kopiera sina vänners LP-skivor på kassettband. Redan då skrek industrin att kopieringen dödade dem. Det gjorde den inte.

Numer kopierar man digitalt. Även nu skriker skivindustrin att kopiering dödar dem. Det gör den. Stora skivbolag och butiker läggs ned och skivförsäljningen har rasat till en bråkdel. Skulden läggs på konsumenten som piratkopierar. Men detta är fel. Problemet är inte kopieringen. Problemet är att inge vill köpa. Men detta är en av kapitalismens grundregler; Sälj det kunden vill ha. Systemet kannibaliserar på sig själv och det har man alltid gjort. Gillar man marknadsekonomi så måste man gilla hela paketet. Inte bara dess fördelar.

I det läge kommer Spotify och öppnar en ny väg: Du behöver inte äga datafilerna. Du får lyssna hos oss, så mycket du vill. Bara du står ut med reklam mellan låtarna. En ny radikal väg hade öppnats. En väg som kan bli lika omvälvande som när Rank Xerox uppfann fotostatkopieringen. Och liksom konservativa krafter då stoppade utvecklingen så försöker man nu stoppa samma utveckling inom skivindustrin. Man stretar på i de upplöjda hjulspåren trots att man ser att de leder mot en avgrund.

Och Spotify följer efter. Därför är jag inte vän med Spotify

Religionen är inget subjekt

2011-04-18T08:23:00.000+02:00

Söndagens Svenska Dagblad innehöll en mycket intressant debattartikel med rubriken: ”Det går utmärktatt kritisera religion och dess utövare ”

Utmärkt eftersom den ger en mångfasetterad kritik av religionens belackare och dessutom sätter fingret på en intressant punkt – vår subjektifiering av religionen som begrepp. Alltså – ett sätt att uttrycka sig som är en grogrund för fördomar och rasism.

Det är enkelt att säga att ”Religionen X vill förbjuda Y” eller för för att vara mer konkret ”Religionen kristendom vill förbjuda aborter” eller ”Religionen Islam vill förbjuda kvinnors lika rättigheter.”. I överförd bemärkelse blir då alla kristna abortmotståndare och alla muslimer kvinnoförtryckare. Man stigmatiserar därmed hela grupper av människor och pådyvlar dem åsikter de förmodligen inte har. Det blir en objektifiering av individer därför att de tillhör en grupp. Denna objektifiering vill jag beteckna som rasism.

Jag vill inte spekulera i hur vi hamnade i en sådan absurd situation men ska man kunna föra en någorlunda vettig debatt så bör den ju föras mellan människor som är autonoma subjekt och kring objekt som t.ex. religion. Annars fråntar vi ju varje individ dess ansvar. En religionen kan, skall och får kritiseras, likaväl som alla övriga ideologier. Försöker någon begränsa denna debatt så är det individen som ska kritiseras för handlingen. Vi måste skilja mellan människor och idéer.

En säregen upptäckt

2011-03-15T08:39:00.000+01:00

De flesta som känner mig vet också att jag har en egen musikvideo på YouTube.

Till denna hör statistik och där hittade jag en säregen "spik" 7 mars. Jag undrade varför dessa 23 personer helt plötsligt surfat in för att titta på mig ... tills jag kom på svaret. Den stora majoriteten av besökare kom via mobiltelefoner.

De hade förmodligen sett mig på Jazzås öppna sen och i stället för att titta på gubben där framme på scenen så hade de använt mobilerna för att se musikvideon istället. Jag hade så att säga fått konkurrens av mig själv... En mycket säregen upplevelse.

Dickie Dick Dickens

2011-03-14T18:03:00.000+01:00


Människor må träta om det var bättre förr. Personligen anser jag att det är bättre nu.
Men undantag finns det. Klockan 9:30 varje Söndagsmorgon t.ex. Det var då P1 sände veckans underhållningsteater. Det var små enkla radioserier om allt möjligt. De varade i en halvtimme och sedan var det lagom att slå över till P3 och Svensktoppen, som för en adolecent, svältfödd på pop, var det närmaste njutning man kunde komma.
Serierna skiftade; såväl i innehåll som kvalitet. Med viss rysning minns jag en moraliserande serie som bar namnet ”Familjen Andersson”. Den var skriven av chefredaktören på Se (en s.k. herrtidning), Rune Moberg, och handlade om en helt vanlig familj med helt vanliga problem och hur dessa löstes på ett kvasiradikalt sätt. Mer om denna serie någon annan gång. Dess två fördelar var Allan Edwall som den inneboende docenten Brühl samt Lena Nyman som tonårsdotter.
Denna präktiga praktfamilj avlöstes ”I Plommonstop och Paraply”, en översättning av den engelska radioserien ”Men from the Ministry” med Gunnar Björnstrand och Sig Järrel som två inkompetenta byråkrater i engelsk statsförvaltning; Extra Ordinarie Byrån.

Men framför allt kunde man få höra om Dickie Dick Dickens – mannen med det nervösa avtryckarfingret. Serien började 1966, alltså långt för några filmer om Gudfadern men skulle trots detta kunnat fungera som en parodi på dessa filmer. Beppe Wolgers var en mumlande maffiaboss långt innan Coppola fick Marlon Brando att sluddra sig fram.
Till skillnad från många andra serier från denna tid (inte minst Familjen Andersson) så är Dicke Dick Dickens fortfarande njutbar. Orsaken är inte bara ett intelligent manus utan dessutom så vimlar det av personer i serien som är personligheter över gränsen till karikatyr. Det påminner faktiskt lite om TinTin.

Här har vi till att börja med den genomsympatiske Dickens själv, magnifikt framställd av Martin Ljung; en enkel ficktjuv som älskar varm mjölkchoklad samt att spela krypkasino med sin flickvän Effie Marconi (Lena Söderblom).
På hjältens sida hitta vi sedan Opa Crackle (Arthur Rolén) som envisas med att kalla hjälten ”Dickepojken min” sam den till överdrift vidskeplige lille Bonco.
Lasse O’ Månsson och Leif ”Smoke Rings” Andersson är berättare som låter historien slingra sig fram i fryntlig fart.

Jag saknar den här sortens radioteater. Den som bara vill underhålla och som har radions alla fördelar; man kan man ju göra något annat medan man lyssnar. Knyppla eller sortera en frimärkssamling. TV kedjar fast oss. Radion släpper bilderna fria i vårt huvud.

Mer radiounderhållning till folket.

Fördom och tabu

2011-03-09T14:06:00.000+01:00

Läser just i GP hur Glenn Hyséns son Anton kommit ut ur garderoben och talat om för en reaktionär fotbollsvärld att han är bög. Jag tycker det var strongt gjort. Han kan bli en bra förebild för andra.
Men det verkar finnas en grupp på högerkanten som tycker att det är bäst att tiga ihjäl frågan.
– Varför ska någon gå ut och tala om detta, verkar vara den allmänna inställningen från åsiktssvansen.
Repressiv tolerans brukar sådant kallas i bland. Vilket på sitt sätt är ett framsteg om man jämför med dem som tidigare tyckte att; "Bögar ska dra åt helvete."

Den stora majoriteten verkar dock acceptera att människor är olika och att vi bör vårda kärleken där man kan finna den. Ett tabu håller på att gå i graven. Man kan också tala om et tydligt paradigmskifte. Och man kunde kanske hoppas på en ökad tolerans i samhället.

Tyvärr slår mitt mer pessimistiska jag till och vill ifrågasätta om det verkligen är så. Vi håller på att få en större acceptans av vissa olikheter. I mina tonår upplevde jag ofta en intolerans riktad mot grupper som alkoholister och mentalsjuka men även mot de som var homosexuella. Toleransen har ökat, och det är ett framsteg.

Tyvärr har toleransen mot andra grupper, t.ex. rökare och överviktiga minskat i liknade omfattning.
Jag upplever också att många kristna får klä skott för dumheter i olika samhällsfrågor. Fördomarna mot all västerländsk religion är legio. Ett gott exempel på hur detta tar sig uttryck, kunde man läsa i dagen innan GP där Kjell Häglund får ventilera sina fördomar ganska fritt kring andra människors kristna uppfattning.

Vår fördomsfullhet verkar vara som ett läckande tak. Tätar man på ena stället så går det hål någon annanstans.

Mobbing och offer

2011-02-26T14:44:00.000+01:00

Att GöteborgsPosten var en tidning utan ryggrad och i all avsaknad av moral var bland det första jag lärde mig efter det att jag blivit läskunning. I hemmet hade vi HandelsTidningen och GP. Det var bara att välja hur man presenterade nyheterna. HT var i och för sig tråkigare men GP var mindre noga med sanningen.

Men frågan är om man begått ett värre moraliskt klavertramp än i dagens (26/2) tidning. Med indignation i rösten skriver de om en grupp på Facebook som man helt självsvåldigt betecknar "Hatgrupp". Att gruppens namn är "Vi som stör oss grovt på tjejen som sjunger på halebop reklamen". Att detta i sin tur stör oss som kräver en uns av sanning från GP verkar man inte bry sig om.
Å andra sidan verkar begreppen "störa sig på" och "hata", vara synonymer i Gp:s verklighet.

Dessutom faller man i en av de värsta moraliska fallgropar som finns - Den Självgoda Moralpanikens. Att ta avstånd från mobbing kräver inget större engagemang. Man skriver ett par tre indignerade artiklar. Och sedan är saken klar. Man klappar den mobbade flickan på huvudet Sedan kan man dra vidare till nästa artikel, nästa indignation och att man sedan lämnar ett mobboffer bakom sig spelar mindre roll. Att flickan sedan får mobbingen bekräftad genom att offentligt utpekas som offer verkar spela mindre roll för GP:s skribenter.

Men det är inte i detta GP:s verkliga övergrepp ligger. Övergreppet ligger i att man tystar flickan. Man talar till henne, man talar om henne men man talar aldrig med henne. Som ett offer för nätmobbingen tvingas hon att vara tyst. GP ser tydligt och klart till att ingen läsare får ta del av flickans egna historia.

Genom att kravlöst och enbart tycka synd om "tjejen som sjunger" så förvandlar man henne från ett namngivet subjekt till ett anonymt objekt. Ett mobbat objekt nu också ska tåla medias övergrepp.

Om humor och konjunktur

2011-02-07T09:18:00.000+01:00

Förmodligen är jag TV4:s sämsta kund. Sedan de visade Arkiv X har jag inte sett en enda serie. Jag tillhör liksom inte målgruppen. Det var därför jag missade första säsongen av Solsidan. Den andra har jag däremot sett och nog skrattar man här och var, vilket få ses som ett framsteg.

Men ändå, det är som vännen R säger; I lågkonjunktur skratta vi åt överklassens inkompetens och i högkonjunktur kan vi skratta åt underklass och "white trash".

Det började med "Kurtan", den inkompetente hemmapappan från Biskopsgården som i slutet på 80-talets börsyra fick oss att skratta åt denna klumpige tönt. Spelad av Lasse Brandeby.

När börsen kraschade dök Percy Nilegård upp. Han fick stå som symbol för den inkompetenta överklassen och på så sätt klä skott för de pengar vi förlorade när aktierna dök. Som Percy såg vi Johan Rheborg

Sedan började konjunkturen klättra uppåt och Rolf Allan Mjunstedt dök upp som töntig (och underbetald) spårvagnsförare i Rena Rama Rolf. Spelad, som alla vet, av Lasse Brandeby.

Och nu har vi haft lågkonjunktur och Johan Rheborg är tillbaka som överklassfjant.

Kan vi gissa att Lassse Bandeby kommer tillbaka inom tio år med ytterligare någon figur från arbetarklassen? När konjunkturen vänder uppåt igen.

När ska TV överraska mig?

Fler tankar om Assimilering

2011-02-03T06:31:00.000+01:00

Sven Stolpe hette en författare och samhällsdebattör som nuförtiden förmodligen är mest känd för att vara Alex Schulmans morfar men på sin tid var Sveriges argaste, mest katolska och konservativa kulturperson. Förutom insiktsfulla och kloka böcker om bl.a. Den Hela Birgitta och Drottning Kristina så skrev han tre små samlingar med essäer, berättelser och rena skrönor. Den fösta av dessa hette "Låt mig berätta" och i en av skrönorna berättar Sven Stolpe om hur han möter en mycket sur och gnällig man på en bro, där endast en bil kan passera. Gubben blänger surt på honom och säger:
– Det är väl för fan den som möter som ska backa.

Det är inte utan att denna bedrövliga odalbonde dyker upp i tankarna när man läser alla de magsura och mjältsjuka kommentarer som mötte mina tidigare inlägg i bloggen. Denna övertro på den egna gruppens förträfflighet gick långt över vad man kan förvänta sig av ett hyfsat beteende.

Ska man komprimera eländet i en mening så kan jag bara bara tolka inläggen så här:
"'Dom där' ska göra som vi säger om de vill flytta hit. Vi som bor ska inte behöva ta någon hänsyn till 'Dom där'"
Skillnaden mellan detta och "Det är ju för fan den som möter som ska väja", är ytterst minimal.

En annan parallell kan dras till Aksel Sandemose och hans jantelag. Läs följande 10 "budord". Jag tycker de överensstämmer i varje punkt på de inlägg som bemött min blogg från SD:s representanter.

   1. Du skall inte tro att du är något.
   2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
   3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
   4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
   5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
   6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
   7. Du skall inte tro att du duger till något.
   8. Du skall inte skratta åt oss.
   9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Jag har aldrig trott på Jantelagen - innan SD besökte min blogg. Då fick jag byta åsikt. Sådant kan vara nyttigt.

Om Assimilering

2011-01-25T16:53:00.001+01:00

Det är alltid lika spännande att ha en blogg. I tisdags gjorde jag en kommentar kring två artiklar i DN vilket gjorde att jag länkades från dessa och att min stillsamma blogg upptäcktes av en massa läsare.
Jag har ingen aning om hur man kopplar en räknare till sidan men det skulle varit kul att se hur kurvan gjorde en spik.

I vilket fall som helst så var ungefär hälften av kommentarerna från anhängare till SD och i princip gick dess kommentarer ut på att betona vikten av att invandrare assimilerar sig.
I min öron låter detta förskräckligt så låt mig därför förklara varför. Till att börja med så måste vi förmodligen definiera vad ordet betyder. Jag har nämligen en misstanke om att vi inte pratar om samma sak. Nationalencyklopedin skriver så här:

assimilation, assimilering, den process genom vilken en minoritet helt överger sin egen kultur så att ursprungliga kulturskillnader försvinner.

Ja. Det är ju så jag uppfattat SD politik. Flyttar man till Sverige ska man överge sin egna kultur till förmån för den Svenska. Främmande kultur passar inte här. Inte heller främmande vanor eller beteenden.

I mina öron låter detta förskräckligt. Det finns ett citat som heter: "Om två människor är precis lika så en av dem onödig". Det är ju våra olikheter som gör att samhället är så roligt att röra sig i.

Jag är såpass gammal att jag sett assimilering i praktiken. Först på 60-talet upphörde man nämligen med försöken att assimilera Sveriges samiska befolkning.

Assimileringen gick till på följande vis:

Samiska språket förbjöds. Den som t.ex. talade samiska i skolan fick anmärkning och kvarsittning.
Samiska högtidskläder kläder förbjöds
Det var absolut förbjudet att jojka i några sammanhang
Samernas shamaner - nåjderna - letades upp och deras trummor beslagtogs samt brändes.

Det gick till och med rykten om att samiska barn kidnappades för att uppfostras bland svenska för att på så sätt få kulturskillnaderna att försvinna.

Den som vill roa sig kan ju föreställa sig ett samhälle där:

Det är förbjudet att tala arabiska
Det är förbjudet att gå i "muslimska" kläder
Arabisk musik få inte spelas
Det är förbjudet att äga en kopia av Koranen

Lustigt nog finns det en film som utspelar sig i ett sådant samhälle. Den heter "V som i Vendetta" och borde vara obligatorisk för de som anser att assimilering är något positivt.

Vi och dom?

2011-01-25T07:36:00.000+01:00

En gång i tiden lyssnade jag på dem som ansåg att rasismen kunde tigas ihjäl. Jag borde ha insett att det kan den inte. Tiger man så ges en bara möjlighet att växa vidare och gro sig stark.
Det är ju inte så att jag egentligen tror att ingrodda sverigedemokrater kan övertygas om att de har fel. Men det finns en stor grupp människor i en mer ljusbrun zon, i dess ideologiska närhet, som kan bli attraherade dess förenklade resonemang. Därför envisas jag med att sprida mina tankefrön för vinden. I förhoppningen om att de någonstans kan slå rot.

I dagens nätupplaga läser jag två artiklar som handlar om SD och dess partiledare - Han Åkesson ni vet.

Till att börja med så har han deltagit i ett samtal i Engelbrektskyrkan, i Stockholm, tillsammans med biskopen Eva Brunne och Maciej Zaremba, journalist på Dagens Nyheter.

"Åkesson sade att det SD vänder sig emot är de invandrare som inte vill vara "vi" utan isolerar sig från svenska samhället och vill fortsätta vara "dem"." - enlig DN.

Vad man tror på är att de som flyttar till Sverige ska assimileras in i det Svenska samhället. Flyttar man hit ska man därför radera hela sin bakgrund. sina minnen och erfarenheter. Man ska genomgå en total metamorfos och förvandlas till en äkta svensk. Integration finns inte i Åkessons föreställningsvärld. Ej heller det faktum att där olika människor möts så kan man också byta erfarenheter och därmed berika varandra.
"Vi" blir hos SD ett uttryck för ett staket kring den svenska kulturen. "De" blir därför de som inte vill stängas in bakom staketet.
Jag kallar sådant rasism.

Dessutom har JÅ gjort ett inlägg på DN Debatt. Kontentan, om jag förstått det rätt, är att SÄPO bör koncentrera sig på Islamsk terrorism, eftersom detta utgör det stora hotet mot Sverige.
Jag tycker också att terrorismen utgör ett stort hot men personligen är jag mer orolig för vad som händer i Moskva och bland olika separatister runt om i världen.

Eller för att uttrycka det mer tydligt. All terrorism ska bekämpas. Att koncentrera sig enbart på den fundamentalistiskt muslimska är ytterligare ett uttryck för SD:s rasistiska hållning.
Problemet är fundamentalism och terrorism. Inte islam.

Kulturministern och hakan

2011-01-21T07:25:00.000+01:00

Så har vår kulturminister satt ut hakan beklagat sig över den svenska kulturdebatten. Den är nämligen exkluderande och ställer obekväma frågor. Därmed skrämmer den också bort ett näringsliv som skulle kunna gå in med ekonomiskt stöd.

Tydligare än så kan ju inte problemet med sponsorer och företagsstöd formuleras.
"Visst kan vi skänka pengar. Men då får ni se till att inte krångla till det så mycket och framför allt får ni inte kritisera något." - kunde man sagt om man ville tala klarspråk.

Min enda fråga är då naturligtvis om det är detta kulturliv vi vill ha. Som lägger sig platt inför plånboken. Och som blottar strupen och säljer sin integritet för några extra kronor i plånboken.

Företrädarna för det svenska näringslivet saknar, till skillnad från sina mer kontinentala kollegor, all kunskap om kulturella uttryck.
Förmodligen är det denna anpassning till kulturens minsta gemensamma nämnare som är kärnan i alliansens kulturpolitik. Sänkta skatter och en förkrympt kulturdebatt verkar vara eftersträvansvärda mål.

Gym och filosofi

2011-01-11T06:24:00.001+01:00

Man skulle kunna fylla en hel blogg om Immanuel Kant, hans kategoriska imperativ och vilken betydelse det haft.
Rent kortfattat skulle man kunna kalla det för en sekulär (=icke-religiös) motsvarighet till den gyllene regeln; alltså den som i kristendomen säger: "Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det gören I ock dem.". Eller islams "Ingen är rättrogen förrän han älskar sin broder som sig själv.".

Vad Kant skriver är: "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag". Och vad som följer på detta är att människan ska alltid vara målet för all verksamhet, hon får aldrig vara ett medel.

Om jag förstått saken rätt så ör detta gälla ens förhållande till såväl sig själv som till andra människor. Det är bl.a. därför jag kan irritera mig på dessa s.k. "livscoacher", vars livsfilosofi verkar gå ut på att livet är en lång räcka med mål, som ska uppfyllas. Det verkar som om dessa amatörpsykologer, inte kan konsten att njuta av livet i sig.

Man kan ju då fråga sig vad som skulle hända med dem som misslyckas med mål. Misslyckas de även då med sina liv?

De som känner mig vet att jag har börjat träna min kropp. Från början gjodes det av nödvändighet. Mina ben och fötter visa alla tecken på att vantrivas med resten av mig. Därför tog jag konsekvenserna och masade mig iväg till lämpligt gym.

Även om det gått bra, kroppen mår bättre och kilon går förlorade, så gjorde jag häromdagen en sällsam upptäckt. Kroppens förbättring var plötsligt sekundär. Det blev en trevlig bieffekt men inte huvudsaken.
Själva träningen blev ett självändamål. Träningen upphörde att bli ett medel utan var nu själva målet. Rent omedvetet hade det kategoriska imperativet applicerats, inte bara på mig själv som människa, utan också på min träning.

En timme i gymmet blev som en timme med god och givande kultur. Det fyllde i första han själen. I andra hand förbättrade det kroppen.

Det var en trevlig och sympatisk insikt men ack så överraskande.

Så var det över

2010-12-15T09:42:00.000+01:00

Det har varit åtta spännande år i politiken varav sju år i kulturnämnden. Jag har sett ett otal kulturchefer komma och gå och jag har upplevt tre olika ordföranden.
Jag har varit med och tagit beslut, de flesta, men inte alla, kring frågor som legat mig varmt om hjärtat. Jag har upplevt en högkonjunktur och en lågkonjunktur.
Jag har åtminstone vid ett tillfälle blivit fly förbannad på en enhetschef. Men än fler gånger har jag blivit lycklig över vad man lyckats åstadkomma.

Det fanns tillfällen då jag njöt av att vara en del av Göteborgs kulturliv och det fanns tillfällen då jag drog mig undan och bara velat vara för mig själv. Jag har mött människor jag tyckt mycket om och mött andra som jag undvikit.

Egentligen undrar jag mest... hur mycket kan och bör man avslöja. Ska jag berätta om den gravt berusade borgerliga ledamoten som ville att jag skulle rösta på deras förslag. Ska jag berätta om hur ett antal socialdemokrater försökt påverka mig att byta parti? Jag tror inte det... Finns ingen anledning.

Jag trivs så utmärkt med MP. Att sträva efter en decentraliserad kultur. Att kämpa för miljö och feminism passar mig utmärkt. Att veta att man har en stor grupp partimedlemmar bakom sig i det man anser och det man gör, det känns som en styrka.
Det kom aldrig några direktiv uppifrån. De medlemmar som ville påverka kunde själva ringa eller mejla så att jag kunde arbeta in deras åsikter i debatterna.

För debatter blev det. Oftast i samarbetet med (S). Mina minnen av dessa sju år är ljusa. Jag är glad att jag utfört det och det har varit fina år. Men ska jag måla ett mörkare penseldrag i tavlan så hade jag nog varit lyckligare om jag kunna stå helt fri från Socialdemokratin. Det hade gjort arbetet lättare och tydligare.

En kultursyn så trång, så trång

2010-12-08T07:55:00.000+01:00

I slutet av november samlades aktivister och poeter utanför Dramaten i Stockholm. Det var en antirasistisk demonstration i syfte mot Sverigedemokraternas försök att annektera kulturen för sina egna syften.
I samband med detta skrev man ett upprop i Aftonbladet där man bl.a. framhöll att:

Vi förstår att partiet arbetar med att tillskansa sig makt och att detta arbete förs genom ett strategiskt kulturintresse för till exempel hembygdsföreningar, folkmusik och dikt. Ingenting tyder dock på att SD värnar om svensk poesi för dess egen skull.

Naturligtvis besvarades inlägget av SD ... eller rättare sagt av Chang Frick; deras kulturpolitiske talesman i Sverigedemokratisk Ungdom.

Förutom det vanliga förvirrade gnället över att motståndaren inte tog avstånd från Marx och Muhammed i sin demonstration så innehöll artikeln en mening värd att citeras:

I grunden ser vi kultur som ett verktyg för att skapa en sammanhållning och ett mervärde i samhället. Eftersom världen sedan länge är indelat i nationer, och även skattepengarna följer samma geografiska avgränsningar så tycker vi att det är rimligt att ha detta i åtanke när vi sponsrar kultur med offentliga medel.

Det är här man slår knut på sig själva och begår att praktfullt dubbelfel.

a) Att kulturen endast har ett värde som verktyg att genomföra en politisk ideologi. Detta är ett praktexempel på instrumentell kulturpolitik och dessutom ett förnekande att kulturen skulle ha ett egenvärde. Det var väl detta aktivisterna syftade på när de skrev att "Ingenting tyder dock på att SD värnar om svensk poesi för dess egen skull."

b) Att det skulle finnas en specifik "Svensk kultur" som står i motsättning till den "Utländska". Det verkar som om man tror att den svenska kulturen är som en avskärmad rabatt där det kan blomma utan någon påverkan utifrån.

Att den svenska kulturen är en smältdegel där strömningar och influenser från hela världen blandas, detta verkar ha undgått den trångsynta Sverigedemokratin. Förmågan att ta till sig inspiration utifrån är den verkligt svenska traditionen. Att bygga murar runt landet är enbart totalitärt och är ett tecken på att min syn på SD som ett nazistisk parti, verkar vara den riktiga.

I SD:s samhälle avlider kulturen av näringsbrist.

Kungar och delikatesser.

2010-11-22T14:35:00.002+01:00

En av de mer intressanta aspekterna av politiskt arbete är begreppet; Delikatessjäv. Det var vår tidigare ordförande Ewelina Tokarczyk som lärde begreppet.

Kanske man först ska definiera ordet jäv. Wikipedia skriver såhär:

Jäv är en situation där en beslutsfattare kan tänkas vara partisk, eller en juridisk invändning mot en sådan situation. Den som invändningen riktas mot är jävig. Syftet är dubbelt: dels att hindra att sådant som inte hör till saken får bestämma utgången, dels att hindra att misstanke uppstår om att beslutet inte är fattat på saklig grund.


Men delikatessjäv är lite annorlunda. Då handlar det om att man fattar beslut utifrån en mer informell ståndpunkt.
För ett par år sedan skulle vi dela ut arbetsstipendier till några av Göteborgs bättre konstnärer. Att Livet Nord eller Nikke Ström skulle få det var ju inget problem. Men i listan över stipendiater hittade jag konstnären Stefan Ceder som var min klasskamrat under hela grundskolan och som jag träffar ibland över en öl eller ett glas vin.

När beslutet skulle tas reste jag mig upp och lämnade mötet. För mig var det typexempel på delikatessjäv.

Ett annat exempel är programledaren Karin Hübinette som fick sluta som programledare för Agenda i SVT när hennes syster Hillevi Engström blev arbetsmarknadsminister. Man bör inte ta några chanser när det gäller privat och offentligt liv.

Däremot, och detta är intressant, fick även Tove Meyer lämna sitt jobb som researcher på SR när hon deltagit i boken ”Den motvillige monarken”. Personligen anser jag inte att detta snuddar vid delikatessjäv och att man därför inte kunde motivera avskedet .

Däremot har det uppstått en likande situation inför programmet ”Året med kungafamiljen” som sänds i SVT i jul. Projektledaren för detta program heter Meta Bergqvist. Hon är dessutom nära vän med kungafamiljen och gammal barndomsvän med kungen. Hon sitter med andra ord ungefär i samma sits som jag gjorde när vi skulle dela ut stipendier.

Men i detta fall väljer man att bortse från problemet med delikatessjäv och får samtidigt en projektledare som garanterat är positivt inställd till kungafamiljen. Som om inte den rojalistiska reklamen fått sitt när Viktoria gick åstad och blev gift.

Det skulle sitta bra med lite konsekvens ibland.

Några tankar om svensk folkmusik

2010-11-20T15:03:00.000+01:00

Jag har ett mycket kluvet förhållande till den svenska folkmusiken. Får jag höra en riktigt gammal polska kan jag bli tårögd av glädje. En sprittande schottis gör mig glad och en polka gör mig överlycklig.
Tyvärr är kärleken obesvarad. Varje gång jag tar upp gitarren för att spela så lyckas jag alltid trassla mig in i någon sällsam takt och oftast slutar det med att hela rytmiken går förlorad.
Men kärleken till de gamla polskorna går aldrig förlorad. Jag sitter som tjuren Fedinand, under korkeken, blundar och luktar mig rakt in den folkliga musikens fantastiska värld.

Men trots att jag spelar som en krycka har jag aldrig känt mig utstött. Det finns alltid någon mysig spelmansstämma där man kan hoppa in och buskspela. Och några av mina mest intensivt lyckliga ögonblick har jag varit med om när jag mött människor som varit fullständiga främlingar, vi har spelat ihop och stor musik har uppstått - helt spontant och utan några förberedelser.

Detta har präglat min syn på kultur över huvud taget. Den synen som säger att när kultur är som bäst så sammanför den människor. Den låter oss kommunicera bortanför de skrank och staket som vårt ursprung, vårt språk och våra fördomar sätter upp. Det viktiga blir den glödande stund då två eller flera människor hittar fram till varandra och hjärtan möts.

Denna syn passar tyvärr inte in i Sverigedemokraternas kultursyn. Där föredrar man att se kulturen som ett slagfält där arméer av kulturarbetare ska dra fram och kämpa om de få resurser som finns. Människor ska ställas mot varandra och felan och stråken blir sköld och svärd på en plats där endast den äkta svensk musiken ska stå som vinnare.

Där musiken för samman människor där kommer sverigedemokrater och sliter dem isär.

Cornelis - En filmanmälan

2010-11-19T16:37:00.003+01:00

Egentligen var det enbart som en egotripp som jag pallrade mig iväg till bion för att se filmen om Cornelis. Två av personerna i filmen, Fred Åkerström och Sid Jansson, har jag ju träffat i verkligheten. Och även om porträttet av Fred kändes helt ok så var det en säregen Sid som virvlade förbi i några scener. Förutom Zorns gamla stormhatt så var det inte mycket jag kände igen.

Detta är filmen som berättar en människas liv, från de första stapplande stegen i Holland till gravstenen vid Katarina kyrka. Den är rapsodisk och fragmentarisk. Jag kan tänka mig att det finns de som kan reta sig på berättartekniken, men mig passade den utmärkt. Flera gånger antyds ett skeendes begynnelse för att sedan avslutas med ett snabbt klipp till någon löpsedel. Stor skandal. Och ett sparsamt berättande som lämnar utrymme för mycket musik.

Det är också en film där tiden spelar mindre roll. Händelser måste inte inträffa i samma följd som i "verkligheten". Visan om Ågren kan, i filmen, mycket väl spelas in efter att Cornelis lämnade Metronome - bara det för handlingen framåt. Vad jag tycker om hos filmen är att den sätter fokus på människor. Inte, som en dokumentär, försöker återge ett skeende.

Jag funderar länge på vad som berörde mig så djupt. Förmodligen är det så att jag rörde mig i samma värld (men inte på samma plats) där filmen utspelas. Varje lite scen återkallar minnen från en tid som kanske inte var mitt livs lyckligaste men som formade mig till den person jag är i dag. På gott och ont.

Gubben gnäller del 6 - Fundamentalism

2010-11-19T06:41:00.001+01:00

Egentligen började det i nian i grundskolan. Året var 1969 och 68-rörelsen hade spridit sig till Västra Frölunda. Maos Lilla Röda dök upp bland klasskamraterna och citerades flitigt: "Imperialismen och alla Reaktionärer är Papperstigrar". Vad det betydde visste jag inte men det lät fräckt att citera utantill.
Snart började jag drabbas av tvivel. Var maoismen så vettig? Kunde det vara nyttigt att dyrka en annan människa?
Naturligtvis blev svaret från de troende: Var man så vis och förståndig som Mao så skulle man dyrkas.

Det var mitt första möte med fundamentalismen.

Några år senare satt jag i en buss på väg till Hönö med några killar i min egen ålder. När de hörde att jag var kristen blev de glada. När de hörde att jag inte var frälst och inte heller hade någon längtan efter att uppfyllas av Guds ande blev de mer betänkliga. "Jaha. Sån där barnatro. Det är inte mycket att ha."
Mitt andra möte med fundamentalismen.

Jag skulle göra sommarpraktik på gymnasiet och hamnade i en grupp med killar som alla vad medlemmar i SSUH (Sveriges Studerande Ungdomars Helnykterhetsförbund). Jag hade samma syn på alkohol då som nu. En Whisky eller en Dry Martini är gott i bland. Däremot tyckte jag redan då illa om att bli full.
– Skulle du kunna avstå från alkohol, frågade de mig?
– Lika lite som jag kan avstå från grillad kyckling, tänkte jag och svarade därför Nej.
- Då är du alkoholist, kom svaret.
Det var mitt tredje möte med fundamentalism.

Ofta, men inte alltid, så är detta något man inte märker när man befinner sig mitt i själva idévärlden men tvekar man och undrar så finns det förmodligen ett antal vettiga frågor man kan ställa sig. T.ex:
Finns det t.ex. ett synsätt som är baserat på "vi och dom"; M.a.o. vi som är upplysta och dom där som fortfarande vandrar i mörkret?
Är man dessutom ute efter att frälsa världen? Vill man att "dom" ska bli som "vi"?
Och framför allt; Ställer man sig någonsin frågan: Har jag fel? Eller för att omformulera det: Låter man sin egna ideologi belysas av motståndarnas åsikter för att på så sätt utvecklas?

Tittar man på samtida idéer så tycker jag t.ex. att en grupp som Humanisterna faller inom gruppen "nutida fundamentalister". Det är naturligtvis inte deras ateistiska syn jag vänder mig emot, även om medlemmarnas hybris i bland kan vara tämligen motbjudande.

Vad som stör mig är att man betraktar sig själva som mer upplysta än de som har en religiös uppfattning, att de vill frälsa världen från vad man betraktar som vidskepelse samt att man aldrig någonsin har ställt sig frågan: Är vår syn rätt och riktig?

I en sak har de rätt. Det finns religiösa organisationer som är rent skadliga. Men detta beror inte på dess idévärld. Det beror på dess fanatiska övertygelse. En fanatism som vissa humanister / ateister tyvärr verkar dela.

Gubben gnäller del 5 - Anti-feminister

2010-11-17T16:51:00.001+01:00

Såg just en kommentar på en av GP:s webbsidor: "Jag är inte feminist. Jag anser att alla människor är lika mycket värda."
Det är en säregen nöt att knäcka, den att feminismen skulle vara en ideologi som premierar vissa samhällsgrupper. I själva verket är det ju så att feminismen är det yttersta uttrycket för all människors lika värde. Jag vet faktiskt ingen annan ideologi som så tydligt markerar att alla människor har samma värde.

Ändå verkar det ligga något mycket farligt i själva ordet. Jag tänker t.ex. på förre integrationsministern Nyamko Sabuni som startade sin karriär genom att tydligt påpeka att "Feminist var hon då rakt inte - snarare tvärt om." Att vissa politiska kommentatorer avstod från att ifrågasätta hennes uttalande kan väl bara betraktas som ren lathet. Hade jag suttit i deras sits så skulle jag frågat vilka grupper i samhället hon därmed ansåg vara mer värda andra andra?

Kanske är det den frågan man bör ställa till de som har en negativ syn på feminismen: "Vilka människor i samhället ska vara mer värdefulla och vilka fördelar ska dessa grupper kunna ta del av?"

Nu är feminismen inte helt problemfri. Tack och lov. Även om man är enig om målet - ett jämställt samhälle så är man inte ense om vilken väg som ska leda dit. Detta är feminismens svaghet. Men också dess styrka. Eftersom den inte ger färdiga svar så kan den fördjupa samhället och därmed stärka demokratin.

Vore man elak kunde man ju påstå att anti-feminismen därmed strävar efter ytliga samtal och grund demokrati. Men vem vill vara så elak?

Nostalginörderi

2010-11-14T10:03:00.000+01:00

På Fars Dag ska man få presenter - om man vill. Jag vill inte. Jag har alla slipsar och allt rakvatten jag behöver. Och röker jag jag inte längre så en ny pipa är väl inte aktuellt heller.

Tankarna går i stället till sekundärminnen, som man sa på den tiden jag undervisade i ADB, som det hette på den tiden.
Jag minns min första dator; ABC 80 hette den och bredvid själva datorn kopplade man upp en stor otymplig låda som matades med kassettband. Jo, helt vanliga kassettband - sådana man kunde spela in musik på.

Nästa dator hette ZX Spectrum och den matades också med kassettband men... På Spectrumfabriken fick man för sig att tillverka ett snabbare sekundärminne. Man kallade det Microdrive och det var fullständigt omöjligt. De små bandkassetterna bara trasslade sig och man var ändå tvungen att göra backup på vanliga kassettband.

Nästa dator var Atari ST och där använde jag disketter. Små fyrkantiga plastskivor som kunde rymma hela 1.5 Mb. Fast till en början var de bara enkelsidiga och rymde hälften så mycket.

Numer har jag småkort och USB-pinnar samt två interna hårddiskar på totalt 1.5 Gb.

Om 10 år sitter vi förmodligen med nåt som liknar USB-pinnar men som rymmer flera Tb. Och då säger vi nostalgiskt. Tänk när vår dator hade en hårddisk. Kommer ni ihåg???

Gubben gnäller del 4 - Engelska

2010-11-11T17:24:00.001+01:00

Eller rättare sagt... Svenskar som inte kan engelska men envisa med att skriva på något annat än sitt modersmål.

Visserligen finns det undantag. Joseph Conrad t.ex. Han föddes i Ukraina och hade polska som sitt egna språk. Trots det skrev han en av den engelska litteraturens främsta böcker: Mörkrets Hjärta. Men han är ett undantag.

Gnället slog mig häromdagen när jag lyssnade på en av min favoritlåtar; Atomic Swings Stone me Into the Groove.

Vad sjunger killen egentligen?

So just stone me into the groove
You're making everything beautiful
I think it's wonderful
Stone me into the groove
I wanna go!

Ska man överätta detta till svenska så bör det väl bli ungefär

Så bara stena mig i spåret
Du gör allt vackert
Jag tycker det är underbart
Stena mig i spåret
Jag vill gå!

Rappakalja kan man kalla det om man vill vara snäll.

Ännu värre blir det om man går till en grupp som Roxette. (Vad betyder det föresten???)
I Joyride (som f.ö. betyder bilstöld) hittar man följande textrader:

I hit the road out of nowhere
Had to jump in my car
Be a rider in the love game
Following the stars
Don't need no book of wisdom
I get no money talk at all

Att förattaren inte anser sig behöva visdomens bok behöver han inte förklara. Vi andra hade nog sett att han åtminstonde varit skrivkunnig.

Det vimlar av duktiga visdiktare i dag. Problemet är bara att de inte vill vara visdiktare. De vill vara singer-songwriters och skriva på englska. Det största problemet är att de inte kan engelska. Det borde de kunna om de ska skriva. På engelska.

Det är inte alla förunnat att vara William Shakespeare:

Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer's lease hath all too short a date,

Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed,
And every fair from fair sometime declines,
By chance, or nature's changing course, untrimmed.

But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow'st,
Nor shall death brag thou wand'rest in his shade,
When in eternal lines to time thou grow'st.

So long as men can breathe or eyes can see
So long lives this, and this gives life to thee.

Gubben gnäller del 3 - Bondfångeri

2010-11-10T15:23:00.001+01:00

Överallt finns de. De som tror att man inte har någon som helst kunskap och de som tror att plånboken är tillräckligt stor för att köpa onödiga varor. Det gör mig inte så mycket att de försöker sälja smörjan. Vad som stör mig är att det finns människor som underskattar ens kunskaper.
Ett exempel:
Till att börja med måste jag berätta att jag har en viss passion för linoljefärg. Att testa olika typer av linolja och att blanda färgpulver till önskad nyans är väldigt roligt. Så kan jag t.ex. berätta att om man blandar vit linoljefärg med Engelsk Rött så för man t.ex. en gräsligt motbjudande rosa nyans.
Men bara linoljan är ett kapitel i sig. Det finns rå och kokt linolja och det finns varmpressad och kallpressad. Med andra ord finns det fyra olika sorters linolja. Var och en med sina egenskaper.
Linolja får man av frön från lin. Man kan pressa den kallt och använda den precis som den är. Det kallas för Rå Kallpressad Linolja och har en god förmåga att tränga djupt i i trä. men den tar en hiskelig tid att torka - 14 dagar är ingen ovanlighet.
Det fina med Rå Kallpressad Linolja är att man kan faktiskt dricka den, utan några som helst men. Den är tom nyttig.
Priset per liter ligger mellan 100 till 150 beroende på kvalitet.

Döm om min förvåning när jag en dag såg en pytteliten flaska med linolja i en hälsokostbutik. Den var kanske på 50 ml och kostade 35:-
Eftersom jag blev förvånad över priset så frågade jag om det var något speciellt med olja.
Ja, svarade man. Detta är inte Linolja. Det är Linfröolja. Det är stor skillnad.
Men är inte priset lite väl högt, undrade jag.
Linfröolja innehåller så många nyttiga ämnen, sa man då. Så det är verkligen inte dyrt.

Flaskan skulle räcka i en vecka ungefär. På ett år skulle det kosta 1800:- kronor. Gick jag i stället till färgaffären och köpte mig vanlig linolja så skulle summan räcka till ungefär 15 liter. Varan skulle bli identisk med ett litet undantag; Det står Linolja i stället för Linfröolja på flaskan.

Vad var det som hände?

2010-11-04T12:05:00.000+01:00

Jag fick häromdagen ett gammalt fotografi. Det kan ses här bredvid och det föreställer undertecknad - vid 29 års ålder. Utan rynkor, skägg och krämpor.
Det fick mig också att minnas en säregen historia som inträffade strax innan detta kort togs.
Jag satt på en av Göteborgs mer välkända krogar och årtalet var runt 1980. Jag åt panerad ost och drack glödgat in. Och då vet varje göteborgare i min generation att resturangen namn var "Gyllene Prag".

Men länge fick jag inte sitta ensam vid mitt bord. Det kom fram en kille i min egen ålder. Hans ansikte var vagt bekant och han frågade mig om han fick slå sig ned.

– Visst, sa jag. Och tänkte att lite sällskap är alltid trevligt.
– Snart är revolutionen här kamrat, sa han. Och då ska vi med våra vapen krossa det förtryckande borgerskapet.

Bland folk jag umgicks med, där och då, var ju detta ett fullt naturligt sätt att inleda en konversation så jag nickade bara vänligt.

– Och då är det du och jag kamrat som står främst på barikaderna, fortsatte han.

Inte ens på den tiden var jag någon framstående revolutionär så jag påpekade bara vänligt att skulle, mot förmodan, den väpnade socialistiska revolutionen bryta ut så var jag nog den förste att i stället gömma mig under min säng.

Killen blev blodröd i ansiktet. Ställde sig upp och röt: "Det trodde jag aldrig om dig - klassförädare".

Därefter marcherade han bort. Från bordet och från resturangen.

Jag ryckte på axlarna och fortsatte äta.

Det gick ett par år och jag var på väg hem med spårvagnen. Gitarren var också med.
– Oh, sa en man bakom mig. Spelar du gitarr igen. Vad roligt.
– Tja, sa jag blygsamt. Kul att du minns att jag spelade förr.
– Men, fortsatte mannen bakom mig. Du sjunger väl fortfarande Johan och Johanna?

Nu började en surrealistisk konversation som utmynnade i att jag förstod att han trodde att jag var Dan Berglund. Sedan hände detta misstag med jämna mellanrum under hela 80-talet och ytterligare några år.
Alltid fanns det någon som tog fel. Tills dess jag odlade mig ett skägg. Numer tar ingen längre fel men jag undrar fortfarande om det var händelsen på Gyllene Prag som gjorde att Dan Berglund lämnade KPML(r)... förmodligen inte
.
Men hade det varit så så hade det också varit en fantastisk historia.

Gubben gnäller del 2 - Prylgalenskap

2010-10-30T15:33:00.001+02:00

I förra avsnittet av "Gubben Gnäller" berättade jag om svårigheterna med att kunna få tag i det man vill ha. Nu är det dags att gnälla över att få slippa det man inte vill ha - alla dess prylar man påtvingas i form av alla rara och onödoiga presenter som man får på köpet. Förmodligen i syfte att få mig vänligare inställd till varan jag tänkt att handla.

Nu senast var det en slips. Den dök upp i ett bokpaket. Näthandeln tyckte jag behövde en. En svartvit slips med ett yrselframkallande pepitamönster. Det var en slips jag aldrig någonsin skulle köpt. Långt mindre satt på mig. Likväl äger jag nu en ful slips - mot min vilja.

Likadant är det om jag ska köpa en tidning. Speciellt damtidningar verkar vara bra på sånt här. Det finns alltid någon liten pryl fasttejpad på framsidan. Det kan vara en liten spade för borttagning av öronvax eller också en DVD-film – "Ernst bästa tv-program". Huvudsaken verkar vara att prylen är något man inte vill ha och absolut inte behöver.

För ett år sedan ringde de mig från en dagstidning. De vill naturligtvis att att jag skulle kasta bort min surt förtjänade pengar på en prenumeration.
– Du får ett grillset på köpet, sa den lika över som entusiastiske försäljaren.

Jag påpekade för honom att jag har lika stort behov av ett grillset, som en fisk har av en cykel. Sedan framhöll jag att, om han vill jag skulle prenumerera, så kanske de skulle börja producera en tidning, som jag hade lust att läsa.
– Så du är specialist på dagstidningar, svarade han surt.
– Man behöver inte vara mästerkock för att veta när mat smakar illa, var mitt alltför elaka svar.

Det blev ingen tidning. Det blev heller inget grillset. Men hade jag prenumererat hade jag stått med ytterligare en onödig pryl i handen.
Det är inte så att själva ägandet fyller mig med motvilja. Men tanken på att någon, någonstans har lagt ned pengar, tid och energi på att tillverka en meningslös pryl, gör mig mycket irriterad. Vår jord har ändliga resurser. Låt oss därför begränsa vår tillverkning. Låt oss se till att de prylar som tillverkas är sådant som gör våra liv lite bättre.
Plastleksaker från hamburgerbarer, slipsar från bokförsäljare och oanvändbara grillset gör inte vår värld till en bättre plats att bo. Det minsta man kan begära är väl att vi själva ska kunna bestämma vad vi ska äga.

Gubben gnäller del 1 - Boklådor

2010-10-29T06:56:00.000+02:00

Vännen Emanuel har på sin blogg inlett en serie han kallar "Emanuel Dissar" och vem är jag som är sämre än att göra likadant. Så till och från kommer här en smula gubbagnäll med underrubriken "Det finns saker som var bättre förr".
Del ett ska handla om begreppet Boklådor - vilket är den korrekta plurarformen av Bokhandel.
Till att börja med så läste jag i DN 101022 att hundra boklådor är i farozonen. Den största och främsta försäljningen sker via nätet så butikerna får slå igen.
Men eftersom gnällgubben är en inbiten bokköpare i butik så besökte jag en bokhandel för att köpa en present till en mycket nära vän. Boken hette "Yllebroderier" och handlade just om detta udda ämne.
Bakom disken stod det inte längre en bokhandelsmedhjälpare. Där stod det en försäljare av den sort som lika gärna kunde kränga vitvaror. Han slog lite på datorn och kom fram till att denna bok kunde jag lika gärna köpa via nätet. Det skulle gå både snabbare och bli billigare.
Naturligtvis gjorde jag så - men den fanns också billigare hos en helt annan distributör. Så var Bokia en kund mindre.
Det var nu jag fick en annan, lika god, idé. Jag skulle köpa Orhan Pamuks senaste. Raskt in i en annan bokhandel i förhoppningen om bättre tur. Tyckte ändå det var bäst att fråga vilken var hans senaste. (Tilläggas kan att jag inte själv är specialist på Pamuk, men den som skulle få boken har läst allt han har skrivit.)
Bakom disken stod en kvinna och man såg i hennes ögon den panik som uppstår när någon frågar efter något helt okänt. Men datorn visste råd. Senaste boken var "Oskuldens museum" och den stod "Där borta", sa kvinnan och pekade lite vagt. Min artighet förbjöd mig att påminna henne om att Pamuk var faktiskt nobelprisvinnare och därför kanske inte helt okänd.
Tack och lov tittade jag efter lite mer noga. Oskulden Museum var inte bara förra årets bok av Pamuk utan fanns även i pocketutgåva.
Årets bok heter Andra Färger.

Om jag ägde en bokhandel och visste att kundunderlaget balanserar på en skör tråd; Då skulle jag vara livrädd att förlora en enda kund. Jag skulle skaffa mig en kunnig personal som visste allt om böcker och som dessutom kunde sälja och rekommendera dem.
Vore de dessutom trevliga och tycker det är kul med kunniga kunder så vore det väl ännu bättre.
Tyvärr verka det som boknördar är ett utdöende släkte. Såväl bakom som framför disken.
Vi som gillar böcker får väl börja handla på antikvariat. Detta är vår sista utpost.

Detta är SD:s vallokomotiv.

2010-10-16T02:58:00.000+02:00

GP publicerade häromdagen ett klipp med en av Göteborgs ledande Sverigedemokrater.

Det är lätt att skratta. Det är lätt att brotta ned sig i lyteskomik och förlöjliga den här sortens människor. Och det är lätt att låta ett rungande skratt eka hela vägen ut till Rannebergen. Sedan kan man luta sig tillbaka i självgod förnöjelse; Så enfaldiga "dom där är". Låt oss gotta oss åt det faktum att vi inte är lika korkade som dom.
Då har man bara blivit likadan.

Eller som Nietzsche skrev

Den som kämpar emot ohyra, bör akta sig så att han själv inte blir ohyra. Ty om du ser ner i avgrunden länge nog, ser avgrunden ner i dig.

Det finns mängder av orsaker att behandla även Sverigedemokrater med ett visst mått av god ton. Även om de själva inte behärskar konsten så bör man ju inte förfalla till motståndarens vulgaritet. Risken är ju att man blir likadan.
Dessutom är det danande för karaktären. Någon vis person sade någon gång: "Det finns människor som Gud sänder i vår väg för att vi ska ha något att öva oss på."

Dessutom är det dags att låta SD och resten av världen förstå att det inte är det minsta synd om dem. Självömkan bör inte uppmuntras.

Sverigedemokraterna och den falska antirasismen

2010-10-14T05:34:00.002+02:00

En av de mer säregna argumenten hos Sverigedemokraterna är att de kallar sig antirasister och att de även betraktar mångkulturen som den verkliga rasismen. Detta resonemang innehåller så många och säregna kullerbyttor att det, i det närmaste, blir omöjliga att reda ut.
Ska man ändå försöka få någon ordning, så måste man börja med att presentera ett relativt nytt begrepp i kulturpolitiken; "Etnopluralism".
Enligt denna syn så bör varje kultur leva i sin egna lilla sfär och man bör förhindra någon form av kontakt mellan olika folk, raser och kulturer.

Wikipedia definierar begreppet så här:

Etnopluralism är ett begrepp som används inom nationalistiska kretsar. Det råder dock delade meningar om vad den termen innefattar, men ofta uttolkat som att ingen ras eller etnisk grupp är mer värdefull än någon annan, men att de måste leva åtskilda för att undvika påstått negativa konsekvenser av genetisk och kulturell sammanblandning. Den etniska gruppen anses ha kollektiva rättigheter, vilket främst handlar om rätten till överlevnad, och rätten till en egen nationalstat.

Sverigedemokraterna själva uttrycker det så här:

Ett av kulturpolitiken främsta syften är att stärka intresset för och kunskapen om svensk och lokal kultur liksom att slå vakt om de djupa värden som det kulturella arvet innehåller.

(Inom parentes kan nämnas att man även skriver:

Kommunalt kulturstöd ska inte gå till politisk eller politiserad verksamhet.

vilket bildar ytterligare en SD-paradox.)

Om jag förstår resonemanget rätt så går det ut på följande (mina kommentarer inom parentes):

Varje folk har rätt till sin kultur (och det kan man ju inte protestera mot)
Varje folk har rätt att försvara sin kultur mot hot (Nåja - kanske - eventuellt)
Varje kontakt med annan kultur utgör ett hot (Nu börjar det bli underligt)
Varje kulturkontakt leder till nivellering och en risk att alla kulturer blir likadana. (Nu har man väl flippat ut totalt.)

Ser man andra länders kultur enbart som ett hot så är det ju inte konstigt att man vill vakta den egna kulturen från invasion. Och då finns det en logik i att man ser mångkultur som rasistisk eftersom den hotar den egna rasen.
Men ser man kulturutbyte för vad det verkligheten är - en möjlighet till utveckling och förnyelse. Då faller naturligtvis hela korthuset samman. Då framstår även etnopluralismen som den fascistiska ideologi som den verkligen är. En metod att skilja raser, människor och kulturer åt. M.a.o. det som vi i dagligt tal kallar just för - Rasism.

Vem låste gungorna

2010-10-09T08:32:00.000+02:00

Av olika orsaker återvände jag till min barndoms gata häromdagen. Nostalgikicken var stor men såpass personlig att jag undrar om någon mer än jag själv har någon glädje av den.
Jag gick också förbi det ställe, där vår enda lekplats fanns. Vi hade sandlådor här och var... men inga riktiga lekplatser. Tills en dag. I ett anfall av givmildhet satte man upp två gungor. Två träplattor fästa i en ställning med stabila järnkedjor. Eftersom vi var c:a 200 7-åringar som bodde i området blev köerna långa till Kaverös enda attraktion. Det köades och det gungades.
Fem minuter fick man gunga sedan fick man lämna plats åt nästa barn. Fem minuter åt gången, fram till klockan sex. Då kom nämligen en fastighetsskötare och låste fast gungorna för natten och de låstes inte upp förrän dagen därpå klockan nio.
När vi frågade varför så sa man att dessa gungor kunde locka barn att stanna ute sent på kvällarna för att gunga. Eller rättare sagt;
– Ni ska inte gunga på kvällen, sa fastighetsskötaren. Då ska ni hålla er hemma.
När vi frågade om man inte kunde låsa upp dem tidigare på morgonen så att vi kunde gunga innan skolan började klockan sju så röt han: "Då kommer ni bara för sent till skolan"

Jag har ofta tänkt på honom. "Gunglåsarmannen" heter han i mina tankar. Och jag har ofta tänkt på hur han måste se tillbaka på sitt liv. Naturligtvis kan inte all utföra storverk. Vi kan inte alla uppfinna glödlampan, penicillinet eller atombomben. Men kanske de flest kan se tillbaka och tänka: "Jag gjorde kanske en och annan människa lite lyckligare."

Gunglåsarmannen ser tillbaka och tänker: "Jag hindrade i alla fall ungdjävlarna från att gunga."

Om ett nobelpris

2010-10-08T05:04:00.000+02:00

Lite förvånad och lite glad blev jag när det visade sig att Mario Vargas Llosa fick nobelpriset. Jag ska inte påstå mig vara specialist på hans böcker men har för mig att jag läste honom för många år sedan.
Detta är ett överraskande men inte speciellt utmanande val. Llosa tillhör eliten inom världslitteraturen och i latinska länder är han stor.
Kommentarerna var naturligtvis förutsägbara. Åtminstone de som GP valde att publicera.
Några kommentarer är väl värda att i sin tur kommenteras?

Rebecca Vinterbarn Elg, programledare för Hej Litteraturen på SVT:

- Vem, sa du? Jag har absolut inte läst något av honom, jag tror att det är ett av kriterierna som de sätter upp för vem som ska få priset – att bara en liten grupp har läst böckerna.

O heliga enfald är väl det första man kommer att tänka på. Snacka om att vara snarstucken och förfördelad.

Jan Guillou, författare:

Jag hade gärna sett Adonis, av politiska skäl, det är bara en arab som har fått priset tidigare. Sedan fruktade jag Amos Oz, vilket hade varit helt fel läge.

Min personliga favorit är också Adonis men att reagera med ryggmärgen och tycka det är "fel läge" att ge priset till Amos Oz är det samma som att säga att man inte önskar fred i Mellanöstern. Litteraturpriset ska baseras på hög konstnärlig nivå. Inte politiska situationer.

Vargas Llosa ett bra val. En något bortglömd men stor författare. Är det inte så litteraturpriset ska fungera?

Dags att avslöja myter

2010-10-05T23:03:00.001+02:00

Det finns något som stör mig i den pågående debatten kring SverigeDemokraterna. Mycket av pajkastningen tycks bestå i personliga utfall mot enskilda SD-medlemmar och väldigt lite om partiets idéinnehåll.
Så även om jag anser att Jimmy Åkesson är en fjantig liten nippertippa som börjar gråta när något går honom emot, så är detta inget sakligt argument och bör lämnas utanför en politisk debatt - även om den därmed blir betydligt tråkigare.
Låt oss därför titta på några av de påståenden som SD framför och bemöta dem. Hur trevligt det än kan vara att gå till personangrepp.

Det pågår en massinvandring till Sverige

Genom att sätta det lilla ordet "mass" framför "invandring" har man byggt upp en bild av en fullständig invasion.
I själva verket är det en ganska liten ström människor som får stanna kvar i Sverige.
Med 10.000 beviljade asyler, 20.000 anhöriga och en svensk befolkning på 9.3 miljoner svenskar utgör invandringen 0.3% av befolkningen. Det krävs en paranoid hjärna att kalla detta för en "massa".

Det är synd om SverigeDemokraterna

Att springa till fröken och klaga över att kamraterna är elaka och inte vill leka passar möjligen en sjuåring i första klass, inte en representant för ett riksdagsparti. Då marscherar man heller inte ut ur kyrka därför att man ogillar vad som sägs i predikstolen. Då uppför man sig som en mogen och vuxen människa.
Att framställa sig själva som en grupp som det är synd om, är enbart löjeväckande.
Över huvud taget är avsaknaden av ryggrad, en av SD:s mer motbjudande attribut.

Den Svenska Kulturen är hotad

Själv tillhör jag en grupp som i stort sett ägnat hela mitt liv åt vad man skulle kalla för svensk kultur. Allt från urgamla polskor till Thomas Tranströmer. Att någon annan kultur skulle hota detta är befängt. Det tyder bara på att man inte tror på sin egen kultur och dess inneboende styrka.
Vad man vill förhindra är att den svenska kulturen ska bli "kontaminerad" av utländska influenser. Vad man glömmer är att den svenska kulturen skulle avlida utan näring utifrån. Isolerar man den svenska kulturen från influenser utifrån så kommer det att sitta svenskar om hundra år och svära ve och förbannelse och undra vad vad vi egentligen höll på med när vi lät kulturen dö av näringsbrist.

Det pågår en islamisering av Sverige

Att leva tillsammans är att ta och ge. Det är att kompromissa och finna lösningar som är till gagn för alla. Och det vet de flesta svenskar. De flesta utom SD. Resten av Sverige talar om integrering och att lära sig av varandra. SD talar om assimilering - att de som flyttar hit ska tala och bete sig som Svenskar.
Varje litet krav ses som ett steg mot ett totalitärt samhälle där sharia står över Sveriges Rikes Lag. Det finns ett annat ord för detta - paranoia.

Vi måste ta hand om de som redan finns här

Klart att vi ska, men detta hindrar oss inte att även ta hand om dem som behöver en fristad. Att göra en koppling mellan samhällets segregering och flyktingpolitiken är ett rent skamgrepp.
En våldtagen och stympad somalisk kvinna kan inte vänta medan vi finner arbete åt dem som redan bor här.
Och en arbetslös man från Irak får det inte bättre därför att vi inför flyktingmoratorium.

Min valanalys

2010-10-05T06:40:00.000+02:00

Valanalys är en svår sak. Det finns lika många åsikter som det finns medborgare. Här är min - var så god.

Jag har ett minne. Jag är tio år och går utmed hamnen i Göteborg med min morfar. På kajen står stora travar med styckegods. Kranarna vinschar sakta in bal efter bal i fartygens inre. På andra sidan älven ligger stora högar med kol och med koks. Där ligger också de fyra stora varven: Götaverken, Eriksberg, Lindholmen och Arendal.
Året är 1963 och tjugo år senare är allt borta. Containerfartygen byggs i Sydostasien och dessa anlöper inte den inre hamnen.

Sverige tillverkar inte längre fartyg. Och snart är nästan all verkstadsindustri borta. Svetsare, arborrare och nitare går arbetslösa. Den nya generationen utbildar sig till designers och ingenjörer. De gamla går utan arbete.

En gigantisk strukturomvandling inleddes, De gamla bruken är tomma eller byggs om till kulturhus eller outletbutiker.

Den gamle industriarbetaren är utrotningshotad. Ingen frågar efter honom. Inte ens den socialdemokrati som han alltid stött i alla år. Denna verklighet kallar man ofta "Det post-industriella samhället".

Samtidigt ser han hur förorten där han bor långsamt förfaller. Miljonprogrammet höll inte ens i 50 år. Husen är slitna och där bor bara människor han inte känner. Människor med främmande namn som är lika arbetslösa som han själv. När samhället förändras växer ett nytt proletariat fram. Människor som känner sig onödiga.

Makten sitter inne i centrum. Den ser man aldrig. Den kan man aldrig fråga. Man känner sig utanför. En ansiktslös maktmänniska kan man inte se. Det enda man ser är invandrare lika arbetslösa som man själv.

Trots allt så läser man tidningar och ser på tv. Man tar till sig uppgifter om ett annat folk, om en annan grupp människor, om en annan kultur och religion. De kallas muslimer och de enda muslimer man ser i media är ju terrorister. Och eftersom kvinnan som flyttat in i en sliten tvåa, ensam med sin fem barn också är muslim så blir hon en symbol för världens ondska. Och nu vill maktens män att det ska flytta in fler muslimer - främlingar som blivit delaktiga i ett samhälle där man själv känner sig utstött.

Maktens män bor långt bort men en politisk grupp lever nära. De lovar att vrida klockan tillbaka. De lovar att hindra fler muslimer att flytta in. De lovar att återskapa det som utgjorde en trygghet; Statskyrkan, Värnplikten och det gamla hederliga industrisamhället. Där övriga partier sviker så därför vänder man sig till den enda lösning man kan hitta. Därför vände sig var tjugonde svensk till ett fascistiskt parti som lovade en återgång till ett samhälle som bara lever som ett utopiskt minne.

Därför röstade 5% på Sverigedemokraterna. Det fanns ju inget annat parti som brydde sig.

Man känner inte igen sig

2010-09-25T10:09:00.000+02:00

Det var kväll. Regnet strilade sakta ned. Han tog på sig rocken och gick ned till den gamla fabriken. Länge stod han i mörkret och såg mot det stora tegelbyggnaden. Kommunen hade länge talat om att bygga om till någon slags konsthall men ännu hade inget hänt. Ja, förutom att ungdjävlarna hade krossat varenda ruta med sina stenar.

40 år hade han tillbringat i den stora fula kolossen. 40 år vid svarven. Han var 55 när portarna stängdes. Och det var nu 10 år sedan. Sedan dess hade han inte haft något arbete. Han var inte som de andra. Som fackpampar och förmän. Till dessa hade det funnits jobb. Men inte till en vanlig svarvare. Jobben hade gått till andra. Till pampar och de som senare flyttat in. Men inte till honom.
Det hade varit skönt när han fyllt 64 och han sluppit oroa sig för arbetslösheten. Det var lättare att vara pensionär.

Visst hade ha gått på kurs. Arbetsförmedlingen hade satt honom framför en dator och sagt åt honom att lära sig hantera den. Men en dator är inte som en svarv. Hans fingrar var klumpiga och han hjärna trög. Han ville inte ha någon dator. Han ville ha en svarv. Han ville känna stålet i sina fingrar. Men numer hade även datorerna börjat styra svarvarna. Inte ens det fick han göra själv. Han kände inte igen sig.

Likadant var det på stan. Konsumbutiken var borta. Konsumbutiken där gubbarna satt och pratade. Ofta hade han gått ned dit bara för att få höra lite om hur det var förr. När fabriken och bruket var medelpunkten och bandylaget var ortens stolthet. Gubbarna berättade gärna och han kunde bara sitta och lyssna. Men nu var gubbarna döda, bruket stängt och ingen spelade längre bandy. Han kände inte igen sig.

Och så var det invandrarna. De som flyttat hit. Greker och Jugoslaver gick väl an. De hade stått sida vid sida bredvid honom vid svarvarna och snart hade de förstått varandra och blivit vänner. De hade ju haft samma arbete. Men han mindes hur arg han mor hade blivit när hans lillasyster hade börjat träffa en av de yngre. Hon hade ju inte förstått. Det var ju knappt att hon velat gå på bröllopet.
Annat är det nu. Nu kommer de inte från Grekland. De kommer från länder han knappt hört talas om. De talar språk han inte känner igen och bär konstiga kläder. Och så är de mohammedaner också, tänkte han. Man känner inte igen sig.

Tänk om det fanns en knapp. En knapp som den han hade på svarven. Den knappen som fick svaren att rotera baklänges. En sådan knapp vill jag ha på mig själv. Så att jag kan bli ung igen. Få stå vid min svarv. Få ha ett arbete. Få känna mig värdefull. Igen.

Med (mot?) Sverigedemokrater i kulturen

2010-09-24T10:00:00.003+02:00

Så är snart valresultatet färdigt och det slutar tråkigt nog med att ett tjogtal Sverigedemokrater tar plats i en riksdag som är långt mer demokratisk än själva partiet. Jag ska inte gå in på alla de detaljer som talar emot en sådan representation men vi kan väl använda Frans G Bengtssons ord när han beskrev det av tyskarna ockuperade Tjeckoslovakien.

Måtte Sodoms och Gomorras eld tvätta den värld ren, där den sortens ting framfödas ur skurkars incest med idioter.

Så låt oss därför låta SverigeDemokraterna själv beskriva sin kultursyn:

En annan viktig faktor i arbetet för ökad trivsel är den offentliga konsten, som skall ha en folklig förankring och på ett tydligt sätt lyfta fram det nationella och lokala kulturarvet.

Tydligare kan väl inte Frans G Bengtssons ord illustreras. Men i stället för att enbart förolämpa SD, vilket i och för sig jag inte har något emot, låt oss ta en titt på hur offentlig konst skapas t.ex. i Göteborg där jag har nöjet att sitta med i ett förberedande utskott för Charles Felix Linbergs minnesfond, vilken betalar all offentlig konst i Göteborg.

Med hjälp av kunniga och välutbildade tjänstemän plockas, för det mesta, tre förslag fram av vilket ett kommer att pryda den plats som bestäms i sista hand av Kulturnämnden.

Dessa förslag är utvalda utifrån en mängd olika kriterier. Bl.a ska de vara av hög kvalitet, såväl konstnärligt som hantverksmässigt. De ska passa och pryda den plats där de står. Och de ska vara möjliga att tillverka inom rådande budget.

Av dess förslag väljer utskottet ett, vilket senare skickas till styrelsen (=Kulturnämnden) för beslut.

I botten finns ett kvalitetstänkande. Vi som sitter i utskott och styrelse bär naturligtvis på vår politiska hemvist men det viktigaste är ändå att konstverken ska kunna hålla för tidens tand och kunna ses i många generationer. Kvaliten är viktigare än politisk övertygelse

Allt detta vill SD kasta på soptippen. I stället ska konsten bli ett instrument för deras politisk åskådning. Offentlig konst ska låsas fast i nationen och närområdet. Jag undrar hur man tänker rent praktiskt. Det vi i dag ser som nationell konst ( t.ex. Zorn och Larsson) var en produkt av en intensiv kontakt med utlandet. På deras tid såg man hur "utlandet" kunde berika Sverige genom täta kontakter. I Carl Larssons fall var det t.ex. den av SD så hatade muslimska världen som utgjorde en stor inspiration.

Nationell och lokal förankrad kultur skapar inavel och verklig degenerering. Skulle SD få möjlighet att detaljstyra över svenskt kulturliv skulle detta vara början till slutet för konsten i Sverige.

Det blev en smula kallare

2010-09-20T05:58:00.000+02:00

Det är dagen efter valet. Resultatet är långt ifrån klart men en sak är given. För första gången sedan 30-talet sitter ett brunt parti riksdagen. Ett parti som gör allt för att dölja sitt människoförakt bakom en alltför tunn hinna av demokrati. Hur kunde det bli så?

Ansvaret ligger naturligtvis hos de övriga partierna. De som är etablerade. De som redan sitter i riksdagen. Från såväl höger som vänster har man gjort samma fel. Och mitt egna kära MP går heller inte fria.

Man trodde att SD kunde försvinna genom tystnad. Från vänster genom att blockera dem från att delta i samtalet. Oftast rent praktiskt genom att störa deras möten.
Från höger genom att peka ut dem som orosmoment.

Men ingenstans bemödade man sig att lyssna. Att försöka förstå deras argument för att kunna riva dem i små små stycken. Som hos alla partier på den bruna högerkanten så finner nämligen SD sin jordmån i rädslan. Det är skrämda medborgare som vänder sig till Sverigedemokraterna. Medborgare som fylls av ångest av en värld och ett land i förändring. Medborgare som tror sig kunna vrida tillbaka klockan till ett Sverige som aldrig existerat, ett Sverige där handelsbodar, sportmössor och dragspelsmusik fyllde ett idylliserat 50-tal. Ett Sverige där alla talade svenska och där invandrare från Italien utgjorde ett pittoreskt inslag.

Men detta Sverige har aldrig funnits - mer än i några Sverigedemokraters fantasi. Och denna fantasi har man stöttat, inte bara med lögner och påhittad statistik, här och var har det också krävts rent kriminell verksamhet för att få ekvationen att gå ihop.

Felet var att vi inte lyssnade. Felet var att vi stängde våra öron eller försökte stänga deras munnar. Följden blev att det skrämda, ångestfyllda medborgaren såg ett parti, i vilken hon kunde spegla sin rädsla. Men såg inte de värderingar som präglar ett hatfyllt parti som SD. Man såg bara sig själva.

Nu har vi fyra år av en riksdag där dess företrädare kan använda vår riksdag som en plattform för den grövsta rasism. Låt oss därför lyssna. Så att vi kan visa den skrämde medborgaren att det inte är Islam han behöver vara rädd för, utan ett parti som vare sig är svenskt eller demokratiskt.

Det sunda livets etik

2010-09-14T09:17:00.000+02:00

Det är bara när man är nybörjare som ens kunskap är total. ju mer man ägnar sig åt ett ämne desto mer inser man att man inte kan. Men något jag upptäckt är alla de intressanta tankar som dyker upp i huvudet när man ligger i en bassäng och meditativt kajkar av och an, längd efter längd.

Hur som helst så är det tankar kring etiken och moralen i träning och allmänt sunda vanor som rör i huvudet. Det naturligaste och enklaste är naturligtvis att se det ur en konsekvensetisk synvinkel - belöningen för all träning blir då att man mår bättre, helt enkelt. Occams rakkniv i all ära men som tankemodell bör man väl i alla fall få krångla till det mesta.

Jag har aldrig förstått att pliktetik omfattas av ett visst konservativt synsätt. För mig känns det skönt att på en rent axiomatisk grund förankra etiken i en omfamnad plikt. Det känns också som en bekräftelse av Kants kategoriska imperativ.
Enda frågan blir då naturligtvis vilka plikter man bör vila på. För min del handlar det med om personliga dygder än om plikter. Jag har ingen större lust att sätta betyg på min omgivnings närvaro eller brist på pliktkänsla.
Utgår man från Aristoteles så kan man få följade trevliga lista:

1. Mod
2. Vishet
3. Måttfullhet
4. Rättrådighet
5. Tro
6. Hopp
7. Kärlek

Detta är så att säga den goda motsvarigheten till de sju dödssynderna. Inte lika spännade i all sin godhet men väl betydligt svårare att leva upp till. Även om man bara simmar i en bassäng eller styrker sig i en motionsmaskin.

Om Biggest Loser

2010-09-09T23:28:00.000+02:00

Till att börja med så måste jag erkänna något. Och det är inget jag stoltserar med. Det bara är så. Jag har aldrig någonsin sett ett helt avsnitt av någon enda Dokusåpa. Vare sig Robinsson, Baren eller något annat.

Därför var det förvånande att hamna i sin första Reality Show; Biggest Loser. Det fanns ett tilltal som gjorde mig ovan, ett berättarspråk jag inte förstod och en påklistrad känslosamhet som enbart gjorde mig irriterad,

Dessutom kände jag igen själva historien men kunde inte komma på var. Tills jag plötsligt fattade: Detta är en biblisk berättelse.

Den handlar om syndare (=feta människor) som samlas för botgöring (bantning) inklusive kroppslig späkning (träning). Den som mest effektivt lyckas slita synden (fetman) ur sin kropp kan uppnå salighet i form av ytterligare närvaro i en himmelsk verklighet (själva programmet).

Den som misslyckades är för evigt förtappad och måste lämna paradiset. Något okristligt upplevde jag nog att den som ändå ångrar sina synder inte kan uppleva nåden och få återinträda i himlen.

För sina synder skulle ska man genomlida skärselden (träningspassen) och uppnå salighet (vinna 250.000 kronor).

Hämndens änglar representeras av två personliga tränare som ska driva deltagaren till den yttersta smärta.

Denna bild av plåga och förnedring kunde jag senare jämföra med min rara sjukgymnast som är ytterst noga med att jag ska ta i så mycket att det känns bra och att jag skall vilja återkomma och vara motiverad. Följden har blivit att hon på tre veckor lyckats med vänliga lämpor och knep, få mig beroende av att träna.

I Biggest Loser är motiveringen att spy i en spann. Det är åtminstone inget som skulle få mig att vilja gå vidare.

Lektion nummer 1: Träningen och viktminskning ska vara en njutning. Man ska inte tvinga sig. Det ska vara samma njutning att träna som att smaka på ett gott glas vin. Och såväl träning som vinet ska vara länge.

Men den sortens njutning är knappast något för TV4.

God och rund och gla' ska människan (inte) va'

2010-09-09T09:44:00.000+02:00

Konsten är inte längre att vara personlig. Konsten är att vara privat. Och ännu mer privat... Att läsa om våndorna i kropp och själ hos sina medmänniskor verkar vara den nya nationalsporten. I alla fall bland den bloggläsande allmänheten.

Så även jag föll till föga. Välkommen in i en process som är mer privat än personligt. Förhoppningen är att dessa erfarenheter kan utgöra en utgångspunkt till långt vidare resonemang. Och även en mylla för personliga reflektioner. Nu kör vi!

Allt började juni månad. Vänster knä bestämde sig helt plötsligt att inte vilja vara med. Värken var stor och jag fick svårt att gå. Samtidigt svullnade höger fot upp till något man väl kunde använt i en handbollsmatch med mindre anspråk. Det var bara att promenera till läkaren som klämde och tryckte. Han vickade och välte. Samt skrev en remiss - till en röntgenfotograf. Som fotograferade och sedan konstaterades - artros. Förslitet knä. Detta ledde fram till en av de mer absurda samtal jag någonsin haft med en läkare:

– Ja, sa han. Hmm... Jo.. Jag ser här i pappren att du har fått förslitningar i knät. Men det går att ordna...
– Så bra, sa jag. Hur då?
– Ja... Hmm... kanske du skulle ta en liten tankeställare på dina levnadsvanor... Hmma... ja
– Jaha... du menar att jag är fet?
– Nja............ Jo.. Hmmm ... jag skulle väl inte uttrycka det så...
– Tjock? Överviktig? Jag ska banta?
– Nej, naej... absolut inte.. Men kanske det skulle vara till fördel om du kunde förlora något kilo sådär.

Det var inte en katt som gick runt en skål med het gröt. Det var en hel flock med katter som svassade runt en hel grötfabrik.

Men för att göra en lång historia lite kortare och mer uthärdlig för eventuella läsare. Jag fick kontakt med en utmärkt sjukgymnast som bara genom sitt vänliga väsen fick mig att klättra in i de mest sinistra kontraptioner samt utföra de mest upphöjda gärningar i form av benböjade och balansövningar.

Det var också att säga bye bye till goda läskedrycker och mumsigt naturgodis. Ett nytt liv skulle bengynnas. Och har begynt.

Det var då jag fick min mest katastrofala idé. Som god inspiration tänkte jag för först gången i mitt liv se på en dokusåpa: "Biggest Loser" i TV4. Det var en upplevelse långt värre än några avmagringsknep eller bantningskurer. Men.. för att stjäla retorik från själva programmet. Mer om det i nästa avsnitt.

Liberalismens stora problem

2010-09-02T07:52:00.001+02:00

Människan behöver kläder. Att värma sig med och att pryda sig med. Därför köper vi också kläder och har vi gott om pengar så köper vi mer kläder än vad vi behöver.

Men kläder växer knappast på träd. De tillskärs och sys av sömmerskor. Sömmerskor vilka lever, i Sydostasien, under förhållanden så usla att vi knappast kan göra oss en föreställning därom.

Komikern Björn Gustavsson brukar berätta följande historia:

Jag har ett fadderbarn som jag brukar hjälpa genom att skicka 200 kronor i månaden. Häromdagen fick jag reda på att han skulle fylla 10 år. Så jag köpte honom ett par snygga sneakers i födelsedagspresent och kan ni tänka er, vilken lustig slump; Han hade sytt dem själv.

Förr eller senare hamnar dessa skor och kläder i Sverige. I bästa fall används de till de är utslitna. Med det är inte säkert. Det händer att de åker in i garderoben bara därför att ägaren vill njuta, av att veta, att äga dem. Det är ju därför vi (=de som har arbete) sliter i minst 40 tim/vecka. För att veta att vi äger en snygg t-shirt, i garderoben.

Efter något år eller så blir garderoben full och man måste göra sig av med dem. Kläderna hamnar i en plåtlåda som hjälp till något afrikanskt land där fattigdomen är svår. Eftersom kläderna är gratis när de kommer fram, så bryr man sig därför inte, i denna afrikanska stat, om att köpa några, och på så sätt bryts en begynnande beklädnadsindustri ned - innan den ens hunnit födas.

Hela denna process; Från sweatshops, via onödig konsumtion fram till ett fattigt afrikanskt land, är fullständigt nedbrytande. Inte bara för miljön utan också för alla inblandade parter.
Det enda processen främjar är det postmoderna samhällets gudom: Tillväxten.
Utan tillväxt inget samhälle och utan samhälle ingen liberalism. Vi är som ett skenande tåg där någon låst in nödbromsen.

När jag var parvel, gosse eller slyngel, stryk det som ej önskas, fick jag en tidning som hette Lyckoslanten. Där fanns det en övermoralisk serie om två flickor som hette Spara och Slösa. När Slösa spenderade alla sina pengar så sparade Spara sina till något viktigt och väsentligt. Spara var lycklig. Slösa var olycklig.

Det liberala samhället kräver tillväxt. Det liberala samhället kräver att vi slösar. Det liberala samhället kräver att vi är olyckliga. Någon har tänkt fel. Om man tänkt över huvud taget.

Masker bakom vilka tomma intet stirrar

2010-08-31T08:00:00.000+02:00

Det händer att man skönjer ett mönster i tillvaron. Små händelser som verkar sakna sammanhang bildar tillsammans ett lapptäcke som ser mycket spännande ut.

Det började häromdagen då vännen Anna, inbiten socialdemokrat, såg på mig och sade:
– Miljöpartiet har ingen grundläggande ideologi - eller hur?
Jag blev helt ställt. Att någon skulle betrakta oss som helt befriade från ideologi hade aldrig slagit mig. Däremot är ju MP ett parti med mycket högt till tak. Det är bara vidrigheter som rasism, anti-feminism och liknade som inte tolereras. Men en grundläggande ideologi finns där. Kortfattat brukar de beskrivas i våra tre solidariter:

Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet
Solidaritet med kommande generationer
Solidaritet med världens alla människor

Dessutom skriver Per Gahrton ett strålande inlägg i DN med anledning av den rådande debatten om liberalismens varande.
"Enligt Nycander insåg Olof Lagercrantz att socialism och liberalism är ”masker bakom vilka tomma intet stirrar”."

Söndagen efter lyssnar jag på ett avsnitt av Godmorgon Världen där man diskuterar heminredning som konsumismens sista utpost. Efter detta återstår bara att odla immateriella värden som relationer och sociala media.
Den gamla frasen "Den vinner som har flest prylar när han dör" byts raskt ut mot "Den vinner som har flest vänner när han dör".

Som grädde på moset diskuterar "Filosofiska Rummet" - "Om liberalismen". En diskussion som bara får mig att se tomheten i såväl vänster som höger. Det känns som två gamla pensionärer som fortfarande träter om Ingemar Johanssons EM-match 1958 och vem som borde ha vunnit.

Sverige har aldrig någonsin varit mer fixerat vid pengar men samtidigt märker man hur dessa spelar allt mindre roll. Vill man vara elak kan man påpeka jämföra med att det aldrig byggdes fler kyrkor i Sverige än under 1800-talet, när kyrkan stod på gränsen till att förlora sin makt och Sverige gled in det sekulära samhället. "Post-kristna", skulle man kunna kalla det med ett nyuppfunnet ord.

Liberalismen och socialismen föddes ut den industriella kapitalismen och är helt beroende av dess existens.
Jag kan inte bevisa något men jag misstänker att vi sakta är på väg mot det post-kapitalistiska samhället. Ett samhälle som kräver en ny ideologi. Det finns säkert de som anser att de nyliberala värderingarna skulle passa fint - en anarkistisk värld där "anything goes".

Själv ser jag det som en möjlighet en chans att använda befriade resurser till att återställa den brist på balans som industrialismen skapat. Helt enligt de tre solidariteterna.

Samma vindar

2010-08-28T08:51:00.000+02:00

Jag är ingen överdängare på Photoshop men efter att ha sett SverigeDemokraternas (som de, av någon outgrundlig anledning kallar sig) valfilm så såg jag en tydlig parallell till Auschwitz II: Birkenau som jag besökte förra sommaren.
Jag kunde kallat bilden "Lika som bär" men ett gammalt citat från progg-gruppen Contact dök upp i skallen. Var så goda och väl bekommna.

Kulturpolitik inför ett val

2010-08-26T10:04:00.000+02:00

Så har det varit kulturdebatt i P1 mellan Leif Pagrotsky (han med skägg) och Lena Adelsohn Liljeroth (hon utan skägg).
Det var en säregen historia där ingen av parterna egentligen fick tala färdigt och man kastade sig upp och ned från det stora till det lilla. Men ett par intressanta pärlor lyckades man släppa ur sig (om jag tolkat dem båda rätt).
Bl.a nämnde Lena Adelsohn Liljeroth att det inte fanns någon motsättning mellan en instrumentell kulturpolitik och en politik som strävar efter kulturens egenvärde.
Det ger genast kulturdebatten en djupare filosofisk dimension. För mig har alltid det dialektiska förhållandet mellan dessa synsätt varit det viktigaste. En strävan tycker jag vore att finna syntesen - inte förneka att motsättningen finns.

Vad som däremot gjorde mig riktigt upprörd var när Leif Pagrotsky sa att han inte kunde se något hinder för kultursponsring och att främsta orsaken var att den konstnärliga integritet ändå kunde behållas. Som om det var detta som är det tveksamma med sponsring...

I slutänden är det ju en demokratifråga. Avdragsberättigade privata bidrag innebär en skatteförlust, vilket i sin tur innebär mindre pengar till kulturen, vilket i sin tur kompenseras av sponsring.
Men sponsringen står utanför demokratisk kontroll. Den vanlige medborgaren har ingen möjlighet att påverka vilka kulturformer företagen ska sponsra.
Jag tror knappast att Pagrotsky läser detta men kanske någon partikamrat kan få socialdemokratin att ändra åsikt i frågan.

Balladen om Halvdan Råde

2010-08-22T18:30:00.002+02:00

I Istanbul finns ett museum, Hagia Sofia, som en gång var en kristen kyrka. På balkongräcket ristade en viking vid namn Halvdan in sitt namn för tusen år sedan.

Hans namn var Halvdan Råde. Han var av Vikings ätt
Han seglade mot Särkland. Han segla vitt och brett
I Novgorod och Kiev, var tillvaron för hård
Halvdan segla vidare, till staden Miklagård.

Det var den stolte Konstantin, en kejsar av Byzans
Han var ju, som man säger, en vis och kloker man
Han sade till vår Halvdan, ty sådan var hans makt
"Jag en lämplig plats för dig - uti min väringsvakt."

Att arbeta som väring är inte särskillt hårt
- Men tvingas gå till kyrkan, sa Halvdan. Det är svårt.
Han satt där, på balkongen, bland vikingar i rad.
Han karvade sitt namn med kniv, i kyrkans balustrad.

Men när han hade jobbat i många långa år
Då kände han i hjärtat, en ensamhet så svår
"Att leva här helt ensam, jag tror inte att det går"
Han fria till en kvinna, som hade korpsvart hår

Här lämnar vi nu Halvdan, i familjens vård
han levde tryggt och länge men dog i Miklagård
Hans söner växte upp och, blev berömda män
Döttrarna blev likaså fast, det var längesen

Men själv jag går och vandrar, i Istanbuls bazaar
Och ser en bryllings syssling i varenda turkisk karl.
Vi stammar ifrån Halvdan. Vi stammar från hans far
och släktingar vi är i dag och alla våra dar

Här slutar jag min visa, här slutar jag min sång
Moralen är rätt enkel, jag tar den blott en gång
En sanning det är detta och den är generell
Nog är det tur att Konstantin var multikulturell.

Han bestämmer vad som är vackert i Borås

2010-08-03T12:52:00.000+02:00

I Borås Tidning, måndagen 100802 kunde man läsa följande ganska säregna uttalande:

Parasollerna är ofta gröna eller vita. Tomas Rossing föredrar ljusa parasoller.
–Gärna champagnefärgade, säger han. Man ser mer solbränd ut om man sitter under dem.

Tilläggas bör att Tomas Rossing är myndighetsperson. Han är stadsarkitekt och ansvarar alltså ytterst för ett vackrare Borås. Detta ansvar använder han alltså att dra upp riktlinjer för hur den vanlige Boråsaren ska se mest solbränd ut.

Förutom de medicinska aspekterna så finns här en fara. Faran ligger i att låta en enda person sätta upp ett estetiskt regelverk för en stad och sedan forma stadens utseende efter denna persons smak och uppfattning. Tack och lov är denna typ av estetisk centralisering blott ett minne i de flesta städer – utom just i Borås där medborgarna ska pryda staden med sin solbränna.

Egentligen vore det inte något problem. Vill Boråsarna ha en stadsarkitekt ska de väl få ha honom i fred. Problemet är bara att det i Göteborg. från borgerligt håll också vill införa denna tjänst.
Eller för att tala klarspråk. Alliansen vill ge Göteborg en stadsarkitekt.

Jag vet inte riktigt vad man vill åstadkomma med detta men förhoppningsvis ska det inte leda till ökad hudcancer hos solbrända göteborgare under champagnefärgade parasoller.

Om instrumentell kulturpolitik

2010-07-26T21:12:00.000+02:00

När man ingenting vet är det lätt att tro att man kan allt. Ju mindre kunskap desto större övertygelse. Vad som kan skrämma mig i politiken är de tillfällen då ideologi ersätter eget tankearbete. Mina sju år i politiskt arbete har bara gjort mig alltmer ödmjuk inför frågor jag inte behärskar.
I själva verket är det bara ett fält där jag känner någon form av insikt och kunskap och det är inför kulturpolitiken – tyvärr ett eftersatt område inom alla partier.
På något sätt är det symptomatiskt att ett av våra riksdagspartier (=KD) tycker att den främsta kulturpolitiska frågan är sänkt moms på dansbandsmusik.

Vilken är då skiljelinjen mellan röd-grön och borgerlig kulturpolitik? Svaret är enkelt; Skall vi ha en kulturpolitik som är instrumentell (där kulturen tjänar något annat och viktigare syfte) eller ska vi ha en politik där kulturen har ett egenvärde och där dess existens inte behöver motiveras.
Från socialistiskt håll vill man göra detta till en icke-fråga. Kulturen existens ska motiveras genom att de ska tjäna högre och ädlare syften; som turistmagnet, som social motivering för yngre eller för att stärka stadens varumärke.

För egen del har jag mycket svårt för ett sådant resonemang. Ska kulturens existens motiveras med dess nytta så kan kulturen får stryka på foten den dag man anser den vara onyttig.

Fast frågan är om inte den borgerliga synen är ännu värre. Där hamnar så väl konst som kultur på en ouppnåelig piedestal där den kan beundras men inte beröras av de vanliga medborgarna. Konsten förpassas till stadens finrum när går i kamp mod kulturyttringar i stadens ytterområden.

Den goda konsten hamnar då i centrum där den kan dyrkas av en utvald elit. De som bor i ytterområdena får i bästa fall klara sig med ett stadsdelsbibliotek.

Att hitta balansen mellan dess två ytterligheter. Att kunna avgöra när konsten kan göra instrumentell nytta och när en elitistisk kultur kan verka inspirerande. För mig är det detta som är den tredje, den gröna vägen.

Nationalnostalgi

2010-07-25T21:21:00.000+02:00

Jag är gammal nog att återkalla min tonårstid. Jag är gammal nog att minnas det som var väsentligt. Allt strunt har tack och lov sköljts bort.

Jag brukar med värme i rösten berätta om de originalföreställningar jag sett med Nationalteatern. "Akta dig för Lumor" på Hagahuset eller " Speedy Gonzales" på Landala fritidsgård. I båda fallen var jag på tok för gammal men smög mig in, satt längst bak ... och njöt.
Ett minne från den tiden var Göteborg som en MYCKET repressiv stad. För alla politiska partier (utom VPK) var Nationalteatern en nagel i ögat. Du utmanade och kritiserade allt som gått fel i miljonprogrammets betongpolitik. De visade upp en ungdomskultur som helst skulle förtigas.

Men de gav också en röst åt en generation kände sig försedda med munkavle. De sa allt det som en förbannad sjuttonåring inte kunde uttrycka och kunde han hittat rätt ord var det ändå ingen som hade lyssnat.

Allt detta strömmade över mig när jag läste ett porträtt av Hans Mosesson (=Speedy Gonzales) i dagens (100725) GP:

Men jag minns när vi gjorde föreställningen Speedy Gonzales 2 och där satt en kille som låg illa till i Biskopsgården – många av de unga var dödsdömda av drogmissbruk. Jag mötte honom häromåret på en bilverkstad. Han ropade "Halllåå Speedy, känner du igen mig? Du ska veta att du räddade mitt liv."

Den som ifrågasätter kulturens plats i samhället och undrar vilket syfte kulturen ska tjäna bör läsa detta om och om igen. Det var småsmulor som delades ut till Nationalteatern men de lyckades förändra en hel stad. Till det bättre.

Hålla handen

2010-07-22T16:55:00.000+02:00

Senaste numret av tidningen Vi innehåller en längre interjuv med Gösta Ekman. Bl.a. berättas om hur far hans, Hans, friade till mamman hans, Agneta Wrangel, som dessutom var grevinna. Hasse Ekman lär ha sagt ungefär såhär: "Det har alltid varit min dröm att komma in i adelskalendern. Has det vallgrav?"
Sånt tycker jag är roligt och det påminner mig om en händelse som inträffade för många år sedan.

Jag skulle arbeta några dagar i Stockholm och tog tåget upp för att bo på Hotell Wellington. Efter att ha använt mig av tunnelbanan klev jag av vid Östermalmstorg och lufsade trapporna upp till själva torget. Jag såg mig väl inte så noga för utan anade bara att det stod två personer där. Utan att titta på någon av dem steg jag fram.

– Jag söker Hotell Wellington, sa jag.
– Och du kommer att hitta det sa mannen framför mig salvelsefullt och tog min hand i båda sina.

Han höll fast mig i ett stadigt grepp och jag blev mycket förbryllad.

– Han är försöksutskriven, var min första tanke. Han kommer aldrig att släppa handen. Han kommer att predika för mig och innan han släppt taget har han frälst mig och gjort mig till medlem i någon konstig sekt som offrar marsvin under fullmånen.

I vilket fall som helst tyckte jag väl att jag skulle se vem som stod där och höll min hand. Jag lyfte blicken och såg rakt in i ett ansikte som tillhörde Gösta Ekman. Fram tills dess hade jag av ren utmattning bara tittat ned i golvet.

Han log vänligt, släppte handen och personen bredvid pekade ut vägen till hotellet.

– Tack för den, tänkte jag. Tack Gösta Ekman, för att du gav mig en sällsam historia att berätta.

Från bokmässan i Od

2010-07-19T16:05:00.002+02:00

Regnet smattrar mot duken. Tvärs över den våta gräsmatten springer en parkeringsvakt. Jag dricker något som nästan, men inte riktigt, smakar som te. Dessutom löser jag en sudoko.
Det är en lördag i mitten av juli och jag befinner mig i den lilla byn Od, någonstans mellan Ulricehamn och Vårgårda. Det är lördag och omkring mig pågår, för andra året, "Bokmässan i Od".
Även förra året regnade det.
Det vita partytältet, de fuktiga funktionärerna och den allmänna stämningen av stort jippo i liten by får mig att känna mig som om jag var med i ett svenskt avsnitt av Morden I Midsummer. Det enda jag saknar är att se byprästen komma cyklande med en Panamahatt på huvudet.

Det kan låta som om jag gycklar men det är tvärt om. Bokmässa anordnas av en verklig eldsjäl, Gärd Ljungquist-Persson som dessutom driver ett bokcafé i den lilla byn; året om. En sådan person är unik. En sådan person har inre bara entreprenörens glöd utan också en längtan att sprida kultur, även på platser där andra skulle rygga tillbaka. Heder åt Bokmässan i Od och jag ser redan fram mot nästa år.

Bokanmälan: Han som aldrig fick bli kung

2010-07-07T21:17:00.000+02:00

Syndabockar är bra att ha. Då slipper man ta ansvar för det som verkligen händer. Man kan lägga skulden på någon i periferin. Gärna någon som är död och som därför inte kan försvara sig.
Så var det t.ex. med arvprinsen Gustaf Adolf, den nuvarande kungen far. Han gifte sig med en dam från Tyskland - så suspekt. Han besökte olympiaden i Berlin 1936 - mycket egendomligt. Och han träffade visst Hitler vid något tillfäle - saken är klar. En sådan människa måste ju vara nazist (obs ironi).

Vad man glömmer är att han, efter en middag med Herman Göring, slutade umgås i vissa tyska kretsar.

Så även om han inte på något sätt stödde nazisterna så var det ingen sympatisk person som stod i tur att ärva kronan efter sin far kronprinsen (blivande) Gustaf VI Adolf. Han beskrevs som allvarlig och tillbakadragen, lite blyg och sträv. Hans bana var yrkesmilitärens och hans meriter var inom idrotten.

Enda tillfället då han verkar ha trivts med livet var som familjefar när han fick umgås med alla sina barn. Tyvärr vara detta inte så länge. Vid en flygolycka 1947 avled den person som kanske kunde ha blivit kung år 1973 när gamle kungen dog.

Om detta och lite därtill har Per Svensson skrivit i boken "Han som aldrig blev kung", vilket är en biografi över arvprinsen. Eller ett försök till biografi får man väl säga. Prinsen var väldigt ovillig att låta sig intervjuas och han skrev väldigt få brev. Det finns med andra ord väldigt lite material att använda.

Per Svensson har därför varit nödgad att redogöra för mängder av händelser i marginalen, som t.ex. en omfattande redogörelse för judeutrotningarna i Coburg - den blivande drottningens hembygd.

Men bereder man sig på ett stycke 1900-tals historia med arvprinsen som en röd tråd så är boken inte alls dum. Den är faktafylld och intressant.

Dessutom är den inte omöjlig att finna i något antikvariat.

I Molomland och Slottskogsfamn

2010-06-22T06:04:00.000+02:00

Även jag har varit en förvirrad ungdom som vinglat fram, helt vilsegången, mellan musikstilar och uttryck. I mitt minne, från tonåren, lever kvar en jazzgrupp som hette "Nilssons Saxofoner". Året var ungefär 1979 och pianisten Staffan Nilsson hade samlat några vänner som alla spelade saxofon och gruppen besökte klubbarna i Göteborg. Jag såg dem många gånger. Kanske alltför många. Jag har ett svagt minne av att någon av musikerna såg på mig och sa förvånat: "Är du nu här nu igen?"

Parallellt med detta så satt jag hemma i pojkrummet och bandade radioprogram. Detta var på den tiden då P3:s melodiradio var vigt åt sådana storheter som Sven Olof Walldoffs orkester eller Dutch Swing College Band. De udda och speciella ögonblick då det spelades bra musik i P3, gällde det att stå beredd med rullbandspelaren och spela in.
Det kunde t.ex. var Kvällstoppen (de mest sålda skivorna) eller Tio i Topp (framröstade av publik). Det kunde också vara programmet "Kanske på Svensktoppen" där man spelade nyutgiven musik - av vilka de flesta aldrig tog sig in på någon topplista.

Jag minns det väldigt tydligt. En ,för mig, nästan okänd artist vid namn Alf Hambe framförde en ännu mer okänd låt vid namn Visa i Molom. Den kom inte in på Svensktoppen men den hamnade på mitt rullband så mitt bland alla poplåtar hördes en stillsam halländsk röst som sjöng "Nu hoppar haren kråka på ängens vita gräs".

Det tog mig fem, eller var det kanske tio genomlyssningar. Sedan var jag fast. Det var bara att raskt bege sig till biblioteket och låna noterna. Sedan övade jag. Jag övade. Dessutom övade jag – tills dess jag kunde spela den, så gott som, utantill.
Av en slump som såg ut som en tanke skulle då Alf Hambe spela på Kustens Hus. Det var också då jag upptäckte att det fanns ett helt hus tillägnat visan som uttrycksmedel. Det var då jag förstod att visan skulle bli mitt "öde".

Därför kändes det som en säck knöts ihop och två pusselbitar möttes när jag såg Alf Hambe i duo med Staffan Nilsson en måndag strax innan midsommar 2010 i Slottskogen, vid Gräfsnäsgården – dock utan saxofoner. Det var Alfs mest välkända visor och det var en jazzpianist på dragspel. Och det var mycket, mycket bra. Så bra som bara lång livs erfarenhet kan skapa. Av poesi och av musik.

Bokanmälan: Mitt namn är Moore - Roger Moore

2010-06-14T21:04:00.001+02:00

Om man bläddrar tabloider och skvallerpress får man ofta en känsla av att kändisars liv är större, roligare och betydligt mer spännande än livet för oss vanliga dödliga. Pengarna är fler, maten är mer välsmakande, vinet är bättre och kvinnorna vackrare.
Åtminstone om man får tro skvallret.

Läser man Roger Moores självbiografi kommer allt detta på skam. Ska man tro boken, och det vill man ju gärna göra, verkar han ha levt ett osedvanligt trist och träigt liv. Visserligen har han rest världen kring. Han har spelat Helgon, Snobb och Bond. Han har varit gift fyra gånger och när andra går i pension så startade han en ny karriär som UNICEF-ambassadör.
Men det värsta av allt är att han verkar ha haft så makalöst tråkigt. Småspratt som att lägga ormar i vänners skor väger inte upp det faktum att boken tuggar på i rask takt med putz och practical jokes som minst sagt är mossiga.

Antingen är det den knastertorra stilen eller också är det att man, som läsare, fullständigt drunknar i en myllrande människoskara som väller fram. Kända kändisar och mindre kända kändisar fyller sida upp och sida ned och till slut vet man inte om man läser en självbiografi eller en telefonkatalog.
Individerna i denna myllrande människomassa blir aldrig personligheter; de blir bara namn i en folkmassa.
Inte ens en av de närmaste vännerna, David Niven blir till kött och blod. Det är bara hustrun Hjördis som kommer till liv när Mr. Mooore beskriver henne med en icke dold avsky. Vem som helst kan beskriva helvetet men att beskriva ett paradis kräver en skicklig författare.

Så rätt du tänkt fast det blev fel

2010-06-09T21:45:00.005+02:00

Kulturen glöder i Göteborg. Från plats till plats slår det upp små gnistor här och var. Är det inte Konsthallen så är det Världskulturmuseet.
Man har verkligen drabbats av förbannelsen att leva i intressanta tider.

Nu senast är det Världskulturmuseet som valt att visa utställningen Jerusalem endast i form av en Power Pointpresentation, vilket naturligtvis fått fotografen Elisabeth Ohlsson Wallin att gå i taket.
Resten av kulturvärlden har också valt att gå i samma tak. Åtminstone den mer liberala.
På sin blogg skriver det folkpartistiska kommunalrådet Helene Odenjung om ett förslag som kommer att läggas fram inför kulturnämnden, av hennes kollega Axel Darvik.

Förslaget går ut på att flytta utställningen till Konsthallen eller Stadsbiblioteket. Och det är också i den sista delen som förslaget kollapsar.

Jag håller med om att Jerusalem bör visas i Göteborg och vill inte staten (som äger Världskulturmuseet) göra det, så är det ett bra förslag att låta Göteborgs kommun göra det.

Men ... Och detta är ett av de viktigaste "men" jag vet. En politiker ska INTE gå in och detaljstyra på den nivå Folkpartiet önskar. Om en politiker börjar bestämma vad som ska visas i specifika lokaler så har man snart en situation som i Lunds Konsthall där en partivän till Odenljung och Darvik, vid namn Holger Radner kräver att få styra innehållet därför att "Vanligt folk inte förstår utbudet".

Kanske något annat parti i Alliansen kan förklara för Folkpartiet vad man bör åtgärda och var man ska hålla fingrarna borta.

Ateister är inga Muslimer

2010-06-08T22:10:00.005+02:00

Jag har sagt det förrut och jag säger det igen.
Länge leve Podradion. Utan denna briljanta uppfinning hade jag missat senaste avsnittet av "Människor och Tro", som denna gång handlade om det aktuella ämnet skolavslutningar.
Man skickade helt enkelt ut en enkät till c:a 4000 skolor, av vilka c:a 1300 svarade.
Resultatet överraskade. C:a hälften firade i en kyrka. Hälften sjöng "Den blomstertid nu kommer" och hela 90% svarade att man firar på samma sätt som man gjort de senaste 10 åren. (Resterande 10% var nybyggda skolor)

Det mest intressanta är de protester som kommer till skolorna, från grupper som inte vill fira skolavslutningen i kyrkan. Det är INTE icke-kristna som protesterar. En muslimsk man sa t.o.m.; "Det är väl inga problem. Vi tror ju på samma gud."

Protesterna kommer från "helt vanliga" svenskar. Protesterna kommer från aktiva, svenska ateister vilka anser det förnedrande att tvingas gå in i en kyrka. (Förmodligen är de rädda att bli smittade av något Jesus-virus)

Detta hindrar däremot inte diverse Sverigedemokrater eller deras anhängare att invadera de grupper på Facebook som vill behålla den kyrkliga traditionen och använda detta till sin egen fördel. Vulgärpropagandan ligger tjock här och var i dessa grupper. Detta är bara ett av många exempel.

Regeringen tycker att vi ska anpassa oss efter invandrarna som kommer hit. Vi ska alltså fira skolavslutningen i en moské, och pojkar och flickor ska vara skilda åt. Det verkar som att våra traditioner inte är så mycket i regeringens tankar....

I detta fall är det inte ens så att SverigeDemokraterna har fel. Det är så att SverigeDemokraterna ljuger.

Ingen myndighet och inga politiker hindrar någonsin någon skola från att fira skolavslutning i kyrkan. Ingen hindrar någon från att sjunga psalmer. Inget hindrar att en kristen präst leder avslutningen
De som har en annan religion än den kristna verkar gilla traditionen.

De enda som protesterar är den vanlige hederlige svensken. Den ateistiske svensken som delar sin frånvaro av tro med dem som skriver: "Jag är inte religiös men varför får vi inte fira skolavslutning i kyrkan?"

Bokanmälan: Nu har det banne mig gått för långt.

2010-06-03T07:58:00.007+02:00

Den besatte människans psyke upphör aldrig att fascinera.
En man, vars namn troligen inte är Stig Dahlström, skickade mellan åren 1968 - 1986 in hundratals anmälningar till dåvarande radionämnden. Genomgåendde för dessa anmälningar var att Ingmar Bergman i maskopi med "imperialistkommunismen" använde Sveriges Radio för att hjärntvätta svenska folket.

En annan fascinerande händelse inträffade 1971 när Harry Schein anmälde den första filmen om Åsa-Nisse till samma nämnd. Detta orsakade en folkstorm bland barn och äldre, vilka trodde att de aldrig någonsin mer skulle få höra John Elfstöm utropa: "Fridens Liljor på Sarons Topp".
Även Åsa-Nisses skapare, den gamle SS-kämpen Stig Cederholm, rykte ut till Nisses försvar.

Om detta och många, många fler anmälningar till radionämnden har Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe skrivit boken "Nu har det banne mig gått för långt".

Det är en vindlande, meandrande resa genom en tidsperiod när SVT stod för det enda utbudet i TV och därför engagerade en hel nation. Per Oskarsson och Skäggen orsakade folkstorm och Jacob Dahlins "Skål ta mig fan" ansågs stötande (svordomar och alkoholpropaganda).

Det var också en tid då jag själv växte upp men då jag själv också valde bort TV:n ur mitt liv så mycket av det anmälda har jag faktiskt inte ens sett.

Man kan naturligtvis dra på munnen över dessa självutnämnda moralväktare som anser att C M Bellmans visor ej bör framföras i TV eller radio. Det vilar ett löjets skimmer över dessa välmenande prussiluskor av alla kön. Men när man läst boken från pärm till pärm så drabbas jag av en sort ömhet till alla dessa män och kvinnor som sitter framför tv-apparaten och blir indignerade.

Det är ju bara ett annat samhälle de längtar efter. Ett där dunka-dunka musik och sexualupplysning slipper fylla dem med ångest.

Att läsa denna bok blir att välja mellan skratt eller ömhet. Vilketdera man väljer så är den läsvärd, rolig och bildande. Johan Wanloos, alltför få, teckningar bidrar.

Veckan som Gud glömde

2010-05-27T22:30:00.005+02:00

Det började ganska lugnt med ett nämndmöte som inte innehöll några större överraskningar. I en paus pratade vi löst om Konsthallen och dess framtid. Det fanns ett halvfärdigt förslag som gick ut på att låta Konsthallen flytta ut ur sina lokaler i väntan på att de nya skulle stå klara på Hisingen om 4-5 år. Mot detta protesterade vänsterpartiets Per Hållén. Själv satt jag mest och funderade på vilka möjligheter det skulle kunna ge om Konsthallen kunde befrias från sin alltför trånga och omoderna lokal.

Kanske kunde man skicka ut Konsthallen på turné i förorterna. Så att när den nya hallen öppnade så fanns det en stor och fungerande fan-grupp som redan från start utgjorde hallens stamgäster.

Eller skulle man undersöka vad det skulle kosta att hyra Palladiumhuset och lägga en tillfällig Konsthall där - mitt bland alla shoppande människor.

Nåväl, drömmar kostar vare sig pengar eller ansträngning. Drömmar är alltid billigare än verkligheten.

På tisdagen bröt det verkliga helvetet ut. Det började med att jag blev kontaktad av en massa människor som undrade varför jag ville stänga Konsthallen. Varför vi (=Sossarna och MP) hade fattat beslut om detta och varför vi skickat ut ett pressmeddelande om detta?

Jag fattade inte nåt. Något beslut hade verkligen inte fattats och något pressmeddelande hade jag inte skickat ut. Men folk var arga. Mycket arga. Det var som att leva i en korsning av Kafkas Processen och ett urspårat äktenskapligt gräl.

- Men vad har du nu gjort?
- Va? Vad har jag gjort?
- Ja, det vet du väl bäst själv. Nu när du ställt till det.

Till slut klarnade det. GP hade skrivit en artikel med den famösa inledningen:

Vid årsskiftet stängs Göteborgs konsthall. I fyra år ska sedan Göteborg stå utan en kommunal institution för samtidskonst. En besparingsåtgärd som presenteras av kulturnämnden som en satsning.

Om detta visste jag ingenting. Och något beslut i frågan hade inte fattats.

Däremot hade vår kulturchef besökt personalen på Konsthallen för att, som han skriver på sin egna blog:

Eftersom den här typen av information har en tendens att spridas med blixtens hastighet är min bedömning att den som först bör informeras om att jag ens jobbar med denna fråga är den berörda personalen.

Man ville informera om problemen men något gick snett. En hönsgård byggdes av en ynka liten fjäder. Ett samtal med berörd personal blev ett rykte om ett beslut om nedläggning.

Att vi i samma veva skickar (S) och (MP) ut ett pressmeddelande där vi berättade om den nya Konsthallen på Hisingen. Detta gjorde att många läste fel och trodde att det handlade om att lägga ned Konsthallen.

Naturligtvis fick jag ganska raskt frågan om jag ville lägga ned Konsthallen och hur skulle jag besvara en sådan fråga?

Jag kunde svara "nej" och sedan framstå som en lögnare när jag kämpade för att Konsthallen skulle flytta - till en ny och bättre tillvaro

Jag kunde svarat "ja" och framstå som en kulturmarodör. Trots att jag bara ville en bättre framtid för Konsthallen - på annan plats.

Till slut gick jag med i Facebook-gruppen "Rädda Konsthallen" för få till stånd en dialog. Jag fick framfört mina synpunkter och möttes en stor mängd avsky avsky men också en längtan efter en sund dialog. Det verkade däremot som att alla var övertygade om att en mesallians av rött och grönt slagit sina påsar ihop och att allt jag sa bara var ett försök att skapa dimridåer för att kunna slå igen Konsthallen alla minst anade det.

Så medan beslutsfattarna är överens om att Konsthallen ska leva kvar i någon form så ägnar sig 7000 medlemmar i en Facebookgrupp att protestera mot ett beslut som aldrig tagits och att rädda en Konsthall som inte ska stängas.

Men upprepar man en felaktighet tillräckligt många gånger så blir det en sanning eller åtminstone en faktoid.

Tankar kring en konsthall

2010-05-24T19:46:00.002+02:00

Egentligen kanske man skulle börja dessa tankar med att berätta varför jag en gång gav mig in i politiken. Det hör förmodligen inte till vanligheten att man inleder en politisk karriär vi 50 års ålder.
Jag hade läst ett par artiklar i GP och var mäkta upprörd över hur man misskötte frågan om vuxenutbildning i Göteborg. Därför ställde jag frågan som alla gnällspikar bör ställa sig själva; "Skulle jag kunnat klara av det bättre". Mitt svar blev "Javisst" och några år senare var jag ordinarie i - Kulturnämnden.
Där har jag snart suttit i sju år vilket är en lagom lång tid för att få grepp om hur maskineriet fungerar. Och vad som inte fungerar. I fallet med Kulturnämnden är detta påfallande ofta när GP ska referera vad som har hänt. Nu senast i fallet med Konsthallens stängning. Fakta är följande:

Göteborg har en Konsthall som är fullständigt olämplig för sitt ändamål. Det är en kompakt tegelkoloss i Götaplatsens högra hörne, utan ett enda fönster eller någonting som knyter samman hallen med yttervärden.. Dit leder ett antal besvärliga trappor eller en skranglig hiss inne i Konstmuseet.
Det finns ingen möjlighet till café-servering och ingen butik.
Sist men inte minst så är de administrativa delarna under all kritik. "Fängelsehålor" är det vänligaste jag hört någon säga.
Därför behöver Göteborg en ny konsthall och den troligaste placeringen är förmodligen Backaplan vilken kommer att bli ett nytt bostadsområde med mängder av nya lägenheter och ännu fler hyresgäster. Grovt planerat räkanar man att en konsthall skulle kunna stå klar 2015.

Som lök på denna lax så har Konstmuseet stora problem. Man behöver rusta upp sina samlingar. Kallraset man råkade ut för i vintras är bara en av många problem.

Att låta Konsthallen ta en liten paus medan man bygger nytt, skulle kunna lösa de mest akuta ekonomiska problemen men... Och detta är ett viktigt men; Göteborg skulle då stå utan en av de viktigaste arenorna för nutida konst. Och detta är inte bra. Frågan är hur vi ska få kontinuitet. Frågan är hur vi ska kunna behålla kompetensen i form av strålande personal och väldigt duktig chef. Frågan är hur vi ska kunna få Konsthallen att leva vidare i väntan på nya lokaler.
Konsthallen får inte och ska inte stänga. Frågan är bara vart den ska flytta.

Några tankar om burka

2010-05-24T08:58:00.003+02:00

Egentligen är det väl inget stort problem. Jag har bara sett en enda person i burka och det var många år sedan. Det är inte vanligt. Men principerna bakom ett burkaförbud är obehagliga. Men låt oss ta det från början.
Vissa muslimska kvinnor går klädda i burka (Ett heltäckande klädesplagg som även täcker ansiktet) eller i Niqab (Liknar burka men utan tyggaller framför ögonen). Detta uppskattas INTE i Belgien, Frankrike eller norra Italien. Där kan kvinnor i burka dömas till böter.
Den främsta orsaken sägs vara att burkan är en symbol för kvinnoförtryck.

Så långt är jag med och låt oss för enkelhetens skull utgå från att detta är sant. Låt oss utgå från att det finns ett fåtal muslimska män som tvingar sin hustru och sina döttrar att bära burka. Dessa kvinnor lever under ett förtryck. Och därför kan de bötfällas. Detta är fel. En lag som straffar offret är alltid orättvis.

Dessutom! Ingen ska inbilla mig att en Parisisk gendarm kommer rusande för att bötfälla hustrun till någon Saudisk prins där hon vandrar nedför Avenue des Champs-Élysées för att shoppa loss. Förmodligen kommer lagen enbart att appliceras på fattiga muslimska kvinnor från Paris förorter. Lagen är klassegregerande.

För det tredje. Skulle jag besöka någon av dessa länder iklädd en burka (modell cirkustält) så kan jag inte bötfällas för detta. Endast kvinnor kan fällas i domstol.Lagen är därför också könssegregerande.

Låt oss hoppas att burkaförbudet blir en parentes.

Bokanmälan - Människor som gått till överdrift

2010-05-22T06:27:00.003+02:00

Jag måste erkänna att jag är en smula avundsjuk på Kalle Lind. Hans arbete verkar mest bestå i att läsa obskyra (själv)biografier och sedan skriva underhållande böcker om desamma. Det är ett yrke jag själv gärna skulle vilja ha.

Han första samling med betraktelser över känt folks dumheter hette "Människor det varit synd om". Hans nya bok heter därför "Människor som gått till överdrift". Liksom i första boken är det en form av glorifierat skvaller på testosteron. Kåserande och mycket roligt.

Ett helt fantastisk kapitel handlar om den tafatte, snälle, kaffedrickande och hysteriskt populäre "Snoddas" - en flottande bandyspelare som fick sitt stora genombrott året innan jag själv föddes. Man kan ju undra vilken arkeologisk dragningskraft denna sångare har på den mycket yngre Lind. Han har till och med lyckats luska fram att orsaken till att Snoddas inte sjöng oden "Haderian Hadera" vid genombrottet, i radio. Orsaken var att Hyland tyckte dessa ord var alltför snuskiga. Var hittar han dessa sällsamma uppgifter?

Ett annat säreget kapitel handlar om hur Lou Reeds föräldrar skulle bota hans homo-böjelser med hjälp av el-chocker. En orgie i 50-talets framgångstroende.

Som miljöpartist var den nästan med masochistisk glädje jag kastade mig över kapitlen om Birger Sclaug och hans famösa kvinnoskildringar. Kalle Lind är såväl elak som rolig och då blir det lätt att frossa, med en smula självironi som krydda.

Kalle Lind skriver bättre och bättre. Den stora skillnaden mellan denna bok och den förra ligger i språket och tilltalet. Kalle Lind har blivit än mer pratig och språksam. Han fladdrar ofta iväg i små utläggningar som bara har mycket avlägset med själva ämnet att göra. Men eftersom han skriver lätt och bra så styrker dessa små utflykter enbart boken. Detta är underhållningslitteratur och Kalle Lind är kåsör.
Att man sedan får ny information på vägen är enbart bonus.

Om bröllop och föremål

2010-05-20T06:54:00.003+02:00

Under ett par år hade jag glädjen att vara vigselförrättare. Detta betydde att jag reste runt i Göteborg på mina lediga dagar och vigde brudpar. Antingen vid privata bröllop eller på löpande band, i Rådhuset.
Jag har därför sett många vigslar. Från överdåd till budget. En sak upptäckte jag ganska raskt. Ju mer överdåd desto större var chansen att brudens far ledde bruden fram till brudgummen, som stod och väntade framför mig. Förmodligen ville man att bröllopet skulle se ut som i en film från Hollywood. Men är det bröllop, är det också brudparets privilegium att få som de vill. Själv avstod att ha några åsikter i frågan eftersom jag inte tyckte att detta var min uppgift.

Men hade man frågat mig så hade jag vänligt förklarat symboliken i sådan handling; Bruden är ett objekt, ett föremål, en pryl som man skänker bort mellan män. Brudens far ger bort sin dotter till den blivande maken. Är det denna relation man vill ha i äktenskapet så bör man naturligtvis låta brudens far leda fram sin dotter. Vill man se bruden som en autonom person bör man låta bli.

Det är dessa tankar som dyker upp i huvudet, när jag, mitt i all monarkistisk propaganda, nås av att kronprinsessan vill, att pappa kungen ska leda fram henne i kyrkan.
Vore jag monarkist (vilket jag inte är) skulle jag bli förfasad över hur en kronprinsessa har så lite respekt både för sig själv och för sitt ämbete.
Vore jag republikan (vilket jag heller inte är) så skulle jag jubla. över hur hon reducerar ned sig själv och det kungliga ämbetet till ett objekt som kan skänkas bort.
En kronprinsessa är något man kan ge bort till den som frågar efter henne.

Bortsett från det rojalistiska perspektivet är det ändå sorgligt hur ett patriarkalt tänkande håller oss i ett så starkt grepp att när vi inför nya traditioner så befäster dessa bara ytterligare en könsmaktsordning.

I min värld är detta barnmisshandel

2010-05-19T08:02:00.001+02:00

Men först några ord om bakgrunden.
Jag älskar kataloger med prylar; oavsett om det står Clas Olson, Kjell eller Hobex på framsidan. T.o.m. Teknikmagasinet kan duga även om deras prylar ibland är lite väl esoteriska. Och det var i Teknikmagasinets katalog jag hittade den ultimata prylen för föräldrar med ultimat kontrollbehov: "InfanTek ChildChip" - ett minimalt chip vilket ska monteraas in under huden på det stackars barnet. Chippet är försett med en GPS-krets och programvara som kan kopplas till såväl Google Maps som Facebook.
En kronisk fotboja för barn med andra ord. Med hjälp av chippet ska man även kunna läsa av blöjstatus och humör.
När barnet senare blir tonåring kan chippet användas för att aktivera utegångsförbud.

Jag vet inte om ett sådant chip rent juridiskt kan räknas som barnmisshandel. Men att byta ut mänsklig kontakt med sitt spädbarn eller tillit till sin tonåring mot ett datachip är för mig en kraftig indikation på att man inte bör skaffa barn över huvud taget. Förmodligen vore det bättre för all parter om man köpte en traktor i stället.

En senare googling gör att jag tvivlar på att detta är sant. Men har du kommit så här långt i min blog och tycker att det hela är en god idé.... Jo. Du bör köpa traktorn i stället.

Gäst i verkligheten...

2010-05-15T17:36:00.004+02:00

När jag skriver detta pågår HBT-festivalen för fullt här i Göteborg. Även Miljöpartiet var med på ett hör, med ett tält strax bredvid Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.

Alliansen lyste också för en gång skull - dock endast med sin frånvaro.

Men själv var jag där; ett par timmar på torsdag eftermiddag och en stund på fredagen.
Min inställning till HBT(Q)-världen har alltid varit tveksamt avvaktande. Som gammal inbiten hetero har jag för länge sedan fattat att jag passar väl lika bra in i HBT-världen som - tja.. säg en muslim på grisfest, på Mallorca. Däremot vimlar det av trevligt folk i HBT-världen och jag tänker aldrig sluta att försvara allas rättigheter till massor med kärlek.
Redan på 70-talet hamnade jag i säregna diskussioner med "verklighetens folk" som tyckte att: "Dom där homofilerna kan väl sluta upp med det." Det kunde dom inte - vilket verkligen förvånade den tidens homofober.
Men nu var det 2010 och all som besökte Götaplatsen var vänliga, trevliga och positiva. Det var så att man undrade om festivalen behövdes.
Det gjorde den. Det räckte att man tog del av den ideologiska undervegetation som frodas på GP:s websida, i form av kommentarer från "ärliga skattebetalare" och "fullt normal svensk", för att förstå att den här festivalen kommer att behövas i många år.
Låt människor få tycka om vem de vill och låt alla få visa sin kärlek offentligt. Ska det vara så svårt - eller?

Viljevals

2010-05-09T20:23:00.000+02:00

Detta är ett experiment. Hur skriver jag en visa som uttrycker vad jag känner inför Alliansens kulturpolitik. Och hur gör jag detta utan att det blir plakattext av alltihopa?
Andra får avgöra om jag lyckats.

Viljevals

De ljuger om frihet och lycka min vän
och dom sa
att det va'
Något konstigt med hela konkarongen
De har en tro på en teori
att dikten kan köpas fri
Men pengarna har en filosofi
som saknar empati
Äger du inga ska du sakna ord
och begränsa ditt livs fantasi

När människan lyssnar till diktarens ord
då hon ler
när hon ser
allt som de nånsin fått för sig
Talar om allt vad hon någonsin gjort
De talar om sånt som är stort
Männ'skan befrias från sin slutna form
i en virvelstorm
när man ger henne ord på vad det hon vill
och som tystnaden omöjliggjort

Låt tankarna löpa som flyende djur
från de som
sedan kom
som stjäl det de inte kan kan begripa.
Låser med nyckel av skinande guld
Men utan skam eller skuld
Då tystnar dikten och blir så stum
i ett vällåst rum
//:Så kämpa för viljan och för friheten
ingen självklarhet nånsin min vän://

Är vi masochister eller bara enfaldiga?

2010-04-23T04:44:00.004+02:00

Det finns många sätt att provocera en människa. Man kan t.ex. utmana moral, tradition eller allmänt rättsmedvetande. Man kan utmana med klädsel, beteende eller bara genom att alltför grovt skilja sig från mängden, den allmänna konformiteten och uppfattningen om vad som är rätt eller fel.
Men frågan är om det finns någon åsikt som är mer provocerande än den att vi lever i ett samhälle där medborgarna har det ganska bra. De flesta har tak över huvudet och väldigt få behöver svälta.
Den motsatta åsikten skulle då vara att Sverige är en förtryckarstat där medborgarna far illa, förödmjukas av korrumperade politiker, förföljs av illasinnade tjänstemän. och att allt var mycket bättre förr; T.ex. på 70-talet. Detta är den sanning som med viss begränsad framgång framförs av SverigeDemokraterna och enligt dessa är den standardsänkning vi sett de senaste 40 åren är helt beroende av den ökade invandringen.

Själv har jag länge misstänkt att talet om en sänkt levnadstandrad bara är snömos. Det är något man tar till i förhoppningen om att ingen kan kontrollera saken. Man rider på fördomen att det alltid varit bättre förr. Det vore därför vara väldigt trevligt om man kunde hitta ett sätt att jämföra levnadsvilkoren i dag, med dem som rådde för 40 år sedan.

Det verktyget finns nu. Det är ett pedagogiskt program som är framtaget av Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet, samt hans son och svärdotter. Verktyget heter Gapminder och är framför allt till för att studera levnadsutveckling i världes rika- och fattiga länder. Men det är också ett kraftfullt instrument om man vill se utvecklingen genom tiden.

Då kan man t.ex använda verktyget för att se hur Sverige har förändrats från 1972 till 2007. Under denna tid har vi t.ex.

Fördubblat den genomsnittliga inkomsten (när man har justerat för inflation)
Sänkt barnadödligheten till 1/4.
Samt ökad förväntad livslängd med 5 år.

Det är inte vad jag skulle kalla för en sänkt levnadsstandard. Vill man vara elak kan man peka på att levnadsstandarden i Sverige har stigit i takt med invandringen.

Är detta så provocerande att ta till sig; Att vi har det ovanligt bra i Sverige och att vi har det betydligt bättre nu än för 40 år sedan?

Och att Sverigedemokraterna som vanligt har fel.

Skämsfilm

2010-04-10T04:54:00.003+02:00

Det finns begrepp man inte snappat innan det är för sent. Först idag upptäckte jag att det finns något som heter "skämsfilm" - alltså den sortens film där man skäms att man tycker om den. Filmerna ska vara underhållande men de behöver inte vara dåliga.
För mig har alltid Bond varit typisk skämsfilm men även böckerna får väl räknas in under begreppet "skäms".
Sedan har vi hela högen med Die Hard, Dödligt Vapen och liknande actionrullar i nuttifnutton delar men frågan är väl om inte Polisskolan räknas dit också.

Det yttersta skämsfilmen är dock en sällsam sak jag sprang på av en ren slump för några år sedan. Den heter "Plan 10 from Outer Space". Nej, det är inte Ed Woods gamla kultrulle, "Plan 9 From Outer Space". Denna är egentligen ingen skämsfilm. Den är bara dålig.

Plan 10 är gjord av en man vid namn Trent Harris som är bosatt i Salt Lake City. Jag vet inte mycket mer om honom än att verkar förnöja sig själv och sin omgivning med att producera sällsamma filmer som han sedan lägger ut till försäljning på http://www.echocave.net/films.html . På denna sida kan man läsa:

Lucinda Hall discovers a century old book penned by a mad Mormon prophet. She deciphers this odd artifact and is sucked into a world where spacemen, polygamists, and angels run amuck. Is she nuts or has she uncovered a diabolical plot to change the world led by Nehor (Karen Black), a peeved alien from the planet Kolob?

Hur han har råkat få med Karen Black i denna soppa övergår mitt förstånd. Salt Lake City är ju centrum för väldens mormoner och har man vuxit upp i denna stad så kan man väl inte undgå att påverkas i skapandet.

Det är ingen bra film. Jag skäms över att tycka om den. Men den är underhållande - En skämsfilm.

Tungan som slant

2010-03-24T15:27:00.003+01:00

"Ge mig hellre en glad amatör", skrev Tage Danielsson med tanke på politikens ökade professionalisering. Jag brukade hålla med HasseochTage men frågan är om politiken ska lämnas över till dem som inte riktigt vet vad de gör? Ska vi lämna över viktiga beslut till dem som riskerar att tappa greppet någon gång? Till de som inte vet att gör man mycket kan man också göra fel?

Det var tankar som dök upp i skallen när jag läste om vår utrikesminister Beatrice Ask och hennes magnifika dubbelfel - att skicka lila kuvert till dem som misstänks att vara sexköpare.

Själv får jag en strof från Grönköping i skallen

Ja fram ock du, som fått till börda
En, andligt sett, mer blygsam del
Och vet, att även du skall skörda
Vad rätt du tänkt, fast det var fel.

God smak - när du trodde det var över

2010-03-19T11:08:00.003+01:00

Ska man sammanfatta vad jag skrivit om god smak, i denna blogg så är det väl följande.

1) Den traditionella goda smaken finns inte längre.
2) Vi behöver något annat.

Och det är i den sistnämnda meningen hela debatten kan sammanfattas. Ett allmänt paradigm säger i dag att regelverket har upphört. Begreppet god smak är lika oanvändbart som veckogamla ostron.
Personligen anser jag att detta är fel. God smak finns men vad det är; Det måste vi fundera länge över.
Det finns nämligen en tredje skola som vill att majoriteten ska bestämma. God smak blir då det de flesta tycker om. God smak kommer då att svaja med populariteten. På 80-talet var bilder på gråtande barn populära och därför "god smak". Nu är de impopulära och räknas som "dålig smak". (Något de f.ö. delar med allt från 80-talet.) Den goda smaken förändras med tiden och kulturen blir aldrig varaktig och därmed aldrig hållbar. Måste jag påpeka att detta inte är min kultursyn.

Ovanpå detta kommer nu nya förespråkare för god smak. Tv-kanaler utan några ambitioner hyr in självutnämnda designers som får demolera såväl självförtroendet som bostaden, för sina inredningsoffer. Jag råkade se 15 minuter Simon och Thomas på TV3 i går. När de hade förnedrad, förolämpat och förödmjukat ett hem och dess ägare, i närheten av Degerfors satte de igång demolera hela villan. Den skulle nämligen formas efter deras smak - inte efter ägarnas behov.
Jag stängde av och övergick till Antikrundan.

Jag såg inte färdigt programmet. Jag tror inte att ägarna till huset jagade de gnälliga bögarna från stan. Men de borde ha gjort det. Och varnat alla från att ha med TV3 att göra. Då hade det blivit att underhållande program. Nu är det bara deprimerande.

Vad än vi menar med "god smak" så är inte detta något som ska bestämmas av en arrogant engelsman.

Spaning: Egoismen är vår nya folkrörelse

2010-02-25T16:59:00.004+01:00

Spanarna har länge varit ett favoritprogram på radio. Än mer nu när man kan hämta hem programmen via podradio.
Programidén är enkel. Tre kända och verbala personer får göra ett dyk ned i veckans händelser och komma upp med en trend i munnen. Tre exempel ska man ge och dessa ska peka mot en slutsats.

Så som en hyllning till radions bästa program så kommer här min egna lilla spaning.

Trenden är utan tvekan: Egoismen är vår nya folkrörelse

Exemplen kommer här:

Exempel ett
En man i Skene knockade en snöskottare därför att han fick en snövall på sin uppfart. "Att en allmän väg blir ren från snö är mindre viktigt än att min infart får en snövall"

Exempel två
Radioprogrammet Språket har ställer en fråga på Facebook: "Ska man säga Du, Ni eller Kungen till Kungen? Vad tycker du? Rösta gärna, så tar vi upp frågan i något av kommande program."
Några av svaren är:

En sådan korkad karl kan man väl inte nia!! DU, så klart!
Skulle kungen,eller någon annan,vara mer värd än nån annan? Nä,sluta dalta och säg DU eller namn.
Varför ska man prata med kungen?

Mao det handlar inte om frågan om god ton, etikett eller hur vi ska behandla någon annan människa. Det blir plötsligt en fråga om att framhålla den egna personen; om att vara egocentrisk.

Exempel tre
I GP skriver beteendeforskaren Nina Jansdotter:
"Såklart, jag blir ju också frustrerad. Men det gäller att hitta någon annanstans att kanalisera den. Det är också en fråga om kontroll. Det jag inte kan påverka måste jag acceptera."
Hon skriver också:
"Alla behöver inte behöver vara på arbetsplatsen samtidigt. Det går ofta att jobba hemifrån..."
Det skulle hon inte sagt. Kommentatorerna tar det personlig. De kan absolut inte stanna hemma.

alla kan väl inte arbeta hemifrån vad lever du i för en fantasivärld
Herregud vilket tramsresonemang.
Och beteendevetare vilket j...la trams!! Ut å gör lite kroppsligt arbete å skotta snö med daj istellet käring!

Med andra ord. Den som skriver i kommentatorsfältet kan inte jobba hemifrån. Därför kan ingen annan det. Den egna personen görs automatiskt till norm.

Samtidigt kan jag inte låta bli att beklaga dessa människor. Det måste vara frustrerande att begära att världen ska rotera kring den egna personen och sedan leva i en evig besvikelse när man märker att den inte gör det.

Jag och min Letto

2010-02-23T06:29:00.004+01:00

Så sitter man med en läsplatta i handen - och läser - och njuter.
När AdLibris annonserade om att man skulle börja sälja Letto läsplatta för 1500:- nappade jag direkt. Detta var vad jag längtat efter. Ett steg närmre det papperslösa hemmet.

Något som alltid stört mig med datorer är deras flimrande skärmar och dåliga upplösning. Text på skärm är alltid sämre än text på papper. Detta är också en orsak att gilla idén med en läsplatta. Att dessutom kunna förvara 5000 böcker i ett litet chip tilltalade mig i högsta grad, när bokhyllorna bågnar.
Det var första gången jag beställt något från AdLibris, vilket i sig var en upplevelse. Sällsamheterna började dagen efter beställningen då jag fick ett brev att läsplattan var slut.
Sedan kom ett nytt brev att den i och för sig var slut men jag kunde få en platta ändå, eftersom jag förhandsbeställt. Den skulle börja skickas 23 februari precis som man lovat.
Fredagen 19 februari kom beskedet att den kunde hämtas hos lokala postombudet. Läsplatta med inbyggd tidsmaskin - man tackar.

Sedan var det bara att packa upp och börja läsa. Fyra böcker fick man på köpet samt ett trevligt fodral. Och fodralet behövs. En av fördelarna med en bok är ju att den tål att tappas i golvet. Det är inget jag rekommendera med en läsplatta.
Att börja läsa var enkelt. Tryck på strömbrytaren och allt sparkar igång. Vad som slog mig direkt var upplösningen. För första gången sedan min första dator 1979 så var text på skärm läsbar. Serifferna var tydliga och konsolerna klara. (den som undrar vad jag pratar om kan titta på ordet Bokstavsanatomi i Wikipedia). Bakgrunden kunde har varit anings ljusare men det är en barnsjukdom. Samma sak gäller att skärmen bara klarar monokroma bilder och text.

Det finns en mängd orsaker att jag är mycket förtjust i min Letto. Det första är, som jag skrev att den tillåter typografiskt utformad text, vilket för mig är ett gigantiskt kliv framåt. Den andra orsaken är ett webben vimlar av platser där man kan hämta böcker där upphovsrätten har gått ut. Sjäv känner jag mig inte hemma i en värld där utbudet av böcker begränsas till bedrövliga bestsellers och deprimerande deckare. Jag läser hellre om Sherlock Holmes än om Wallander. Att få hela den klassiska litteraturen tillgänglig blir för mig en proteströrelse mot böcker som färskvara.

När läsplattan blir var mans egendom så kommer även förlagsbranschen att få arbeta med samma problem som drabbat musikbranschen. Hur ska man ta betalt. Men det är en annan diskussion.

Likaså plattans tekniska specifikationer. Jag misstänker att jag kommer att återkomma i frågan.

Om vårt behov av björktavlor

2010-02-19T15:42:00.002+01:00

Det finns tre sätt att framstå som en fullständig galning i en engelsmans öga. Det första är att säga något vänligt om deras kungahus. Det andra är säga något vänligt om deras bilindustri.
Men, det tredje och värsta man kan göra är att prisa det som kallas Morris Dancing. Detta är en glad, lycklig folkdans som framförs av män i brokiga kläder med näsdukar i händerna. Över detta skäms engelsmannen. Han kan kanske skylla på bjällrorna kring dansörens fötter men i själva verket ligger orsaken djupare en så. Han skäms över den förfader som i en forntid försörjde sig som bonde
Får man tro engelsmännen själva så har den engelska landsbygden varit evigt obefolkad. Ingen äkta engelsman har någonsin försörjt av åkermark. Skammen över bondesamhället är stor. Mycket stor.

På så sätt skiljer sig Sverige från England. Här är vi kanske inte stolta över att våra förfäder plöjde och skötte gödselstacken. Men vi skäms inte över det heller. Vi gjorde motstånd och blev vi inte fullt så industrialiserade som samhället önskade. Vi flyttade in till städerna till hyreshus med toaletter inomhus. Men i våra hjärtan längtade vi tillbaka till utedassen och kohagarna. Vi skämdes aldrig över vårt ursprung men vi skämdes över vår längtan. Det var bl.a. detta som gjorde att vi drogs till den oändliga filmserien om Åsa-Nisse; den knipsluge bonden som lurade de löjliga stadsborna. Vårt hjärta stannade kvar på landet.

Och det var också därför vi hängde upp björktavlor på våra väggar. Souvenirer från främmande platser med bilder av björkar och en längtansfull sentimentalitet. Björktavlan och Åsa-Nisse fick oss att hålla fast om våra rötter; ett grabbatag som gjorde oss rotfasta, även när björktavlans tid var förbi. Vi behöver inga massframställda bilder när vi själva kan fotografera. Kameran blev vår följeslagare men den tog aldrig kål på vår längtan efter vårt ursprung.

Det är därför vi behöver björktavlan.

Återupprätta subjektet. Återupprätta den goda smaken.

2010-02-19T07:16:00.005+01:00

Så har man varit på vernissage igen. Denna gång med tilltugg men framför allt med debatt.
Det som ställdes ut i Tillts lokaler var nämligen björktavlor. Dessa utmanare av allt vad god smak heter. Dessa souvenirer från jordens alla hörn; vykort uppklistrade på en skiva av björk. Lätt dekorerade med konstmassa, oljefärg eller i värsta fall en ren av plast.

Därför var det inte egendomligt att kvällens debattämne var; "Vad är god smak?". Det var därför heller inte egendomligt att svaret på frågan blev; "God smak finns inte." Stil är inte ens en fråga om tycke och smak längre. Det är bara fråga om tycke. Det postmoderna tänkandet har reducerats ned till den engelska klyschan "Beauty lies in the mind of the Beholder."

Tillåt mig att ha en annan uppfattning. Men först en kort tillbakablick. Hur blev det så här? Min obevisade hypotes är följande; När den postmoderna idévärlden bröt igenom så blev det också en självklarhet att subjektet skulle vara dött - för att nu citera Derrida. Subjektet i form av den bildade människan dog (nästan) ut och det som återstod var den objektifierade konsumenten. Där den gamla borgerliga goda smaken gjorde att en människa kanske köpte sig ett enda vackert soffbord under sin levnad så krävdes det nu något annat. Den objektifierade människan skall köpa nya möbler, hellst varje år. Detta främjade nämligen den ekonomiska tillväxten vilket är bra för Sveriges ekonomi. Vilket i sin tur innebär att den objektifierade människan reduceras ned till konsument. Finns det ingen god smak så finns det ju inte heller något värt att bevara. Vad som sedan återstår är enbart att köpa nytt.

Därmed INTE sagt att jag önskar den gamla tiden tillbaka, det vi kan kalla "modernismens goda smak". För den moderna människan (och kanske även tidigare) var smaken en klassmarkör. Genom att underkasta sig dess spelregler i såväl stil som etikett kunde man få en biljett in i de rätta kretsarna och därmed också få framgång i livet. Den goda smaken blev ett tvång; ungefär som Hans Scherfig beskrev i roman Den försvunne ämbetsmannen.

Vi befriade människan från borgerlighetens goda smak men dömde henne till ett liv i frihet, enligt Sartre. Tyvärr blev det inte en äkta frihet. De borgerliga begränsningarna ersattes av den ohejdade kapitalismens regelverk. 1989 föll muren och marknadsekonomin vann. Och det är på marknaden den skenbara frånvaron av god smak kan existera. Den postmoderna goda smakens regelverk bestäms inte av det konsumerande objektet utan av de krav som ställs av de marknadsekonomiska reglerna.

Det är dags att återupprätta subjektet och därmed också återupprätta människan som den goda smakens företrädare. Inte som modernismens borgerliga klassmarkör eller postmodernismens konsumism. Jag ser hellre den nya goda smaken som ett uttryck för en varaktig kultur, ett ärligt konstnärskap och en strävan mot det bestående.

Bevis i repris

2010-02-04T03:05:00.003+01:00

I brist på annat så kommer här ett gammalt inlägg jag gjorde i en numer nedlagd blogg från 2004. Det handlar om begreppet "bevis" och hur man definierar det.

Vad är ett bevis? Vad menas egentligen när man säger att något är bevisat? Kan man egentligen bevisa något över huvud taget?

En liten brasklapp. Jag är på inget sätt väl insatt i dessa frågor. Därför ligger de just här på denna blogg så att det finns möjlighet för den som äger djupare kunskaper att kunna korrigera eller diskutera.

Korrelation
Det är lätt att se samband där sådana inte finns.

Jämför man till exempel konsumtionen av antidepressiva mediciner med antalet bilar i samhället under 1900-talet så kommer man förmodligen att se hur dessa kurvor följer varandra. Ritar man ut dessa siffror i ett diagram så kommer de förmodligen att grupperas kring en tänkt och rak linje. Man kan också göra en matematisk beräkning på materialet för att hitta samband. Denna beräkning kallas korrelation och är en siffra, ett tal, mellan -1 och 1. Ju högre eller lägre tal, desto högre korrelation. Hamnar talet runt 0 (noll) så är korrelationen låg. Ett annat ord för detta är ”linjärt samband”.

Det skulle därför vara enkelt att tro att bara man har en hög korrelation så skulle detta bevisa ett samband. Så är tyvärr inte fallet. Hög korrelation kan betyda att det eventuellt finns ett samband men det finns två fall som visar att det inte alltid är så. I det första fallet så spelar slumpen in: Låt oss säga att vi räknar antalet röda bilar på en viss gata under en månads tid. Under samma månad så kastar vi varje dag en tärning och sedan jämför vi dessa observationer. Antal röda bilar kontra tärningskast. Slumpen kan spela oss ett spratt. Vi kan få hög matematisk korrelation, trots att inget samband finns. Ett sådant samband kallas formellt sett för skensamband eller idiotkorrelation.

Ett exempel på detta är att man fann hög korrelation mellan antal födda barn och antal storkar i norra Tyskland. Vilka slutsatser man drog av detta kan de flesta räkna ut.

I det andra fallet så finns det tredje faktor som påverkar, trots att den inte ingår i undersökningen. För några år sedan gjorde man t.ex. en undersökning i Finland där man fann hög korrelation mellan språk och hur pass ofta man var förkyld. Man fann att den svensktalande delen i Finland, inte var förkyld lika ofta.

I internationell press kablades detta naturligtvis ut som ”Lär dig Svenska och undvik att bli förkyld”. Vad man glömde bort var den tredje faktorn. Den var förmodligen att Finlands svensktalande befolkning har en generellt högre levnadsstandard och därmed högre motståndskraft. Fast detta är bara min personliga gissning.

Sensmoralen är alltså: Hög korrelation kan betraktas som en indikation men får aldrig ses som ett bevis.

Induktiva Bevis
Induktiva bevis hänger starkt ihop med korrelation. Man kan säga att dessa är de slutsatser man drar, utifrån sina egna observationer. Slutsatserna utgör med andra ord de induktiva bevisen. Ett exempel:

Du ser ditt livs första svan. Den är vit. Naturligtvis ställer du frågan: Är alla svanar vita?

Den andra, tredje och fjärde svanen du ser är också vit. Nu börjar du fundera på om alla svanar är vita och vid den hundrade svanen så ställer du upp hypotesen att ”Alla svanar är vita”. Denna betraktar du dessutom som en sanning. Fram till den dag då du ser ditt livs första svarta svan. Induktiva bevis är alltså sanningar som inte kan till fullo bevisas men vilka är praktiska att betrakta som sanningar – tills vidare.

Tyvärr är det så att det mesta i livet som man betraktar som sanning i själva verket bygger på induktiv bevisföring. Detta utgör hela vår livserfarenhet. Skulle vi ständigt ifrågasätta gravitationen eller högertrafiken eller hur språket är utformat så skulle vi förmodligen bli skvatt galna. Men inget av detta är bevisat. Man kan säga att en sak är sannolik eller trolig. Men det finns inga formella bevis för att om vi släpper en sten, så faller den mot marken.

Det är något vi vet av erfarenhet.

Att finna denna ”brygga” mellan observation och regel vore ett enormt mästerverk men fram tills detta dyker upp få vi nog nöja oss med att induktion ger besked om hur världen förmodligen är konstruerad.

Deduktiva bevis
Ett deduktivt bevis å andra sidan, stämmer alltid. Detta är det enda fall av bevis som är 100% korrekt och som alltid har varit och alltid kommer att vara korrekt. Det tråkiga är bara att det är bara inom det matematiska fältet som deduktion kan användas.

Det bästa exemplet är Pythagoras sats. Genom att använda denna formel ( hypotenusan i en triangel är lika med SQR(A*A+B*B) (SQR=Kvadratroten) ) kan man beräkna den längsta sidan i en liksidig triangel. Även om jag inte ska gå in på beviset här och nu så kan man med tämligen enkel geometri bevisa att det stämmer. Därför är beviset också deduktivt. Pythagoras sats kommer aldrig att förändras, oavsett hur många observationer vi gör.

Hypotetisk-deduktiv metod
Ett specialfall av den deduktiva metoden är den som kallas hypotetiskt-deduktiv. Den ger inte samma resultat som den rent deduktiva men är ändå användbar.
• Formulera en hypotes
• Vilka konsekvenser kan man dra av hypotesen?
• Observera enskilda fall och jämför med hypotesen
• Stämmer alla observerade fall med konsekvenserna? – Hypotesen är sann
eller
• Finns det något enda fall som inte stämmer med konsekvenserna – Hypotesen är falsk

Popper och falsifiering
Skulle man göra en topplista över 1900-talets stora tänkare så skulle förmodligen Karl Popper befinna sig på en filosofisk prispall. Få har ändrat vår syn på kunskap så som Popper. Idéerna har inte fått fullt genomslag i alla läger men de utgör en rik grogrund för vår syn på vad som kan menas med ett bevis. I korthet kan man säga att hans metod går ut på följande:

• Formulera en hypotes – ju mer egendomlig, desto bättre
• Utsätt hypoteserna för hårda falsifieringsförsök

Det viktiga här är, som jag ser det, ordet hårda. Det räcker inte med att plocka fram ett halvdussin subjektiva fakta. Man måste plocka fram allt och man måste leka djävulens advokat. Man måste lägga ned hela sin själ på att bevisa hur fel man har.

Först när man är fullt säker på att tesen inte går att falsifiera så blir den vad Popper kallar för befäst, eller på engelska ”corrobarated”. Detta innebär inte på något sätt att den är sann. Bara att den får gälla som ett provisorium – till dess den kommer att bli bevisad som falsk.

Den som blir deprimerad av denna brist på sanningar i verkligheten kan ju jämföra med Gödels teorem som bevisar att alla formella system som dessutom är konsistenta innehåller någon oavgörbar sats som varken kan bevisas eller motbevisas. Det kan ju vara en tröst när man vet att även om det inte finns någon sanning så finns det i vissa lägen inte heller någon lögn.

Kuhn och paradigm
Det finns ett modeord jag använt under de senast 20 åren utan att egentligen veta vad det betyder. Det är ordet paradigm. Under IT-bubblans år användes talade man mycket om "paradigmskifte”. Man kan ju bara undra vad Thomas Kuhn skulle tyckt om det. Det var nämligen han som myntade uttrycket. Och det gjorde han som i protest mot Poppers falsifieringstanke.

Där Popper talar om vad man borde göra, så talar Kuhn om hur det verkligen är. Kuhn delar upp varje vetenskapsområde i två delar; en ”normalvetenskaplig” och en ”revolutionär”. Den normalvetenskapliga är inte på något sätt perfekt. Där finns paradoxer, anomalier och rena felaktigheter men ”ingen god hantverkare klandrar sina verktyg”. Vi får gilla läget. Vi får gilla det som Kuhn kallar vetenskapens paradigm och dessa består av:

• Generaliseringar
• Allmänna förställningar
• Kvalitetskriterier
• Mönsterbildande konkreta exempel

Detta är vetenskapens normalläge. När paradoxerna och anomalierna blir alltför stora så uppstår en revolutionär fas där paradigmet ifrågasätts.

Den nya teorin ställs emot den gamla och någon av dem kommer att vinna och skapa ett nytt paradigm.

Privata funderingar
Hegel skulle kanske tala om tes och antites i Kuhns perspektiv. I så fall kommer syntesen att gå vinnande ur den revolutionära fasen. En nog så bestickande tanke.

Popper var av åsikten att Kuhns modell uppmanade till dogmatism. Jag vill nog hålla med om det. Fast kanske beror detta på en privat hållning, som bygger på min enskilda syn på nöjet i att leka djävulens advokat.

Skulle gärna också gärna se hur begreppet ” Reductio ad absurdum” passar in i Poppers falsifiering.

Kan man kalla Popper för idealist och Kuhn för realist och leder en sådan tanke någonstans?

Filosofiska frågor är som hydror. Besvarar man en så växer det alltid ut tre nya.

Döda vita män - en anmälan

2010-01-13T10:03:00.004+01:00

Jag skulle aldrig kunna bli bokanmälare i dagstidningar. Att tvingas skumma igenom en god bok för att krysta fram en recension, samtidigt som boken publiceras, skulle göra läsandet till en plåga.
Extra tydligt blir detta när man stöter på en bok som Johan Hakelius "Döda Vita Män" – min bästa julklapp 2009. Det är en bok om människor, som knäppskallar, som Britter men även som individer.
Det är en bok att njuta långsamt av. Ungefär som man njuter en Dry Martini – läppjandes; ett avsnitt där, ett annat här och en stilla eftertanke på slutet.
Samtidigt är det inte bara en bok om konstiga britter. Det är också en bok om människor som vågar och har nog med pengar för att vara sig själva. En del är vidriga som t.ex. fascistledaren Sir Oswald Mosley eller parlamentsledamoten Alan Clark. Andra önskar man att man fått träffa som t.ex. Sir Iaian Moncreiffe of that Ilk, vars största intresse var heraldik och släktforskning.
Vissa fakta var helt nya för mig men gör mig mycket nyfiken på att forska vidare. Så beskrivs t.ex. i kapitlet om Sir Henry John Delves Broughton hur Kenya förvandlats från en "vanlig" engelsk koloni till en avsjälpningsplats för de personer som hade betydligt mer pengar än omdöme. Får man tro Johan Hakelius så var Nairobi vid det tillfället en enda stor orgie med sex, skandaler och alla tänkbara droger.
En fråga som dyker upp på slutet är också; Varför denna fascination inför egendomliga människor? Detta är långt ifrån den enda boken i ämnet men den absolut mest välskrivna. Men varför vill vi så gärna läsa om knäppgökar?

Det är lätt att åka spårvagn.

2009-12-31T15:56:00.005+01:00

För många år sedan var jag upprörd. Jag kommer inte ihåg den exakta sakfrågan men jag har för mig det att handlade om vuxenutbildningen i Göteborg. Tidningarna var fyllda av artiklar och ordet "skandal" var det vanligaste.
Det var då jag fick min idé.
– Varför bara gå och gnälla, tänkte jag. Varför inte göra något själv?
Sagt och gjort. Jag knallade upp till Miljöpartiets kansli och erbjöd mina tjänster. Det slutade med att jag ett par år senare hamnade i Kulturnämnden. Det var där och då jag gjorde den sällsamma upptäckten. Artiklarna i tidningarna stämde inte med verkligheten. Fakta förvreds. Direkta lögner fabricerades och den journalistiska okunskapen blommade fullt ut.
Som politiker hade man faktiskt inte mycket att sätta emot. Man fick förklara för vänner och bekanta att det som stod i tidningen faktiskt inte var sant. Dessutom hade jag ju alltid denna blogg där man kunde presentera mer korrekt information. Fast hela tiden fanns den gnagande känslan av att medborgarna hellre ville se parasiterade politiker än en lögnaktiga journalister.

Nu har struntpratet nått en kulmen – igen. Denna gång har GP bestämt sig för att skåda Västtrafiks nya biljettsystem – något jag absolut inte haft med att göra.
Ett nytt system innebär mängder av krångel men att behålla ett gammalt system innebär oftast ännu mer besvär. Själv har jag använt de nya korten sedan i somras och faktiskt mest häpnat över hur enkelt det är:

Stämpla när du går på - stämpla när du går av
Se till att du alltid har pengar på kortet

Resten löser sig automatiskt.

Det tycker man inte på GP. I stället för att hjälpa resenärerna att hitta rätt så skriver man spaltmeter upp och spaltmeter ned om hur krångligt det är.
Till slut måste naturligtvis de som läser artiklarna tro på att det är sant och inlärningen blir orimligt svår för de som ska använda systemet.
Nåväl. Vill någon skapa debatt om sakförhållanden så kan man göra så. Detta inlägg handlade mer om hur medielögner gör vårt samhälle betydligt värre att leva i.

Om nivellering, döda vita män och Göta Kanal 3.

2009-12-27T15:44:00.002+01:00

Nils Ferlin skrev så här:

Det var lustiga år,
men med slätkammat hår
nivelleringen gjorde entré.
Och så blev det så här:
vi är lika som bär.
Kan ni se något särskilt i de'?

(ur På Arendorffs tid)

Julhelgen har tillbingats med flera aktiviteter. Bl.a. har jag roat mig med att läsa webbkommentarerna till recensionerna av Göta Kanal 3. Mycket lärorikt om man vill ha insikt i människans sämre skrymslen. Dessutom plöjer jag Johan Hakelius bok "Döda Vita Män".
Hur konstigt det låter så ser jag ett mönster; från Ferlin till andra Döda Vita Män via Göta Kanal.

Låt oss börja med Göta Kanal 3 - En film jag inte har sett eller tänker att gå och se. Filmen är inte intressant. Recensionerna är inte intressanta. Däremot är kommentarerna på webben intressanta. En mycket högljudd del av kommentatorerna kräver nämligen att tidningarna ska anställa recensenter som tycker om den här typen av filmer.
Det faktum att tidningarna anställer det man kallar "kultureliten" är förolämpningar riktade mot Varje Vanlig Svensk. Dessa (de som skriver kommentarer alltså) är nämligen de främsta representanterna för "verklighetens folk". Man kräver därför ett samhälle där allas smak ska anpassas efter majoritetens – det Ferlin kallade nivellering.

Får man tro kommentatorerna så är alla som inte gillar Göta Kanal snobbar – och en snobb får man bara inte vara...

Om man inte bor i England förstås. Där har man haft en större fördragsamhet med folk som vågar vara sig själva. I alla fall om de haft gott om pengar. Och om dessa har Johan Hakelius skrivit en härligt mustig bok – Döda Vita Män. Här samlas skådespelare och bisexuella drönare med människor vars största passion var att bevara kulturarvet.
Och man frågar sig; är det bara England som kan frambringa den här sortens människor. Johan

Hackelius anser detta men jag anser att han har fel. En svensk som förmodligen skulle platsa bland sällskapet var den numer bortgågne greve Magnus Stenbock vars syn på verkligheten inte liknade någon annan. Ingrodd konservatism blandades med en vurm för indisk filosofi. Och nog bevisade han att vi inte är så nivellerade som "Verklighetens Folk" önskar.

En dröm

2009-12-23T03:31:00.003+01:00

Andras drömmar brukar vara av minimalt allmänt intresse men den här var så egendomlig att jag fick lust att dela med mig.

Allt började med att jag läser i tidningen att landets äldre ska få pensionen sänkt med 350:- nästa år. Det är sådant som kan göra mig så riktigt upprörd. Så jag skrev av mig det värsta på min Facebook-sida; "Höj skatterna. Höj pensionen".
Men nu till drömmen:

Det är sommar och sol och jag är ute och åker i en gammal T-Ford som dessutom är nedcabbad. Vår GPS-navigator har fört oss ut på en usel väg mitt i en åker. Vägen är spikrak med en grässträng i mitten. Lite längre fram är det en mötesplats.
När vi kommer fram till den lilla fickan kör vi åt sidan därför att möter några motorcykelpoliser. Det visar sig att den vi möter är vår stadsminister John Fredrik Reinfeldt i full kortege.

Jag och mina passagerare hoppar därför ut ur T-Forden och medan kortegen far förbi står vi vid vägkanten och skanderar:
Vi vill ha högre skatter
Vi vill ha högre skatter

Sedan vaknade jag undrade vad drömmen egentligen betydde.

God Jul

Pekoral i Borås

2009-12-05T17:43:00.004+01:00

Jag brukar avhålla mig från att hacka på meningsmotståndare för saker utanför politiken men nu är jag beredd att göra ett undantag. Orsaken är en moderat ordförande för Borås kommunstyrelse. Och hans namn är Ulrik Nilsson.

Mannen har nämligen en blogg och denna blogg fyller han med små verser som han envisas med att kalla Limerickar. Låt oss ta ett exempel:

1949 bildades vår Värmeverksförening
sen dess den löst energisystemens förfining
med värme ren och skön
och för energi grön
detta är också svensk Fjärrvärmes mening

Förutom att versfötterna är så låghalta att de behöver kryckor för att över huvud taget ta sig fram så lyckas Herr Nilsson även med konststycket att rimma ordet ”förfining” på ordet ”mening”

Ännu bättre blir det när kommunstyrelsen ordförande ska dikta på engelska, till ett tillrest företag i textilbranchen.

Let me welcome you to the City of Borås
we know you are here for a good cause
you offer activities, clothes and gear
for those who not fear
Your achievements, ambition and strivings we applause

Det är skönt att veta att arvet från Erik Ofvandahl och Karl Krüger-Hanssons pekoral lever vidare i form av en ordförande från Borås.

Och är det så att ni undrar så kommer här en snabbkurs i verslära och konsten att skriva korrekt limerick.

Vad är en limerick?

Den kan definieras enligt följande:

Limerickar som kan läsas när damer är närvarnade
Limerickar som kan läsas när damer är frånvarande men präster närvarande
samt LIMERICKAR.

Härav följer att en god limerick är rolig, fyndig och oanständig.

Den kan också beskrivas som en femradig jambisk, amfribrackisk eller anapestisk versform med rimmönster AAbbA eller aaBBa med 3+3+2+2+3 versfötter på varje rad.

En jamb är ju som alla vet en versfot som består av två stavelser med betoningen på den andra stavelsen. (T.ex. ”En Jamb”. Butelj, ”Kom Hit”)
En amfibrack består av tre stavelser där stavelsen i mitten är betonad (t.ex. Behöva, Johanna)
En anapest består av tre stavelser och där ligger betoningen på den sista (t.ex. Anapest, kanapé)

Beträffande rimmen så brukar man beteckna kvinnliga rim med versaler (stora bokstäver t.ex. A) och dessa är alltid tvåstaviga.
Enstaviga rim kallas manliga och betecknas med gemena (små) bokstäver (t.ex. b)

Dessutom ska första raden alltid sluta med ett namn, oftast på en plats men ibland kan ett egennamn också duga.

Lär man sig dessa regler så är det fullt möjligt att skriva korrekta limerickar.

Även i Borås.

Spam del 3

2009-12-04T15:39:00.002+01:00

Brevet:

Pin No:9387001
Serial No:5388/02

You Have Won 850,000 GBP on the draw (#1446) of the UK LOTTERY,held on Sat 31st Oct,2009.
Your e-mail address attached to ticket no.: 56475600545 188 with Serial no. 5368/02 drew the lucky
no.:09,12,18,26,35,40,44 Bonus Ball {49}
Contact claim agent: Mr. Bryson J. Parkison,
Tel: +44 704 572 8070
Email: claimagentparkinson@yahoo.com.hk

Mr. Lorraine Dodds
Online Coordinator

Svaret, som vanligt kört genom Google Translate

Hey you old geezer

So now you write again. That was nice. How do you do with the kids and wife? I heard that the old man had just become addict. Yes, it is not wise as time goes on.

I just heard you had a sex change? What are you now? I know you preferred crinkled dresses when we were last year, but the flavor is like buttocks - divided as the German says.

You may be interested to hear from you again, but send no cocaine next time. I had such problems to explain to customs.
Did get to blame my father. So now he sits in prison and will not look good before he dies.

With civil greetings

Eugene Dingelholm

Linköping corrective institution
For Boggs
Rato-Romania

Linköping corrective institution
Boggs
Rato-Romania

Att göra vågen för Google

2009-11-19T10:37:00.003+01:00

Så har man fått en fungerande inbjudan till Googles nya system; Wave. Det var nästan lika svårt som att få en inbjudan till Spotify.
Jag har lyckats köra systemet i en vecka och detta är ett första intryck. Jag kan ha missförstått hälften och missat resten men .. so what. Detta är en blogg. Där får man vara en smula slarvig.

Wave är alltså en ny typ av program med vilken en grupp av människor kan skapa gemensamma dokument. Detta kan ske i realtid som i en chat eller, i mån av tid och möjlighet, ungefär som när man skickar e-post.
Resultatet blir en lång rad av inlägg som bildar en kedja och det är detta Google kallar för en våg.

Beståndsdelarna i Wave ser du på bilden här bredvid. De består av en navigationsruta där man kan sortera sina vågor i olika mappar. Under denna kommer en lista över vilka personer man kan kontakta i systemet (ens vågade vänner?)
Till höger om detta ser du de vågor som ligger i aktuell mapp och allra längst till höger ser man den våg som är öppen för tillfället.
I den aktuella vågen kan man klicka - varsomhelst och skriva nya inlägg. Man har helt frångått det sekventiella skrivandet så som i chat, mejl eller gästböcker. Vill jag svara på eller lägga till något som skrevs för en månad sedan så går det bra.
Ett inlägg kan också redigeras i efterhand; av den som skrev eller av någon annan som är medlem av vågen.

I grund och botten är det inte svårare än så. Och vill man inte redigera andras inlägg eller gå tillbaka och svara i vågen, så slipper man.

Vad ska man nu har för användning av systemet. Min första tanke går naturligtvis till de tillfällen då flera personer ska skapa ett gemensamt dokument. Man skulle t.ex. kunna tänka sig en blogg uppbyggd som en wave där man inte bara kan läsa utan också kommentera och ställa frågor mitt inne i texten.

Själv skulle jag gärna se en gästbok i form av en våg knuten till min blogg. Då skulle originalmeddelandet ligga orört medan all debatt skedde i vågformat.

Den dag man lyckas skapa en hybrid av Wave och Wiki kan man få kunskapsbanker långt mer dynamiska än t.ex. Wikipedia.

Förmodligen skulle också dagstidningarnas läsarkommentarer vinna på att man använde Wave.

Finns det då inga nackdelar?
Jag ser bara en och det handlar om kopplingen till sociala medier. Wave är inte Facebook och kommer aldrig att kunna bli så. Det är sociala medier som drar användare och Wave behöver många användare för att bli bra.
Förhoppningsvis skriver någon att tillägg som gör det möjligt att även umgås via Wave.

Om flitens dubbelmoral

2009-11-08T09:40:00.004+01:00

Är den flitige god? Är den late ond? Är den som går upp i svinottan, springer tre mil före frukost, arbetar heltid samt tränar ett knattelag på kvällen, per automatik en god människa?
Är den som sover så länge som möjligt, arbetar pliktskyldigast, går hem, tittar på tv samt somnar tidigt, lika automatiskt en ond varelse.

Naturligtvis är det inte så. Åtminstone inte ur den lates perspektiv. För den late är hela världen god och människan får tillbringa sin tid som hon vill.
För den flitige är den egna personen ett moraliskt föredöme inför hela världen och vore alla lika flitiga som han skulle denna jord vara en bättre plats att leva på.

Men i hemlighet. När ingen ser. Då smyger sig den late ned i soffan. På julafton klockan 15:00 tittar han med avundsjukt på Tjuren Ferdinand som sitter under korkeken och latar sig.

Och i hemlighet tänker då den flitige: "Den som ändå vore som han"

Spam del 2

2009-10-23T10:34:00.002+02:00

Nu börjar det bli intressant. Jag skickade följande brev i dag.
Det ska bli spännande att se om de skickar mer personliga brev. Jag skulle kunna tänka mig att låsas vara en gammal ungmö som flirtar med spammarna.

Hi Uncle Booker

Dad said that Uncle Booker does not exist and that he just want to cheat off my money that I inherited from Aunt Tilda but he said about Santa Claus, too.
But Santa Claus came to me last year and he had many nice gifts, but he smelled like Mom does when she's drunk out of that strange bottle her behind the refrigerator.

And now I'll get even more money to Uncle Booker. I think Uncle is nice and he may feel free to send me how much money he wants.

Rafael Fulimunnen 8 years
Treriksröset.

From: uknl.claimsdpt02@administrativos.com
To: sirattle@hotmail.com
Subject: CONTACT PAYING BANK FOR TRANSFER OF PROMOTIONAL WINNING
Date: Fri, 23 Oct 2009 08:10:06 +0000

The National Lottery,
35 Tottenham Court
Road London.
WD1 12T.
United Kingdom

Dear Winner,

CONTACT PAYING BANK FOR TRANSFER OF PROMOTIONAL WINNING

We acknowledge the receipt of your email containing your claim information. On behalf of the entire staff and management of the UK National Lottery Board we wish to congratulate you for being one of our lucky winners in the email draw held here in the United Kingdom

Since you are a Non resident, your transfer is going to be an online transfer from our payment center in the United Kingdom to your own designated bank account or by any other means suggested by the bank. Your winnings are being lodged in a suspense account at the bank and all information’s regarding the account would be provided to you as soon as contact is established and the verification process is finalized.

While establishing contact with the bank you are to fill in this application form and send along with a valid means of identification to the Bank for verification purpose:

To:
National Alliance Trust PLC
Mr. Rowland Ray Booker (Foreign Tranfer Manager)
EMAIL: accountsdept@natplc-uk.com
TEL: +447024016857
FAX: +44 704 571 8989

RE: TRANSFER OF THE SUM OF £850,000.00(Eight hundred and fifty Thousand Pounds Sterling only)TO .....................THE WINNER OF UK National Lottery
SIR,
I am ( STATE YOUR NAME HERE), who was sent to contact your paying centre. I want to inform you that I am the true beneficiary of the money, I have been making arrangements on how I can receive my fund of £850,000.00(Eight hundred and fifty Thousand Pounds Sterling only) that was deposited in your care and also to notify you that I want your finance house to start immediate transfer of my money.

In this regard, I decided to apply to you as the Director of the Fund Release Department of your firm to start processing the transfer of funds to me. This is my contact address as stated below.

FULL NAME-----------------

CONTACT ADDRESS------

OCCUPATION-----------------

POSITION-------------------

AGE-------------------------

TELEPHONE------- -----------

FAX--------------------------

I hope to hear from you soonest.

Regards.
PPI SERVICE GUARANTEE

Fast and Efficient Processing

Prompt Confirmation of Entry

Winning Results Checked Automatically

Free Email Service

Entry is 100% Confidential

I will advise you contact the payment center and they will instruct you on what to do. Thanks for your understanding and endeavor to keep us updated for further instructions.

Best Regards,
Mr. Dennis White.
Tel:++44 703 595 6312
EMAIL: uknl.claimsdpt02@administrativos.com

Copyright uknationlottery 2009. All rights reserved.

Lite roligt med Spam

2009-10-22T10:57:00.002+02:00

I dag har jag roat mig. Till min brevlåda kom följande...

Dear e-MAIL Winner,
Your email address won £850,000.00 GBP in this month NATIONAL LOTTERY E-mail online drew.
To file for your claim, contact our agent Mr. Dennis White with
the details below(Full Names, Contact Address, Country, Age, Sex, Occupation &
Telephone numbers) to this Email: uknl.claimsdpt02@administrativos.com
Phone Number: Tel: +44 703 595 6312
Please do reply to this mail Email: uknl.claimsdpt02@administrativos.com
Yours Sincerely,
Anderson Hillary
(Web-Email Information Manager)

Kul. Jag skrev följande på svenska

Bästa fru Andersson

Tack för ert rara brev. Tyvärr talar jag inte engelska. Det är min söta granne som översatt ert brev åt mig. Och som hjälpt mig att svara.
Är ni alldeles säker på detta?

Jag tillhör nämligen organisationen Balders brödutdelare och vi tror inte på att inlemma oss med ett ogudaktigt samhälle.

Vi försöker helt och hållet avskärma oss från den nuvarande samhällsordningen och därför avstår vi av rent religiösa orsaker från såväl bostadsadress som telefon.

Vill ni skänka pengar till vår organisation så är mitt förslag att ni lägger dem i ett kuvert och skickar dem till.

Balders brödutdelare
PR Statens Kassaservice

Bäggrödsbrölet 666

236 85 Fläskefors

Med utsökta hälsningar

Jeremias Tamigdärbak

Sedan körde jag det genom Googles översättare

Mrs. Andersson

Thank you for your sweet letter. Unfortunately I do not speak English. It is my sweet neighbor who translated your letter to me. And that helped me to answer.
Are you quite sure of this?

I belong to the organization namely Baldur bread dispensers and we do not believe in incorporating us with an ungodly society.

We try to completely cut ourselves off from the existing social order and so we abstained from the purely religious reasons from both the residential address of the phone.

Would you donate money to our organization, it is my suggestion that you put them in an envelope and send them to.

Baldur's bread dispensers
PR National Kassaservice

Bäggrödsbrölet 666

236 85 Pork Fors

With exquisite greetings

Jeremiah Tamigdärbak

Får jag svar till Mr. Tamigdärbak så lovar jag att återkomma med detta hit till min blog.

Jimmy Anka

2009-10-20T09:09:00.003+02:00

Så har politikens egen Anna Anka fått spaltutrymme.
Aftonbladet har låtit Jimmy Åkesson göra ett uttalande om hans och partiets syn på Islam.
Man kan naturligtvis ha åsikter om det mesta men då bör man kunna backa upp dem med faktaunderlag.
Det räcker inte att göra påståenden som att

"att Sverige skulle ha flest våldtäkter i Europa och att muslimska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna"

Det räcker inte att bara påstå att

"Islam har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap."

eller

"att frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker skulle erbjuda ritualslaktat kött"

Man behöver inte ha någon djupare insikt i religionskunskap för att veta att alla dessa påståenden är dikt och förbannad lögn.
Men det är inte sanningen man strävar efter inom SD. Liksom Anna Anka så framför man en massa stolliga åsikter utan faktaunderlag vars enda försvar är att "Så här tycker svenska folket egentligen men svenskarna är så förtryckta att de inte vågar framföra sina åsikter."
Allt bygger på känslor. Inget bygger på kunskap.

Så låt mig därför få spela på SD:s planhalva ett ögonblick. Låt oss helt gå på den känsla som artikeln gav mig. Jag kände ju såväl igen alltihopa. Jag hade upplevt resultatet av Åkessons ideologi. Inte i verkligheten förstås. Men på film. En favoritfilm.

Det var Bröderna Wachowski som lät Matrix-trilogin följas av en minst lika bra film vid namn "V för Vendetta" - en dystropi (svart framtidsskildring) där homosexuella misshandlas och enbart innehav av Koranen kan leda till avrättning.
Jag vet inte om det är denna framtid man eftersträvar inom SD men rent känslomässigt är det dit mina associationer går.
Ett samhälle med en stålhand av hat och intolerans, inlindad i en luddig vanteav Bullerby-modell.

Alla vet allt

2009-10-05T20:32:00.004+02:00

Det började på min hustrus 50-årskalas. Jag skulle skriva en födelsedagsvisa och framföra den i all anspråkslöshet.
Dagen därpå låg jag på YouTube. En gäst hade filmat mig med mobilen utan att jag visste om det.
Visserligen försvann klippet efter en tid men ändå. Det fick mig att fundera vidare på min tes om att det inte är Storebror som är farlig – utan Lillasyster. Det är grannen som kan ta reda på allt om dig.
Marshall McLuhan myntade uttrycket Den Globala Byn och även i den digitala världen finns det gummor som sitter och glanar bakom gardiner för att få reda på vad grannen gör.
Det var så visan Alla Vet Allt föddes.
Den spelades in ganska hastigt och ännu mer lustigt av vännen Mats och sedan hände ingenting.
Sedan hände ingenting... och ingenting.

Sedan en dag dimper det ned ett brev. En ung, söt och energisk spanjorska vid namn Ana vill absolut göra en musikvideo av det hela.

Så under en solig fredag i oktober spelar vi in tre timmar video vilket sedan klipps ned av Ana till två minuter video. Jag blev mycket nöjd. Hoppas ni blir det också.

Om skilda världar

2009-09-27T06:47:00.005+02:00

Jag har länge funderat på om jag ska berätta den här historien. Bl. a. därför att det pekar ut människor som var inblandade. Människor som borde få en chans att förklara och försvara sig.
Historien pekar också på svårigheterna att samarbeta när referensramarna är mycket olika.

Det hela utspelas i början av 90-talet när jag arbetade som redaktör på en datortidning. En av mina uppgifter var att få lite snits på spelrecensionerna. Det var då jag fick min strålade idé. Någonstans i någon tidning läste jag att Peter Englund gärna spelade strategispel på sin dator. Tänk om vi kunde få honom som recensent.

Nu ska man tänka på två saker. På den tiden var det mycket ovanligt att offentliga personer erkände offentligt att de gillade att spela dataspel. Dessutom var Englund ännu inte medlem av Svenska Akademin.

Därför vågade jag rota fram hans teklefonnummer och ringa upp. Jag tror vi talade i en hel timme. Han tyckte det var en strålande idé och vill gärna recensera spel för oss.

Därför var det med ett glatt leende jag gick in till vår chefredaktör och meddelade att jag lyckats värva Peter Englund till tidningen.
Svaret jag fick var syrligt.
– Jag kan inte hålla på och anställa alla dina konstiga kompisar.
– Oj, tänkte jag. Han tror att Peter Englund är en av mina närmsta vänner. En sådan komplimang.

Sedan insåg jag problemet. Min chefredaktör hade aldrig hört talas om Peter Englund. Han hade aldrig hört namnet förut och nu trodde han att jag skulle mygla in en kompis i redaktionen.

– Men detta är en av Sveriges främsta historiker, försökte jag lite lamt.
– Struntar jag i, blev svaret. Han ska i alla fall inte arbeta för oss. Gå tillbaka till ditt bord nu och jobba.

Fegt nog så vågade jag aldrig ringa tillbaka till Englund och tala om att det inte blev något recensentjobb. Därför att min chef trodde att han var en av mina nördiga vänner från Göteborg.

Påven och det postsekulära samhället.

2009-09-23T20:20:00.004+02:00

Jag vet inte hur många gånger jag hört självsäkra, självmedvetna och självupptagna människor uttala sig: ”Allt ont i denna värld beror på religion”

Försöker man då still harkla sig och säga att vare sig Stalin, Mao, Hitler eller Pol Pot var särdeles religiösa så får man oftast svaret: ”Jodå – men de gjorde sig själva till gudar.”

– Ok då, försöker man. Om du nu inte tror på Gud. Vad tror du då på?

– Mig själv så klart, brukar svaret då komma.

Lite mer utvecklat hittar man samma resonemang, eller brist på resonemang i boken ”Habermas, Påven och tron.” av Ulf Jonsson. Här skriver han bl. a.

”Men den moderna autonomitanken verkar istället hylla idealet om den helt oberoende individen. Denna tillspetsade form av modern individualism tolkar Ratzinger i teologiska termer som ett uttryck för för den egocentriska människans syndiga försök att göra sig själv till Gud, varigenom människan försöker undgå att behöva svara för sina handlingar inför någon annan än bara sig själv.”

Den Ratzinger som nämns är den nuvarande konservativa påven Benedictus XVI och Jonssons bok handlar om ett samtal han hade med Jürgen Habermas 2004.

Habermas är alltså filosof och vänsterideolog samt en man som sällan uttryckt något större intresse för någon religion. Trots detta myntade han begreppet ”Det Postsekulära Samhället”, vilket utgjorde grunden för samtalet mellan höger och vänster, mellan sekularisering och religion.

Vad innebär då det postsekulära samhället. Ja, Habermas ställer tre specifika krav på de religiösa grupper som vill vara en del av detta samhälle:

Man accepterar att leva i kognitiv dissonans med andra religiösa grupper. (= man måste acceptera att leva i fred med andra religioner än den egna)
Man måste acceptera vetenskapens kunskapsmonopol i inomvärldsliga frågor.
Man måste acceptera det demokratiska statsskickets profana sätt att motivera sina världen

Förutom detta ställer Habermas upp det det obetingade kravet att avstå från alla våldshandlingar i samband med religionen.

Här har vi förutsättningarna. Vad blev då resultatet? Eftersom en av grundpelarna i Habermas filosofi är att kunskap endast kan skapas i kommunikationen mellan människor så fick han faktiskt rätt.

Ratzinger och Habermas var överens. Samhället behöver religionen för att förhindra att den demokratiska staten ska hamna i en moralisk kollaps

Religionen å andra sidan behöver det profana samhället för att förhindra fanatism och fundamentalism.

Modernismens idévärld om separerad idealism och realism håller alltså inte måttet. En dialog och en kommunikation måste till för att ny kunskap ska bildas och gamla modernistiska fördomar ska försvinna.

Vissa böcker drar mitt egna tänkande till ny dimensioner. ”Habermas, påven och tron” är en av dessa.

En ankas intressanthet.

2009-09-19T06:36:00.005+02:00

Veckan började sällsamt. TV3 visade ett program som jag absolut inte ville se. Egentligen hade jag hoppats att det bara hade blivit ett nedslag en värld jag inte bryr mig om - artisters lyxliv i Hollywood. Ett nedslag som sedan skulle förpassas till TV-historiens skräphög.

Men mitt i all bråte dyker det tydligen upp en svensk kvinna. En kvinna som en gång bar det trevliga namnet Anna Åberg men som gifte sig och blev den mer osannolika Anna Anka. Kvällstidningarna dreglar av förtjusning och än mer lyckliga blir de när Newsmill publicerar en debattartikel av samma Anka. En artikel som senare visar sig vara något av en anka (fyndigt!). Newsmill hade helt enkelt ringt till Hollywood och intervjuat henne och sedan själva skrivit den artikel hon undertecknat.

Den påföljande debatten blev tyvärr lika förutsägbar som befarat. Från västerhåll krävde man offentlig stegling och från liberalt håll så tyckte man som vanligt att nja ... nej ... kanske ... men ändå.
Det vettigaste inlägget kom i GT, från USA och Terry Hekker som mycket riktigt påpekade att när kvinnor blir troféer så blir de också utbytbara. I förlägningen - när kvinnor blir objekt så kan de också bytas mot andra objekt utan några samvetskval från deras "ägare".
Mig stör det inte så mycket. Mitt liberala jag säger mig att människor får väl leva som de vill. Ägda eller inte. Vad som stör mig är när man vill göra en människa (eller ankas) ideal till en allmän levnadsregel.
Och vill man pracka på mig idealet att jag gjorde fel när jag för 23 år sedan bytte blöjor på sonen.

Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet.

...skriver Fru Anka.

USA var från första stund mitt hemland. Här finns ingen jantelag. Här tillåts kvinnor vara kvinnor och män män.

...skriver hon också. Och det är väl här som det börjar bli intressant. Ja dumheten om kvinnor och män kan vi väl hoppa över men Jantelagen...

Det finns nämligen en sorts människor som är så bortskämda av livet att, får de inte exakt som de vill, så tar de fram storsläggan och skriker: "I det här landet är det Jantelagen som styr. Du är avundsjuk på mina framgångar. Därför hindrar du mig."
Att en människas framgångar kan vara en annan människas helvete faller dem förmodligen inte in. Att man bör och skall visa hänsyn mot sin omgivning är också helt främmande för dessa framgångsfetishister.

Personligen anser jag; för det första att jantelgen inte existerar. Och för det andra; att den är en tillflykt för dem saknar kompetens att leva sitt liv.
Om man lever ett osannolikt lyxigt liv med en av samtidens mest framgångsrika musiker och samtidigt är så svag att kritik mot den egna personen tas som en förolämpning - då är man inte stark i livet. Då måste man skydda sig bakom den potemkinkuliss som kallas jantelagen. Då måste man skrika ut sin frustration - för att inte spegla sitt egna svaga jag.

Då har man bara illusionen av en jantelag att luta sig emot.

Skojare, kriminella och helt vanliga Sverigedemokrater

2009-09-09T15:19:00.003+02:00

Ska man anklaga någon för kriminell verksamhet så bör man ha ganska ordentligt på fötterna. Därför skulle det vara mig fjärran att påstå att sajten EMedia73 skulle ägna sig åt oärliga ting.

Vad man ägnar sig åt är utbildning
Vad man erbjuder är tre olika kurser; En skrivarkurs, en serietecknarkurs och en säljarkurs.

Vad man dessutom erbjuder deltagare är, förutom rikliga stipendier, löfte om att bli utgiven.

Man behöver inte kunna skriva. Man behöver inte kunna rita. Man behöver bara kunna sälja och det lär man sig på dessa kurser.

Personligen skulle jag inte lita på en skrivarkurs där man har en så här usel språkbehandling:

Våra kursdeltagare blir utgivna författare (dikter, noveller, romaner) eller serietecknare. Säljkurserna formar framtidens entrepenörer där karriärmöjligheterna är många och står under ständig utveckling.

En god entreprenör bör väl åtminstone kunna stava till det.

När jag surfade runt på sidan på morgonen 090909 hittade jag till min förvåning logotyper från såväl Rädda Barnen som Fair Trade. Läser man slarvigt kan det verka som om man samarbetar med dessa organisationer. Läser man tydligt så upptäcker man att "partnerskapet" består i att man skänker pengar år dem. Och det var ju snällt.
På eftemiddagen var loggorna borttagna.

Jag är inte ute efter att hänga ut enskilda personer och dessutom undrar jag om PUL tillåter mig att nämna någon vid namn.
Men den som vill kan ju börja med att gå till Lopias Whois och mata in namnet på sajten: emedia73.com. Man ser då raskt namnet på personen bakom det hela. Och han bor i Kävlinge.

Sedan kan man raskt surfa till Sverigedemokraternas sida i Kävlinge. Som av en slump dyker samma namn upp där.
Jag vill inte kalla Emedia73 för skojare. Men nog är det konstigt när sådana här kopplingar uppstår. Speciellt hos ett parti som gjort lag, ordning och disciplin som sin måttstock.