Sidor
▼
onsdag 27 mars 2013
Kollektiv och Individ
Det händer att jag frågar mig vem som läser vad jag skriver. Sedan kan jag undra vem som förstår mina mer kryptiska tankegångar. Det är lättare att få besökare till de sidor som handlar om nostalgiska radioprogram, än till de som behandlar filosofisk-politiska ämnen.
Här kommer det sistnämnda. Kanske mest för ett hålla fast vid en tanke och en slutsats jag dragit av aktuell kulturdebatt.
Låt oss börja med två belägg (som man skulle sagt i Spanarna):
När Nina Björk skrev sin bok ”Lyckliga i alla sina dagar” hade jag hoppats på en intensifierad debatt kring ett konsumtionssamhälle som löper amok.
I stället verkade vissa intervjuare koncentrera sig på Nina Björks privata konsumtion. ”Hade hon, som i alla fall har målad fondtapet hemma, verkligen rätt att kritisera våra drömmar.” och ”Du ska inte komma här och tala om för mig vad jag ska drömma om”.
Hennes påstående kring kollektivets ansvar falsifierades därför att det inte hade individen som utgångspunkt. Den var inte liberal!
13/3 skriver Jonas Hassen Khemiri en av de viktigaste texter (och en av de mest välformulerade) som gjorts om den svenska rasismen: Bästa Beatrice Ask
Vi ”vanliga” svenskar tog ett steg tillbaka i nyttig självrannsakan och insåg de strukturella problem som finns i det svenska samhället.
Det är då liberalismen slår till.
I ett inlägg som verkligen slår rekord i överslätning skriver Jasenko Selimovic en artikel med den kladdiga rubriken ”Jonas, min vän”. Där Khemeris kritik riktar sig mot Sverige som samhälle så kilar Selimovic in sig på individen, och inte vilken individ som helst – i detta fall han själv. Och han känner sig minsann inte som ett offer för rasistiska strukturer. Att vara offer är destruktivt och ska undvikas.
Därför är det lättast att förneka rasismen (eller homofobin eller islamofobin eller antisemitismen) eller någon annan av alla de diskriminerande strukturer som förgiftar samhället.
Khemeris syn på det kollektiva Sverige är giltig men kan inte falsifieras. Lägger man däremot liberalismens individfilter över texten så blir det diskrepans. Men det är inte texten det är fel på det är filtret.
Socialismens kollektiva tvång gick under med med murens fall. Vilken mur måste falla innan liberalismens toksyn på individens frihet ska försvinna?