kring Saussures tankar om psykoterapi och språkfilosofi.
Bästa läsare. När jag i ett anfall av energi började städa upp bland gamla papper och anteckningar så dök en uppsats fram. Jag skrev den för ett tiotal år sedan när jag utbildade mig till undersköterska. Jag läste och upptäckte att; Den nog inte var så dum. Men även att texten behövde tvättas en smula. Så med en lätt redigering kommer här en uppsats som bidrog till ett MVG i ämnet rehabilitering.
-------
I rehabilitering uppstår ofta många frågetecken. Den svåraste frågan, speciellt för en lekman, är naturligtvis vad terapeuten utför och uppnår med sin terapi. I denna uppsats används ett pussel som liknelse. Hos patienten ligger bitarna fel och visar endast upp ett kaos. Terapeutens uppgift blir då att plocka isär pusslet och sätta det samman, med alla bitar på rätt plats.
Frågan som uppstår är då: hur hamnade bitarna på fel plats från första början? En intressant teori utgår från den schweiziske språkforskaren
Ferdinand de Saussure och hans teorier kring "tecknets" betydelse.
Enligt Saussure består det talade språket enbart av "tecken" och dessa kan delas upp i:
- Signifiant (S) vilket betyder "Det som betecknar".
- signifié (s) vilket betyder "Det som betecknas".
Ett litet exempel: Tar man ett begrepp som "Boll" så utgörs "Det som betecknar" (S) av ordbilden "Boll". Varje enskild boll är däremot "Det som betecknas" (s). Men signifié är även betydelsen av "boll". T.ex. "Något kul att sparka på" eller "Ett vanligt sportredskap". För varje S finns det alltså mängder med s, eftersom vi kan tolka ordet boll på mängder av olika vis.
Saussure menar att mellan dessa båda sidor råder det ett ömsesidigt och samtidigt godtyckligt förhållande – ett förhållande som bygger på konventioner och sociala regler. Säger någon ordet "boll" så vet vi att det betyder "den där runda saken som är så kul att sparka på. Man menar inte den där fyrkantiga man kan sitta på (=stol).
För den schizofrene har S helt andra betydelser. Hen skapar sina egna s. En boll är inte något man sparkar på. Det kan t.ex. vara ett hemligt budskap från rymdvarelser som vill kidnappa mänskligheten.
Men varför då kalla budskapet för "Boll"? Det kan ju lika gärna heta "Grökskrutte", eller vad som helst. Men detta är just den schizofrenes problematik. Han använder orden för ett mycket privat bruk. För den psykotiske och den friske är signifié mycket olika.
Hos
Sigmund Freud hittar man teorin om Primärspråk, vilket senare återkommer hos den franske psykoanalytikern
Jacques-Marie Émile Lacan. Enligt Freud så äger även vårt omedvetna ett särskilt språk som skulle vara mer analogt än vårt medvetna tal. I vårt medvetna tenderar vi att mer tänka binärt, i termer av antingen/eller.
Lacan, å andra vill strukturera hela vår undermedvetna som ett språk och därmed göra schizofreni till en språkfråga.
Många av de störningar vi bär med oss grundas ju i tidig ålder då barnet saknar spärren mellan medvetet och omedvetet. Händelser tolkas därmed såväl analogt (=omedvetet) som binärt (=medvetet) av barnet. Dessa händelser uttrycks senare i vuxen ålder, som båda sidor av medvetet/omedvetet eller Signifiant/signifié. Tecknet och störningen blir då liktydiga.
I överförd bemärkelse blir då våra störningar Signifiant och dess bakomliggande händelser signifié.
Den vulgära synen på psykoanalys är ju: "Pappa slog mig som liten, därför mår jag dåligt som vuxen".
Men signifié är inte enbart att bli slagen. Det är t.ex.
- Pappa slår barnet
- Pappa undviker barnet
- Pappa vägrar se sitt barn
Allt detta utgör signifié. Känslan av att må dåligt däremot utgör Signifiant.
Det blir då terapeutens uppgift att tolka varje beteckning och på så sätt plocka upp varje pusselbit (=signifié) och utifrån dessa skapa en bättre och mindre kaotisk bild för patienten.
En annan fråga är om normaliseringen slutar när patienten lämnar sin terapeut? Naturligtvis inte. Processen fortsätter. Det blir som hos
Tomas Tranströmer som i dikten
Romanska Bågar beskriver ett horisontellt egenarbete.
Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
