Hösten låter mörkret falla på och inbjuder till intellektuella övningar, samt lättsamma saker.
Det första var debatten kring det nyskapande ordet ”hen”.
Båda två var givande; fast på olika vis. Låt oss börja med det lilla ordet ”hen”, om vilket det mests nog är sagt. Dissekerar man debatten så finner man först:
En grupp med lättkränkta (förmodligen vita) män som fick för sig att orden ”hon” och ”han” skulle på något egendomligt sätt förbjudas från högre ort. Åsikten är absurd och behöver väl inte ens bemötas, hoppas jag.
Sedan en grupp med språknördar, vilken bl. a. jag tillhörde som alltid såg möjligheter att utveckla språket (på samma sätt som ordet ”först” introducerades för några år sedan). I lägen då frasen ”hon eller han” skulle vara bökig så passar ”hen” bra att använda.
Och siste men inte minst de som ville ha ett eget pronomen utan att behöva tillhöra nån grupp vars kön måste vara definierat. Själv tillhör jag inte gruppen men känner djup respekt.
Det finns ett bipolärt paradigm i vårt samhälle. Människan betraktas ofta som; antingen eller. Antingen smal eller tjock, rik eller fattig, svart eller vit. Det är så vi kan skilja varandra åt. Det är ingen slump att polisen skickar ut efterlysningar med formuleringen ”En man med romskt utseende”. Vi skapar gärna och ofta ett förhållande av ”Vi och dom”. Ofta då i formen av ”vi svenskar” och ”Dom där zigenarna”. Detta är ett förhållningssätt som sträcker sig bak till Marx och Hegel och faktiskt ända bort till Herakleitos. Dialektik, kallas det.
Sätt detta i motsats till det dekonstruktiva tänkandet hos Derrida. Visserligen talar han om tecken i text men frågan är om man inte kan applicera det på syn av människor också. Då skulle varje människa utmärkas, inte av sin grupptillhörighet utan hur hon skiljer sig från människor i sin omgivning. Där skulle könstillhörighet spela mindre roll.
Men det finns något utmanande i detta att förneka att man tillhör ett visst kön, att vilja ställa sig utanför och se människan i stället för könet. Är man inte tryggt förankrad i sin egna identitet ser man lätt ett sådant förnekande som en provokation och reagerar med ”Vit mans vrede”, för att nu knycka en formulering från debatten om TinTin.
På samma sätt är det med en annan av våra grundläggande rädslor – döden. Antingen lever vi eller också är vi döda och i livet betraktar många döden med en intensiv ångest. Att då upphäva dialektiken mellan liv och död och i stället lyfta fram vandöda zombies måste ju appellera till vår yttersta rädsla inför döden och skrämma oss mer än fullt levande massmördare. En sådan vet vi ju att hen lever.