Jag är på Stadsbiblioteket. Här i Göteborg. Och jag beslutar mig för att besöka Herrarnas. Jag gör det man gör och går ut igen. Strax utanför ligger en muslimsk man på knä. Han ber. Jag blir både bekymrad och glad. Bekymrad därför att jag tycker att det borde finnas bättre ställen för bön. Glad därför att jag upplever ett samhälle som gått framåt.

Jag är 58 år gammal. Det är ungefär 50 år sedan jag första gången såg en svart person i verkligheten. Muslimer, eller Muhammedaner som man sa på den tiden, var något ytterst exotiskt, något som bara fanns i länder så långt borta att man knapp hört talas om dem.

Jag brukar tänka att jag växte upp i ett Peer Gynt-land. För mig är Peer Gynt historien om människan som har blandat ihop begreppen ”att vara sig själv” med ”att vara sig själv nog”. Göteborgaren under tidigt 60-tal var detta - sig själv nog.

Det räckte med att någon kom från Borås för att personen skulle betraktas som lite udda och konstig. ”P-bönner” kallade man dem eftersom deras bilar hade registreringsskyltar som började på P. Och det visste man ju hur dessa var. Rika bönder från Västgötaslätten som kom till Göteborg bara för att lura oss hederliga stadsbor på pengar.

Världen var full av konstiga minoriteter vars största fel var att de försökte göra sig till. Den lilla världen, här i Göteborg, utgjorde en mall. Så ville att resten av världen skulle fungera. Även om det inte sas rent ut så var undermeningen att: ”Om bara världen bestod av göteborgare så skulle det inte bli några krig.” Helst då sådana som hejade på blå-vitt.

Det är klart att det fanns folk från andra länder; Finnar tex. men det visste man ju hur de var. De söp och slogs med kniv.

Sedan fanns det jugoslaver men de var lata och kom bara hit för att leva på sjukkassepengar.

Och då har vi inte talat om homofilerna. Dessa talade man helst inte om. Om de bara kunde sluta vara ”sådär”. Homo var nämligen inte något man blev. Det var något man valde att vara.

Negrer var något man hade i USA och de ställde mest till besvär. Fast eftersom de var från Amerika så var det ju inte så konstigt. Amerikanare var ju så överdrivna och gapiga. Ungefär som tyskar … eller norrmän, vilka alltid skulle skryta med vilket bra land de bodde. Kunde de inte åtminstone försöka vara lite som vi i Göteborg? Fast inte som de som jobbade i hamnen. De söp och slogs. Och inte som de i Örgryte. De var ju så fisförnäma.

Jag tänker på mannen utanför Stadsbibliotekets toalett och tänker att jag föddes i en mycket trång värld. En värld där alla skulle vara konformistiskt lika. Nu lever jag i en öppnare värld där vi har kommit mycket närmre detta att ”vara sig själv”.

Och hur många argument jag hör, som propagerar för ett mer slutet och ignorant Göteborg, så vet jag; Jag har hört det förut. Men då gällde det inte muslimer. Det gällde folk från Borås.

Barnuppfostran och liberalt hyckleri.

Det är som vanligt samma glädje, varje gång en artikel av Nina Björk dyker upp i DN. Nu senast 12juni då hon tog tankar från den amerikanske juristen ochförfattaren Amy Chua som utgångspunkt för ett resonemang kring begreppet instrumental barnuppfostran.

Amy Chua har skrivit en uppmärksammad bok om vikten av sträng och strikt uppfostran och hur detta kan leda till ett lyckat och framgångsrikt liv.

För de flesta är detta ett mardrömsscenario och personligen betraktar jag hennes agerande som en form av barnmisshandel. Eftersom detta är något som de flesta, förhoppningsvis, kan stämma in i så blir artikeln mer intressant om man skärskådar den som verkligen är poängen hos Nina Björk:

Så för varje hjärta som känner sorg över skildringar av hur man reducerar en människas hela potential, hur man tar ifrån henne den glädje inför andra människor, inför vänskap, arbete, musik och liv som bara är sitt eget mål – för varje sånt hjärta finns bara en väg att gå: ett politiskt ifrågasättande av konkurrens som grund för vad som egentligen skulle vara en gemenskap, det vill säga ett samhälle.

Man skulle också kunna uttrycka det med Kants berömda kategoriska imperativ:

Handla så att du aldrig behandlar människor som medel utan alltid som ändamål.

Man kan också kalla detta för den sekulära människans gyllne regel.

Tänk om vi kunde leva upp till detta. Så enklare och bättre världen då skulle bli. Frågan är då naturligtvis varför vi avstår från en sådan enkel regel och och enligt mitt sätt att se på saken finner man en lösning i det liberala samhällets inbyggda hyckleri.

Å ena sidan så bejakar det liberala samhället det kategoriska imperativet. Å andra sida bejakar man samtidigt det kapitalistiska samhällets krav på konkurrens. Hur gärna man än vill så går den ekvationen inte ihop.

I ett liberalt samhälle blir människan blir ett instrument för tillväxt. Inte något som är värdefullt i sig. Och ser man människor som medel så blir det också legitimt att indoktrinera sina barn till elitmänniskor.