Om att förlora vikt i stället för pengar

De som känner mig personligen eller kanske bara läser denna blogg , vet säkert att mitt privatliv varit lite ovanligt sedan i höstas. Efter att mina ben påpekat det olämpliga i min övervikt blev jag tvungen att lätta några kilo. Det har varit en färd mot allt bättre fysik och jag hoppas att inom någon månad kunna fira att jag tappat 20 kg.

Tyvärr har har det också inneburit en självupptagenhet bortom anständighetens gräns. Jag har ägnat stor tid och prat åt såväl gymträning som matvanor – vilket knappast varit någon större glädje för dem som tvingas umgås med mig.

Men samtidigt har det också varit en upptäcktsresa i en helt ny värld av kostsamma träningslokaler, usla tv-program och underliga bantningspreparat. Alla i syfte att göra resan mot en bättre fysik desto lättare. (Ursäkta ordvitsen)

Senast var det radioprogrammet Kaliber som berättade om ett företag, vilka sålde lågkalorisoppor till en aningslös kundkrets. Företaget var också baserat på franchising, vilket gjorde att det även lämnat efter sig ett pärlband av individuella konkurser.

Träningslokaler och viktminskning verkar vara en tummelplats för den sortens människor som på 60-talet sålde begagnade bilar och hemdatorer på 80-talet. Hästskojare kallades de visst förr.

Själv hade jag glädjen att först hitta en strålade sjukgymnast, sedan hittade jag ett gym som visserligen inte är så flådigt men det är trivsamt och kul. Och det kostar bara 1.500:- / år. Hurra för Dalheimers.

Och matvanorna är enkla. Bort med läsk och godis. Ät hälften så stora portioner som tidigare och ta dig en morot om du är hungrig. Det gör att jag skurit ned mina matkostnader med ungefär samma summa som jag lägger på gymmet.

Jämför detta med de specialsnidade soppor man säljer för 2000 :- /månad + alla övriga kostnader. Det finns många lycksökare i branschen. Kanske är det dags för konsumenterna att börja ställa krav. Eller åtminstone undvika de mest uppenbara bondfångeriet.

Därför är jag inte vän med Spotify

En av det digitala samhällets skrönor handlade om mannen som uppfann fotostatkopieringen. Jag vet inte om den är sann. Men den är lärorik.

Det är berättelsen om en man som någon gång på 50-talet upptäckte att man med förenklad foto-teknik kunde kopiera svartvita papper i A4-format.

Naturligtvis vill han börja producera de maskiner som behövdes men överallt han gick så fick han nej. Ekonomerna hade nämligen räknat ut att maskinen var så dyr att det blev billigare att låta en sekreterare skriva två exemplar av varje sida. Mer behövdes inte.

Trots detta började man tillverkningen av fotostatkopiatorer. Företaget hette Rank Xerox och succén var enorm.

(Inom parentes kan berättas att bolaget tjänade så mycket pengar att de kunde tillsätta en egen utvecklingsgrupp som forskade fram ett system de kallade WIMP (Windows, Icons, Mouse and Pointer) och som är den designmässiga grunden för all gränssnitt i dag)

I bland undrar jag vad som skull ha hänt om uppfinnaren av fotostatkopiering hade presenterat presenterat sitt förslag inför Dragons Den. En utskällning förmodligen.

Sensmoralen av historien är att kapitalismens styrka må vara dess formbarhet men systemet har också en inbyggd konservatism som gör det omöjligt att anpassa en ingrodd marknad till nya förhållanden. Tydligast ser man detta inom underhållningsindustrin. Har man byggt upp ett distributionsnät som fungerade för 20 år sedan så vill man ogärna ändra detta – även om marknadsplatsen flyttat någon annanstans. Man går hellre under än medger att man har fel.

En gång i världen kunde man långsamt och omständligt kopiera sina vänners LP-skivor på kassettband. Redan då skrek industrin att kopieringen dödade dem. Det gjorde den inte.

Numer kopierar man digitalt. Även nu skriker skivindustrin att kopiering dödar dem. Det gör den. Stora skivbolag och butiker läggs ned och skivförsäljningen har rasat till en bråkdel. Skulden läggs på konsumenten som piratkopierar. Men detta är fel. Problemet är inte kopieringen. Problemet är att inge vill köpa. Men detta är en av kapitalismens grundregler; Sälj det kunden vill ha. Systemet kannibaliserar på sig själv och det har man alltid gjort. Gillar man marknadsekonomi så måste man gilla hela paketet. Inte bara dess fördelar.

I det läge kommer Spotify och öppnar en ny väg: Du behöver inte äga datafilerna. Du får lyssna hos oss, så mycket du vill. Bara du står ut med reklam mellan låtarna. En ny radikal väg hade öppnats. En väg som kan bli lika omvälvande som när Rank Xerox uppfann fotostatkopieringen. Och liksom konservativa krafter då stoppade utvecklingen så försöker man nu stoppa samma utveckling inom skivindustrin. Man stretar på i de upplöjda hjulspåren trots att man ser att de leder mot en avgrund.

Och Spotify följer efter. Därför är jag inte vän med Spotify

Religionen är inget subjekt

Söndagens Svenska Dagblad innehöll en mycket intressant debattartikel med rubriken: ”Det går utmärktatt kritisera religion och dess utövare ”

Utmärkt eftersom den ger en mångfasetterad kritik av religionens belackare och dessutom sätter fingret på en intressant punkt – vår subjektifiering av religionen som begrepp. Alltså – ett sätt att uttrycka sig som är en grogrund för fördomar och rasism.

Det är enkelt att säga att ”Religionen X vill förbjuda Y” eller för för att vara mer konkret ”Religionen kristendom vill förbjuda aborter” eller ”Religionen Islam vill förbjuda kvinnors lika rättigheter.”. I överförd bemärkelse blir då alla kristna abortmotståndare och alla muslimer kvinnoförtryckare. Man stigmatiserar därmed hela grupper av människor och pådyvlar dem åsikter de förmodligen inte har. Det blir en objektifiering av individer därför att de tillhör en grupp. Denna objektifiering vill jag beteckna som rasism.

Jag vill inte spekulera i hur vi hamnade i en sådan absurd situation men ska man kunna föra en någorlunda vettig debatt så bör den ju föras mellan människor som är autonoma subjekt och kring objekt som t.ex. religion. Annars fråntar vi ju varje individ dess ansvar. En religionen kan, skall och får kritiseras, likaväl som alla övriga ideologier. Försöker någon begränsa denna debatt så är det individen som ska kritiseras för handlingen. Vi måste skilja mellan människor och idéer.