Så var det över

Det har varit åtta spännande år i politiken varav sju år i kulturnämnden. Jag har sett ett otal kulturchefer komma och gå och jag har upplevt tre olika ordföranden.
Jag har varit med och tagit beslut, de flesta, men inte alla, kring frågor som legat mig varmt om hjärtat. Jag har upplevt en högkonjunktur och en lågkonjunktur.
Jag har åtminstone vid ett tillfälle blivit fly förbannad på en enhetschef. Men än fler gånger har jag blivit lycklig över vad man lyckats åstadkomma.

Det fanns tillfällen då jag njöt av att vara en del av Göteborgs kulturliv och det fanns tillfällen då jag drog mig undan och bara velat vara för mig själv. Jag har mött människor jag tyckt mycket om och mött andra som jag undvikit.

Egentligen undrar jag mest... hur mycket kan och bör man avslöja. Ska jag berätta om den gravt berusade borgerliga ledamoten som ville att jag skulle rösta på deras förslag. Ska jag berätta om hur ett antal socialdemokrater försökt påverka mig att byta parti? Jag tror inte det... Finns ingen anledning.

Jag trivs så utmärkt med MP. Att sträva efter en decentraliserad kultur. Att kämpa för miljö och feminism passar mig utmärkt. Att veta att man har en stor grupp partimedlemmar bakom sig i det man anser och det man gör, det känns som en styrka.
Det kom aldrig några direktiv uppifrån. De medlemmar som ville påverka kunde själva ringa eller mejla så att jag kunde arbeta in deras åsikter i debatterna.

För debatter blev det. Oftast i samarbetet med (S). Mina minnen av dessa sju år är ljusa. Jag är glad att jag utfört det och det har varit fina år. Men ska jag måla ett mörkare penseldrag i tavlan så hade jag nog varit lyckligare om jag kunna stå helt fri från Socialdemokratin. Det hade gjort arbetet lättare och tydligare.

En kultursyn så trång, så trång

I slutet av november samlades aktivister och poeter utanför Dramaten i Stockholm. Det var en antirasistisk demonstration i syfte mot Sverigedemokraternas försök att annektera kulturen för sina egna syften.
I samband med detta skrev man ett upprop i Aftonbladet där man bl.a. framhöll att:

Vi förstår att partiet arbetar med att tillskansa sig makt och att detta arbete förs genom ett strategiskt kulturintresse för till exempel hembygdsföreningar, folkmusik och dikt. Ingenting tyder dock på att SD värnar om svensk poesi för dess egen skull.

Naturligtvis besvarades inlägget av SD ... eller rättare sagt av Chang Frick; deras kulturpolitiske talesman i Sverigedemokratisk Ungdom.

Förutom det vanliga förvirrade gnället över att motståndaren inte tog avstånd från Marx och Muhammed i sin demonstration så innehöll artikeln en mening värd att citeras:

I grunden ser vi kultur som ett verktyg för att skapa en sammanhållning och ett mervärde i samhället. Eftersom världen sedan länge är indelat i nationer, och även skattepengarna följer samma geografiska avgränsningar så tycker vi att det är rimligt att ha detta i åtanke när vi sponsrar kultur med offentliga medel.

Det är här man slår knut på sig själva och begår att praktfullt dubbelfel.

a) Att kulturen endast har ett värde som verktyg att genomföra en politisk ideologi. Detta är ett praktexempel på instrumentell kulturpolitik och dessutom ett förnekande att kulturen skulle ha ett egenvärde. Det var väl detta aktivisterna syftade på när de skrev att "Ingenting tyder dock på att SD värnar om svensk poesi för dess egen skull."

b) Att det skulle finnas en specifik "Svensk kultur" som står i motsättning till den "Utländska". Det verkar som om man tror att den svenska kulturen är som en avskärmad rabatt där det kan blomma utan någon påverkan utifrån.

Att den svenska kulturen är en smältdegel där strömningar och influenser från hela världen blandas, detta verkar ha undgått den trångsynta Sverigedemokratin. Förmågan att ta till sig inspiration utifrån är den verkligt svenska traditionen. Att bygga murar runt landet är enbart totalitärt och är ett tecken på att min syn på SD som ett nazistisk parti, verkar vara den riktiga.

I SD:s samhälle avlider kulturen av näringsbrist.