Gubben gnäller del 2 - Prylgalenskap

I förra avsnittet av "Gubben Gnäller" berättade jag om svårigheterna med att kunna få tag i det man vill ha. Nu är det dags att gnälla över att få slippa det man inte vill ha - alla dess prylar man påtvingas i form av alla rara och onödoiga presenter som man får på köpet. Förmodligen i syfte att få mig vänligare inställd till varan jag tänkt att handla.

Nu senast var det en slips. Den dök upp i ett bokpaket. Näthandeln tyckte jag behövde en. En svartvit slips med ett yrselframkallande pepitamönster. Det var en slips jag aldrig någonsin skulle köpt. Långt mindre satt på mig. Likväl äger jag nu en ful slips - mot min vilja.

Likadant är det om jag ska köpa en tidning. Speciellt damtidningar verkar vara bra på sånt här. Det finns alltid någon liten pryl fasttejpad på framsidan. Det kan vara en liten spade för borttagning av öronvax eller också en DVD-film – "Ernst bästa tv-program". Huvudsaken verkar vara att prylen är något man inte vill ha och absolut inte behöver.

För ett år sedan ringde de mig från en dagstidning. De vill naturligtvis att att jag skulle kasta bort min surt förtjänade pengar på en prenumeration.
– Du får ett grillset på köpet, sa den lika över som entusiastiske försäljaren.

Jag påpekade för honom att jag har lika stort behov av ett grillset, som en fisk har av en cykel. Sedan framhöll jag att, om han vill jag skulle prenumerera, så kanske de skulle börja producera en tidning, som jag hade lust att läsa.
– Så du är specialist på dagstidningar, svarade han surt.
– Man behöver inte vara mästerkock för att veta när mat smakar illa, var mitt alltför elaka svar.

Det blev ingen tidning. Det blev heller inget grillset. Men hade jag prenumererat hade jag stått med ytterligare en onödig pryl i handen.
Det är inte så att själva ägandet fyller mig med motvilja. Men tanken på att någon, någonstans har lagt ned pengar, tid och energi på att tillverka en meningslös pryl, gör mig mycket irriterad. Vår jord har ändliga resurser. Låt oss därför begränsa vår tillverkning. Låt oss se till att de prylar som tillverkas är sådant som gör våra liv lite bättre.
Plastleksaker från hamburgerbarer, slipsar från bokförsäljare och oanvändbara grillset gör inte vår värld till en bättre plats att bo. Det minsta man kan begära är väl att vi själva ska kunna bestämma vad vi ska äga.

Gubben gnäller del 1 - Boklådor

Vännen Emanuel har på sin blogg inlett en serie han kallar "Emanuel Dissar" och vem är jag som är sämre än att göra likadant. Så till och från kommer här en smula gubbagnäll med underrubriken "Det finns saker som var bättre förr".
Del ett ska handla om begreppet Boklådor - vilket är den korrekta plurarformen av Bokhandel.
Till att börja med så läste jag i DN 101022 att hundra boklådor är i farozonen. Den största och främsta försäljningen sker via nätet så butikerna får slå igen.
Men eftersom gnällgubben är en inbiten bokköpare i butik så besökte jag en bokhandel för att köpa en present till en mycket nära vän. Boken hette "Yllebroderier" och handlade just om detta udda ämne.
Bakom disken stod det inte längre en bokhandelsmedhjälpare. Där stod det en försäljare av den sort som lika gärna kunde kränga vitvaror. Han slog lite på datorn och kom fram till att denna bok kunde jag lika gärna köpa via nätet. Det skulle gå både snabbare och bli billigare.
Naturligtvis gjorde jag så - men den fanns också billigare hos en helt annan distributör. Så var Bokia en kund mindre.
Det var nu jag fick en annan, lika god, idé. Jag skulle köpa Orhan Pamuks senaste. Raskt in i en annan bokhandel i förhoppningen om bättre tur. Tyckte ändå det var bäst att fråga vilken var hans senaste. (Tilläggas kan att jag inte själv är specialist på Pamuk, men den som skulle få boken har läst allt han har skrivit.)
Bakom disken stod en kvinna och man såg i hennes ögon den panik som uppstår när någon frågar efter något helt okänt. Men datorn visste råd. Senaste boken var "Oskuldens museum" och den stod "Där borta", sa kvinnan och pekade lite vagt. Min artighet förbjöd mig att påminna henne om att Pamuk var faktiskt nobelprisvinnare och därför kanske inte helt okänd.
Tack och lov tittade jag efter lite mer noga. Oskulden Museum var inte bara förra årets bok av Pamuk utan fanns även i pocketutgåva.
Årets bok heter Andra Färger.

Om jag ägde en bokhandel och visste att kundunderlaget balanserar på en skör tråd; Då skulle jag vara livrädd att förlora en enda kund. Jag skulle skaffa mig en kunnig personal som visste allt om böcker och som dessutom kunde sälja och rekommendera dem.
Vore de dessutom trevliga och tycker det är kul med kunniga kunder så vore det väl ännu bättre.
Tyvärr verka det som boknördar är ett utdöende släkte. Såväl bakom som framför disken.
Vi som gillar böcker får väl börja handla på antikvariat. Detta är vår sista utpost.

Detta är SD:s vallokomotiv.

 

GP publicerade häromdagen ett klipp med en av Göteborgs ledande Sverigedemokrater.

Det är lätt att skratta. Det är lätt att brotta ned sig i lyteskomik och förlöjliga den här sortens människor. Och det är lätt att låta ett rungande skratt eka hela vägen ut till Rannebergen. Sedan kan man luta sig tillbaka i självgod förnöjelse; Så enfaldiga "dom där är". Låt oss gotta oss åt det faktum att vi inte är lika korkade som dom.
Då har man bara blivit likadan.

Eller som Nietzsche skrev

Den som kämpar emot ohyra, bör akta sig så att han själv inte blir ohyra. Ty om du ser ner i avgrunden länge nog, ser avgrunden ner i dig.

Det finns mängder av orsaker att behandla även Sverigedemokrater med ett visst mått av god ton. Även om de själva inte behärskar konsten så bör man ju inte förfalla till motståndarens vulgaritet. Risken är ju att man blir likadan.
Dessutom är det danande för karaktären. Någon vis person sade någon gång: "Det finns människor som Gud sänder i vår väg för att vi ska ha något att öva oss på."

Dessutom är det dags att låta SD och resten av världen förstå att det inte är det minsta synd om dem. Självömkan bör inte uppmuntras.

Sverigedemokraterna och den falska antirasismen

En av de mer säregna argumenten hos Sverigedemokraterna är att de kallar sig antirasister och att de även betraktar mångkulturen som den verkliga rasismen. Detta resonemang innehåller så många och säregna kullerbyttor att det, i det närmaste, blir omöjliga att reda ut.
Ska man ändå försöka få någon ordning, så måste man börja med att presentera ett relativt nytt begrepp i kulturpolitiken; "Etnopluralism".
Enligt denna syn så bör varje kultur leva i sin egna lilla sfär och man bör förhindra någon form av kontakt mellan olika folk, raser och kulturer.

Wikipedia definierar begreppet så här:

Etnopluralism är ett begrepp som används inom nationalistiska kretsar. Det råder dock delade meningar om vad den termen innefattar, men ofta uttolkat som att ingen ras eller etnisk grupp är mer värdefull än någon annan, men att de måste leva åtskilda för att undvika påstått negativa konsekvenser av genetisk och kulturell  sammanblandning. Den etniska gruppen anses ha kollektiva rättigheter, vilket främst handlar om rätten till överlevnad, och rätten till en egen nationalstat.

Sverigedemokraterna själva uttrycker det så här:

Ett av kulturpolitiken främsta syften är att stärka intresset för och kunskapen om svensk och lokal kultur liksom att slå vakt om de djupa värden som det kulturella arvet innehåller.

(Inom parentes kan nämnas att man även skriver:

Kommunalt kulturstöd ska inte gå till politisk eller politiserad verksamhet.

vilket bildar ytterligare en SD-paradox.)

Om jag förstår resonemanget rätt så går det ut på följande (mina kommentarer inom parentes):

• Varje folk har rätt till sin kultur (och det kan man ju inte protestera mot)
• Varje folk har rätt att försvara sin kultur mot hot (Nåja - kanske - eventuellt)
• Varje kontakt med annan kultur utgör ett hot (Nu börjar det bli underligt)
• Varje kulturkontakt leder till nivellering och en risk att alla kulturer blir likadana. (Nu har man väl flippat ut totalt.)

Ser man andra länders kultur enbart som ett hot så är det ju inte konstigt att man vill vakta den egna kulturen från invasion. Och då finns det en logik i att man ser mångkultur som rasistisk eftersom den hotar den egna rasen.
Men ser man kulturutbyte för vad det verkligheten är - en möjlighet till utveckling och förnyelse. Då faller naturligtvis hela korthuset samman. Då framstår även etnopluralismen som den fascistiska ideologi som den verkligen är. En metod att skilja raser, människor och kulturer åt.  M.a.o. det som vi i dagligt tal kallar just för - Rasism.

Vem låste gungorna

Av olika orsaker återvände jag till min barndoms gata häromdagen. Nostalgikicken var stor men såpass personlig att jag undrar om någon mer än jag själv har någon glädje av den.
Jag gick också förbi det ställe, där vår enda lekplats fanns. Vi hade sandlådor här och var... men inga riktiga lekplatser. Tills en dag. I ett anfall av givmildhet satte man upp två gungor. Två träplattor fästa i en ställning med stabila järnkedjor. Eftersom vi var c:a 200 7-åringar som bodde i området blev köerna långa till Kaverös enda attraktion. Det köades och det gungades.
Fem minuter fick man gunga sedan fick man lämna plats åt nästa barn. Fem minuter åt gången, fram till klockan sex. Då kom nämligen en fastighetsskötare och låste fast gungorna för natten och de låstes inte upp förrän dagen därpå klockan nio.
När vi frågade varför så sa man att dessa gungor kunde locka barn att stanna ute sent på kvällarna för att gunga. Eller rättare sagt;
– Ni ska inte gunga på kvällen, sa fastighetsskötaren. Då ska ni hålla er hemma.
När vi frågade om man inte kunde låsa upp dem tidigare på morgonen så att vi kunde gunga innan skolan började klockan sju så röt han: "Då kommer ni bara för sent till skolan"

Jag har ofta tänkt på honom. "Gunglåsarmannen" heter han i mina tankar. Och jag har ofta tänkt på hur han måste se tillbaka på sitt liv. Naturligtvis kan inte all utföra storverk. Vi kan inte alla uppfinna glödlampan, penicillinet eller atombomben. Men kanske de flest kan se tillbaka och tänka: "Jag gjorde kanske en och annan människa lite lyckligare."

Gunglåsarmannen ser tillbaka och tänker: "Jag hindrade i alla fall ungdjävlarna från att gunga."

Om ett nobelpris

Lite förvånad och lite glad blev jag när det visade sig att Mario Vargas Llosa fick nobelpriset. Jag ska inte påstå mig vara specialist på hans böcker men har för mig att jag läste honom för många år sedan.
Detta är ett överraskande men inte speciellt utmanande val. Llosa tillhör eliten inom världslitteraturen och i latinska länder är han stor.
Kommentarerna var naturligtvis förutsägbara. Åtminstone de som GP valde att publicera.
Några kommentarer är väl värda att i sin tur kommenteras?

Rebecca Vinterbarn Elg, programledare för Hej Litteraturen på SVT:

- Vem, sa du? Jag har absolut inte läst något av honom, jag tror att det är ett av kriterierna som de sätter upp för vem som ska få priset – att bara en liten grupp har läst böckerna.

O heliga enfald är väl det första man kommer att tänka på. Snacka om att vara snarstucken och förfördelad.

Jan Guillou, författare:

Jag hade gärna sett Adonis, av politiska skäl, det är bara en arab som har fått priset tidigare. Sedan fruktade jag Amos Oz, vilket hade varit helt fel läge.

Min personliga favorit är också Adonis men att reagera med ryggmärgen och tycka det är "fel läge" att ge priset till Amos Oz är det samma som att säga att man inte önskar fred i Mellanöstern. Litteraturpriset ska baseras på hög konstnärlig nivå. Inte politiska situationer.

Vargas Llosa ett bra val. En något bortglömd men stor författare. Är det inte så litteraturpriset ska fungera?

Dags att avslöja myter

Det finns något som stör mig i den pågående debatten kring SverigeDemokraterna. Mycket av pajkastningen tycks bestå i personliga utfall mot enskilda SD-medlemmar och väldigt lite om partiets idéinnehåll.
Så även om jag anser att Jimmy Åkesson är en fjantig liten nippertippa som börjar gråta när något går honom emot, så är detta inget sakligt argument och bör lämnas utanför en politisk debatt - även om den därmed blir betydligt tråkigare.
Låt oss därför titta på några av de påståenden som SD framför och bemöta dem. Hur trevligt det än kan vara att gå till personangrepp.

Det pågår en massinvandring till Sverige

Genom att sätta det lilla ordet "mass" framför "invandring" har man byggt upp en bild av en fullständig invasion.
I själva verket är det en ganska liten ström människor som får stanna kvar i Sverige.
Med 10.000 beviljade asyler, 20.000 anhöriga och en svensk befolkning på 9.3  miljoner svenskar utgör invandringen 0.3% av befolkningen. Det krävs en paranoid hjärna att kalla detta för en "massa".

Det är synd om SverigeDemokraterna

Att springa till fröken och klaga över att kamraterna är elaka och inte vill leka passar möjligen en sjuåring i första klass, inte en representant för ett riksdagsparti. Då marscherar man heller inte ut ur kyrka därför att man ogillar vad som sägs i predikstolen. Då uppför man sig som en mogen och vuxen människa.
Att framställa sig själva som en grupp som det är synd om, är enbart löjeväckande.
Över huvud taget är avsaknaden av ryggrad, en av SD:s mer motbjudande attribut.

Den Svenska Kulturen är hotad

Själv tillhör jag en grupp som i stort sett ägnat hela mitt liv åt vad man skulle kalla för svensk kultur. Allt från urgamla polskor till Thomas Tranströmer. Att någon annan kultur skulle hota detta är befängt. Det tyder bara på att man inte tror på sin egen kultur och dess inneboende styrka.
Vad man vill förhindra är att den svenska kulturen ska bli "kontaminerad" av utländska influenser. Vad man glömmer är att den svenska kulturen skulle avlida utan näring utifrån. Isolerar man den svenska kulturen från influenser utifrån så kommer det att sitta svenskar om hundra år och svära ve och förbannelse och undra vad vad vi egentligen höll på med när vi lät kulturen dö av näringsbrist.

Det pågår en islamisering av Sverige

Att leva tillsammans är att ta och ge. Det är att kompromissa och finna lösningar som är till gagn för alla. Och det vet de flesta svenskar. De flesta utom SD. Resten av Sverige talar om integrering och att lära sig av varandra. SD talar om assimilering - att de som flyttar hit ska tala och bete sig som Svenskar.
Varje litet krav ses som ett steg mot ett totalitärt samhälle där sharia står över Sveriges Rikes Lag. Det finns ett annat ord för detta - paranoia.

Vi måste ta hand om de som redan finns här

Klart att vi ska, men detta hindrar oss inte att även ta hand om dem som behöver en fristad. Att göra en koppling mellan samhällets segregering och flyktingpolitiken är ett rent skamgrepp.
En våldtagen och stympad somalisk kvinna kan inte vänta medan vi finner arbete åt dem som redan bor här.
Och en arbetslös man från Irak får det inte bättre därför att vi inför flyktingmoratorium.

Min valanalys

Valanalys är en svår sak. Det finns lika många åsikter som det finns medborgare. Här är min - var så god.

Jag har ett minne. Jag är tio år och går utmed hamnen i Göteborg med min morfar. På kajen står stora travar med styckegods. Kranarna vinschar sakta in bal efter bal i fartygens inre. På andra sidan älven ligger stora högar med kol och med koks. Där ligger också de fyra stora varven: Götaverken, Eriksberg, Lindholmen och Arendal.
Året är 1963 och tjugo år senare är allt borta. Containerfartygen byggs i Sydostasien och dessa anlöper inte den inre hamnen.

Sverige tillverkar inte längre fartyg. Och snart är nästan all verkstadsindustri borta. Svetsare, arborrare och nitare går arbetslösa. Den nya generationen utbildar sig till designers och ingenjörer. De gamla går utan arbete.

En gigantisk strukturomvandling inleddes, De gamla bruken är tomma eller byggs om till kulturhus eller outletbutiker.

Den gamle industriarbetaren är utrotningshotad. Ingen frågar efter honom. Inte ens den socialdemokrati som han alltid stött i alla år. Denna verklighet kallar man ofta "Det post-industriella samhället".

Samtidigt ser han hur förorten där han bor långsamt förfaller. Miljonprogrammet höll inte ens i 50 år. Husen är slitna och där bor bara människor han inte känner. Människor med främmande namn som är lika arbetslösa som han själv. När samhället förändras växer ett nytt proletariat fram. Människor som känner sig onödiga.

Makten sitter inne i centrum. Den ser man aldrig. Den kan man aldrig fråga. Man känner sig utanför. En ansiktslös maktmänniska kan man inte se. Det enda man ser är invandrare lika arbetslösa som man själv. 

Trots allt så läser man tidningar och ser på tv. Man tar till sig uppgifter om ett annat folk, om en annan grupp människor, om en annan kultur och religion. De kallas muslimer och de enda muslimer man ser i media är ju terrorister. Och eftersom kvinnan som flyttat in i en sliten tvåa, ensam med sin fem barn också är muslim så blir hon en symbol för världens ondska. Och nu vill maktens män att det ska flytta in fler muslimer - främlingar som blivit delaktiga i ett samhälle där man själv känner sig utstött.

Maktens män bor långt bort men en politisk grupp lever nära. De lovar att vrida klockan tillbaka. De lovar att hindra fler muslimer att flytta in. De lovar att återskapa det som utgjorde en trygghet; Statskyrkan, Värnplikten och det gamla hederliga industrisamhället. Där övriga partier sviker så därför vänder man sig till den enda lösning man kan hitta. Därför vände sig var tjugonde svensk till ett fascistiskt parti som lovade en återgång till ett samhälle som bara lever som ett utopiskt minne.

Därför röstade 5% på Sverigedemokraterna. Det fanns ju inget annat parti som brydde sig.