Veckan som Gud glömde

Det började ganska lugnt med ett nämndmöte som inte innehöll några större överraskningar. I en paus pratade vi löst om Konsthallen och dess framtid. Det fanns ett halvfärdigt förslag som gick ut på att låta Konsthallen flytta ut ur sina lokaler i väntan på att de nya skulle stå klara på Hisingen om 4-5 år. Mot detta protesterade vänsterpartiets Per Hållén. Själv satt jag mest och funderade på vilka möjligheter det skulle kunna ge om Konsthallen kunde befrias från sin alltför trånga och omoderna lokal.

Kanske kunde man skicka ut Konsthallen på turné i förorterna. Så att när den nya hallen öppnade så fanns det en stor och fungerande fan-grupp som redan från start utgjorde hallens stamgäster.

Eller skulle man undersöka vad det skulle kosta att hyra Palladiumhuset och lägga en tillfällig Konsthall där - mitt bland alla shoppande människor.

Nåväl, drömmar kostar vare sig pengar eller ansträngning. Drömmar är alltid billigare än verkligheten.

På tisdagen bröt det verkliga helvetet ut. Det började med att jag blev kontaktad av en massa människor som undrade varför jag ville stänga Konsthallen. Varför vi (=Sossarna och MP) hade fattat beslut om detta och varför vi skickat ut ett pressmeddelande om detta?

Jag fattade inte nåt. Något beslut hade verkligen inte fattats och något pressmeddelande hade jag inte skickat ut. Men folk var arga. Mycket arga. Det var som att leva i en korsning av Kafkas Processen och ett urspårat äktenskapligt gräl.

- Men vad har du nu gjort?
- Va? Vad har jag gjort?
- Ja, det vet du väl bäst själv. Nu när du ställt till det.

Till slut klarnade det. GP hade skrivit en artikel med den famösa inledningen:

Vid årsskiftet stängs Göteborgs konsthall. I fyra år ska sedan Göteborg stå utan en kommunal institution för samtidskonst. En besparingsåtgärd som presenteras av kulturnämnden som en satsning.

Om detta visste jag ingenting. Och något beslut i frågan hade inte fattats.

Däremot hade vår kulturchef besökt personalen på Konsthallen för att, som han skriver på sin egna blog:

Eftersom den här typen av information har en tendens att spridas med blixtens hastighet är min bedömning att den som först bör informeras om att jag ens jobbar med denna fråga är den berörda personalen.

Man ville informera om problemen men något gick snett. En hönsgård byggdes av en ynka liten fjäder. Ett samtal med berörd personal blev ett rykte om ett beslut om nedläggning.

Att vi i samma veva skickar (S) och (MP) ut ett pressmeddelande där vi berättade om den nya Konsthallen på Hisingen. Detta gjorde att många läste fel och trodde att det handlade om att lägga ned Konsthallen.

Naturligtvis fick jag ganska raskt frågan om jag ville lägga ned Konsthallen och hur skulle jag besvara en sådan fråga?

Jag kunde svara "nej" och sedan framstå som en lögnare när jag kämpade för att Konsthallen skulle flytta - till en ny och bättre tillvaro

Jag kunde svarat "ja" och framstå som en kulturmarodör. Trots att jag bara ville en bättre framtid för Konsthallen - på annan plats.

Till slut gick jag med i Facebook-gruppen "Rädda Konsthallen" för få till stånd en dialog. Jag fick framfört mina synpunkter och möttes en stor mängd avsky avsky men också en längtan efter en sund dialog. Det verkade däremot som att alla var övertygade om att en mesallians av rött och grönt slagit sina påsar ihop och att allt jag sa bara var ett försök att skapa dimridåer för att kunna slå igen Konsthallen alla minst anade det.

Så medan beslutsfattarna är överens om att Konsthallen ska leva kvar i någon form så ägnar sig 7000 medlemmar i en Facebookgrupp att protestera mot ett beslut som aldrig tagits och att rädda en Konsthall som inte ska stängas.

Men upprepar man en felaktighet tillräckligt många gånger så blir det en sanning eller åtminstone en faktoid.

Tankar kring en konsthall

Egentligen kanske man skulle börja dessa tankar med att berätta varför jag en gång gav mig in i politiken. Det hör förmodligen inte till vanligheten att man inleder en politisk karriär vi 50 års ålder.
Jag hade läst ett par artiklar i GP och var mäkta upprörd över hur man misskötte frågan om vuxenutbildning i Göteborg. Därför ställde jag frågan som alla gnällspikar bör ställa sig själva; "Skulle jag kunnat klara av det bättre". Mitt svar blev "Javisst" och några år senare var jag ordinarie i - Kulturnämnden.
Där har jag snart suttit i sju år vilket är en lagom lång tid för att få grepp om hur maskineriet fungerar. Och vad som inte fungerar. I fallet med Kulturnämnden är detta påfallande ofta när GP ska referera vad som har hänt. Nu senast i fallet med Konsthallens stängning. Fakta är följande:

Göteborg har en Konsthall som är fullständigt olämplig för sitt ändamål. Det är en kompakt tegelkoloss i Götaplatsens högra hörne, utan ett enda fönster eller någonting som knyter samman hallen med yttervärden.. Dit leder ett antal besvärliga trappor eller en skranglig hiss inne i Konstmuseet.
Det finns ingen möjlighet till café-servering och ingen butik.
Sist men inte minst så är de administrativa delarna under all kritik. "Fängelsehålor" är det vänligaste jag hört någon säga.
Därför behöver Göteborg en ny konsthall och den troligaste placeringen är förmodligen Backaplan vilken kommer att bli ett nytt bostadsområde med mängder av nya lägenheter och ännu fler hyresgäster. Grovt planerat räkanar man att en konsthall skulle kunna stå klar 2015.

Som lök på denna lax så har Konstmuseet stora problem. Man behöver rusta upp sina samlingar. Kallraset man råkade ut för i vintras är bara en av många problem.

Att låta Konsthallen ta en liten paus medan man bygger nytt, skulle kunna lösa de mest akuta ekonomiska problemen men... Och detta är ett viktigt men; Göteborg skulle då stå utan en av de viktigaste arenorna för nutida konst. Och detta är inte bra. Frågan är hur vi ska få kontinuitet. Frågan är hur vi ska kunna behålla kompetensen i form av strålande personal och väldigt duktig chef. Frågan är hur vi ska kunna få Konsthallen att leva vidare i väntan på nya lokaler.
Konsthallen får inte och ska inte stänga. Frågan är bara vart den ska flytta.

Några tankar om burka

Egentligen är det väl inget stort problem. Jag har bara sett en enda person i burka och det var många år sedan. Det är inte vanligt. Men principerna bakom ett burkaförbud är obehagliga. Men låt oss ta det från början.
Vissa muslimska kvinnor går klädda i burka (Ett heltäckande klädesplagg som även täcker ansiktet) eller i Niqab (Liknar burka men utan tyggaller framför ögonen). Detta uppskattas INTE i Belgien, Frankrike eller norra Italien. Där kan kvinnor i burka dömas till böter.
Den främsta orsaken sägs vara att burkan är en symbol för kvinnoförtryck.

Så långt är jag med och låt oss för enkelhetens skull utgå från att detta är sant. Låt oss utgå från att det finns ett fåtal muslimska män som tvingar sin hustru och sina döttrar att bära burka. Dessa kvinnor lever under ett förtryck. Och därför kan de bötfällas. Detta är fel. En lag som straffar offret är alltid orättvis.

Dessutom! Ingen ska inbilla mig att en Parisisk gendarm kommer rusande för att bötfälla hustrun till någon Saudisk prins där hon vandrar nedför Avenue des Champs-Élysées för att shoppa loss. Förmodligen kommer lagen enbart att appliceras på fattiga muslimska kvinnor från Paris förorter. Lagen är klassegregerande.

För det tredje. Skulle jag besöka någon av dessa länder iklädd en burka (modell cirkustält) så kan jag inte bötfällas för detta. Endast kvinnor kan fällas i domstol.Lagen är därför också könssegregerande.

Låt oss hoppas att burkaförbudet blir en parentes.

Bokanmälan - Människor som gått till överdrift

Jag måste erkänna att jag är en smula avundsjuk på Kalle Lind. Hans arbete verkar mest bestå i att läsa obskyra (själv)biografier och sedan skriva underhållande böcker om desamma. Det är ett yrke jag själv gärna skulle vilja ha.

Han första samling med betraktelser över känt folks dumheter hette "Människor det varit synd om". Hans nya bok heter därför "Människor som gått till överdrift". Liksom i första boken är det en form av glorifierat skvaller på testosteron. Kåserande och mycket roligt.

Ett helt fantastisk kapitel handlar om den tafatte, snälle, kaffedrickande och hysteriskt populäre "Snoddas" - en flottande bandyspelare som fick sitt stora genombrott året innan jag själv föddes. Man kan ju undra vilken arkeologisk dragningskraft denna sångare har på den mycket yngre Lind. Han har till och med lyckats luska fram att orsaken till att Snoddas inte sjöng oden "Haderian Hadera" vid genombrottet, i radio. Orsaken var att Hyland tyckte dessa ord var alltför snuskiga. Var hittar han dessa sällsamma uppgifter?

Ett annat säreget kapitel handlar om hur Lou Reeds föräldrar skulle bota hans homo-böjelser med hjälp av el-chocker. En orgie i 50-talets framgångstroende.

Som miljöpartist var den nästan med masochistisk glädje jag kastade mig över kapitlen om Birger Sclaug och hans famösa kvinnoskildringar. Kalle Lind är såväl elak som rolig och då blir det lätt att frossa, med en smula självironi som krydda.

Kalle Lind skriver bättre och bättre. Den stora skillnaden mellan denna bok och den förra ligger i språket och tilltalet. Kalle Lind har blivit än mer pratig och språksam. Han fladdrar ofta iväg i små utläggningar som bara har mycket avlägset med själva ämnet att göra. Men eftersom han skriver lätt och bra så styrker dessa små utflykter enbart boken. Detta är underhållningslitteratur och Kalle Lind är kåsör.
Att man sedan får ny information på vägen är enbart bonus.

Om bröllop och föremål

Under ett par år hade jag glädjen att vara vigselförrättare. Detta betydde att jag reste runt i Göteborg på mina lediga dagar och vigde brudpar. Antingen vid privata bröllop eller på löpande band, i Rådhuset.
Jag har därför sett många vigslar. Från överdåd till budget. En sak upptäckte jag ganska raskt. Ju mer överdåd desto större var chansen att brudens far ledde bruden fram till brudgummen, som stod och väntade framför mig. Förmodligen ville man att bröllopet skulle se ut som i en film från Hollywood. Men är det bröllop, är det också brudparets privilegium att få som de vill. Själv avstod att ha några åsikter i frågan eftersom jag inte tyckte att detta var min uppgift.

Men hade man frågat mig så hade jag vänligt förklarat symboliken i sådan handling; Bruden är ett objekt, ett föremål, en pryl som man skänker bort mellan män. Brudens far ger bort sin dotter till den blivande maken. Är det denna relation man vill ha i äktenskapet så bör man naturligtvis låta brudens far leda fram sin dotter. Vill man se bruden som en autonom person bör man låta bli.

Det är dessa tankar som dyker upp i huvudet, när jag, mitt i all monarkistisk propaganda, nås av att kronprinsessan vill, att pappa kungen ska leda fram henne i kyrkan.
Vore jag monarkist (vilket jag inte är) skulle jag bli förfasad över hur en kronprinsessa har så lite respekt både för sig själv och för sitt ämbete.
Vore jag republikan (vilket jag heller inte är) så skulle jag jubla. över hur hon reducerar ned sig själv och det kungliga ämbetet till ett objekt som kan skänkas bort.
En kronprinsessa är något man kan ge bort till den som frågar efter henne.

Bortsett från det rojalistiska perspektivet är det ändå sorgligt hur ett patriarkalt tänkande håller oss i ett så starkt grepp att när vi inför nya traditioner så befäster dessa bara ytterligare en könsmaktsordning.

I min värld är detta barnmisshandel

Men först några ord om bakgrunden.
Jag älskar kataloger med prylar; oavsett om det står Clas Olson, Kjell eller Hobex på framsidan. T.o.m. Teknikmagasinet kan duga även om deras prylar ibland är lite väl esoteriska. Och det var i Teknikmagasinets katalog jag hittade den ultimata prylen för föräldrar med ultimat kontrollbehov: "InfanTek ChildChip" - ett minimalt chip vilket ska monteraas in under huden på det stackars barnet. Chippet är försett med en GPS-krets och programvara som kan kopplas till såväl Google Maps som Facebook.
En kronisk fotboja för barn med andra ord. Med hjälp av chippet ska man även kunna läsa av blöjstatus och humör.
När barnet senare blir tonåring kan chippet användas för att aktivera utegångsförbud.

Jag vet inte om ett sådant chip rent juridiskt kan räknas som barnmisshandel. Men att byta ut mänsklig kontakt med sitt spädbarn eller tillit till sin tonåring mot ett datachip är för mig en kraftig indikation på att man inte bör skaffa barn över huvud taget. Förmodligen vore det bättre för all parter om man köpte en traktor i stället.

En senare googling gör att jag tvivlar på att detta är sant. Men har du kommit så här långt i min blog och tycker att det hela är en god idé.... Jo. Du bör köpa traktorn i stället.

Gäst i verkligheten...

När jag skriver detta pågår HBT-festivalen för fullt här i Göteborg. Även Miljöpartiet var med på ett hör, med ett tält strax bredvid Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.

Alliansen lyste också för en gång skull - dock endast med sin frånvaro.

Men själv var jag där; ett par timmar på torsdag eftermiddag och en stund på fredagen.
Min inställning till HBT(Q)-världen har alltid varit tveksamt avvaktande. Som gammal inbiten hetero har jag för länge sedan fattat att jag passar väl lika bra in i HBT-världen som - tja.. säg en muslim på grisfest, på Mallorca. Däremot vimlar det av trevligt folk i HBT-världen och jag tänker aldrig sluta att försvara allas rättigheter till massor med kärlek.
Redan på 70-talet hamnade jag i säregna diskussioner med "verklighetens folk" som tyckte att: "Dom där homofilerna kan väl sluta upp med det." Det kunde dom inte - vilket verkligen förvånade den tidens homofober.
Men nu var det 2010 och all som besökte Götaplatsen var vänliga, trevliga och positiva. Det var så att man undrade om festivalen behövdes.
Det gjorde den. Det räckte att man tog del av den ideologiska undervegetation som frodas på GP:s websida, i form av kommentarer från "ärliga skattebetalare" och "fullt normal svensk", för att förstå att den här festivalen kommer att behövas i många år.
Låt människor få tycka om vem de vill och låt alla få visa sin kärlek offentligt. Ska det vara så svårt - eller?

Viljevals

Detta är ett experiment. Hur skriver jag en visa som uttrycker vad jag känner inför Alliansens kulturpolitik. Och hur gör jag detta utan att det blir plakattext av alltihopa?
Andra får avgöra om jag lyckats.

Viljevals

De ljuger om frihet och lycka min vän
och dom sa
att det va'
Något konstigt med hela konkarongen
De har en tro på en teori
att dikten kan köpas fri
Men pengarna har en filosofi
som saknar empati
Äger du inga ska du sakna ord
och begränsa ditt livs fantasi

När människan lyssnar till diktarens ord
då hon ler
när hon ser
allt som de nånsin fått för sig
Talar om allt vad hon någonsin gjort
De talar om sånt som är stort
Männ'skan befrias från sin slutna form
i en virvelstorm
när man ger henne ord på vad det hon vill
och som tystnaden omöjliggjort

Låt tankarna löpa som flyende djur
från de som
sedan kom
som stjäl det de inte kan kan begripa.
Låser med nyckel av skinande guld
Men utan skam eller skuld
Då tystnar dikten och blir så stum
i ett vällåst rum
//:Så kämpa för viljan och för friheten
ingen självklarhet nånsin min vän://