Jag skulle aldrig kunna bli bokanmälare i dagstidningar. Att tvingas skumma igenom en god bok för att krysta fram en recension, samtidigt som boken publiceras, skulle göra läsandet till en plåga.
Extra tydligt blir detta när man stöter på en bok som Johan Hakelius "Döda Vita Män" – min bästa julklapp 2009. Det är en bok om människor, som knäppskallar, som Britter men även som individer.
Det är en bok att njuta långsamt av. Ungefär som man njuter en Dry Martini – läppjandes; ett avsnitt där, ett annat här och en stilla eftertanke på slutet.
Samtidigt är det inte bara en bok om konstiga britter. Det är också en bok om människor som vågar och har nog med pengar för att vara sig själva. En del är vidriga som t.ex. fascistledaren Sir Oswald Mosley eller parlamentsledamoten Alan Clark. Andra önskar man att man fått träffa som t.ex. Sir Iaian Moncreiffe of that Ilk, vars största intresse var heraldik och släktforskning.
Vissa fakta var helt nya för mig men gör mig mycket nyfiken på att forska vidare. Så beskrivs t.ex. i kapitlet om Sir Henry John Delves Broughton hur Kenya förvandlats från en "vanlig" engelsk koloni till en avsjälpningsplats för de personer som hade betydligt mer pengar än omdöme. Får man tro Johan Hakelius så var Nairobi vid det tillfället en enda stor orgie med sex, skandaler och alla tänkbara droger.
En fråga som dyker upp på slutet är också; Varför denna fascination inför egendomliga människor? Detta är långt ifrån den enda boken i ämnet men den absolut mest välskrivna. Men varför vill vi så gärna läsa om knäppgökar?