Om skilda världar

Jag har länge funderat på om jag ska berätta den här historien. Bl. a. därför att det pekar ut människor som var inblandade. Människor som borde få en chans att förklara och försvara sig.
Historien pekar också på svårigheterna att samarbeta när referensramarna är mycket olika.

Det hela utspelas i början av 90-talet när jag arbetade som redaktör på en datortidning. En av mina uppgifter var att få lite snits på spelrecensionerna. Det var då jag fick min strålade idé. Någonstans i någon tidning läste jag att Peter Englund gärna spelade strategispel på sin dator. Tänk om vi kunde få honom som recensent.

Nu ska man tänka på två saker. På den tiden var det mycket ovanligt att offentliga personer erkände offentligt att de gillade att spela dataspel. Dessutom var Englund ännu inte medlem av Svenska Akademin.

Därför vågade jag rota fram hans teklefonnummer och ringa upp. Jag tror vi talade i en hel timme. Han tyckte det var en strålande idé och vill gärna recensera spel för oss.

Därför var det med ett glatt leende jag gick in till vår chefredaktör och meddelade att jag lyckats värva Peter Englund till tidningen.
Svaret jag fick var syrligt.
– Jag kan inte hålla på och anställa alla dina konstiga kompisar.
– Oj, tänkte jag. Han tror att Peter Englund är en av mina närmsta vänner. En sådan komplimang.

Sedan insåg jag problemet. Min chefredaktör hade aldrig hört talas om Peter Englund. Han hade aldrig hört namnet förut och nu trodde han att jag skulle mygla in en kompis i redaktionen.

– Men detta är en av Sveriges främsta historiker, försökte jag lite lamt.
– Struntar jag i, blev svaret. Han ska i alla fall inte arbeta för oss. Gå tillbaka till ditt bord nu och jobba.

Fegt nog så vågade jag aldrig ringa tillbaka till Englund och tala om att det inte blev något recensentjobb. Därför att min chef trodde att han var en av mina nördiga vänner från Göteborg.

Påven och det postsekulära samhället.

Jag vet inte hur många gånger jag hört självsäkra, självmedvetna och självupptagna människor uttala sig: ”Allt ont i denna värld beror på religion”

Försöker man då still harkla sig och säga att vare sig Stalin, Mao, Hitler eller Pol Pot var särdeles religiösa så får man oftast svaret: ”Jodå – men de gjorde sig själva till gudar.”

– Ok då, försöker man. Om du nu inte tror på Gud. Vad tror du då på?

– Mig själv så klart, brukar svaret då komma.

Lite mer utvecklat hittar man samma resonemang, eller brist på resonemang i boken ”Habermas, Påven och tron.” av Ulf Jonsson. Här skriver han bl. a.

”Men den moderna autonomitanken verkar istället hylla idealet om den helt oberoende individen. Denna tillspetsade form av modern individualism tolkar Ratzinger i teologiska termer som ett uttryck för för den egocentriska människans syndiga försök att göra sig själv till Gud, varigenom människan försöker undgå att behöva svara för sina handlingar inför någon annan än bara sig själv.”

Den Ratzinger som nämns är den nuvarande konservativa påven Benedictus XVI och Jonssons bok handlar om ett samtal han hade med Jürgen Habermas 2004.

Habermas är alltså filosof och vänsterideolog samt en man som sällan uttryckt något större intresse för någon religion. Trots detta myntade han begreppet ”Det Postsekulära Samhället”, vilket utgjorde grunden för samtalet mellan höger och vänster, mellan sekularisering och religion.

Vad innebär då det postsekulära samhället. Ja, Habermas ställer tre specifika krav på de religiösa grupper som vill vara en del av detta samhälle:

1. Man accepterar att leva i kognitiv dissonans med andra religiösa grupper. (= man måste acceptera att leva i fred med andra religioner än den egna)

2. Man måste acceptera vetenskapens kunskapsmonopol i inomvärldsliga frågor.

3. Man måste acceptera det demokratiska statsskickets profana sätt att motivera sina världen

Förutom detta ställer Habermas upp det det obetingade kravet att avstå från alla våldshandlingar i samband med religionen.

Här har vi förutsättningarna. Vad blev då resultatet? Eftersom en av grundpelarna i Habermas filosofi är att kunskap endast kan skapas i kommunikationen mellan människor så fick han faktiskt rätt.

Ratzinger och Habermas var överens. Samhället behöver religionen för att förhindra att den demokratiska staten ska hamna i en moralisk kollaps

Religionen å andra sidan behöver det profana samhället för att förhindra fanatism och fundamentalism.

Modernismens idévärld om separerad idealism och realism håller alltså inte måttet. En dialog och en kommunikation måste till för att ny kunskap ska bildas och gamla modernistiska fördomar ska försvinna.

Vissa böcker drar mitt egna tänkande till ny dimensioner. ”Habermas, påven och tron” är en av dessa.

En ankas intressanthet.

Veckan började sällsamt. TV3 visade ett program som jag absolut inte ville se. Egentligen hade jag hoppats att det bara hade blivit ett nedslag en värld jag inte bryr mig om - artisters lyxliv i Hollywood. Ett nedslag som sedan skulle förpassas till TV-historiens skräphög.

Men mitt i all bråte dyker det tydligen upp en svensk kvinna. En kvinna som en gång bar det trevliga namnet Anna Åberg men som gifte sig och blev den mer osannolika Anna Anka. Kvällstidningarna dreglar av förtjusning och än mer lyckliga blir de när Newsmill publicerar en debattartikel av samma Anka. En artikel som senare visar sig vara något av en anka (fyndigt!). Newsmill hade helt enkelt ringt till Hollywood och intervjuat henne och sedan själva skrivit den artikel hon undertecknat.

Den påföljande debatten blev tyvärr lika förutsägbar som befarat. Från västerhåll krävde man offentlig stegling och från liberalt håll så tyckte man som vanligt att nja ... nej ... kanske ... men ändå.
Det vettigaste inlägget kom i GT, från USA och Terry Hekker som mycket riktigt påpekade att när kvinnor blir troféer så blir de också utbytbara. I förlägningen - när kvinnor blir objekt så kan de också bytas mot andra objekt utan några samvetskval från deras "ägare".
Mig stör det inte så mycket. Mitt liberala jag säger mig att människor får väl leva som de vill. Ägda eller inte. Vad som stör mig är när man vill göra en människa (eller ankas) ideal till en allmän levnadsregel.
Och vill man pracka på mig idealet att jag gjorde fel när jag för 23 år sedan bytte blöjor på sonen.

Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet.

...skriver Fru Anka.

USA var från första stund mitt hemland. Här finns ingen jantelag. Här tillåts kvinnor vara kvinnor och män män.

...skriver hon också. Och det är väl här som det börjar bli intressant. Ja dumheten om kvinnor och män kan vi väl hoppa över men Jantelagen...

Det finns nämligen en sorts människor som är så bortskämda av livet att, får de inte exakt som de vill, så tar de fram storsläggan och skriker: "I det här landet är det Jantelagen som styr. Du är avundsjuk på mina framgångar. Därför hindrar du mig."
Att en människas framgångar kan vara en annan människas helvete faller dem förmodligen inte in. Att man bör och skall visa hänsyn mot sin omgivning är också helt främmande för dessa framgångsfetishister.

Personligen anser jag; för det första att jantelgen inte existerar. Och för det andra; att den är en tillflykt för dem saknar kompetens att leva sitt liv.
Om man lever ett osannolikt lyxigt liv med en av samtidens mest framgångsrika musiker och samtidigt är så svag att kritik mot den egna personen tas som en förolämpning - då är man inte stark i livet. Då måste man skydda sig bakom den potemkinkuliss som kallas jantelagen. Då måste man skrika ut sin frustration - för att inte spegla sitt egna svaga jag.

Då har man bara illusionen av en jantelag att luta sig emot.

Skojare, kriminella och helt vanliga Sverigedemokrater

Ska man anklaga någon för kriminell verksamhet så bör man ha ganska ordentligt på fötterna. Därför skulle det vara mig fjärran att påstå att sajten EMedia73 skulle ägna sig åt oärliga ting.

Vad man ägnar sig åt är utbildning
Vad man erbjuder är tre olika kurser; En skrivarkurs, en serietecknarkurs och en säljarkurs.

Vad man dessutom erbjuder deltagare är, förutom rikliga stipendier, löfte om att bli utgiven.

Man behöver inte kunna skriva. Man behöver inte kunna rita. Man behöver bara kunna sälja och det lär man sig på dessa kurser.

Personligen skulle jag inte lita på en skrivarkurs där man har en så här usel språkbehandling:

Våra kursdeltagare blir utgivna författare (dikter, noveller, romaner) eller serietecknare. Säljkurserna formar framtidens entrepenörer där karriärmöjligheterna är många och står under ständig utveckling.

En god entreprenör bör väl åtminstone kunna stava till det.

När jag surfade runt på sidan på morgonen 090909 hittade jag till min förvåning logotyper från såväl Rädda Barnen som Fair Trade. Läser man slarvigt kan det verka som om man samarbetar med dessa organisationer. Läser man tydligt så upptäcker man att "partnerskapet" består i att man skänker pengar år dem. Och det var ju snällt.
På eftemiddagen var loggorna borttagna.

Jag är inte ute efter att hänga ut enskilda personer och dessutom undrar jag om PUL tillåter mig att nämna någon vid namn.
Men den som vill kan ju börja med att gå till Lopias Whois och mata in namnet på sajten: emedia73.com. Man ser då raskt namnet på personen bakom det hela. Och han bor i Kävlinge.

Sedan kan man raskt surfa till Sverigedemokraternas sida i Kävlinge. Som av en slump dyker samma namn upp där.
Jag vill inte kalla Emedia73 för skojare. Men nog är det konstigt när sådana här kopplingar uppstår. Speciellt hos ett parti som gjort lag, ordning och disciplin som sin måttstock.

Anna Odell och lynchmobben

Så föll domen över Anna Odell för hennes tilltag att fejka en psykos. Det blev 50 dagsböter och eftersom hon är student utan inkomst så blev totalsumman 2.500:-.
Det är väl inte så mycket att säga om detta. Alla ska vi vara lika inför lagen och brottet var inte speciellt graverande.
Hennes önskan var ju bara återge den psykos hon själv drabbats av 1995 och hur vården begår övergrepp på dem som drabbas av sjukdom. Övergrepp inträffade 1995 och övergrepp begås fortfarande av sjukhuspersonal utan empati.
Därför är det förvånande att Anna Odell utsatts för en så vidrig hatkampanj. Tidningarnas kommetarspalter är fyllda av invektiv och förolämpningar. Skulle dessa få råda, så skulle Anna Odell spärras in på livstid.
Inte därför att hon tillhör en utsatt grupp. Inte därför att hon ställt sig på de svagas sida. Inte därför att hon kämpar för ett samhälle som är solidariskt med dem som lider av psyksiska sjukdomar.

Hennes brott är nämligen betydligt värre än så. Hon har nämligen slösat med samhällsresurser och hon har också påstått att detta skulle vara konst.

Hur är det då med slöseriet. Enligt vissa skribenter skulle den förslösade summan springa upp till den förskräckliga summan av 35 kronor.

Och hur är det sedan med påståendet att det skulle vara konst?

Tja, ingen kan väl neka till att de tre filmer som blev resultatet av hennes arbete är konst. De som har sett dem, talar också om att de har ett högt konstnärligt värde.

Men ingen, mer än de som ingår i lynchmobben, har påstått att själva händelsen på bron eller de efterföljande händelserna på sjukhuset skull vara "konst". Det var händelser som skapade konstverken. Men inga konstverk i sig. Det är de tre filmerna som utgör konstverken.

Internet är som en enda gigantisk visk-lek där fördomar, felaktigheter och förutfattade meningar kan finna en jordmån. Och därmed skapas lynchmobbar av en typ som jag trodde var utdöda för länge sedan.

Det börjar kanske snart bli tal om att diskutera det post-informativa samhället där fakta ersätts av en skränande hop som inget hellre vill än att mobba den som för tillfället är mest hatad.

I dag var det Anna Odell och i morgon är det...