En rövare som fungerade

Detta hände för några år sedan, då E, som jag känner flyktigt var 17 år gammal och ville gå på krogen.
De är ett helt gäng som vandrar genom Göteborg då E. får syn på något som ligger på marken. Och har man sett? Det är någon som har tappat sin legitimation och dessutom är denna någon strax över tjugo. Det finns bara ett litet aber ... men inget man inte kan övervinna. Dags att pröva lyckan på närmsta krog.
De ska just gå in då dörrvakten stoppar E och ber att få se legitimation. E visar den leg han hittade nyss. Dörrvakten stirrar förbryllad på honom:
- Men det är ju en svart person på den här legetimationen
- Ja, vad är det med det? Är du rasist eller?
- Men du är ju inte svart, protesterar vakten.
- Vad vet du om det, svarar E. Jag har faktiskt samma hudsjukdom som Michael Jackson.
Vakten gapskrattar - och släpper in E.

Och snart är det en månad sedan Michael Jackson gick bort.

Och själv blev jag insläppt på såväl Rubinetten som Chicken House vid 16 år ålder.

Internerfaktoider

Så publicerar DN en riktigt intressant artikel om faktoider om och kring internet.
Så kan man läsa att Al Gore faktiskt har sagt att: " ”under min period i kongressen tog jag initiativet till att skapa internet”, vilket i vulgärdebatten blev till att Al Gore sagt att han uppfann Internet.

Ines Uusmann sa däremot att: "Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning, men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet, men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad".
Hon har alltså aldrig sagt att "Internet är en fluga", vilket okunniga liberaler älskar att påstå.

Man redogör även för Håkan Roswalls fråga: "När träffades ni första gången irl?", vilken, som alla kommer ihåg, besvarades med all den imbecilla arrogans som bara en TPB-ägare kan uppbringa.

Hela artikeln finns på DN:s hemsida. Läs, njut och lär.

Turisten i Auschwitz

Framåt förmiddagen stannar bussen utanför ingången till museet och tillsammans med ett 40-tal andra turister leds vi in i vad som förmodligen är ett av världens mest ökända utrotningsläger. Strax efter entrén lyser bokstäverna mot oss; ”Arbeit macht frei”. Jag står i Auschwitz, i solskenet och jag fryser. En nästan alltför tjänstvillig guide visar oss runt mellan bostadsbaracker och tortyrkammare.

– Det finns bara en väg ut härifrån, lär en lägerkommendant sagt. Och det är via krematoriets skorstenar.

Jag ser de dubbla raderna med elektrifierad taggtråd och tänker på dem som inte stod ut med lidandet utan tog sitt liv genom att kasta sig på tråden.

Jag ser gaskammaren i vilken man avrättade människor på löpande band. Människor vars enda brott var att de var olika. Olika i ras, religion, uppfattning eller läggning. Olika och därmed stämplade av nazisterna som degenererade.

Men om Auschwitz var det första utrotningslägret så hade det ändå ett stort fel. Det var inte tillräckligt effektivt. Från början var det polska militärbaracker och allså var det inte anpassat för den form av industriellt dödande som utgjorde tredje rikets mål.

Därför byggde man Auschwitz II, även kallat Birkenau. En gigantisk konstruktion på sankmarken tre km därifrån. En fabrik som endast producerade en enda produkt; Människors död! Antingen direkt vid ankomsten via gaskamrarna eller som en lång utdragen plåga i fånglägret runtomkring.

Vi går runt och ser oss omkring. Det verkar obegripligt att var och en av dessa dragiga utkylda träbaracker kunde rymma uppåt tusen människor som tvingades sova, ibland ett tiotal, på träbritsar stora som en normal dubbelsäng.

Det verkar obegripligt att förneka människor så basala behov som toalettbesök, mat eller sjukvård. Men i nazisternas ögon var ju det inte människor som bodde i lägren. Det var degenererade raser som förlorat all rätt till existens.

Hur kunde det då bli så här? Svaret är enkelt. Är någon mindre värd så är också det människan presterar av mindre värde. Därför skapades begreppet ”Entartete Kunst”, eller Degenererad Konst, på svenska. Det var första steget att knäcka statens fiender. Man förnekade värdet av vad som till exempel åstadkommits av den judiska befolkningen. Man brände deras böcker, man beslagtog deras konst och man förbjöd deras musik. Det var så man skapade en förutsättning för senare utrotning.

Tysta gick vi ut ur Auschwitz. I huvudet malde bara en enda mening: ”The one that does not remember his history is bound to live through it again” – den mening som inledde vandringen genom museet.

Väl hemma letar jag upp Sverigedemokraternas budgetförslag för Göteborg för 2010. Jag söker och jag hittar:

Invandrarföreningar ska dock inte räkna med kommunalt stöd eftersom vår kulturpolitiska linje är assimilation.

Moskén är en bärare av många värderingar som inte hör hemma i det svenska samhället. Vi motsätter oss därför att fler moskéer uppförs i Göteborg.

Dekadenta och destruktiva kulturyttringar kan inte räkna med något som helst stöd från Göteborgs kommun.

När man väl krossat ett folks kultur – då kan man också krossa folket. Det gjorde man på 30-talet och det vill man göra nu. Man stämplar det som Dekadent – Entartete.

Några dagar i Krakow

Med tågresa fram och tillbaka blev det faktiskt sex dagar. Men när vi väl anlänt var det bara att njuta av en av de vackraste städer jag sett. Vissa delar sträcker sig 1000 år tillbaka i tiden och den som är det minsta intresserad av historia finner sitt lystmäte här.
Därför var det kanske lite egendomligt att vi började med att ta bussen bort från Krakow. Vi skulle besöka Wieliczka, en liten polsk by; mest berömd för sina saltgruvor.
Saltgruvor låter ju som en plats dit människor tvingas, en plats där man får arbeta i mörker och kyla och med fara för sitt eget liv. Och förmodligen var det så också. Många dog också av slit och umbäranden men många blev också rika. Förutom lön fick man också 1 kg. salt/vecka och det hände att den bonusen kunde göra en familj rik.
Alla var heller inte sysselsatta med att hacka det dyrbara saltet från väggarna. Men gav sig också tid att smycka salarna och gångarna för att hylla de helgon som gav dem beskydd. Följden blev de mest fantastiska salar med underbara skulpturer – allt uthugget direkt ur den salta klippan.

På eftermiddagen tog vi spårvagnen till Nowa Huta – ett bostadsområde som i all osannolikhet faktiskt var bättre än sitt rykte. Det är ett gigantiskt stalinistisk projekt som påbörjades för 60 år sedan. I ena änden byggde man ett stålverk. I den andra mängder med bostadshus – planerade in i minsta detalj med allt vad en äkta arbetare kan behöva. I området bor det nu 200.000 människor och vad som började som en mardröm har nu blivit en ganska trevlig stadsdel med mycket grönska och betydligt bättre än sitt rykte.

Dag två började också med bussutfärd. Denna gång till ett betydligt vidrigare ställe – Auschwitz I och Auschwitz II – Birkenau. En grov beskrivning är att Auschwitz var den plats där man avrättade polacker och sovjetiska krigsfångar. I Birkenau utrotades mest judar. Men totalt lär 1.500.000 människor dött där.
Båda platserna är vidriga bortom allt sans och förnuft. Jag önskar jag orkar skriva vad jag sett men jag önskar än mer att alla åkte dit och fick med egna ögon se vad nazismen åstakom.

Sista heldagen besökte vi Wawel vilket är en kulle som rymmer slottet med samma namn samt dess katedral, i vilket vår egen Sigismund ligger begravd. Här hette han Sigismund III och är mest känd för att flyttat huvudstaden från Krakow till Warsawa. Han kallades även Sigismund Vasa vilket gjorde tillvaron extra krånglig för släkten här hemma som inte alls ville ha några extra Vasar i Polen. I vilket fall ligger han begravd i kryptan – fast ganska anonymt.

Krakow är en underbar plats och det finns nog inget folk som talat såväl om sin lokala husmanskost och det vänligaste man kan säga om den är väl att den maten behöver allt stöd den kan få. Tack och lov finns det många riktigt bra italienska och judiska restauranger. Och dessutom är det billigt. Strax över 50-lappen för en god middag om man dricker vatten till.

Det enda som var knepigt var hur man verkar ta i överkant när det gäller att att bli så västerländsk som möjligt.
Så till exempel heter Centralplatsen i Nowa Huta inte längre Stalinplatsen. Från och med 2004 heter den Ronald Reagans plats.
Strax utanför AllaHelgons kyrka hörde vi en duktig violinist som spelade så att man smalt – om det inte vore för ett vedervärdigt förinspelat komp på en taskig synth.
Priset togs dock av Coka Cola vilka på polska skrev ungefär att ”Livet blir bättre med Coca Cola” på sina affischer och sedan placerade dessa utanför Auschwitz.

Men trots allt; Detta är anteckningar i marginalen. Krakow är en fantastisk stad. Jag kommer att återvända.

När den eventuella sanningen ska fram.

Jag orkar inte med internet-tempot. Innan jag hinner reagera så inträffar händelser, de debatteras och avslutas. Och så står man där och undrar; Vad var det som hände.
Ett första exempel. Internetvärldens gossen Ruda proffsbloggaren och amatörförolämparen Alex Schulman har kommit på att det här med bloggosfären kanske inte är så viktigt. Den består av c:a 5% av svenska folket som för någon slags intern debatt och det hela liknar mest (enligt mitt tycke) Föreningen för inbördes beundran.
Jag tror faktiskt han har rätt. Jag och alla andra som skriver på nätet lider av en slags megalomani, vilken gör att vi överdriver vår egen betydelse.
Att skriva blogg är kul och även ett sätt att offentligt sätta sina åsikter på pränt. Men någon större betydelse har det knappast - om sanningen ska fram.

Men det finns, trots det, tillfällen då denna tes inte alls stämmer.
Piratpartiet har nämligen en blivande funktionär vid namn Henrik Alexandersson (kallad HAX) som tycker att det här med porr är helt ok, bara alla inblandade är överens.
Om detta är inte Alexandersson och jag överens men det hör inte till saken.
Nu var det så att han arbetade för en porrkung vid namn Serung som tyckte att neddrogning och förnedring av unga flickor var helt ok när det gäller att skapa pornografi. Det tyckte inte Alexandersson så följden blev att han lyckade avslöja och offentliggöra Serungs metoder.

Nu ska Alexandersson till Bryssel som tjänsteman för PiratPartiet, och då rycker Expressen in och gör ett av sina vanliga skandalreportage. Detta under rubriken "Filmade porr - får toppjobb i EU".
Så långt är intet nytt under solen ... Skandalisering av enskilda medborgare har blivit en outtalad rättighet för snaskpressen. Den lilla skillnaden är bara att läsarna kan kommentera artikeln på Expressens websida. Där läser man bl.a.

Det var för övrigt den personen som avslöjade Serung och därmed satte stopp för den mannens vidriga verksamhet.
... borde hyllas för att han avslöjade Serung,

och

HAX var ju den som avslöjade missförhållandena. Anser Expressen att det var fel?

På så sätt kan felaktiga vinklingar och direkta lögner avslöjas redan vid publiceringen. Medias oförmåga att hålla sig till sanningen är ökänd.
Nu har dock helt vanliga människor möjlighet att omedelbart gå till motangrepp och kan korrigera de värsta felaktigheterna . Detta är nyttigt för demokratin. Detta är nyttigt för sanningen. Detta är nyttigt för media.

Det tragiska är bara att endast 5% av svenskarna läser vad som skrivs i bloggar och kommentarer.