"Regeringen tappar 1200 väljare om dagen"
Det är ingressen i en notis i dagens Aftonblad.
– Skulle de fortsätta att tappa väljarna i den här takten skulle de vara nere i 8–9 procent tillsammans i nästa val, säger en ledande expert.
Kanske man bör betänka att det är tre år kvar. Mycket händer på vägen dit. Alliansen har visat sin mest pragmatiska sida genom att börja med alla de reformer som sätter den "vanliga" arbetaren i ekonomisk knipa.
Man har förflyttat pengar från de som har det sämst ( pensionärer, funktionshindrade och arbetslösa) till de som har det bäst (slopad förmögenhetsskatt) och för att ingen ska klaga har man låtit låginkomstagarna fått behålla sin standard och vara tacksam för det. Det kan förmodligen bli värre men jag har svårt att föreställa mig hur.
Men det spelar ju knappast någon roll. Det är inte val förrän om tre år. Då är detta glömt och har man dessutom genomfört några lämpliga, mer humana, reformer så kan man förmodligen vinna ytterligare ett val.
Om nu inte en lågkonjunktur slår till. En sak är att förändra samhället när allt går bra är inga problem men att styra upp ett samhälle som håller på att gå överstyr är värre. Man har misslyckats med detta två gånger. Låt oss slippa en tredje.
Sidor
▼
fredag 30 november 2007
onsdag 28 november 2007
Shop until you drop
Att läsa vad andra tycker om Sverige kan vara nog så upplysande. Ibland kan man ju bli hemmablind. En av mina favorittidningar på nätet är The Local som ger svenska nyheter på engelska. Ja, nyheterna är kanske inte så speciella men vad som är intressant är kolumnisterna. De ger nya aspekter på gamla problem.
Häromsistens (13 nov) var det en artikel "Please can I return this husband" som visade hur konsumismen slår även på äktenskap och förhållanden. Att byta partner är inte värre än att byta soffa.
Det må var hur det vill med den saken. Artikeln andas av en ganska unken dubbelmoral; "Dom där (vi svenskar) lever så lössläppt. Tacka vet jag Italien."
Men artikeln innehåller något som bör citeras, nämligen:
Alltså. Även om jag inte använder kläderna jag köper så vill jag kunna ha rätten att köpa en designjacka. Man kan fråga sig varför inte personen lägger sina pengar direkt i klädåtervinningen.
Det är dags att sluta leva för att konsumera. Det är dags att börja köpa det vi verkligen behöver.
Häromsistens (13 nov) var det en artikel "Please can I return this husband" som visade hur konsumismen slår även på äktenskap och förhållanden. Att byta partner är inte värre än att byta soffa.
Det må var hur det vill med den saken. Artikeln andas av en ganska unken dubbelmoral; "Dom där (vi svenskar) lever så lössläppt. Tacka vet jag Italien."
Men artikeln innehåller något som bör citeras, nämligen:
"Another shopper explained that she loves the flexibility and choice offered by H&M: "If there was not a store like H&M, I may only be able to afford one designer jacket. Now I can have several. Even if I never wear a purchase, it is always nice to know I have the option."
Alltså. Även om jag inte använder kläderna jag köper så vill jag kunna ha rätten att köpa en designjacka. Man kan fråga sig varför inte personen lägger sina pengar direkt i klädåtervinningen.
Det är dags att sluta leva för att konsumera. Det är dags att börja köpa det vi verkligen behöver.
onsdag 21 november 2007
Om sanningen ska fram - även i GP
Varför ägnar man sig egentligen åt politik?
I mitt fall var svaret ganska enkelt. Jag läste i tidningarna om det ena enfaldiga beslutet efter det andra, i nämnder och kommunala bolagsstyrelser. Jag tyckte det liknade skrutt och tänkte ilsket: "Det där kan väl jag göra bättre"´. Sagt och gjort. Jag började lära mig spelreglerna och blev medlem i det enda tänkbara partiet: MP. Jag fick en ersättarplats i en nämnd som tar hand om skolbyggnader, vilket var en nog så nyttig skola.
Senare blev posten som ledamot i Kulturnämnden ledig och till min stora glädje så blev jag vald av MP:s medlemmar. Det var bara att kasta sig i vattnet och klara upp situationen.
Då hände det märkliga. Tidningarna skrev om oss och om våra beslut. Man kunde läsa att vi gjort de mest märkliga saker. Att vi frossade på skattebetalarnas pengar och att vi inte ens visste hur man ska bära sig åt när man röstar. Det märkligaste var dock att allt detta var påhittat. De artiklar jag tidigare läst och som gjort mig högt förbannad, de handlade nu om mig och om de beslut jag skulle ha fattat. Och allt var påhitt. Det är som att ha ett extra jag som lever i någons slags såpopera och denna persona gör en massa underligheter - enligt tidningarna - och dessa ska jag försvara.
- Hur kan ni fatta så konstiga beslut, frågar vänner? Att sedan förklara att vi inte alls gjort som det står i tidningen tar lång tid och är mycket påfrestande.
Det senaste påhittet dök upp 20/11 i GP. Enligt detta skulle vi inte ens veta hur man rekryterar en ny kulturchef. Naturligtvis vet vi det. Det har rekryterats många chefer genom åren. Den som är nyfiken kan ju alltid ta en titt i Lennart Widings blogg.
Tack och lov att det finns kanaler där den riktiga historien kan berättas. Om nu sanningen ska fram.
I mitt fall var svaret ganska enkelt. Jag läste i tidningarna om det ena enfaldiga beslutet efter det andra, i nämnder och kommunala bolagsstyrelser. Jag tyckte det liknade skrutt och tänkte ilsket: "Det där kan väl jag göra bättre"´. Sagt och gjort. Jag började lära mig spelreglerna och blev medlem i det enda tänkbara partiet: MP. Jag fick en ersättarplats i en nämnd som tar hand om skolbyggnader, vilket var en nog så nyttig skola.
Senare blev posten som ledamot i Kulturnämnden ledig och till min stora glädje så blev jag vald av MP:s medlemmar. Det var bara att kasta sig i vattnet och klara upp situationen.
Då hände det märkliga. Tidningarna skrev om oss och om våra beslut. Man kunde läsa att vi gjort de mest märkliga saker. Att vi frossade på skattebetalarnas pengar och att vi inte ens visste hur man ska bära sig åt när man röstar. Det märkligaste var dock att allt detta var påhittat. De artiklar jag tidigare läst och som gjort mig högt förbannad, de handlade nu om mig och om de beslut jag skulle ha fattat. Och allt var påhitt. Det är som att ha ett extra jag som lever i någons slags såpopera och denna persona gör en massa underligheter - enligt tidningarna - och dessa ska jag försvara.
- Hur kan ni fatta så konstiga beslut, frågar vänner? Att sedan förklara att vi inte alls gjort som det står i tidningen tar lång tid och är mycket påfrestande.
Det senaste påhittet dök upp 20/11 i GP. Enligt detta skulle vi inte ens veta hur man rekryterar en ny kulturchef. Naturligtvis vet vi det. Det har rekryterats många chefer genom åren. Den som är nyfiken kan ju alltid ta en titt i Lennart Widings blogg.
Tack och lov att det finns kanaler där den riktiga historien kan berättas. Om nu sanningen ska fram.