Med skammens rodnad

Oj. Är det 16 år sedan jag fick se webben första gången. Det var vännen Rudolf som visade upp en flimrig skärm och året var 1991.

- Titta här, sade han. Här har du text. Och så kan man klicka på vissa ord så kan man komma till andra dokument.

- Så trevligt, sade jag. Ska vi gå och fika nu.

Jag kunde inte för mitt liv fatta vad som var så revolutionerande med detta. Det dröjde till 1993 och webbläsaren Mosaic innan jag fattade vitsen med det hela. Då fastnade jag för första gången i nätet (ursäkta ordvitsen) och levde med HTML-programmering i ungefär ett halvtjog med år.

För det är ju så nätet funkar. Man hittar något man inte förväntar sig och sedan fastnar man där. Jag minns det år jag enbart satt och spelade WOW – men det gick över.

Nu är det Facebook som webbklistret.

Inget speciellt med det – ungefär som att gå på en stor fest och upptäcka att man känner mängder med folk.

Vad jag däremot gillar med Facebook är alla dessa applikationer som man kan lägga till och ta bort på sin sida. Ni kan ju te.x. se vad jag lyssnar på – om nu någon undrar.

Det är ungefär som man har ett litet rum att inreda där man kan visa vänner och bekanta vad man tycker om.

Annars är revolutionen total och det har skett på bara 15 år. Datorn är fylld med favoritmusik, alla digitala bilder jag tagit de senaste åren. Jag kan mejla, chatta eller ha kontakt med mängder av människor, vilka alla har nätet som mötesplats.

När jag sitter på ålderdomshemmet kommer barnbarnen och hälsar på och för dem får jag berätta att jag är äldre än SVT och när jag var barn fick man ansöka om telefon hos Televerket och ansåg detta verk att man hade behov av en telefon så kunde man få låna en telefon och bli tilldelad ett telefonnummer. Att få den installerad tog däremot upp till ett halvår.

Min morfar fick uppleva bilens födelse, mina föräldrar radions genombrott och jag har sett både TV och Internet. Vad blir nästa steg. Jag vet bara att det blir inget jag förväntar och att jag förmodligen kommer att fastna i det.

"Storebror ser dig", så löd utropet till oss alla som växte upp med Orwells 1984 (Skriven 1948). Och visst ser Storebror mig. Både här på nätet och ute i verkligheten. Å andra sidan så oroar det inte mig. Med alla miljarder medborgare här på jorden så skulle det vara förvånade om det offentliga skulle just snöa in på en 50+ undersköterska från Göteborg. Känner mig knappast subversiv längre.


Vad som däremot stör mig är "lillebror" som springer omkring med mobiltelefon med inbyggd kamera och filmar mig utan att jag vet om det. Sedan plockar man ut adress, telefonnummer och inkomstuppgifter från digitala arkiv på nätet och plötsligt har min granne ett helt litet arkiv kring mig och alla mina vänner.

Nu kommer även mellanbrorsan och knör sig på. Det verkar som om våra communities som Facebook och liknade bearbetar våra profiler för att kunna förse oss med riktad reklam. För min del är detta lätt att komma runt. Jag använder Firefox. Det har jag gjort länge. I Firefox kan man använda sig av små extra program som kallas "tillägg". Mina bästa tillägg är "Adblock" och Adblock Filterset". Jag har inte sett en enda annons på flera månader. Det är så skönt.

Problemet är att numer börjar sajter bekämpa detta genom att spärra Firefox. Du kommer helt enkelt inte in om du inte har rätt nätläsare. Detta är något som får mig att dra på smilbanden. Så enbarmligt korkat. Det finns miljarder webplatser på nätet. Är det någon som hindrar mig så går jag någon annan stans. Snart är webben 15 år. Att man inte på den tiden ens lärt sig det mest rudimentära kring hur mediet funkar.

Det vet lillebror - och det oroar mig.