Jag har länge burit på en dagdröm. Ni vet, det där man skulle vilja göra men aldrig törs.

Låt oss börja med bakgrunden. Jag bor i Göteborg. Detta innebär bla. att går man ut får man oftast tränga sig fram på trottoaren bland utdelare av gratistidningar och försäljare av kontantkort till mobiltelefonen. De förstnämnda är lättast att hantera. Jag låter MP3-spelaren vara inpluggad i öronen och stirrar frånvarande ut mot horisonten – ungefär som man var försjunken i musikens förtrollande värld.

Försäljarna kan knappast veta att jag lyssnar på ”Människor och Tro” via podradio. Hemskt ord det där föresten – podradio.

Nåväl tillbaka till drömmen. Jag gillar inte mobiler. Jag vill ha min privata sfär för mig själv och inte vara tillgänglig 24 timmar om dygnet. E-post är för mig perfekt. Då kan jag själv ha kontroll över mitt liv och kan själv bestämma när jag kan ge all min energi år vänner och bekanta.

Jag drömmer alltså att jag vandrar uppför Avenyn här i Göteborg. Fram till mig kommer en ung kvinna som frågar om jag vill halvera mina kostnader för mobilen? Hon vill alltså att jag ska byta mobiloperatör.

I min dröm sliter jag då fram mobiltelefonen ur innerfickan. Jag kastar den i gatan så att den krossas och sedan stampar jag på bitarna.

Efter detta dansar jag befriad uppför Avenyn, mot Götaplatsen och sjunger jublande vilt: ”Jag är fri, äntligen fri!”

Drömmen brukar sluta med att ett antal vänliga herrar i vita rockar som kommer och hämtar in mig till någon form av vilohem för personer som inte anpassat sig till det (post)moderna samhället.

Så drömmer jag. Undras vad Freud skulle tycka om det?